En stillsam nyårsafton

Det är en stillsam nyårsafton här. Jag går den vanliga rundan, följer kornas betesvägar. Blåst och regn. Vattnet har stigit till vårflodsnivå och går nästan över Gamla bron.
Enkel men god mat och enkel men god dryck väntar. Inga nyårslöften från min sida. Jag är luttrad.

 

Jag hoppas i alla fall att få läsa några böcker och skriva om dem här i bloggen.

Till er som läser önskar jag ett gott nytt år!

Ytterligare en mellandag

Igår minusgrader och strålande sol, idag plus fyra, grått dis och regn.
Man håller sig inne. Man läser. Och det visade sig att Elsa Morantes "Historien" var en klassiker väl värd att läsa. Jag har hunnit till hälften genom de mer än sjuhundra sidorna och denna gripande berättelse som på ett fantastiskt sätt väver samman det yttre historiska skeendet och människors utsatthet under andra världskrigets och de första efterkrigsårens Italien är egentligen inte likt något annat jag läst.

Eftersom jag inte läst Morante tidigare och ville veta något om henne så kom jag på att jag kunde gå till Norstedts "Litteraturens världshistoria", som jag köpte antikvariskt när jag läste litteraturhistoria för länge sedan. Jag tror att det är det mest omfattande verket på svenska i sitt slag. Jag slår upp Morante i det sista bandet, Efterkrigstiden - men inte en rad om "Historien". Det tar någon minut innan jag kommer på varför. Tryckåret är 1974, samma år som "Historien" kom ut...

Vi blir alla äldre, både böcker och människor...

Mellandagar

Efter några dagar med mildväder och regn klarnar det nu på eftermiddagen upp och temperaturen sjunker.
Det börjar bildas is på vattenpölarna. Enstaka snödrivor finns kvar.
Jag drar på mig stövlarna och går en sväng neråt betesmarken, just innan solen sjunker under horisonten. Vattenståndet i Törlan är högt. 

 

Luften känns frisk att andas och borde bidra till god tankeverksamhet. Men trots att det nu är dags för några lugna mellandagar, med koncentrerad läsning och kontemplation, så vill den rätta känslan inte infinna sig.

Jag har läst Imre Kertész: "Mannen utan öde" och "Dossier K - en självbiografi" - den senare tillför mycket till förståelsen av "Mannen utan öde" (och Kertész senare författarskap) - men jag vill läsa om och fundera mer innan jag eventuellt skriver något här. [Pretentiöst i överkant,  jag vet - vem bryr sig?]

Så istället lägger jag mig på soffan med en av julklappsböckerna, Elsa Morante: "Historien", nyutgiven i Norstedts klassiker serie 2012. En ny bekantskap. Över huvud taget har jag läst mycket få italienska författare - egentligen bara Svevo och Calvino. 

Jag inbillar mig att "Historien" är en bok att försvinna in i, under långa läspass, bara avbrutna av lätta måltider. För det är det jag behöver nu.

Snögubben önskar en god jul

Lennart hinner inte just nu, så jag, Snögubben, ber att få tillönska er alla en god jul.

Jag skapades för en vecka sen, men finns inte längre. Jag töade bort. Kanske kommer jag åter i ny inkarnation, för ett nytt snöväder är på väg.

Oss emellan sagt så hoppas jag också att Lennart tar sig själv i kragen och ser till att göra den här bloggen lite mer intressant under det nya året...

Är det generna som använder kroppen eller kroppen som använder generna?

Jag började läsa en intressant och mycket välskriven Understreckare i SvD på nätet, utan att se vem som skrivit den. När jag sen såg att det var Håkan Lindgren blev det bara ytterligare en bekräftelse på att den mannen är ett slags universalgeni.

"Stöter intellektet på flödande föränderlighet gör det sitt bästa för att bryta ner den till ett antal statiska begrepp. Uppfattningen att allt är färdigskrivet i generna är så mycket bekvämare för oss, även om den får allt mindre gemensamt med vetenskapens bild av genernas nätverk. Generna reglerar organismen samtidigt som miljön reglerar generna. Och vad är det som formar miljön? Organismen! Levande varelser förändrar sin miljö bara genom att finnas. Hitta ut ur den cirkeln om du kan." 

Följ hans blogg:  Low life.

Jag har börjat läsa Imre Kertész

Jag har börjat läsa Imre Kertész "Mannen utan öde". Och eftersom jag inte läst mer än 60 sidor, så borde jag väl inte skriva något ännu.
Det är bara det att jag redan nu är beredd att utnämna den här boken till en av de böcker man bara måste ha läst.

Tidigare har jag inte läst en rad av Kertész. Det ångrar jag. Å andra sidan har jag nu den här samlingsvolymen med tre romaner framför mig.

Georg och Eva Klein frågar i förordet om man fortfarande kan skriva prosa om Auschwitz. Har inte smärtgränsen nåtts, har inte det outsägliga sagts, det obegripliga förklarats, det oacceptabla "hamrats in så hårt att mottagaren blev tvungen att antingen förtränga dess innebörd eller slå dövörat till för all vidare information"? Nej, menar de: Kertész säger i denna bok något väsentligt som inte tidigare blivit sagt.

