Ännu en etapp på Hallandsleden

I torsdags var det dags för ännu en etapp på Hallandsleden. Denna gång från Strucksjö och ner till Strängbetong i Veddige. Mestadels skogsvägar, men också en del stig, och hela vägen bara skog. Tyvärr en hel del fula kalhyggen. Tyst och stilla. Inte ett hus och vi mötte bara en människa, en skogsmaskinförare som satt i sin bli och åt lunch.

Sträckan blev lite längre än planerat. När vi kom fram till bäcken som avvattnar Stora Ärsjön var flödet så kraftigt att vi inte kunde ta oss över torrskodda. Det fanns bara en sak att göra. Vända om och göra en kringgående rörelse runt Abborrvattnet och Stora Dammsjön och en sista bit i obanad terräng under en klippbrant och fram till andra sidan bäcken. Fyra och en halv kilometer extra - en enkel match för friskvårdande pensionärer.

Vi hade startat senare än vanligt så när vi, trötta men mycket nöjda, nådde målet efter drygt femton kilometer hade det redan börjat skymma.

Man kan undra hur dessa stormfällda tallar över huvud taget kunnat växa så här direkt på hälleberget.

Priset för vår konsumtionsnivå

Candide och hans tjänare Cacambo förfäras när de i den holländska kolonin Surinam träffar på en svårt stympad neger liggande på marken, väntande på sin husbonde, den store köpmannen herr van den Dur. Det är slavägaren som stympat honom, "efter bruket här hos oss. [...] När vi arbetar i sockerbruken och råkar låta kvarnstenen krossa ett finger på oss hugger man av oss hela handen; när vi försöker fly hugger man ena benet av oss. Jag har undergått bägge delarna. Det är för det priset ni äter socker i Europa."

Jag kom att tänka på Voltaires "Candide" när jag läste en krönika av Alf Hornborg i OLM - Ordfronts litterära magasin (december 2019) med titeln "Elitens lögner leder till undergång".
Det är ingen text som man läser och sen lägger undan och glömmer. Den har legat i hyllan en månad nu och väntat på att jag ska skriva om den.


Ingen elit i världshistorien har uppfattat sitt välstånd som baserat på exploatering. Det har bara varit tingens naturliga ordning. Given av Gud eller Marknaden.

Västvärldens medelklass är en elit globalt sett, en privilegierad minoritet vars konsumtionsnivå som om den vore tillgänglig för alla människor i världen skulle kräva fyra planeter.

Idag, menar Hornborg, är världen sammankopplad i ett enda ekonomiskt system. Under modernitetens guldålder, 1950- och 60-talen "kunde den växande medelklassen upprätthålla föreställningen att den hade 'utvecklingen' att tacka för sitt välstånd. De stora klyftorna mellan Europa och Afrika betraktades som skillnader i tiden snarare än i det globala rummet."

Framtid såg ljus ut. Vi skulle hjälpa utvecklingsländerna att utvecklas. Men nu ser vi att klyftorna fördjupas och att hoten mot de ekologiska livsvillkoren förvärras.

"Särskilt i det globala Nord", skriver Hornborg, "har medelklassen hamnat i en återvändsgränd, trängd mellan höga ideal och allt mer plågsamma insikter om hur vår levnadsstandard bygger på exploatering och ohållbar resursanvändning, och fattigdom, i Syd."

"Framtidens historiker kan komma att fästa sin uppmärksamhet vid att just den medelklass som genom sin höga konsumtion och rörlighet bidrog mest till exploateringen av Syd och den globala uppvärmingen var den mest högljudda förespråkaren för global solidaritet och hållbarhet. I stället för att förändra sin egen materiella roll i världen valde den att fokusera på vad som sades."

Det finns ett pris även för vår konsumtionsnivå. Men det är inte vi som betalar det.

François Voltaire: Candide eller Optimisten. (översättning av David Sprengel. Forum, 1975)

                                                                            *

                                                                                
Alf Hornborg är kulturantropolog och professor i humanekologi vid Lunds universitet.
På svenska finns utgivna "Myten om maskinen - Essäer om makt, modernitet och miljö" (Daidalos, 2010) och "Nollsummespelet - teknikfetischism och global miljörättvisa" (Daidalos, 2015).

Jag har skrivit några rader om dessa intressanta böcker, HÄR och HÄR.

Olga Tokarczuk: "Jakobsböckerna"

När jag nu närmar mig slutsidorna i Olga Tokarczuks mäktiga och märkliga "Jakobsböckerna (sidnumrerad från 1057 till 1) och som i våldsam sammanfattning handlar om en judisk religiös sekts uppgång och fall i 1700-talets Polen, så inser jag att jag aldrig kommer att kunna göra rättvisa åt detta myller av människoöden, händelser och förvecklingar, från Konstantinopel till Frankfurt am Main.

