Några funderingar under läsandet av Homeros och Eyvind Johnson

Julstormen rasar därute. Det dånar i träden, regnet slår mot rutorna och vinden rister i huset. Jag sitter och parallell-läser slutkapitlen i Eyvind Johnsons "Strändernas svall" och slutsångerna i Homeros "Odysséen". Trots blåsten är det varmt i huset, ljust och varmt. Jag läser med eftertanke. Här följer några funderingar.

*

Denna dystra vinter har jag långsamt läst om "Strändernas svall". Det måste vara minst fyrtio år sedan jag läste den första gången. Säkert ett par gånger därefter, jag minns inte. Homeros "Odysséen", i Ingvar Björkesons översättning, läste jag 2011. Och kallade den då "en nära nog perfekt spänningslitteratur." Vilket är sant. 

Men när jag nu läser Johnsons återberättelse eller parafras eller omdiktning så är det med ett annat fokus.

"Strändernas svall" kom ut 1946 och har underrubriken "Roman om det närvarande". Det närvarande då, i världskrigets slutskede och efterdyningar, var uppgörelserna med ockupanterna och deras medlöpare och quislingar, de påbörjade Nürnbergrättegångarna. Hämnden. Parallellen med Odysseus hämnd på friarna är given.

Om Eyvind Johnson i stora stycken följer Homeros, så skiljer han sig i det att han ger Odysseus en psykologi, låter oss få inblick i hans inre, hans tvekan. Hos Homeros finns inte denna tvekan. Här gäller gudarnas vilja. Det är gudarna som fört Odysseus tillbaka till Ithaka. Och de vill se blod. 

Klarast framträder detta i Odysseus möte med den trogne svinaherden Evmaios. Innan Odysseus beger sig till palatset och blodbadet på friarna utspelas ett samtal med Evmaios, där Odysseus ännu inte avslöjat vem han är (men svinaherden anar det) utan talar om sig själv i tredje person. Han ger uttryck åt sin tvekan. Om Odysseus kom tillbaka till Ithaka - måste han lyda gudarna? Är det rätt att hämnas, att döda friarna? Kommer inte blodskulden att fortplantas, generation efter generation?

Evmaios lägger fram en vision - människorna kan befria sig från de grymma gudarna - men först om tusentals år:

"Ibland har jag tänkt att det finns något bakom gudarna [...] V i. Herrar och slavar, gamla och unga. M ä n s k o r n a. Att gudarna skapades för många tusen år sedan, i en barbarisk forntid [...] skapades i mänskornas bröst. Det är en tanke som nästan inte kan tänkas. [...] om gudarnas hand förtvinade? Om vi hade en egen vilja? Då föll vi ur den handen. Då blev bara mänskan kvar. Och då måste hon själv rädda situationen." 

Som det nu är, menar Evmaios, leker gudarna med människorna, de krossar dem om de vill. Men om kanske tusen år, om människorna lärt av sin erfarenhet, 

"av jordens, ytans liv, av smärtan, krigen [...] av sitt eget släkte så går det kanhända bra. Då delar de kanske upp makten. Då har de kanske inga slavar. Då har de kanske rådslag i stället för krig, byteshandel istället för plundring. Då delar de kanske brödet lika. Men det är så långt borta, jag kan inte se det klart. Jag ser inget mål, jag anar bara en riktning."

Men till slut ser inte heller Evmaios något alternativ till den blodiga hämnden. Odysseus sak är mer rättfärdig - eller mindre orättfärdig - än friarnas.

När sedan Odysseus i en tiggares skepnad får pilbågen i sin hand, den som ingen av friarna lyckats spänna, då inleds dödandet och massakern på de kanske mer än hundra friarna. Att Odysseus med hjälp av sonen Telemakhos, svinaherden Evmaios och koherden Filoitios lyckas med bedriften beror inte så mycket på deras egna insatser som på Pallas Athenas ingripanden under striden.

Enligt Eyvind Johnson tänker Odysseus under slakten:

"Det är inte jag som gör det [...] Hermeias kom med bud till mig och jag förlorade mig själv på vägen hit. Det är gudarna som gör det genom mig. [...] Det är Ares i mig, tänkte han. Jag har öppnat verksamhet, jag sköter en filial för honom här. Jag själv är emellertid inte närvarande. Jag själv är bortrest. Jag själv är på en ö långt i väster, där går jag i regnet och längtar någonstans men inte hit."

Och hos Eyvind Johnson slutar berättelsen, återberättandet, inte i någon försoning. Snarare tycks Odysseus vilja ge sig iväg igen. Det framkommer inte heller att makarna återförenas. När Evrykleia menar att ytterligare en slavflicka och hennes nyfödda barn måste dödas protesterar Odysseus, men trött, lamt. Det är för sent. Så slutar berättelsen i uppgivenhet. Gudarna rår.

Hos Homeros däremot kommer efter ytterligare en kort strid en försoning till stånd, som hejdar blodsfejden, "en helig och edsvuren fred mellan båda stridande parter", genom Zeus och Pallas Athenas ingripande. 

Man kan säga att Eyvind Johnson har en mer pessimistisk syn än Homeros. 

Blodsvallet från Ithaka "kommer att stanna när människorna slutar att slåss om makten, när gudarna inte längre driver dem till det, när de har lärt sig begripa sin egen situation."

Om "Strändernas svall" var en roman om det närvarande 1946, så är den det inte mindre i dag.

Odysseus borde ha stannat hos Kalypso...

Sporadisk anteckning. Nyhetsflödet har alla namnen.

I somras gick jag här längs en dammig grusväg, på vandring både i ett yttre landskap och i ett inre.

Det finns en tidlöshet eller en möjlighet att befinna sig i olika tider längs den här vägen, liksom man i det inre landskapet kan röra sig mellan olika tider, blanda samman dem och förlora den självklara förankringen i nuet. 

Nu är det vinter och när jag ser ut genom fönstret virvlar löven runt på marken under kala träd. Jag försöker följa ett lönnlöv när det blåser iväg bland de andra upp mot gärdsgårdens stenar och ner igen. Det är omöjligt, det går inte. 

Den här hösten och vintern liknar inte förra årets höst och vinter. I det lilla livet finns förvisso  källor till glädje och förtröstan. För övrigt ser jag få ljuspunkter. Snarare tycks allt gå åt helvete. Nyhetsflödet har alla namnen. 

Det är inte utan att jag likt en sentida Wu Tao-tzu skulle vilja kliva in i bilden och fortsätta längs grusvägen och försvinna bortom kröken.

Så slutar denna sporadiska anteckning.

Bob Dylan - Not Dark Yet

Om det var ett bra val eller inte? Det här är bra i alla fall...

Socialismen som ett etiskt emancipationsprojekt?

Jag läser Nina Björks "Drömmen om det röda. Rosa Luxemburg, socialism, språk och kärlek" (Wahlström & Widstrand, 2016).

Björk menar, efter Andrzej Walicki, att Luxemburg efter socialdemokratins svek inför krigsutbrottet 1914 och under kriget överger sin klassiska marxistiska determinism för "ett halvkvädet erkännande åt socialismen som ett etiskt emancipationsprojekt där hon tidigare främst hade sett den som en nödvändig följd av den kapitalistiska ekonomiska utvecklingen".

Det finns en möjlighet för människan att säga nej.

"Det finns en gräns för nödvändighetens rike, och där börjar den moral som faktiskt kan väljas."

Jag uppfattar Björks egen hållning som just ett etiskt emancipationsprojekt. Däri är hon mer optimistisk än vad jag är.

Rosa Luxemburg

Nere vid stranden

Nere vid stranden finns bara det nödvändiga.

Therese Bohman: "Den andra kvinnan"

Jag skruvar ner ambitionerna med den här bloggen ytterligare, om det nu är möjligt, och kallar det jag skriver "sporadiska anteckningar". Här kommer en.

Lite oväntat fick jag häromdan för mig att läsa Therese Bohmans roman "Den andra kvinnan" från 2014. Jag har inte läst henne tidigare, inte debuten "Den drunknade" (2010) eller den senaste, "Aftonland", bara några artiklar och debattinlägg. Och uppskattande ord om henne av personer vars omdöme brukar vara gott.

Huvudpersonen och den som för ordet i "Den andra kvinnan" är en ung kvinna med arbetarklassbakgrund som försörjer sig som timvikarie i restaurangköket på Norrköpings sjukhus. Hon har läst vid universitetet och gått en skrivarkurs. Hon känner sig inte hemma där hon är, hon skriver och vill bli författare, leva ett helt annat liv. Hon umgås i studentkretsar, men känner sig främmande även där. Hon upplever sig som ensam, ensam om att vilja leva ett liv med helt andra kvaliteter än de gängse. Hon tror på skönheten, på det sanna, på högre estetiska kvaliteter. Det är inte mycket som duger åt henne. Därav ensamheten, manifesterad i återkommande citat från Dostojevskijs "Anteckningar från källarhålet".