Den fjortonårige György Köves transporteras i en godsfinka till Auschwitz från judeförföljelsens Budapest. Han är romanens jag och tycks med sin lågmälda och lugnt iakttagande berättarröst på ett ytterst märkligt sätt finna sig i att dras in i förintelsemaskineriet - som om det som sker är helt naturligt, något självklart, något som inte kunde vara annorlunda.

Jag vet inte vad det är som ger texten en sådan genomslagskraft. Är det Györgys distans till skeendet? Hans bristande förståelse? Ovilja att förstå? Naivitet? Godtrogenhet? Eller en medveten illusionslöshet?
På något sätt hamnar förståelsens börda hos läsarna. Vi vet ju vad som skedde. Vi förstår vad som sker bland de vuxna omkring honom, det som György återger, till synes utan att förstå.

Jag läser långsamt och får hela tiden anledning att stanna upp.

György går på gatan:

"Jag hade velat knäppa upp rocken, men så ångrade jag mig: i den lätta motvinden skulle framstyckena på min rock kunna blåsa bakåt och dölja min gula stjärna, vilket skulle vara mot föreskrifterna."

Hans tar avsked av sin far:

"Men, tänkte jag, vi fick i alla fall tillfälle att skicka iväg den stackaren till arbetslägret med minnet av en fin dag."

Skildringen av hur han förs till ett uppsamlingsläger för vidare transport till Auschwitz inleds så här:

"Nästa dag råkade jag ut för en lite konstig sak." 

Och när de ska lämna lägret:

"... jag minns bara att jag hela tiden var nära att brista i skratt, dels av förvåning och förlägenhet, av känslan av att oväntat ha hamnat mitt i något slags vanvettigt skådespel där jag inte riktigt visste vilken roll jag spelade, dels av en hastig tanke, som bara precis for genom huvudet på mig: och det var min styvmors ansikte när hon kom på att i kväll fick hon vänta förgäves på mig med kvällsmaten."

Jag läser vidare. Och ni andra, ni som redan läst Kertész. Jag väntar på kommentarer.

Jag hittar en bok i Varbergs biblioteks öppna magasin

Det är inte ofta jag skriver om bibliotek här, mitt yrke till trots.
Jag är verksam på ett högskolebibliotek och sysslar uteslutande med facklitteratur - och tyvärr sällan inom humaniora.

I dag kunde jag konstatera hur fundamentala folkbiblioteken är för bildning och kultur, trots allt tal om motsatsen.

Min ständigt läsande bloggkollega Einar Jakobsson gjorde mig nyfiken på en samling tyska noveller, så jag sökte upp och fann boken han läst i Varbergs stadsbiblioteks katalog och kunde konstatera att den fanns där,  i det öppna magasinet. Det var "Berömda tyska berättare", ett urval av Johannes Edfelt, utgiven av Folket i Bilds förlag 1959.

En kort promenad på lunchen och så hade jag boken i min hand.

Bara att se boken, att känna dess tyngd och känna den där typiska, instängda gammaldags biblioteksdoften gjorde mig glad. Och väckte minnen från mina tidigaste biblioteksbesök, från de första läsande åren, när jag äntligen fick börja låna från vuxenavdelningen, där det fanns hyllmeter efter hyllmeter av all världens litteratur i röda eller gröna "pansarband" från Bibliotekstjänst i Lund.

Det gladde mig också att Varbergs stadsbibliotek inte hade gallrat ut denna bok, som nog inte lånats så flitigt på några decennier. Och den hade dessutom sällskap av åtskilliga andra, i hylla efter hylla i det öppna magasinet, där man i lugn och ro kan botanisera och göra oväntade upptäckter. Vilket jag skulle gjort om jag bara hunnit.

Så ska biblioteken fungera. Inte så att alla bibliotek ska spara och magasinera allt. Det svenska fjärrlånesystemet fungerar utmärkt. Men att göra bibliotekens äldre bokbestånd tillgängligt kan inte vara mer än en marginell kostnad.

Jag är ingen vintermänniska

Nej, jag är ingen vintermänniska.
De korta dagarna inleds i mörker och avslutas i mörker. Och kylan. I morse var det fjorton minus. Snön knarrade under stövlarna. All min energi går åt till den dagliga kampen (nåja...) för brödfödan. Snarare än vakenhet känns sömn som det naturliga tillståndet. Men man kan ju inte sova hela dygnet.

Det spåddes mer snö i helgen, så jag hjulade in extra mycket ved, tidigt på morgonen medan solen gick upp och (noterade jag motvilligt) allt blev gnistrande vitt och vackert.
Arbetet med veden är ett slags meditation. Efter några vändor med skottkärran blir jag varm i kroppen och kommer in ett tillstånd där jag låter tankarna komma och gå som de vill och om jag då inte känner av någon av de vanliga krämporna så skapar ansträngningen helt enkelt en form av både kroppsligt och själsligt välbefinnande. Ett slags balans.

                                               *

Jag har läst Tunströms "Juloratoriet". Det var andra eller tredje omläsningen. Ändå greps jag återigen av denna roman om döden och om sorgen. Om hur sorgen så till den grad kan forma våra liv och krossa eller skruva ner de möjligheter till liv som annars skulle ha blomstrat. Men också om "jublets kategorier", om musiken som förlösande kraft, som förmedlare av hopp, om kärlekens möjligheter, trots allt.