Jag kan bara uppmana till läsning.

En i boken återkommande krönikör skriver, och kanske är det också Olga Tokarczuk som talar:

"Varje situation förefaller mig ändlös, så fort jag försöker beskriva den grips jag av rådlöshet och pennan faller ur handen. Beskrivningen av en situation är aldrig uttömmande, det finns alltid en rest som återstår att beskriva. När jag skriver skickar varje detalj mig vidare till nästa och den i sin tur vidare till ytterligare en, ett tecken eller en gest kanske, och ständigt måste jag fatta ett val om vad jag ska försöka fånga i det att jag berättar en viss historia, var någonstans jag ska fästa min inre blick, det mäktiga medvetande som ensamt förmår framkalla bilderna från det förflutna."

Kroppens vila och skogens tystnad

Ett slags flykt från världens elände och ett botemedel för allmän svartsyn och dysterhet.

Med goda vänner gick vi häromdan ännu en etapp på Hallandsleden, i ljust mulet väder, några plusgrader, från Liden i Grimmared till Ry i Veddige, en sträcka på strax över milen.

Mestadels på stigar och skogsvägar, med några rejäla stigningar. Mycket vatten i markerna efter det ymniga regnandet. Det finns många bäckar här.

Vi slog oss ner och åt våra lunchmackor vid en av skvaltkvarnarna i Ulvatorpsbäcken.
Kroppens vila och skogens tystnad. Bara någon enstaka fågel. En nötväcka.
Ett par torpgrunder. Längs stigen flata stenar över dikena.
Överallt rester av stengärdsgårdar, ett minne av ett helt annat landskap.

Och så plötsligt: där satt den, nigande på en sten i det strömmande vattnet - strömstaren.

Med detta vill jag bara till slut önska dig som läser det här en riktigt god jul.
Och vem vet, kanske blir det ett år till med Den långsamma bloggen. Det trettonde.

Den gråmulna vinterhimlen ljusnade plötsligt

Sagt av en människa nära mig:
- När jag läser nyheterna blir det bara ett stort hål i mig...

Jag instämde. Det kan kännas så. Som ett stort, svart hål som slukar all positiv energi.

Men - glädje! - så kom ett förslag från yngste sonen: ska vi inte läsa (om) Eyvind Johnsons fantastiska Krilonsvit? Mellansonen och en kompis till yngste sonen är också med. Vi kan läsa och diskutera. Jag svarade naturligtvis: ja, gärna, mer än gärna!

Ett samtal om en romansvit om samtalets betydelse. Den gråmulna vinterhimlen ljusnade plötsligt.

Jag citerar mig själv:

"Hur i all världen kan någon komma på idén att skildra några stockholmska näringsidkare, en fastighetsmäklare, en möbelrenoverare, en tygförsäljare, en byggmästare, en radioingenjör, en läkare, som träffas i början av 1930-talet och formerar en samtalsgrupp för att diskutera politik, konst och tidens problem och vars affärsverksamheter under de första krigsåren attackeras av två fientliga företagare, som vill monopolisera marknaden, skapa ett slags diktatur - och där hela händelseförloppet i allegorisk form speglar den politiska situationen i Europa - kriget, Hitler, Stalin, den svenska eftergiftspolitiken - och pläderar för att man inte ska anpassa sig efter någon förment nödvändig utveckling utan stå det onda emot, att man ska kämpa mot diktatur och för demokrati, för det öppna samhället och det fria samtalet?
Och detta i tre romaner på sammanlagt över ettusen sidor, med hjälp av skilda stilgrepp och på ett ofta omständligt, mångordigt sätt, blandande högt och lågt, komik och satir, realism och saga, med fördjupade personporträtt och fina miljö- och naturskildringar. Romaner som delvis skrevs i realtid 1941-1943 och som berättar om motståndskamp och tortyr under den tyska ockupationen av Norge och om de nazistiska förintelselägren, en kunskap som man helst skulle tiga om?
Eyvind Johnson kunde det i alla fall. "Grupp Krilon" kom 1941, "Krilons resa" 1942 och "Krilon själv" 1943."

Karl XII och kvinnorna

Det trodde jag väl aldrig att jag skulle skriva om Karl XII.
Än mindre om Karl XII och kvinnorna. Men när jag kom att bläddra i Carl Grimbergs "Svenska folkets underbara öden" (1913-1924) så hittade jag ett kapitel betitlat just "Karl XII och kvinnorna". Och blev intresserad.