Det skulle kunna vara bara en odräglig och dåligt grundad elitism, men jag accepterar de stora orden för att de samsas med ett slags klarsyn, en realism som innefattar både hennes sociala bakgrund (de fabriksbyggnader där hennes mormor slet hyser nu utbildning och kultur) och insikten att det är på henne själv det beror om hon ska lyckas nå sina drömmar.

Hon bryter med gängse feministiska regelverk när hon blir älskarinna åt en äldre överläkare på sjukhuset. Här hittar hon vad hon vill ha - åtrå, passion, klassisk kvinnlighet - och hon tar det.
Men förhållandet får en oväntad vändning (som jag inte ska avslöja) och blir till ännu ett genomskådande av den brackiga borgerlighet som hon inte vill vara en del av. Hon kan gå vidare i sin strävan efter den verkliga konsten, den som höjer sig över det vardagliga.

Kan jag som äldre vit heterosexuell medelklassman (eller hur jag nu i identitetspolitikens tidevarv ska klassificeras...) egentligen förstå den här romangestalten? Har jag "rätt" att avge ett omdöme?

Javisst, det är ju därför den här skönlitterära berättelsen finns. Den skrevs för att läsas och det har jag gjort och mitt omdöme är att Therese Bohman har skapat en intressant romangestalt som jag både kan känna sympati för och ställa mig mer frågande inför. Berättelsen är välskriven och hennes kritik av ängslig normkritik som norm är bitvis mycket rolig.

Ola Larsmo: Swede Hollow

Efter ett våldsamt bråk på skofabriken i Örebro där han arbetar emigrerar Gustaf Klar med hustru och tre barn till Amerika. Året är 1897.

De hankar sig fram en tid i New Yorks slum med osäkra daglönejobb för Gustaf. Sedan tar de som så många svenskar tåget till St Paul, Minnesota och bosätter sig bland fattiga invandrare - svenskar, irländare och andra - bokstavligen på samhällets botten, nere i Swede Hollow, en dalsänka med fallfärdiga stugor och usla, sjukdomsframkallande sanitära förhållanden.

Familjens kamp för att överleva under knappa förhållanden skildras ur de olika familjemedlemmarnas perspektiv. Det är en gripande läsning. Mat för dagen är ingen självklarhet. Föräldrarna är strävsamma, Gustaf sliter ute på järnvägslinjer med nedisade järnvägsväxlar, men blir kvar i Dalen. Dottern Elin börjar på en syfabrik och lyckas skaffa sig ett bättre jobb och sedan gifta sig uppåt och skapa en annan tillvaro.

Romanen grundar sig i ett omfattande researcharbete och även om man kommer nära de enskilda individerna genom deras olika röster och skiftande perspektiv och miljöskildringen är oerhört rik på detaljer, färger och dofter, så tycks ibland den litterära gestaltningen brytas av just det omfattande grundmaterialet. Ambitionen att redovisa allt är stark. Det är ett både-och där bindestrecket inte riktigt binder samman delarna.

Ändå är det en mycket fängslande läsning och inte minst ger den anledning till eftertanke. Larsmo drar i en tidigare artikel om Swede Hollow i DN parallellen med dagens migranter till Sverige.

En annan anledning för mig att läsa med särskilt intresse är att min farfar, bara några år efter familjen Klar, lämnade hustru och ett barn och gjorde samma resa till St Paul, Minnesota och tillbringade sex år där, sannolikt som vaktmästare på Bethesda Hospital, innan han kunde återvända till Sverige och köpa ett småbruk i Slättåkra.

Innesluten i läsandets magi

Kanske var det omläsningen av W. G. Sebalds "Austerlitz", där återberättade minnen spelar en central roll, som fick mig att stanna upp och ge akt på en minnesbild som plötsligt dök upp när jag råkade få syn på en trave äldre Bonniers litterära magasin från sent sextiotal och tidigt sjuttiotal, som har blivit liggande kvar i en av bokhyllorna på andra våning, hyllor som innehåller böcker som är på väg att lämna huset, men som av olika skäl ännu dröjer sig kvar. Minnesbilden är allt annat än glasklar. Den är inte ens någon bild, utan mer ett minne av en stämning, av ett sinnestillstånd.

Jag sitter och läser på vår balkong. Det är sommar, eller åtminstone mycket varmt. Jag sitter på en stålrörsstol med flätad plastsits och rygg. Balkonggolvet är målat i en ljusgrön färg. Kanske finns där också en plastmatta. Balkongräcket av blå korrugerad plåt. En balkonglåda med blommor. Det kan vara 1967. Eller är det 1968? Det som talar för det senare året är att jag förknippar situationen BLM och det äldsta numret i traven är från våren 1968. Jag är alltså 17 år. Mot de flesta sociala predikatorer har jag inlett en livslång bildningsgång, tillsvidare enbart som autodidakt, långt senare även genom universitetsstudier.

Om än minnets placering i tiden är oklar och bara ger en fragmentarisk bild av miljön, så finns min upplevelse av situationen, stämningen, ännu kvar i mig och det var den som traven med Bonniers litterära magasin nu väckte till liv. Jag hittar inget bättre sätt att beskriva den än att jag sitter där på balkongen och läser, innesluten i läsandets magi. Det är jag och boken (vilken minns jag inte) och det är inte bara en bok av papper och bokstävernas trycksvärta, det är en öppning till andra platser, tider och människor.

De här åren hade jag, av både inre och yttre skäl, successivt kommit att läsa alltmer avancerad skönlitteratur, naturligtvis med en av oerfarenhet och bristande kunskaper i många stycken ofullständig förståelse. (Å andra sidan förhåller det sig väl på samma sätt i dag?). Jag lånade mängder av dåtidens röda band från biblioteket på Engelbrektsgatan.

Jag måste ha drivits av starka krafter. En vilja att förstå världens obegripligheter. (Känslan av att, likt Obstfelder, ha hamnat "paa en feil klode"). Också en flykt från samma världs outhärdlighet. Läsandet både som ett verktyg och en tillflykt. Var det oerfarenheten och den bristande kunskapen som gjorde läsandet magiskt, till ett ständigt omtumlande upptäckandets äventyr? Numera händer det inte så ofta att denna läsandets magi uppstår. Men det händer. Och samma krafter driver mig.

"I start with me and often enough end with me." Om Jenny Diski

Förmiddag. Ännu en varm sommardag. Men lönnarna utanför fönstret har börjat skifta färg och ett och annat löv har redan fallit. Hösten smyger sig på och det är den kanske bästa tiden på året som inleds, sensommaren och den tidiga hösten. Jag ser fram emot kyliga nätter och morgnar, värmande sol under dagen. Säden mognar och tröskorna dånar ute på fälten, traktorer med tunga lass kör längs vägarna. En bråd tid i skördeanden, men en tid av avklarning och lugn för den som inte är inblandad. Annat än med att gå ut i trädgårdslandet och ta upp potatis och morötter, palsternacka och rödbetor, plocka in tomater från växthuset och ta av löken som hänger i solen.

Jag klagade i förra inlägget på att jag läser allt färre böcker, att det mest blir omläsningar. Så har det fortsatt. När jag läste att Jenny Diskis sista bok, "In gratitude" (Bloomsbury, 2016), kommit i pocket, så beställde jag den och plockade samtidigt fram och läste om tre av hennes tidigare böcker, alla böcker om resor som samtidigt är ett slags memoarer, eller helt enkelt böcker om att vara Jenny Diski:

"I start with me and often enough end with me."

De tidigare är "Skating to Antarctica - A journey to the end of the world" (1997), "Stranger on a train"  (2002") och "On trying to keep still" (2006).

Jenny Diski föddes 1947 i London och växte upp som enda barnet i en minst sagt dysfunktionell judisk immigrantfamilj. Fadern ägnade sig år svartabörsaffärer, bedrägerier och otrohet och lämnade familjen när Jenny var elva. Hemmet präglades av våldsamma gräl och slagsmål mellan föräldrarna och moderns upprepade nervsammanbrott och hot om självmord parades med budskapet till Jenny att hon var ett olydigt, elakt barn som förstört moderns liv.