                                               *

Men jag har svårt att samla mig till koncentrerad läsning.
Tänkte ett tag att jag borde läsa Frans G. Bengtssons essä "Vintermänniskan". Men jag vet ju redan att det bara gäller att stoiskt härda ut under dessa vintermånader.

Så i stället föll valet på att fortsätta läsningen av Lucretius "Om tingens natur", i Ingvar Björkesons översättning (Natur och kultur 2002), som jag avbröt i juni 2009 och som jag då skrev lite om här och här.
Åter visar det sig att böcker har en märklig förmåga att lugnt vänta in sin läsare...

Detta var precis den läsning jag behövde. Denna strängt materialistiska lärodikt på hexameter, en hyllning till lärofadern Epikuros, har en den bundna formens stilla lunk som inbjuder till långsam, eftertänksam läsning.

Även om den mestadels består av naturvetenskapliga argument, för att allt består av tomrum och av atomer och att det är atomernas ständiga rörelser som förklarar allt och att inga gudar styr (men de finns), utan naturens egen lagbundenhet, så är huvudsyftet att lära oss hur vi ska leva, hur vi ska försona oss med detta sakernas tillstånd. Med den enkla sanningen att så länge vi finns till, finns inte döden, och när döden finns, finns inte vi.

Ett smakprov, en förstrykning som jag gjorde i Tredje boken:

"Medvetna är vi vidare om att kroppen och sinnet
alstras på samma gång, att de växer och åldras gemensamt.
Bräckliga, osäkra är de ben som barn tultar runt på
och lika outvecklat och svagt är omdömet hos dem,
men när de långsamt mognar till män och krafterna ökar
växer deras förstånd och de utvecklar tankeförmågan.
När så vår kropp brutits ner av den obarmhärtiga tiden
och alla lemmar mist sin spänst och styrkan är borta
stapplar tungan, tanken blir slö och sinnet förvirrat,
gradvis tacklar vi av, och plötsligt sviker oss allting.
Att hela själen likt rök löses upp i luften och skingras
är därför uppenbart och naturligt, då vi ju ser den
födas till liv och sen växa upp tillsammans med kroppen
och tyna bort och rämna med den, som jag här har beskrivit."

Ännu en vintermorgon

Ännu en vintermorgon. Sju minus och nästan vindstilla. Snön ligger kvar. På morgonen sopar jag av trapporna och när jag går och hämtar morgontidningarna kan jag se spåren av katters, harars och fåglars gång.
Jag tänder i pannan och stannar till en stund och ser på eldhärden som värmer huset och känner kanske detsamma som en av mina förfäder i grotta någonstans för mycket länge sedan.

I går kväll läste jag vidare i "Juloratoriet" och förvånades lite över att jag ännu en gång kan gripas så av denna bok om bottenlös sorg och kärlekens kraft.
Men så är jag också en sentimental jävel.

Detta skrivet mest för att hålla bloggen vid liv.

Julkorv

Nej, nu får det väl ändå vara slut med pessimism och dystopier...
I morse var det sju minus och nu skiner solen på det frostiga gräset från en lite skyig, men ändå blå himmel . Jag är inte mycket för vintern (som vissa andra, tror jag), men efter den här hösten så känns detta som en befrielse.

Julen närmar sig och igår var det dags att plocka fram assistenten för att göra den traditionella julköttkorven.

Och medan assistenten (dock ej levererad av någon försäljare på blå cykel) ändå var monterad gjordes i år även ett italienskt försök - en kryddig salsiccia.

Det är också tid för skönlitteratur. Göran Tunströms "Juloratoriet". En omläsning föranledd av en diskussion med en av sönerna, som fick mig att inse att jag glömt mycket av denna både sorgsna och fina bok.

Nina Björks utopi

Jag har läst Nina Björks "Lyckliga i alla sina dagar : Om pengars och människors värde" (Wahlström & Widstrand, 2012). Läsningen har resulterat i många förstrykningar och en del anteckningar. Det som följer här är inte en regelrätt recension som refererar och ger rättvisa åt hela innehållet (ni hittar en del bra sådana på nätet) utan mer just några anteckningar om vad jag ser som den ytterst tänkvärda kärnan i denna bok.

Det är en innehållsrik bok. Med skarpa iakttagelser och intressanta analyser och kloka tankar och slutsatser. Det är en bok som vill mycket. Björk har ett budskap och talar direkt till läsaren. Den är på ett befriande sätt både lustfyllt polemisk och mycket allvarlig. Den handlar om det samhälle som är vårt och hur det skulle kunna vara.

Björks utgångspunkt är att "kapitalismen har segrat" - i olika varianter, med demokrati eller utan. Den är ett samhällssystem och en ekonomi som producerar varor utifrån ett vinstmotiv, med ett ständigt behov av tillväxt och expansion, med allt vad det innebär av exploatering av miljö och människor.

Ett konsumtionssamhälle har vuxit fram, där det inte är produktionen av nyttigheter som är huvudsaken, utan konsumtionen, med en allt snabbare omsättning av varor, där människor inte längre betyder något om de inte kan konsumera, hålla hjulen rullande, och helst snabbt förbruka det de nyss köpt för att köpa något nyare, modernare, som i sin tur snabbt ska kastas bort för det ännu nyare, osv.

Detta konsumtionssamhälle gör något med oss människor.

Vi är drömmande djur. "Människan är den art som kan planera för och drömma om en framtid radikalt olika det som nu är."