Grimbergs uppfattning av Karl XII är glasklar:

"Karl XII var en stark natur, alltför stark, alltför helgjuten för att kunna riktigt förstås av sönderslitna, i en mängd småintressen upplösta nutidsmänniskor."

Fältlägret blev hans hem. "Familjelivets stilla lycka lockade honom ej. Ingen kvinna vann hans kärlek, och äktenskap hade han varken tid eller lust att tänka på."

Han sökte inte heller "tillfälliga förbindelser med kvinnor" som ersättning för den äktenskapliga lyckan. Vilket kan te sig obegripligt för "sådana, som ej kunna fatta, att en yngling, vilken behärskas av en stor, hela själslivet omspännande idé, ... därur [kan] hämta styrka till herravälde över lägre drifter."

Men, skriver Grimberg, "Folk, som förnekar möjligheterna av själens herravälde över driftlivet, har emellertid ej kunnat finna någon annan lösning av problemet 'Karl XII och kvinnorna' än att tillgripa en teori om sexuell abnormitet."

Grimberg är upprörd. Inte den ringaste skymt av bevis har naturligtvis kunnat frambringas. Nej, det är "lösa hugskott" och "rena rama toddyskvallret".

Esaias Tegnér skrev om kungen som "en skägglös dundergud". Och det, menar Grimberg, har missförståtts som att kungen saknade skäggväxt. Men redan 1715 kunde Emanuel Swedenborg berätta att Karl XII under ritten från Turkiet till Stralsund låtit skägget växa ut. Och vid 1917 års undersökning av kroppen "lade de närvarande märke till en tydlig skäggstubb av ljusbrun färg på både överläpp och haka."

Ett elakt rykte gjorde gällande att vid 1859 års likbesiktning (gällde inte griftefriden?), då Carl XV och en professor Boklund, m fl närvarade, "det befanns, att Carl XII var hermafrodit." Men någon professor Boklund var enligt "besiktningsprotokollet" icke närvarande!

Det påstods också att resultatet från 1859 hemlighölls. Men bland deltagarna fanns "den allt annat än karolinskt sinnade Anders Fryxell, vilken till på köpet var den som först väckt tanken på besiktningen av den döde och säkerligen ej skulle ha stuckit under stol med några hemligheter av påstådd art."

Dessutom, och nu kommer det slutliga beviset på Karl XII:s manlighet, vid 1917 års undersökning genomfördes en röntgenfotografering av konungens bäcken, vilket visade sig ha en typiskt manlig form.

Så såg han alltså ut inuti, "Krigarkonungen, med det blida leendet, mannen med den upphöjda ro, som kommer av frid med sitt eget samvete, han som hälsats såsom befriare av tusentals förtryckta, han är förvisso ingen förstörartyp sådan som flera av världshistoriens väldiga erövrare."

Efter denna grå, sega månad

April är den grymmaste av månader, hävdade T. S. Eliot.
Men det är fel, det är november som är den grymmaste månaden. Åtminstone i år, åtminstone här, åtminstone för mig.

Efter denna grå, sega månad, när ingenting eller nästan ingenting blev gjort, kom december med nattfrost, solsken och lite snö. En aning av vinter. Dags att rycka upp sig, alltså.

Jag läser två böcker av MagnusVästerbro, "Pestens år" (2016) och Augustprisvinnande "Svälten -hungeråren som formade Sverige" (2018).

1710 kommer pesten till Stockholm från det krigshärjade Baltikum. De fattiga drabbas hårdast. Överheten lämnade staden. Efter ett år av först tveksamma, sedan alltmer kraftfulla åtgärder ebbade sjukdomen ut. Då hade nästan hälften av stadens befolkning dött.

Missväxten 1867-69 ledde till hungersnöd och svält. Folkets försörjning var trots begynnande industrialisering till största delen fortfarande beroende på skördeutfallet. Och samma sak här, statens hjälpinsatser antingen obefintliga, för lite eller för sent.

Båda böckerna är ytterst läsvärda och levande berättande framställningar, där enskilda människor och öden kommer till tals genom brev, dagböcker och vittnesmål och baseras på forskningslitteratur, ordentligt redovisad. Social och politisk historia när den är som bäst.


PS: När jag bläddrade i några allmänna historieverk kom jag till Carl Grimbergs "Svenska folkets underbara öden" närmare bestämt volymen "Karl XII:s tid från 1710 samt den äldre frihetstiden" (1918). Där finns ett avsnitt, "Den asiatiska pesten", som på ett tjugotal sidor relaterar samma historia som Västerbro, med en hel del av de citat från samtida källor som finns hos Västerbro. Finns det ett samband?