Jenny hamnade i fosterhem, togs in för psykiatrisk vård efter ett självmordsförsök hos modern, men så kom vändningen när hon var femton och Doris Lessing erbjöd henne att bo hos sig, efter initiativ från Lessings son, som gått på samma skola som Jenny och kände till hennes svåra situation.

Varför? Den frågan brottas Diski ännu med i "In gratitude". Varför denna generositet mot "a sulky, angry girl who kicked against everything, especially herself."? Ett psykosocialt experiment? Ett sätt att skaffa material till sitt skrivande? Fram till nitton års ålder hade hon ett hem hos Lessing och får därefter hjälp på olika sätt. Hon är tacksam för chansen till ett ordnat liv, även om hon aldrig upplevde det som ett hem. Hennes uppväxt hade gjort henne rotlös.

Hon drömde om att bli författare och satt med och lysande till diskuterande författare och intellektuella kring Lessings middagsbord - Alan Sillitoe, R D Laing, Arnold Wesker.

Efter flytten bryter hon kontakten med sina föräldrar. Fadern dör, hon vet inte om modern lever och först långt efter moderns död skildras i "Skating to Antarctica" hur Diskis dotter Chloe gör efterforskningar kring moderns öde. Då får hon veta att modern varit död i flera år. Hon kan inte känna någon sorg.

Efter tiden hos Lessing lever hon ett mer eller mindre självdestruktivt liv, med droger och sex och upprepade vistelser i psykiatrisk vård. Det är där hon finner en trygghet, mellan vita lakan på en vårdavdelning, i solidariteten mellan de intagna. Till slut bryter hon upp från detta liv och arbetar som lärare, startar också en skola för utagerande elever och debuterar som författare.

Det gemensamma för de böcker jag läst är att de kombinerar ett slags reseskildring med ofta traumatiska minnesbilder av uppväxten. Hon deltar i en resa till Antarktis, åker tåg i USA, besöker Nya Zealand och Lappland.

Det paradoxala är att vad hon mest av allt säger sig vilja är att vara stilla, att vara orörlig, i hemmet, i sin säng, men det hon gör är att ge sig ut på dessa resor. Resan till Antarktis drivs fram av en längtan efter ismassornas tomma vithet, lakanens vithet, en tomhet som hon inte finner.

"In my dreams, though, I was after a state where nothing would or could happen. A condition where there was nothing to wait for. Call it a hospital, or a monk's cell, or a great, empty white continent."

I "Stranger on a train" åker hon tåg runt i USA och vill vara just en främling, en iakttagare som inte involveras i andra människors liv, men det är just det hon gör, i rökkupéns gemenskap. Även om hon själv alltid är i centrum, där hon är eller i de återkommande minnena, så är hennes blick för andra människor och deras öden alltid knivskarp. Det är en fascinerande läsning.

När Diski 2014 drabbas av obotlig lungcancer börjar hon skriva de krönikor i London Review of Books som nu samlats i  "In gratitude". Hon skriver dem fram till sin död i april 2016. Och märker när hon läser andra i samma genre hur även hon oundvikligen fastnar i klichéer. "Another fucking cancer diary". Allt är redan sagt. Men inte av Jenny Diski.

"I'm a writer. I've got cancer. Am I going to write about it? How am I not? I pretended for a moment that I might not, but knew I had to, because writing is what I do and now cancer is what I do, too."

Sjukdomsförloppet, behandlingarna och biverkningarna, allt skildras illusionslöst och sakligt. Även rädslan och paniken. Hon ser klart på den kortare eller längre framtid hon har kvar. Hon skriver om att dö, om att återgå till att inte vara, om det världens tillstånd som fanns före hennes födelse. "Gone nowhere. No where to go. No she to go to it." Den enda sentimentalitet som finns är den inför att inte se sina barnbarn växa upp.

I kapitlet "Doris and me" skildrar hon alltså också sitt förhållande till sin välgörare Doris Lessing.
Ett minst sagt komplicerat förhållande. Jag har inte läst Lessing (det borde jag göra), men av Diskis skildring att döma var hon en både hänsynslös och godhjärtad person. Genom åren influerad av allt från marxism till sufism. Och som hårt arbetande författare en förebild för Diski.

Jag har lite svårt att genrebestämma dessa böcker. De är ett slags fragmentariska memoarer (där samma fragment återkommer) och samtidigt litterära reportage och samtidigt något annat och alldeles särskilt och väldigt bra. Jag rekommenderar dem starkt. 

Alla (utom "In gratitude") finns översatta. Korrigering: krönikorna i London Review of Books översattes löpande och publicerades i Göteborgsposten.

Några rader om Tage Aurell

Sommaren är lästid. Ledighet och lästid. Så har det alltid varit. Sena, ljumma, ljusa sommarkvällar när man kan sitta ute och läsa så länge man kan se texten. Stillheten, tystnaden, den djupa koncentrationen.

Men inte den här sommaren. Kanske för att jag numera, sedan snart ett år,  alltid är "ledig". Kanske för att jag har för mycket tid? Nej. En av de mindre angenäma erfarenheterna av mitt första år som pensionär är att jag inte har mer tid. Eller, snarare, att tid fortfarande är en knapp resurs. Jag vill ha mer tid.

Jag har läst färre böcker det här första halvåret än någonsin tidigare. Det låter väl inte så alarmerande, men för mig är det lite oroande. Håller jag på att bli en annan människa, en icke-läsande människa?

Knappast. Men jag har svårt att hitta den rätta läsningen, de rätta böckerna. Och lätt att syssla med alla de många praktiska saker som, om än nödvändiga, inte borde ta så mycket av min knappa tid.

Det har blivit en del omläsningar. Tage Aurell hittade jag tillbaka till genom hans "Fransk bilderbok" och läste allt vad denna sparsmakade klassiker publicerat. Vilket inte är mycket, kanske fyrahundra sidor, allt sammantaget. Framförallt de kortare berättelserna är mästerliga, inte ett ord för mycket, men med ett stort djup, en ömsinthet i skildringen av livets villkor, människors drömmar och tillkortakommanden.

Det kan tyckas som ett stort avstånd till dessa människors verklighet: 30-, 40-tal, värmländsk landsbygd, arbetarkvarter, mycket fattigdom och sjukdom, folk dör i lungsot och kräfta. Men för mig, på bara en generations avstånd till denna tid, träder de fram, fast i sina ibland tröstlösa livsvävar. Aurell kan vara knivskarp i sina iakttagelser, men är alltid solidarisk med dem han berättar om.

Aurell förde ständigt anteckningar, om möten med människor och öden, repliker. En av berättelserna, "Gamla landsvägen", består bara av repliker, ibland replikväxlingar.

"-Goddag. Hur står det till?
  -Jo tack. Bara bra.
  - Och hur är det med mor din?
  -Jo. Hon strök allt med hon."

"-Se goddag. Vad driver du med?
  -Jag hugger kolved om dagarna. Men jag har inte börjat än."

 "-Solen sjunker nu. Så går en dag än från vår tid. Och kommer aldrig mer ja. Det är väl det. För fy fan!"

Över huvud taget använder Aurell ofta repliker för att inleda en berättelse. Och replikerna bär ofta med sig en bakomliggande dramatik, som inte skrivs läsaren på näsan. Han är en mästare på att låta det outsagda spela en lika stor, om inte större, roll än det utsagda.

Hans böcker finns kvar i hyllan. Jag kommer sannolikt att återvända till dem.

Lars Anderssons "Platsens ande - en bok om Tage Aurell" är en utmärkt guide i läsningen.

Och Bodil Zalesky skriver här lite fylligare om Aurell.

Några bilder från Normandie

Man kan inte tillbringa en vecka i Normandie utan att besöka några av de många platser som påminner om invasionen 1944. Krigskyrkogårdar, muséer och monument och i vart och vartannat skyltfönster allt från vykort till militärparafernalia och musmattor(!). Så det blev en del sådant, inte bara Bayeuxtapeten, vacker natur och mycket god mat.

Krigsturismen är omfattande. Här fryses ett dramatiskt ögonblick fruset i brons vid Omaha Beach.

Den brittiska krigskyrkogården i Bayeux. Välklippta gräsmattor, perfekt kantskurna längs gångarna och så i räta linjer gravstenarna över runt 4000 döda, mest britter, men också från andra länder, däribland tyskar. 500 av de döda är oidentifierade. I pärmar i ett kapell kan man leta upp sin döde anförvants rad och nummer. 

När jag går här och läser namn och ålder på dessa unga män som offrade sina liv i kampen mot Nazityskland så är det alltmer med en känsla av dysterhet och sorg. Alla dessa döda i ett europeiskt 1900-tal där vår högtstående kultur resulterade i barbari. Och vad händer i Europa nu, med nyvaknad nationalism och högervindar?