Vi vill göra framsteg, vi vill bli lyckliga, vi vill leva goda liv och vi drömmer och planerar för en bättre framtid. Detta utnyttjar varuproducenterna, marknadsförarna och reklambranschen. På ett försåtligt och skickligt sätt - Björk ger många goda exempel - förvandlas "mänskliga drömmar om förändring till konsumtion", och vi styrs bort från alla tankar på hur vi tillsammans skulle kunna ordna samhället på ett förnuftigt och klokt sätt, så att så många som möjligt ska få det så bra som möjligt, vi styrs bort från samhälleliga, kollektiva lösningar (det som politiken handlade om förr - någon som minns?).

Och detta i perfekt samklang med dagens politiker, som tävlar om att erbjuda oss mer-pengar-i-plånboken och som predikar valfrihetsrevolution med individuella lösningar och köp-och-sälj-tänkande på alla områden, som förvandlar allt och alla till varor och låter ekonomismen sippra in i varje vrå i samhället och förvandlar oss från medborgare till konsumenter.

Människan, skriver Björk, är en motsägelsefull varelse: egoistisk och altruistisk, självisk och generös, tävlingsbenägen och solidarisk...

Och vilka egenskaper som hon utvecklar beror i mångt och mycket på det samhälle hon lever i...

"ett samhälle som anropar oss på vissa sätt och inte på andra, som tar oss i bruk på vissa sätt men inte på andra." 

Det kapitalistiska samhället befrämjar ekonomism, konkurrens, tävlan, räknande - som genomsyrar samhället på alla områden.

Hur har det kunnat bli så här? Varför är vi tämjda till konsumenter? Varför konsumerar vi oss mot undergången (miljö, naturtillgångar...)?

Hon vill förstå, och hon vill få oss att förstå, hur det kan vara så att två diametralt motsatta värdesystem kan finnas hos oss människor samtidigt. 

Makten, den opersonliga och osynliga makt som helt enkelt är det "normala" i vårt samhällssystem, styr inte med våld och dekret, makten styr genom att vissa tankemönster planteras i våra hjärnor - den enda vägen, det enda alternativet - makten finns inom oss, i våra sinnen, i våra kroppar, i vårt sätt att leva.

Konkurrensen föder rädsla, rädsla att inte hänga med i utvecklingen, att inte få nog med pengar att köpa det som lyckan föreskriver,  hamna i arbetslöshet, sjukdom, utanförskap...

Björk har naturligtvis inte någon lösning. Hur ska vändningen komma till stånd? Revolution? Planekonomi? Historiska erfarenheter förskräcker.

Björks utopi är att samhället skulle kunna vara organiserat så att de positiva sidorna i människan befrämjas. Hon vågar använda ord som godhet och kärlek och alla människors lika värde. Hur ska detta samhälle komma till stånd? Nina Björk har inget svar, inget recept.

Det är inget tvivel om att Nina Björk är utopist. Kanske en naiv idealist.
Man kan lätt komma med ett antal invändningar.
Jag ska inte göra det här. Mer än att säga att realistiskt sett så kommer hennes hopp om ett annat samhälle att stranda på den inneboende dynamiken i konsumtionskapitalismen. Jag kan inte se något i dagens värld som ger föda åt hennes hopp.

Vilket kan låta som att det inte är någon idé att läsa boken. Nej, säger jag, tvärtom! Just för att det ser svart ut ska man naturligtvis lyssna till dem som analyserar eländet och som dessutom håller hoppet levande.

En köpfri dag

I dag var det En köpfri dag.
Jag hade inga som helst problem med att avstå från alla inköp.

Istället ägnades denna gråmulna lördag åt att ta det lugnt, åt att städa lite, åt att köra in ved och så på eftermiddagen -  fyra kilometer rask stavgång på en motionsslinga.

Konsumtion är nu inte min starka sida. Än mindre "shopping" - detta förfärliga ord.

När jag bytte om till arbetskläder för vedjobbet innebar det att jag drog på mig urtvättade, färgfläckade och något trasiga jeans, en fleecetröja inköpt för femton år sen, en sliten träningsoverallsjacka och en gammal keps med fransig skärm.
Jag tycker om att slita ut kläder, att använda dem så länge de fyller sin funktion. Att inte byta ut dem för att modet ändrats, eller bara för att jag vill ha något nytt.
Åtminstone när det gäller vad jag har på mig hemma följer jag den intentionen. Det är en av många fördelar med att bo på landet.
Men eftersom jag har ett jobb i offentlig miljö vill jag där inte sticka ut alltför mycket, utan anpassar mig, i alla fall nödtorftigt.

Dessa intressanta rader är istället för att jag skriver något om Nina Björks "Lyckliga i alla sina dagar". Jag är för lat. Men de tangerar i alla fall ämnet för den boken.

Något om vad jag gör, eller försummar att göra...

Något om vad jag gör, eller försummar att göra...

Jag såg på Babel i söndags, mest för intervjun med P. D. James. Men där satt också Göran Greider och varnade för litteraturmissbruk, för att man använder böcker och läsning som en flykt från verkligheten, som en drog. Och visst ligger det något i det.

Vem vill inte fly från verkligheten och in i fiktion efter att ha lyssnat på Dagens eko på morgonen?

