Ett läsminne och en ny pausfågel

Jag kände mig tom och rastlös efter att ha arbetat mig trött i trädgården. Jag satte mig i en trädgårdsstol. Jag befann mig i paradiset, omgiven av grönska, sommarvärme och fågelsång. Ändå denna tomhet. Eller denna svårighet att uppbåda sammanhängande tankar. Och rastlösheten.

Ett läsminne dök upp. Så med en kraftansträngning reste jag mig och hämtade Jenny Diskis "On trying to keep still" från hyllan.

Inom ramen för ett någorlunda normalt socialt liv söker jag så ofta jag kan upp ensamheten. Jag har ett starkt behov av ensamhet. En privilegierad form av ensamhet, den självvalda.

 Diski skriver  om ensamhet i "On trying to keep still":

"Much worse, more alarming than anything else, there is also in solitude emptiness: a mind devoid of thoughts, or rushing away from them, which is more shocking than outside interruption. No peaceful blankness, but a mad, skittering nothingness. The perfect image of aloneness collapses into trivia and pointlessness. Boredom, perhaps, but I don't think so. It is more like a flat refusal to think."

Just så. Det är snart tio år sedan jag läste detta, men det fanns där i minnet.

För övrigt ännu en pausfågel, en buskskvätta som satt i hallonsnåret nere vid gamla bron.