Mittemot ligger Musé Mémorial de la Bataille de Normandie där man i nästan absurd detaljrikedom, genom texter och filmer och föremål, från tandborstar till artilleripjäser, får klart för sig vad invasionen innebar, för soldater och för civilbefolkningen. I vuxen ålder har jag aldrig kunnat känna någon fascination inför Andra världskriget. Inte heller här. 

Vi besökte också en tysk krigskyrkogård. Mer av en park med träd och glesare mellan stenarna. Det märkliga är att det först var en amerikansk kyrkogård, som sedan tömdes på kvarlevor och förvandlades till en tysk.

När jag ser en av de många anonyma stenarna tänker jag på Brechts dikt "Tala om vad soldatens hustru fick". Från Prag ett par handsydda skor, från Warszawa en slavisk blus, från Oslo en krage av Nerz, osv. Och till sist:

Tala om vad soldatens hustru fick
från ryssarnas ändlösa land.
Från Ryssland fick hon sitt änkedok,
sitt änkedok sedan allt gått på tok,
det fick hon från ryssarnas land.

John Steele hade otur 5 juni 1944. Han blev hängande i kyrktornet i Sainte Mere d'Eglise. Men överlevde kriget. I kväll blir det middag på restaurangen som bär hans namn.

Wikipedia och John Steele: https://en.wikipedia.org/wiki/John_Steele_(paratrooper)

Predikarens syn på saken

"Då sade jag i mitt hjärta: »Såsom det går dåren, så skall det
ock gå mig; vad gagn har då därav att jag är förmer i vishet?»
Och jag sade i mitt hjärta att också detta var fåfänglighet.
Ty den vises minne varar icke evinnerligen, lika litet som
dårens; i kommande dagar skall ju alltsammans redan vara
förgätet.  Och måste icke den vise dö såväl som dåren?"

Några funderingar över två dikter av Lars Gustafsson

"Sorgesång över den blogg som en gång var" - kanske kommer det inlägget snart? Men inte än.

Som ni som läser (du, och du, och du, tja det var väl nästan alla...) märker så händer det inte så mycket här. Inte så konstigt, eftersom den läsning som skulle ge upphov till tankar som skulle komma till uttryck, är lagd i träda. Ett passande uttryck, förresten, eftersom mycket av min tid går åt till trädgårdsarbete. Och andra praktiska sysslor.

Men då och då den senaste tiden, särskilt under de varma kvällar när man kan sitta ute länge, har jag suttit och läst i Lars Gustafssons båda diktsamlingar "Om begagnandet av elden" (2010) och "Elden och döttrarna" (2012). Jag läste dem när de kom och skrev några rader här och här. De är väl värda att återkomma till, som de flesta av Gustafssons samlingar.

Två av dikterna har jag funderat mycket på. Det som följer är inte genomarbetade tolkningar, inte fullödiga analyser, nej, det är på sin höjd några funderingar som jag vill dela med mig av, till vad nytta vet jag inte. Kanske någon av er som läser tycker att det är intressant - eller totalt galet. Kanske kommer någon rent av med invändningar, kommentarer, egna tankar.

De två dikterna är "På väg genom mörkren"* i "Om begagnandet av elden"och "Liv" i "Elden och döttrarna". Den första lyder i sin helhet så här:

På väg genom mörkren

Detta är en sfär som har

en ständigt vidgande insida. 

Men ingen yttersida. 

Sådana sfärer finns. 

Jag är den enda.

Det är en ytterst märklig dikt. Vad i all världen "handlar" den om? Jag förutsätter nu att den handlar om något, att det inte bara är slumpartat sammansatta meningar. Det verkar handla om en sfär och det är ett Jag som dyker upp i diktens slutrad som talar och som påstår fyra saker om denna sfär.
Denna sfär har en ständigt vidgande insida. Om en sfär har en ständigt vidgande insida tänker jag mig den ungefär som en ballong, som ju vidgas när man blåser upp den. Men till skillnad från ballongen har den här sfären ingen yttersida. Mycket märkligt. Men diktens Jag påstår bestämt att sådana sfärer finns. Ok, vi accepterar det. Och så, till slut, påståendet att diktens Jag är den enda sfären av detta slag. Och diktens titel: "På väg genom mörkren". Vilka mörker är det fråga om? Vad är det här för sfär?

En tanke, eller snarare en bild, som efterhand dök upp, efter många omläsningar, är att dikten handlar just om ett Jag, om en människa som på sin väg genom livet, "mörkren", tar in världen, upplever, vidgar sin "insida" genom erfarenheter, och som inte har några på förhand givna begränsningar i detta upplevande, ingen "yttersida". Och det enda sätt som en människa kan uppleva världen är som ett unikt existerande Jag. Och varje Jag är den enda sfären, det enda Jag man kan vara.


Den andra dikten är denna:

Liv 

Kambriska anförvanter,
som rotade i stenen, ur stenens skugga

känner av den svaga havsströmmen
med smala genomskinliga trådar

silar detta vatten och behåller
något litet. Som har hungerns gåva.

Är det av detta som liv består?
Eller fanns där något annat?

Sällsamma stora värld
som försöker äta sig själv.

Och ser sig själv med
stora hungriga ögon.

Dikten talar om vattenlevande djur under kambrium och kallar dem "anförvanter", etablerar därmed ett släktskap med människan. Djur som har "hungerns gåva". Men det är knappast de kambriska anförvanterna som ställer frågorna i fjärde strofen. Delar människan hungerns gåva med de kambriska anförvanterna, är det av detta som även människans liv består? Hungern. Tvånget att äta. Eller finns det något annat? Och så de märkliga avslutande stroferna. Är världen bara en ständig ämnesomsättning, en värld "som försöker äta sig själv"? En värld som "ser sig själv med stora hungriga ögon."?

Så har jag i alla fall funderat. Det är möjliga sätt att läsa dessa dikter, möjliga tolkningar. Och dikterna är, som jag ser det, möjliga sätt att se på världen. Vilket väl är poesins syfte.

* "På väg genom mörkren" finns för övrigt med bland de valda dikterna från "Om begagnandet av elden"  i "Elden och döttrarna".

Sorgesång över det som en gång var

Så har jag då lyckats slita mig från trädgårdsarbetet och läsa en bok i alla fall.
Dessutom en bok som fått mig att tänka en del. Det krävdes att rätt bok skulle dyka upp.
Här några anteckningar.

                                                                        *

Människan lämnade samlar- och jägarstadiet, blev bofast och började odla jorden, skaffade egendom. Det var då förfallet började, det var redan då det gick fel. Långsamt började civilisering och tekniska framsteg leda till vår undergång. Med industrialisering och kapitalism i accelererande takt.

Mer eller mindre uttalat är detta, tycks det, grundsynen i Helena Granströms dystert vackra bok ”Det som en gång var” (Natur & kultur, 2016), illustrerad med kongeniala svartvita foton av hotade naturmiljöer av Marcus Elmerstad.

Boken är till större delen en essäistisk text där Granström, med ett otal exempel och ett flitigt refererande till teknikhistoriker, ekologer och antropologer, visar på hur människan alltmer kommit att fjärma sig från den natur där hon är ett djur bland andra djur och hur hon genom, i vid mening, vetenskapliga och tekniska framsteg bedriver rovdrift och utarmar naturens resurser och samtidigt tror sig kunna med ytterligare vetenskapliga och tekniska framsteg lösa alla de problem som följer av denna rovdrift och utarmning.

Granström menar att detta är en ogrundad framstegsoptimism. En grandios mänsklig hybris. Och vi är inte på väg mot katastrofen - den är pågående och vi gör oss blinda för den. Hon använder begreppet ”shifting baseline syndrome”, som innebär att synen på vad som är normalt i en allt mer utarmad miljö hela tiden förändras. Det tillstånd som tidigare betraktats som katastrofalt, betraktas nu som normalt.

På så sätt står vi ut ännu en tid, utan att se sanningen i vitögat. Utan att kunna se sanningen i vitögat.

”För att slippa leva våra liv i ruinerna av det som en gång var, gör vi dessa ruiner till våra nya palats.”

Invävt i de essäistiska partierna finns en berättelse om en ung kvinnas vandring i den svenska fjällvärlden. Hon tilltalas med författarens förnamn. Det tycks vara ett försök att hitta åtminstone rester av det liv som en gång var, i en ursprunglig natur. Men förgäves, vad hon finner är bara en ännu äldre kulturmark, ett landskap präglat av mänsklig exploatering.