Det jag just nu läser, Nina Björks "Lyckliga i alla sina dagar" och Zygmunt Baumans "Collateral damage", kan dock knappast klassificeras som verklighetsflykt. Kanske är det därför som läsningen blir hackig, avbruten och långsam? Jag kommer ständigt på mig själv med att göra andra saker, när jag normalt sett skulle ha läst. Höstmörker brukar betyda mer läsning, men inte denna höst.

Dessa böcker handlar båda om vad nutidens kapitalistiska samhälle gör med oss människor, om hur allt och alla sugs in i virveln av profithunger, hur allt och alla görs till varor, hur allt handlar om sälja och säljas, om köpa och köpas, från jordens råvaror till mänskliga relationer.

Björk skriver med ett vardagligt, direkt tilltal, Bauman i sin vanliga, mer snåriga stil. När jag läst klart och när dimman i skallen lättat hoppas jag att jag kan skriva några rader här.

Om en uppsminkad skinnskalle och om Zygmunt Bauman

Vad är det för land vi lever i? Jag känner inte igen mig.

I TV:s nyhetssändning står SD:s partisekreterare, en nödtorftigt uppsminkad skinnskalle i kostym, och framhåller flinande att före valet 2010, när ledande partiföreträdare beväpnade med järnrör drog runt på stan och vräkte ur sig rasistiska och sexistiska tillmälen, då hade partiet ännu inte någon "nolltolerans" mot ett sådant beteende. Vilket skulle vara en förmildrande omständighet?

Eller jag kanske inte ska bli förvånad. När politiken inte längre har makten, när makten befinner sig någon annanstans, då kan det dyka upp vilka clowner som helst i den politiska mediecirkusen. Man kan skratta åt dem. Om de inte hade järnrör.

                                                                *

Om man vill förstå samhällsutvecklingen gör man klokt i att läsa Zygmunt Bauman, professor emeritus i sociologi vid universitetet i Leeds, född 1925, men till synes outtröttligt verksam och författare till bok efter bok om dagens politik och samhälle.

Parallellt med Nina Björks "Lyckliga i alla sina dagar" läser jag Baumans senaste till svenska översatta bok, "Collateral damage - social ojämlikhet i en global tidsålder", Daidalos 2012.

I den inledande essän, "Från agora till marknad", skriver Bauman om demokratitankens ursprung i den grekiska stadsstaten, med dess åtskillnad mellan den privata sfären, oikos, och den offentliga, ecklesian. Agorans syfte var att samordna privata och offentliga intressen. Alla - med kända undantag - kunde samlas på torget och rådgöra och besluta om gemensamma angelägenheter.
Hela demokratins historia, menar Bauman, kan ses som successiva försök att hålla liv i detta ursprungliga syfte.

I modern tid har olika former av representativ demokrati, där allmän rösträtt och ett högt valdeltagande setts som mest demokratiskt, blivit den högsta formen.

Och för att ge reell möjlighet till allas deltagande kom sociala rättigheter att ses som en förutsättning för att kunna använda politiska rättigheter. Välfärdsstaten, eller den sociala staten, ger optimala betingelser för demokrati.

Så har det varit - så länge kapitalismens utveckling var produktionsdriven och det därför fanns ett gemensamt intresse, på hela den politiska skalan, av att ta hand om reservarmén av arbetskraft, att hålla den intakt och vid gott mod under lågkonjunkturer i väntan på nästa uppgång.

Men nu har vi en konsumtionsdriven ekonomi och det är inte vår arbetskraft som efterfrågas, utan vår köpkraft: 

"Om välfärdsstaten numera är underfinansierad, faller sönder eller till och med aktivt monteras ner, beror detta på att källorna till kapitalvinst har glidit över från exploatering av fabriksarbetare till exploatering av konsumenter."

Socialstaten försökte successivt skapa en trygghet för alla, försökte hitta gemensamma, kollektiva lösningar på sociala problem, individuella och allmänna, och dämpa den fruktan som tillvarons fundamentala osäkerhet kan ge upphov till. Nu återvänder nu denna fruktan, " ...det obestämda och vaga hotet att bli uteslutna, inte räcka till, avfärdas, fråntas värdigheten och förödmjukas", med full kraft och ska mötas med individuella lösningar under slagordet valfrihet.

Socialstaten skapade en samhällelig gemenskap, ett integrerat samhälle på nationell nivå. Detta löses nu upp och vi ser hur

"affärsintressena frigör sig från alla kvarvarande sociokulturella institutioner för etiskt inspirerad övervakning och kontroll ... och följaktligen gör alla företagsprojekt immuna mot alla andra värden än vinstmaximering."

Vi ser "en skilsmässa mellan makt och politik". Makten är fri från, har frigjort sig från, politiken och från sociala hänsyn och politiken har tömts på makt. Den reella makten är redan global, medan politiken förblir lokal. Och blir mer och mer en fråga om populistiskt röstfiske.

Bauman menar att nu finns ingen återvändo, den sociala statens tid förbi, nu finns bara globala lösningar, nu kan bara en "social planet" ta över socialstatens roll.

Och hamnar därmed, tycks det, i ren utopism.

Han för rentav fram en försiktigt positiv syn på EU.

"EU siktar på (och rör sig ditåt, om än långsamt och haltande) att bli en rudimentär eller embryonisk form av ett sådant institutionellt ramverk, men de mest påtagliga hindren längs vägen visar sig vara de befintliga nationalstaterna och deras ovilja att lämna ifrån sig vad som ännu finns kvar av deras en gång så fullfjädrade suveränitet."

