Några funderingar under läsandet av Homeros och Eyvind Johnson

Julstormen rasar därute. Det dånar i träden, regnet slår mot rutorna och vinden rister i huset. Jag sitter och parallell-läser slutkapitlen i Eyvind Johnsons "Strändernas svall" och slutsångerna i Homeros "Odysséen". Trots blåsten är det varmt i huset, ljust och varmt. Jag läser med eftertanke. Här följer några funderingar.

*

Denna dystra vinter har jag långsamt läst om "Strändernas svall". Det måste vara minst fyrtio år sedan jag läste den första gången. Säkert ett par gånger därefter, jag minns inte. Homeros "Odysséen", i Ingvar Björkesons översättning, läste jag 2011. Och kallade den då "en nära nog perfekt spänningslitteratur." Vilket är sant. 

Men när jag nu läser Johnsons återberättelse eller parafras eller omdiktning så är det med ett annat fokus.

"Strändernas svall" kom ut 1946 och har underrubriken "Roman om det närvarande". Det närvarande då, i världskrigets slutskede och efterdyningar, var uppgörelserna med ockupanterna och deras medlöpare och quislingar, de påbörjade Nürnbergrättegångarna. Hämnden. Parallellen med Odysseus hämnd på friarna är given.

Om Eyvind Johnson i stora stycken följer Homeros, så skiljer han sig i det att han ger Odysseus en psykologi, låter oss få inblick i hans inre, hans tvekan. Hos Homeros finns inte denna tvekan. Här gäller gudarnas vilja. Det är gudarna som fört Odysseus tillbaka till Ithaka. Och de vill se blod. 

Klarast framträder detta i Odysseus möte med den trogne svinaherden Evmaios. Innan Odysseus beger sig till palatset och blodbadet på friarna utspelas ett samtal med Evmaios, där Odysseus ännu inte avslöjat vem han är (men svinaherden anar det) utan talar om sig själv i tredje person. Han ger uttryck åt sin tvekan. Om Odysseus kom tillbaka till Ithaka - måste han lyda gudarna? Är det rätt att hämnas, att döda friarna? Kommer inte blodskulden att fortplantas, generation efter generation?

Evmaios lägger fram en vision - människorna kan befria sig från de grymma gudarna - men först om tusentals år:

"Ibland har jag tänkt att det finns något bakom gudarna [...] V i. Herrar och slavar, gamla och unga. M ä n s k o r n a. Att gudarna skapades för många tusen år sedan, i en barbarisk forntid [...] skapades i mänskornas bröst. Det är en tanke som nästan inte kan tänkas. [...] om gudarnas hand förtvinade? Om vi hade en egen vilja? Då föll vi ur den handen. Då blev bara mänskan kvar. Och då måste hon själv rädda situationen." 

Som det nu är, menar Evmaios, leker gudarna med människorna, de krossar dem om de vill. Men om kanske tusen år, om människorna lärt av sin erfarenhet, 

"av jordens, ytans liv, av smärtan, krigen [...] av sitt eget släkte så går det kanhända bra. Då delar de kanske upp makten. Då har de kanske inga slavar. Då har de kanske rådslag i stället för krig, byteshandel istället för plundring. Då delar de kanske brödet lika. Men det är så långt borta, jag kan inte se det klart. Jag ser inget mål, jag anar bara en riktning."

Men till slut ser inte heller Evmaios något alternativ till den blodiga hämnden. Odysseus sak är mer rättfärdig - eller mindre orättfärdig - än friarnas.

När sedan Odysseus i en tiggares skepnad får pilbågen i sin hand, den som ingen av friarna lyckats spänna, då inleds dödandet och massakern på de kanske mer än hundra friarna. Att Odysseus med hjälp av sonen Telemakhos, svinaherden Evmaios och koherden Filoitios lyckas med bedriften beror inte så mycket på deras egna insatser som på Pallas Athenas ingripanden under striden.

Enligt Eyvind Johnson tänker Odysseus under slakten:

"Det är inte jag som gör det [...] Hermeias kom med bud till mig och jag förlorade mig själv på vägen hit. Det är gudarna som gör det genom mig. [...] Det är Ares i mig, tänkte han. Jag har öppnat verksamhet, jag sköter en filial för honom här. Jag själv är emellertid inte närvarande. Jag själv är bortrest. Jag själv är på en ö långt i väster, där går jag i regnet och längtar någonstans men inte hit."

Och hos Eyvind Johnson slutar berättelsen, återberättandet, inte i någon försoning. Snarare tycks Odysseus vilja ge sig iväg igen. Det framkommer inte heller att makarna återförenas. När Evrykleia menar att ytterligare en slavflicka och hennes nyfödda barn måste dödas protesterar Odysseus, men trött, lamt. Det är för sent. Så slutar berättelsen i uppgivenhet. Gudarna rår.

Hos Homeros däremot kommer efter ytterligare en kort strid en försoning till stånd, som hejdar blodsfejden, "en helig och edsvuren fred mellan båda stridande parter", genom Zeus och Pallas Athenas ingripande. 

Man kan säga att Eyvind Johnson har en mer pessimistisk syn än Homeros. 

Blodsvallet från Ithaka "kommer att stanna när människorna slutar att slåss om makten, när gudarna inte längre driver dem till det, när de har lärt sig begripa sin egen situation."

Om "Strändernas svall" var en roman om det närvarande 1946, så är den det inte mindre i dag.

Odysseus borde ha stannat hos Kalypso...