Även de kognitiva aspekterna av en alltmer teknikdominerad värld tas upp. Håller människan själv på att införlivas, uppgå i den teknik hon skapat, inte minst kommunikationsteknologin? Granström skriver om en ny ”platslöshet”:

”Känslan av närvaro kan vara förlagd någon helt annanstans än till den plats där vi kroppsligen befinner oss.” 

Konkret liv ersätts av abstraktioner, verklighet av symboler. Mänskliga möten, öga mot öga, med virtuella ”möten”. Mänskliga behov tillfredsställs av tekniska lösningar. Maskinell beröring.

Det är en djupt pessimistisk bok. Granström menar att allt redan är för sent, att det inte finns någon väg tillbaka till ett bättre samhälle med en mer förnuftig resursanvändning och ett sätt för människan att leva i samklang med naturen. Vi är alla delaktiga, det är vår kultur. Den präglar alla våra relationer. Vi för den vidare. Här finns en djup tragik:

”Det jag vet är att det enda som är sorgligare än att förlora en djup och meningsbärande relation till sin omvärld, är att förlora vetskapen om att denna förlust ägt rum.”

I sitt ifrågasättande av det mesta i det moderna samhället, ger Granström alltså inga anvisningar på hur en förändring skulle kunna komma till stånd. Hela boken genomsyras av melankoli, av uppgivenhet. En reaktionär klagosång?

Ja, men det är mer än reaktionärt, eftersom det inte går att vrida klockan tillbaka, till det tillstånd som en gång var, det är mer en sorgesång, som Tobias Dahlkvist skriver i en recension i tidskriften Respons (nr 2, 2016), som fick mig att läsa boken. Dahlkvist önskar att Granström skulle ha tagit del av den filosofiska pessimistiska traditionen, för att inte hamna i ren nihilism.

Jag ska villigt erkänna att den här boken slår an en sträng hos mig. Mycket kan kanske avfärdas och karakteriseras som grumlig naturmystik. Men på en del punkter tangerar den mitt eget tänkande kring samhällsutvecklingen och i många enskildheter ger den mig nya insikter och och i mycket kan jag bara instämma, särskilt i kritiken av miljöproblematik och den konsumtionsdrivna kapitalismen.

"Hur kan vi acceptera att vi rör oss mot en oåterkallelig förstörelse av vår livsmiljö?"

Ett läsminne och en ny pausfågel

Jag kände mig tom och rastlös efter att ha arbetat mig trött i trädgården. Jag satte mig i en trädgårdsstol. Jag befann mig i paradiset, omgiven av grönska, sommarvärme och fågelsång. Ändå denna tomhet. Eller denna svårighet att uppbåda sammanhängande tankar. Och rastlösheten.

Ett läsminne dök upp. Så med en kraftansträngning reste jag mig och hämtade Jenny Diskis "On trying to keep still" från hyllan.

Inom ramen för ett någorlunda normalt socialt liv söker jag så ofta jag kan upp ensamheten. Jag har ett starkt behov av ensamhet. En privilegierad form av ensamhet, den självvalda.

 Diski skriver  om ensamhet i "On trying to keep still":

"Much worse, more alarming than anything else, there is also in solitude emptiness: a mind devoid of thoughts, or rushing away from them, which is more shocking than outside interruption. No peaceful blankness, but a mad, skittering nothingness. The perfect image of aloneness collapses into trivia and pointlessness. Boredom, perhaps, but I don't think so. It is more like a flat refusal to think."

Just så. Det är snart tio år sedan jag läste detta, men det fanns där i minnet.

För övrigt ännu en pausfågel, en buskskvätta som satt i hallonsnåret nere vid gamla bron.

Dags för en pausfågel

Jag vistas mest utomhus nu, i allt det gröna. Läsandet ligger i träda. Så det är nog dags för en pausfågel. I bokskogen vid Öströö i går satt denna taltrast högst upp i en gran och sjöng vackert för oss i den ljuvligt stilla kvällen. 

Leopardi. Illusioner.

Jag kommer (kanske) att efter hand lägga ut citat här från min läsning av "Zibaldone". Med eller utan kommentarer. Människans förmåga att leva, eller överleva, genom illusioner är ett tema som är centralt för Leopardi. Och det är inte underligt att Nietzsche gillade Leopardi.

"I consider illusions to be in a certain sense real, since they are essential ingredients in the system of human nature, and given by nature to all men, so that it is not right to scorn them as being the dreams of a single man, but better to regard them as a real part of man and willed by nature, without which our life would be the most miserable and barbarous thing, etc. Hence they are necessary and form a substantial part of the composition and order of things."

Giacomo Leopardi: "Zibaldone". Edited by Micahel Caesar and Franco D'Intino. New York: Farrar, Strauss and Giroux, 2013.( Z51). sid. 58.

Det oväntade mötet mellan en bibel och Leopardis Zibaldone på ett soffbord

"Det oväntade mötet mellan en bibel och Leopardis Zibaldone på ett soffbord" - äntligen får jag använda denna rubrik!

I vänster ringhörna Bibeln eller Den heliga skrift innehållande Gamla och Nya testamentets böcker - enligt Kongl. bibelkommissionens översättning. Stockholm: Frölén & Comp., 1899.
xxiv, x, 1106, 348, 158 s. och 4,2 kg.

Och i den högra Giacomo Leopardi: Zibaldone. Edited by Michael Caesar and Franco D'Intino. Translated from the Italian by Kathleen Baldwin... New York: Farrar, Strauss and Giroux, 2013.
ixxxvi, 2502 s. och 1,6 kg.

En volym fylld av illusioner och en totalt illusionslös.
Det är oväntat kanske, men inte en slump, att dessa båda tungviktare möts på mitt soffbord.

Bibeln tillhörde min djupt troende farfar, en småbrukare från mellersta Halland som dog samma år som och innan jag föddes. Och som min far och hans syskon nu är döda så finns den hos mig. Jag tog fram den nu, när jag (som så många pensionärer; är det en naturlag?) sysslar lite med släkthistoria.

Och sedan har jag nu, sent omsider, bestämt mig för att börja läsa Giacomo Leopardis väldiga "dagbok", Zibaldone, som jag köpte redan 2013 när denna engelska översättning kom ut, men som hittills bara tålmodigt fått vänta i hyllan. Det är inget verk som man läser från pärm till pärm och det av flera skäl. Inte minst för att det alltså rör sig om 2500 sidor med liten text på bibeltunt papper. Och innehållet spänner över vida fält av vetande. Det blir en selektiv läsning. En läsning lika
chronschoughsk och amatöristisk som all min läsning.

Oavsett om man väljer att kalla honom pessimist eller nihilist så är för mig Leopardis kompromisslösa materialism och knivskarpa syn på människans villkor i ett universum som inte finns till för människans skull en källa till paradoxal upprymdhet.

Som någon kanske uppmärksammat är Leopardi sedan några år en återkommande läsning för mig. Sök på Leopardi i bloggens sökruta! Senast skrev jag om Moraliska småskrifter", som nyligen kom i svensk översättning.

"Också jag har varit Alfred Vestlund..."

Jag har alltid haft ett på gränsen till det neurotiska kontrollerat läsande. Detta för att tiden till läsning var så knapp. Mycket av läsningen har blivit till projekt. När jag hittat ett väsentligt författarskap ska jag läsa "allt". Dessutom har det olycksaliga påfundet med en blogg lett till ett slags redovisningstvång. Inför vem? Tala om utvecklat överjag...

När jag blev pensionär trodde jag att den ökade tiden till läsning skulle gör mitt läsande mer lössläppt, mer spontant och framför allt mer omfattande. Lite mer omfattande, ja, men redan har jag stött på en ny gräns, om än lite längre bort. Och det gamla överjaget, den jäveln, han finns kvar...

Nå, lite mer spontanläsande har det blivit.

Som härom dagen, då ännu en fin medlemsbok från Gunnar Ekelöf-sällskapet damp ner i brevlådan: "Också jag har varit Alfred Vestlund - intervjuer och enkätsvar med och av Gunnar Ekelöf" (Daniel Möller (red), Magnus Halldin (inledning). Gunnar Ekelöf-sällskapet, 2016)

Det är en sammanställning av nära nog samtliga intervjuer och enkätsvar, det tidigaste från norska Dagbladet 1932 och det sista ett uttalande för Sveriges Radio 1967 med anledning med utgivningen av André Malraux "Antimémoires", som lästes upp av Bengt Ekeroth på grund av Ekelöfs sjukdom, knappt fem månader före hans död.