Hur mycket i detta som är rätt vet jag inte. Men det är intressant läsning.

Stjärnhimlen

Halv sex i morse, ute vid brevlådan, stod jag en stund och såg upp mot den klara stjärnhimlen. Det var vackert - och skrämmande. Och som så många gånger förr tänkte jag på Erik Blombergs ord om att "Jorden är människans hem".

Som ni säkert förstår är jag inte särskilt lagd åt kosmologiska eller religiösa spekulationer. Men jag vill komma med ett sista citat från den gode Lichtenberg.

"Redan för många år sedan tänkte jag att vår värld kunde vara ett verk av ett underordnat väsen och jag kan inte bli kvitt tanken. Det är en dårskap att tro att inte en värld vore möjlig där ingen sjukdom, ingen smärta och ingen död funnes. Man tänker sig ju dock himlen så! Att tala om prövningstid, om fortskridande utbildning, innebär att tänka mycket mänskligt om Gud och är bara struntprat. Varför skulle det inte kunna finnas andar av olika grader ända upp till Gud och vår värld kunna vara ett verk av någon som inte förstod saken riktigt, ett försök? Jag tänker på vårt solsystem eller hela hopen av dimmiga stjärnor som upphör med Vintergatan. Kanske är nebulosorna, som Herschel sett, inget annat än levererade provstycken eller sådana som det fortfarande arbetas på. När jag betraktar krig, hunger, armod och pest kan jag omöjligt tro att allt vore ett verk av ett högst vist väsen, eller måste detta ha funnit ett av det självt oberoende stoff som på något sätt begränsat det, med den följden att denna värld bara förhållandevis är den bästa som man redan ofta påpekat."

Doug Saunders: The myth of the muslim tide

Lördag morgon. Jag går ut till vägen och brevlådan för att hämta morgontidningarna. Vindstilla under en grå himmel. Soluppgången är en svagt rosa strimma mellan molnen i öster. Flera stora sträck med gäss flyger från havet inåt land för att äta. Jag försöker sakta ner på stegen, samla mig. Tänker på vad som ska göras under helgen. Det är en del. Men nu, just nu, är det inget som driver på mig. Ingen anledning att skynda. Livet innehåller alltför få sådana stunder, tänker jag.

På flyget till Mallorca för några veckor sedan började jag läsa Doug Saunders "The myth of the muslim tide : Do immigrants threaten the West" (Vintage books, 2012). Jag kom inte så långt, den hamnade i hyllan igen, men i går tog jag fram den igen och avslutade läsningen.

Jag ska inte gå in på detaljer - en utmärkt sammanfattning finns här - men det är en viktig bok. Saunders tillbakavisar lugnt, effektivt och övertygande de falska föreställningar om faran för en "muslimsk" erövring av Västeuropa och USA, vare sig det rör sig om en medveten politisk erövring eller helt enkelt en demografisk effekt, som i olika grad sprids från skilda håll, från Breivik till Angela Merkel.

I denna gediget forskningsbaserade bok bortser Saunders självfallet inte från de enorma problem som invandring och ökade flyktingströmmar medför och ser naturligtvis farorna med radikal islamism och terrorism, men visar också på tidigare historiska erfarenheter av liknande slag och manar till besinning. De som talar om en muslimsk erövring och anammar idéer om civilisationernas kamp gör tvärtom.

Jag tar del av det lokala kulturutbudet

Efter högt föredöme provar jag dagboksstilen...

I går kväll gjorde jag något för mig ovanligt, jag tog del av det lokala kulturutbudet och bevistade En kväll för boken på anrika Varbergs teater. Nästan fullsatt. Jag gissar på 85 % medelålders eller äldre kvinnor. Som vanligt, alltså.
Där fanns en stämning av god folkbildningstradition. Av samling kring boken och läsandet. Fem författare pratade om sin senaste bok. Jag uppskattade mycket den gedigne och hedervärde Theodor Kallifatides.
Den stora behållningen denna kväll var dock Nina Björk. Hon talade engagerat kring den nyutkomna "Lyckliga i alla sina dagar", där hon fortsätter sin kritik av kapitalismens konsumtionsvansinne. Hon möttes av varma applåder.
I pausen byter jag några ord med henne. Jag har läst hennes böcker (sök på Nina Björk i bloggens sökfönster) och jag kan i stort sett dela hennes samhällssyn, men lika lite som hon har det har jag någon lösning, någon väg ut ur den ständigt accelererande tillväxtens människo- och miljöförstöring.
Hon menar att David Jonstad har det. Något att kolla upp, alltså.
Jag nämner inte att jag ännu inte läst "Lyckliga i alla sina dagar". Den har fått vänta, under senaste segveckorna. Men snart...

För övrigt läser jag lite då och då några sidor i Goethes "Faust", i Britt. G. Hallqvists översättning. En bitvis väldigt rolig bok. Men den där djupa koncentrationen, var finns den...?

"man måste mer se än låta säga sig"

De tidiga grekiska naturfilosoferna hade lite olika meningar om vilka urämnena var, de element av vilka allt existerande är uppbyggt.
Luft, eld, jord, vatten - eller en kombination av dem.
Min favorit är nog Herakleitos. Han höll på elden och var, enligt Ronny Ambjörnsson, "närmast besatt av förändringens problem". Inget är beständigt, allt flyter och förändras, som den berömda floden.

Av någon anledning tänkte jag på dessa urämnen, dessa elementära ting, när jag körde in några skottkärror ved i söndags. Ved, där har vi elden. Regnskurarna som avlöste varandra, vatten. Den leriga vägen, jord. Och min något ansträngda andning, luften. Vad är verkligare än dessa element?

Vad är det för slags liv jag lever, fyllt av, eller i alla fall med mitt tänkande fixerat på, betydligt mer flyktiga ting. Borde jag inte koncentrera mig på det mer elementära? Det som håller mig vid liv? Och nöja mig med det.

Har min nyfikenhet och mitt ständiga läsande lett mig vilse, och ska jag upptäcka detta nu, hunnen inte till mitten, utan snarare till början av slutet av min levnads vandring?

Kanske bidrog att min sinnesstämning var lite dyster, efter några sega veckor. Och kanske har min - just det - läsning av Lichtenberg påverkat mig.

Denne upplysnings- och naturvetenskapsman och brett bildade humanist återkommer upprepade gånger till att det inte räcker att läsa böcker, man måste tänka själv och erfara själv.

"Folk som läst mycket gör sällan stora upptäckter. Jag säger inte detta som en ursäkt för lättja, ty upptäckter förutsätter ett omfattande eget betraktande av företeelserna; man måste mer se än låta säga sig."
(Min kursivering/LE)

Över huvud taget är han emot det myckna bokläsandet.

"Boken hade den verkan som goda böcker normalt har. Den gjorde de dumma dummare, de kloka klokare och tusentals andra förblev opåverkade."

"Någon har på goda grunder hävdat att boktryckandet visserligen utbrett lärdomen mer men minskat dess halt. Det myckna läsandet är skadligt för tanken. De största tänkare som jag stött på bland de lärda som jag lärt känna var just de som läst minst. Är då sinnesförnöjelsen ingenting?" (Min kursivering/LE)

Det blir mycket Lichtenbergcitat här. Ett sista:

"Han excerperade ständigt och allt vad han läste gick ur en bok förbi huvudet in i en annan."

Lichtenberg igen

"För att uppväcka det i varje människa sovande systemet är skrivandet förträffligt, och var och en som någonsin skrivit torde ha funnit att skrivandet alltid uppväcker något som man tidigare inte såg tydligt, trots att det fanns inom oss."

Ja, jag vill ju gärna tro att det är så. Även om jag sen en tid mest påminner om en sömngångare.


Georg Christoph Lichtenberg: Aforismer", i översättning och med en introduktion av Olle Bergquist (Atlantis, 1997)

Om faran med alltför flitigt läsande

Min enda läsning just nu, när höstkvällens mörker sänkt sig och blåsten rister därute  i träden, är Lichtenbergs aforismer.
Det är långt ifrån allt jag kan ta till mig. Men det finns en del formuleringar som jag stannar upp vid och ju längre jag stannar kvar desto mer börjar jag tänka.

"När det gäller vårt tidiga och ofta alltför flitiga läsande, genom vilket vi utan spärr får så mycket material varigenom vårt minne blir vant att föra hushåll för känsla och smak, behövs det ofta en djup filosofi för att vår känsla skall återfå oskuldens första tillstånd, för att hitta ut ur främmande tings skräp, själv börja känna och själv tala och, jag skulle nästan vilja säga, också någon gång existera själv."

Vilket väl var Lichtenbergs mening.


Georg Christoph Lichtenberg: Aforismer", i översättning och med en introduktion av Olle Bergquist (Atlantis, 1997)

Transcendent buktaleri

"Det finns ett slags transcendent buktaleri med vars hjälp människor kan fås att tro att något som sagts på jorden kommer från himlen."

Georg Christoph Lichtenberg: Aforismer", i översättning och med en introduktion av Olle Bergquist (Atlantis, 1997)

Nej, det är inget inlägg i den så aktuella debatten mellan ateister och troende. Det är bara en underbar aforism.
Dessutom vill jag kompensera för bristen på inlägg här. För varje år har det blivit färre och färre inlägg. Å andra sidan steg besöksantalet för ett par veckor sedan när jag var helt tyst. Vad det nu kan betyda.

"denna egendomligt tryckande och hetsande känsla av att alltid behöva vara någon särskild"

I natt var det fem minus. Sedan värmde solen upp och det blev fem plus. Klarblå himmel. När jag räfsar löv stör jag koltrastarna som kalasar på nedfallna päron. Vi klipper ner vinrankan och städar ur växthuset. Jag kör in ved. Blir trött, men det känns skönt att äntligen hugga i med praktiska ting igen. Och under tiden tänker jag på vad jag ska skriva om Lars Gustafssons nya roman "Mannen med den blå cykeln".

Lars Gustafsson gör en W. G. Sebald, dvs illustrerar en roman med fotografier. Fast egentligen tvärtom, för till skillnad från Sebald så utgår han från fotografierna och låter, som han skriver i ett efterord, "en spontan berättelse flöda fram ur bildernas djup".

I boken finns nio fotografier, alla i sepia, alla tagna på 1920-talet av den unge amatörfotografen Einar H. Gustafsson (1907-1992), Lars Gustafssons far. 