Avslöjandet i bokens titel kommer från en intervju  i Svenska Dagbladet 1952 med anledning av att Ekelöf fått Frödingstipendiet, där han säger att även han publicerat sig i Grönköpings Veckoblad under signaturen A:lfr-d V:stl-nd.  Det vore intressant att veta när och med vad! Någon som vet?

Här finns kåserande hemma-hos-reportage i veckotidningar som Idun och Vecko-Journalen, intervjuer i dagstidningar, enkätsvar och intervjuer i litterära tidskrifter, utskrifter av radiointervjuer, med mera.

Inget sensationellt nytt för den som litet intresserat sig för Ekelöf och kanske läst den av Ingrid Ekelöf utgivna "En självbiografi - efterlämnade brev och anteckningar" från 1971 och Carl Olov Sommars gedigna "Gunnar Ekelöf - en biografi" från 1989. Men ändå intressant.

Påfallande är Ekelöfs tillbakadragenhet, hans ovilja att vika ut sig och sitt privatliv (föreställ er Ekelöf poserande på färgbilder i DN Kulturs flersidiga utvikningar av dagens kändisförfattare...).

Det var tydligen vanligt med utskickade enkäter och Ekelöf svarar pliktskyldigt, ibland inte utan glimten i ögat, som på BLM:s fråga 1953, "Vilken diktad gestalt skulle Ni helst vilja träffa?", då Ekelöf svarar: Humpty Dumpty.

"Dels tycker jag om tyst folk som inte likt kreti och pleti hela tiden diskuterar och resonerar om Vitalismen eller Myten om Sisyfos eller Gud vet vad utan att göra någonting, dels skulle jag då kunna hålla i honom och hindra honom från att falla, vilket jag tycker är synd att han skall göra år efter år.

Dagens Nyheter frågade 1966 en rad författare vad de läser just nu.
Ekelöf svarar att när man kommit upp i åren så intresserar höstens bokflod mindre. Man märker, eller har fått mer tid att märka, hur mycket man inte läst, inte hunnit med att läsa.

"Därför vänder jag mig åter till klassikerna, och inte bara de guldkantade utan också de silver- eller bronskantade, ja, gärna de halvt eller helt anonyma av vilka det bara finns papperslappar kvar som inte skulle räcka till att rulla en cigarett med."

Jag kan bara hålla med.

För övrigt kan jag rekommendera ett medlemskap i Gunnar Ekelöf-sällskapet.

Om(läsning): Lars Gustafssons "En biodlares död"

April och våren håller oss på halster, om man nu kan uttrycka det så. Men gräset växer och stararna är här och sädesärlan. I lördags gick vi runt på Årnäs naturreservat i den kyliga vinden från havet. Ejder. Massor av vitkindade gäss. Lärkor som flög upp mot den blå himlen.

Jag har gjort en långsam omläsning av Lars Gustafssons "En biodlares död", utgiven 1978.
För vilken gång i ordningen vet jag inte, men den inte bara kan utan bör läsas om, och jag vill nog utnämna den till en av Gustafssons främsta romaner.

Om hela romansviten ”Sprickorna i muren” är ett slags sorgearbete, så är denna den avslutande delen den som bearbetar den djupaste sorgen av alla. Här finns mycket litet av den lätta tonen, av den fabulerande uppsluppenheten i de tidigare romanerna. Snarare ett vemod, men ett vemod helt utan sentimentalitet.

Och om de tidigare delarna i sviten haft mer av en samhällelig, politiskt bredd i ambitionen att, som LG själv uttryckt det, försöka

”hävda och formulera en individuell frihet och ett individuellt perspektiv i en period präglad av offentligt hyckleri, fräck maktmoral och den hemliga sektorns växande dominans över det demokratiska rättssamhället”

som lett till ”ett tillstånd där begreppen förefaller upplösas och bli undanglidande”, så koncentreras skildringen i ”En biodlares död” till en enda människa, utgörs nu av en enda människas röst.

Man ser ofta att romanen i ämnesbibliografier klassificeras som en skönlitterär skildring av cancersjukdom. Vilket naturligtvis är korrekt. Men det som är romanens ”ämne” är något annat.

På de inledande sidorna tar berättaren, Lars Gustafsson på utflykt i den texanska öknen, avsked av läsaren. Det som följer är förre folkskolläraren i Väster Våla, Lars Lennart Westins, efterlämnade anteckningar. Liksom huvudpersonerna i de tidigare romanerna heter han också Lars och delar födelsedata med författaren. Men det är allt. Lars Gustafsson är formellt inte närvarande i romanen, som i ”Herr Gustafsson själv”.

Händelseförloppet, det yttre, är lätt att snabbrelatera: Westin insjuknar i cancer, får ett besked från röntgen som han av någon anledning väljer att inte öppna, sjukdomen förvärras, han avlider.

Det är vårvintern 1975 och Westin lever ensam i ett torp i Västmanland, förtidspensionär, med trädgårdsland, hund och bikupor. Under hösten har han drabbats av en smärta som han tror kan vara ett ryggskott. Men smärtan återkommer och förvärras. Han utreds och röntgas och väntar på resultatet. När brevet kommer väljer han alltså att inte öppna det.

”När brevet från Regionsjukhuset äntligen kom lade jag det helt enkelt åt sidan och tog en promenad. Jag kände mig alldeles lugn och jag tittade mycket omsorgsfullt på alla nakna lövträd efter vägen. Jag är oerhört förtjust i sådana där nakna grenverk mot en blyfärgad himmel. De är som ett slags bokstäver i ett främmande språk som försöker säga någonting.”

Mellan de allt starkare smärtattackerna lever han sitt ensliga liv, promenerar med hunden, iakttar landskapets skiftningar, naturens förändringar.

”Bra eller dåligt, ensligt eller fint, det är mitt egentliga liv.”

Han pendlar mellan hopp under de smärtfria perioderna och insikten om sin kommande död när smärtan sätter in.

”Och varje morgon är jag lika rädd att de där smärtorna skall komma tillbaka. Hela vintern led jag av smärtor. Nu lider jag precis lika mycket av rädsla för smärtan."

Jag läser romanen som en berättelse om en människas uppgörelse med sitt liv, där det är cancersmärtan som ställer allt på sin spets. Det är först nu, drabbad denna allt mer outhärdliga smärta, som Westin känner sig verklig. Smärtan bränner bort allt oväsentligt, den är ”en form av sanning”

Westin ser tillbaka på det liv han har levt och det liv han inte har levt, det han kunde ha levat.
Smärtan väcker upp minnen. Den smärta som leder till döden och som paradoxalt nog gör att han känner sig levande i sin kropp, okluven, äntligen närvarande.

”Smärtan dramatiserade det faktum att jag har en kropp, nej att jag ä r en kropp…”

Sorgen över hur detta liv blev, över att kanske aldrig nått fram till en annan människa - hans äktenskaps stumhet, den tysta överenskommelsen om att inte se varandra, inte se den ursprungliga smärtan:

”Det var förbjudet att se varandra. Jag menar verkligen se varandra.” 

När Westin inleder att förhållande med en annan kvinna och berättar om det för sin hustru, vill hon bjuda hem henne. Och kvinnorna finner varandra. Han ställs utanför, känner sig lurad. De båda kvinnorna förvandlar honom till ”något oansvarigt, ett barn som man inte kunde räkna så noga med.”

”Problemet med de där kvinnorna var att de kände att jag ville alldeles för litet. Kvinnorna är beredda till allt om de känner att man vill det.” 

”Jag har velat alldeles för litet. Hela mitt liv. Människor har aldrig haft en känsla av att jag har haft något ärende till dem. De tre senaste månaderna har gjort mig verklig. Det är hemskt.” 

Westins anteckningar handlar ofta om språket, om det språk han levt i, det han kallar "medelklassens ängsliga språk", det som döljer verkligheten, det som gör att han aldrig riktigt når fram till andra människor, det språk som nu rämnar.

Men varför öppnar han då inte brevet med beskedet från röntgen? För att han aldrig förlorat allt hopp? För att han vägrar att förlora allt hopp?

"Om jag öppnade det, tänkte jag, hur kommer det att förändra mig? Om det står att jag bara har några månader kvar att leva, kommer jag att bli alldeles paralyserad då? Förlamad?"

"Om det där brevet innehåller min död, så vägrar jag det. Med döden ska man inte inlåta sig."

Romanen ger inget svar, som jag läser den.
De sista anteckningarna ställer frågan om gud. Westin skriver att det vanliga kätteriet förnekar att det finns en gud som skapar oss.

"Ett mycket intressantare kätteri är att tänka sig möjligheten att en gud har skapat oss och sedan säga att det inte finns något som helst skäl för oss att vara imponerade av det. Än mindre tacksamma. Finns det en gud är det vår uppgift att säga nej."

Här tonar romanen ut i teologin, en terräng som jag inte kan orientera i.

Men jag är säker på att jag kommer att läsa om boken om några år. Med nya ögon.

Några rader om Lars Gustafsson

Jag läser vad som skrivs om Lars Gustafsson. Mycket håller jag med om. Hans författarskap är omfattande, romaner, noveller, poesi, essäer, och hans ställningstaganden i olika frågor många och skiftande. När jag räknar efter har jag femtiofyra volymer i hyllan. Han är en av de få svenska författare som jag läst och följt ända sedan tonåren. Ibland har jag haft invändningar och blivit besviken, särskilt vid hans politiska högersvängar, men oftast läst med glädje och beundran. I all sin mångsidighet var han nästan aldrig ointressant. Och efter sitt återvändande till Sverige återvände han också till sitt författarskaps bästa sidor.

Romansviten "Sprickorna i muren" läste jag om varje sommar i flera år. Poesin läste jag mest i början, och nu med stigande intresse de senaste åren. Kanske är det som poet han kommer att leva längst.

Hur kom det sig att jag 1968 som sjuttonåring gick in till Lundgrens bokhandel och köpte den nyutkomna diktsamlingen "Bröderna Wright uppsöker Kitty Hawk"? Jag var ju ingen lyrikintresserad gymnasist, som det vänliga kvinnliga bokhandelsbiträdet förmodade. Sociologiskt sett var detta ytterst osannolikt. Egendomligt.

Kanske det är förklaringen? Världen var ju egendomlig. Jag förstod den inte. Och den som upplever världen som allt annat än självklar kan, i vissa fall - lyckliga? olyckliga? - driven av en inre nödvändighet komma att söka förklaringar i litteraturens värld och kanske hitta fram till en författare som i grunden alltid skriver just om världens egendomlighet?

Förstod jag allt? Inte ens hälften, förmodligen mindre än så. Men där i de tidiga tonåren började jag med autodidaktens ihärdighet mitt liv med litteraturen som en nödvändig, ständig följeslagare. Och även om jag senare i livet samlat på mig akademiska poäng för en yrkeskarriär så drivs jag fortfarande av samma inre nödvändighet. Världen är fortfarande en egendomlig plats. Allt egendomligare ju äldre jag blir.

Jag har aldrig träffat Lars Gustafsson. Men vid två tillfällen har jag haft kontakt med honom.

En gång när jag hamnade i en diskussion med en kompis om hans radiohörspel "Huset i Oneida". Det finns inte utgivet på svenska. Jag tog mod till mig och mailade och frågade om det fanns möjlighet att läsa det. Först menade Lars Gustafsson att det fanns med i volymen "Två maktspel" från 1970, men så är ju inte fallet. Till slut rekommenderade han mig att ta kontakt med Uppsala UB, där hans arkiv finns. Men mina kollegor där svarade inte på mail och jag lät det rinna ut i sanden.

Och sommaren för två år sedan, när vi körde genom Västmanland ner längs Kolbäcksån, svarade han vänligt på en fråga om vilken sluss som var mest sevärd.

Nu tar jag fram hans böcker och bläddrar, minns och tänker.
Vad ska jag läsa? Det blir den avslutande delen av "Sprickorna i muren", "En biodlares död".

En rödhake sjöng för mig

April är grymmast av månaderna

skrev T. S. Eliot. Just i dag är jag beredd att hålla med honom. Utan att gå in på detaljer så går ingenting min väg denna dag. Solen skiner och himlen är underbart blå. Men jag känner mig som Ekelöfs vandrare:

Sannerligen du är inte mer än en valplats!
En vandrare av vilken solen och stormen på en gång söker ta kappan,
på en gång! Inte i tur och ordning.
Iskallt i skuggan, glödhett i solen:
Själens april.

Jag var på väg att gå in i min stuga, stänga porten och låsa om mig. Fly undan allt.

Men så när jag ändå, i dyster stämning, staplade ved, kom plötsligt en nyfiken liten rödhake och slog sig ner på vedhögen alldeles intill mig och sjöng några vänligt uppmuntrande strofer, innan den flög iväg igen. Det finns hopp.

Mitt läsandets flyktiga lust

Efter att ha läst klart Martha C. Nussbaums "The therapy of desire - theory and practice in Hellenistic ethics" lägger jag mig på soffan och slumpläser i Horace Engdahls "Cigaretten efteråt" och stöter där på ett stycke om det otacksamma i en författares uppgift "i det avseendet att något som kostar timmars arbete under spänd koncentration, förbrukas av läsaren på några minuter." *

Men, menar Engdahl, "[d]enna skriande disproportion mellan skrivandets möda och läsandets flyktiga lust måste författaren leva med, ungefär som en mästerkock eller en tårtbagare."

Det är sant. Och det är något som jag då och då tänker på. Som nu, när jag avslutat läsningen av Nussbaums mer än femhundrasidiga volym som, för att citera mig själv, "förenar djup lärdom och ingående analyser med en glasklar lätthet och en rikedom på perspektiv" och som krävt åratal av forskarmöda och som jag visserligen har läst mycket långsamt och med omsorg, med understrykningar och notiser, men som jag ändå aldrig kan göra rättvisa i den meningen att allt jag har läst stannar kvar.

Mitt läsandets flyktiga lust avsätter väl alltid ett tunt lager på de andra lagren i min bristfälliga bildning, kanske rentav blandas de och berikar den. Men på de flesta områden är jag en amatör som läser av nyfikenhet och lust att lära. En lust som är beständig men vars resultat är flyktigt.

I det här fallet, med terapeutiska filosofier som epikurism, skepticism och stoicism, handlar det nog också och inte så lite om att jag söker kunskap för att lära mig leva bättre och bota ett eller annat karaktärsfel.

För övrigt har årets första starar kommit. En vanlig samlingsplats är högst upp i kastanjen.


* I min utgåva, originalutgåvan 2011, står det "som kostar en timmars arbete". Vem har slumrat? Engdahl eller korrekturläsaren?

Efter all påskmat måste man ut och gå

Efter all påskmat måste man ut och gå.

Så vi kör till Spannarp och mot Dagsås och in på vägen mot Berghem och Rulleröd. Ställer bilen och följer en liten skogsväg (som vi inte gått tidigare och de är inte många...) genom en dunge, över en betesmark och upp på vägen förbi Bockatorpet. Husen står och förfaller, men en gång var det ett hönseri här.
Vidare upp mot Nackhällebjär. I vägens grova makadam lyser tussilagon.

Längre upp går vi österut i en gammal öppen granskog över en ås och sedan tar vi oss ner i branten mot Karlsro, där det nyligen är avverkat och timret och massaveden ligger i en lång, ännu doftande stapel.

På vägen tillbaka till bilen går vi upp på toppen av Grönsbjär längs en nyanlagd, mycket brant avverkningsväg. Utsikten är fin, även om solen försvunnit i ett lätt dis, med havet som glänsande som silver.

Jag väntar på våren och läser om stoicismen

Jag har inte så mycket att säga. Annat än att jag väntar och noterar varje vårtecken. Men inte heller i dag lättar molntäcket riktigt. Lite mer värme, men ostanvinden är sval. Jag går genom betesmarken. Även stenarna väntar, om än med större tålamod än jag.

Ute på en vall betar sju rådjur. De är vaksamma, avvaktar mina rörelser och först när jag bedöms som en fara ger de sig av, i strömhopp över diket och gärdsgården och in i skogen, med lysande vita akterspeglar.

Det är tyst och stilla. En glada seglar envetet runt precis ovanför mig, som om den övervägde om jag kunde vara ett byte. Jag befinns dock alltför stor och den seglar bort.

Jag går hem och tar ut ett doftande bröd med soltorkade tomater ur ugnen och äter lunch.

Kanske har jag något att säga ändå.

Som framgått tidigare läser jag, oerhört långsamt, Martha C. Nussbaums "The therapy of desire - theory and practice in Hellenistic ethics". Det är inte konstigt att det går långsamt (dessutom är jag nu en gång för alla en trögtänkt långsamläsare) - Nussbaum förenar djup lärdom och ingående analyser med en glasklar lätthet och en rikedom på perspektiv som gör att man bara inte kan hasta fram.

En av de filosofiska skolor Nussbaum behandlar är stoicismen. En av dess främsta representanter är Lucius Annaeus Seneca d.y. , död ca 65 e. Kr.

"I ljuset av modern vetenskap är naturligtvis också den teoretiska grunden för stoicismen ohållbar."

"Dessutom är innehållet i den stoiska etiken främmande för en modern människa. Där finns en rigorism, en okänslighet och stränghet i kombination med en odräglig självtillräcklighet som är frånstötande. Att allt utom dygden är likgiltigt, att olyckor är härdande, att medlidande är svaghet [...] att den vise är nöjd med sig själv är påståenden att raljera med snarare än att ta på allvar."

"Läran om adiafora är en tillkämpad och absurd filosofi avsedd att förtränga eländet i världen. Den stoiska förnöjsamheten  är ett torftigt opium för folket [...] Den stoiska apatin [...] är en motbjudande glorifiering av asocial självtillräcklighet som skapar känslolösa monster..."

"Stoicismen är en hårhjärtas lära för eliten, enkannerligen den manliga eliten, och har inte något att skaffa i ett demokratiskt samhälle."

Nej, det är inte Nussbaum jag citerar. Det är Bo Lindberg, som i sin utmärkta "Seneca : människosläktets lärare" "med någon karikering" målar upp ett modernt avvisande av stoicismen. Han säger sig i viss mån kunna hålla med, men menar att man ändå "kan se och reflektera över det allmängiltiga  i Senecas förkunnelse."

Jag tror - på min anspråkslösa nivå av intresserad allmänhet - att ett sådant avvisande är alldeles uppåt väggarna. Ju mer jag läser desto mer blir jag övertygad om det kloka i att fördjupa sig i de hellenistiska filosofiskolorna. Inte för att läsa och anamma dem okritiskt och anakronistiskt, men för att de har något att lära oss här och nu.

Så jag läser vidare. Gemensamt för skolorna är att filosofin ska fungera som terapi, att den ska lära oss att leva förnuftigt, att inte styras av irrationella känslor. Syftet är finna ett inre lugn, ataraxia.
Det problematiska här är om detta görs till slutmålet. Det är detta Lindbergs karikering siktar in sig på. Men hos stoikerna, menar Nussbaum, finns en vidare strävan:

"... the Stoics, unlike our other two schools [epikuréer och skeptiker], have a developed political theory [...] They do not, like the others, turn away from politics, bringing eudaemonia to individual pupils (or groups of friends) by moderating their individual desires, without social change. They set themselves the task of producing a just and humane society. And they argue that this task, like (and as part of) the private task, cannot be achieved without philosophical therapy. Their diagnosis of the diseases of passion becomes the basis for a diagnosis of political disorder; and the extirpation of passion is said to promise a new basis for political virtue."

Om detta finns mycket att säga. Men, som sagt, jag läser långsamt...

Vårtecken

"...låt oss då för Guds skull starta skolor i dumhet."

Vårvintern är inte min bästa tid. Även om det bjudits några dagar nu med blå himmel och strålande sol. Och lärkan har hörts i trakten. Det är nog den här väntan, väntan på våren och det riktiga ljuset. Men jag tror att det kommer snö igen, att vintern inte ger sig. Det gäller att härda ut. Och göra saker.

För en tid sen läste jag Pierre Hadots "Vad är antikens filosofi" (Daidalos, 2015) och skrev om den här och Bo Lindberg "Seneca : människosläktets lärare (Atlantis, 2010) och så plötsligt fann jag mig läsande Martha C. Nussbaums "The therapy of desire - theory and practice in Hellenistic ethics" (Princeton University Press, 2009). Det är så det går till. Den ena läsningen drar med sig den andra. Eller flera andra. Och ju mer jag läser desto mer inser jag hur mycket det återstår att läsa. Denna nyfikenhet, på gott och ont. Oförmågan till förnuftig begränsning. (Nödvändig för ett begränsat förnuft).

Det som speciellt intresserar mig nu är de hellenistiska filosofiskolorna, som epikuréer, skeptiker och stoiker. Det handlar om praktisk filosofi, det handlar om levnadssätt och existensens villkor, inte om teoretiska system. Filosofi som terapi, "medical philosophy", som Nussbaum skriver och citerar Epikuros:

"Empty is that philosopher's argument by which no human misery is therapeutically treated. For just as there is no use in a medical art that does not cast out the sicknesses of bodies, so too there is no use in philosophy, if it does not throw out suffering from the soul."

Ett genomgående tema för dessa skolor är att man inte bör låta sig styras av irrationella känslor inför livets alla oundvikliga plågor. Målet är att genom förnuftigt tänkande styra sig till ett lugnt betraktande av världen. (Strävan efter att uppnå denna ataraxia är i många avseenden problematisk, men i några väldigt klok).

Särskilt gäller denna strävan vårt förhållande till döden.

Montaigne, som jag återigen läst av och till några veckor nu, anammade mycket av detta tänkande och citerar flitigt ur deras verk. Och så heter till exempel det nittonde kapitlet i första boken av essayerna "Att filosofera är att lära sig dö". Han skriver, med en typisk formulering: "Döden angår dig varken levande eller död, levande därför att du är, död därför att du inte längre är."

Men Montaigne är en motsatsernas man. Han drar sig tillbaka till sitt torn vid 38 års ålder 1571 och börjar skriva (om än avbrutet av resor, medlingsuppdrag och tjänstgöring som borgmästare i Bordeaux) essayerna. En första upplaga i två band kommer ut 1580, utökad till tre band 1588 och det vi läser idag är det exemplar som Montaigne fram till sin död 1592 späckade med rättelser, tillägg och kommentarer.

Något man upptäcker ganska snart vid läsningen är att Montaigne kan ändra sin syn på saker och ting.

I tredje bokens kapitel tolv, "Om utseende", skåpar han mer eller mindre ut alla dessa filosofer han citerat. I ett resonemang om vårt förhållande till döden för han fram tanken att det är olyckligt att vi så avlägsnat oss från "naturen", "som förut ledde oss så lycklig och säkert" och menar att filosoferna, som "beordrar oss att alltid ha döden för ögonen, att förutse den och begrunda den i förväg", deras anvisningar är mer "uppvisning [...] mer prydnad än nytta".

"Vi bereder oss alltid svårigheter genom att vi försöker föregripa och kontrollera det som naturen föreskriver. Det är bara lärda doktorer som förstör sin middag - fast de är pigga och krya - och rynkar sina pannor därför att de tänker på döden. Vanliga människor behöver varken läkemedel eller tröst när det är dags för döden att slå till, och då tänker de inte på mer än just det som de känner."

Är det inte enfalden och bristen på föreställningsförmåga hos "vanliga människor", frågar Montaigne, som "ger dem denna förmåga att uthärda nuets olyckor och denna djupa likgiltighet inför kommande allvarliga olyckor? Att deras själar är mer oemottagliga för att de är tjockhudade och tröga?"

Vilket leder Montaigne fram till slutsatsen:

"Om det är så, låt oss då för Guds skull starta skolor i dumhet."

Ibland är jag böjd att hålla med honom.

Epikuros                                            Lucretius                                        Montaigne

Hur jag spelade bibliotekarierollen

De sista tjugoåtta åren av mitt arbetsliv hade jag en yrkesroll, bibliotekariens. Men jag lät den aldrig sammanfalla med mig själv. Jag klev in och klev ut, kan man säga. Oftast var det en roll jag gärna spelade och ofta spelade jag en viss roll för dem som jag mötte i den rollen. Det var nästan alltid ett roligt jobb.

Men det var en roll, en av många i livet, det var inte jag. Samtidigt tror jag att jag lyckades spela rollen på ett sätt som gjorde att jag själv var närvarande i rollen och att det märktes och att det var avgörande för hur väl kommunikationen med låntagarna lyckades.

Jag tror att det är viktigt att upprätthålla en reflekterande distans till sina roller  i tillvarons teater.

Jag kom att tänka på det när jag läser Montaigne, kapitel tio i tredje boken, "Om att hushålla med sin vilja".

"De flesta av våra handlingar är en fars. 'Hela världen spelar teater'. Vi måste spela vår roll på rätt sätt, men då som en lånad rollkaraktär. Av masken och det yttre ska man inte göra ett verkligt väsen, inte göra det främmande till något eget. Vi kan inte skilja mellan hud och skjorta. Det räcker att mjöla in ansiktet, vi behöver inte mjöla in hjärtat. Jag vet människor som byter form och substans och blir nya gestalter och varelser var gång de får nya ämbeten, och jag vet människor som gör sig till prelater ända in i levern och inälvorna och släpar med sig ämbetsvärdigheten ända in på dass."

Giuseppe Arcimboldo: Bibliotekarien, ca 1566

_________________________________________________________________________________
Michel de Montaigne: Essayer. Bok 3. Ny översättning och med kommentarer av Jan Stolpe. Atlantis, 2012.