Mannen med den blå cykeln är Jan Viktor Friberg, försäljare av hushållsmaskinen Electrolux Assistent i distriktet Västerås-Mälaröarna-Hamre. En höstmorgon 1953, efter ett gräl med hustrun, som förklarar att det vore lika bra om han inte kom hem mer, tar han den gula rälsbussen från Västerås station 7.40 till Kolbäck, för att sedan med demonstrationsapparaten på pakethållaren cykla ut på den västmanländska landsbygden.

Hans liv känns meningslöst.

"Han var, blev det sagt, en odugling och skulle förbli en odugling. Med allt hade han misslyckats. För honom fanns det inget hopp."

Han har ringa framgång med försäljningen. Och till slut en sådan otur att han cyklar omkull och skadar handleden i den grusade allén på väg fram till en herrgård. Han kommer in i ett kök där tre kvinnor är sysselsatta med att koka in svamp och att skala kanelpäron. De tar först knappast någon notis om honom och när han talar ber de honom tala tyst, för en gammal dam ligger och dör i huset. Han har svårigheter med att hantera situationen. Hur ska han ta sig till Kolbäcks station i tid? Borde han inte presentera hushållsmaskinen för kvinnorna i köket? Men handleden smärtar och på något sätt tar detta märkliga hus honom i besittning. 

Han visas in i en salong. Nu inleds en kväll där hans verklighetsuppfattning svajar och husets folk ständigt tar honom för någon annan. Han somnar till i en fåtölj. Han möter gårdens ägarinna som tror att han är pianostämmare och ett förvirrat samtal utspelar sig. Han blir åter sittande ensam i rummet med kristallkronor och med eld bakom kakelugnsluckorna och med vinden ristande i de höga fönsterna. På ett bord ligger ett fotoalbum som han bläddrar i. Det innehåller fotografier från tjugotalet, tagna av den fiktive poeten Oswald Grane, ägarinnans farbror.

Han slumrar till igen och fotografierna tycks utlösa bokens olika berättelser. Är de ett slags flykt? Friberg har ju sedan barndomen gåvan att kunna "flyga bort, avlägsna sig, upphäva sig själv ... [N]är en situation blev alltför komplicerad att förstå eller alltför plågsam för att utstå kunde han bli en annan person, på väg någon annanstans, i en annan tid och i ett annat rum."

"Det enda han just nu ville var att förbli djupt nedsjunken i denna fåtölj, att glömma var han var och vart han var på väg, kort sagt att ett ögonblick befria sig från denna egendomligt tryckande och hetsande känsla av att alltid behöva vara någon särskild, som föreföll honom vara den största olägenheten med att vara människa."

Ju mer jag funderar på det, desto mer tror jag att kärnan i den här romanen handlar om den avgrund som kan öppna sig om vi inte längre riktigt kan hålla fast vid det som vi förmodligen alltför mycket tar för givet: att vi är den vi är. Eller om vi ifrågasätter det trots allt nödvändiga fasthållandet vid en identitet. Om vi inser att meningsfullhet inte riktigt ingår i existensens villkor.

"Varför var han här? Varför måste han låtsas att han var försäljare? Måste han över huvud taget låtsas att han var någon särskild?"

Jag nöjer mig med detta. Trots sitt ringa omfång är det en roman som kan beskrivas på flera sätt. Läs t ex vad Einar J. skriver på Rapsodi. Och som tål, nej kräver, mer än en läsning.

Bokens berättelser är fantasifulla - kapitlet "Irene möter Vemsomhelst" får mig att associera till Alice i underlandet - men som så ofta hos Lars Gustafsson också djupt förankrade i den västmanländska geografin. Här finns kanalskeppare, sjön Åmänningen och den oändligt djupa Bo gryta. Och på ett lekfullt, men ändå oroande, sätt vävs existentiella frågor in i berättelserna och det uppstår märkliga förbindelser mellan tidsskikt, personer och händelser.
Kort sagt: varje Lars Gustafsson-fan har fått en tidig julklapp.

Läsning som lindring...

Läsning som läkedom - eller åtminstone läsning som lindring. Jag har extremt mycket tid över för läsning just nu. Och när det regnar manna...

Jag har i alla fall tagit mig upp från förra veckans oavbrutna flyktläsning av Ian Rankin till - lite oväntat, även för mig själv - svenska klassiska berättare.

En stor Berätterska som jag inte läst ordentligt är Selma Lagerlöf. Jag tog fram "Kejsarn av Portugallien" och drogs snart in i det lugna tempot i denna gripande historia om faderskärlek och galenskap, som har fler dimensioner än vad man först kan luras att tro.

Därefter Hjalmar Bergman, en annan stor Berättare. "Hans nåds testamente" är en förbannat rolig satir över ståndshögfärd och girighet, med stråk av svartsyn mitt i all komik.

Och nu, "Herr von Hancken", denna underbara 1800-talspastisch, som jag läser för jag vet inte vilken gång i ordning. Är det för att jag känner släktskap med von Hancken?

"Och jag kan icke fatta, varför just jag skall vara en sådan, om vilken man säger: det går tretton på dussinet. Varför just jag? Hur ofta har det icke inträffat, att jag plötsligt känt mig stå inför någonting stort. Nu kommer det! Nu är det här! Nu föds en märklig tanke i din hjärna! Men den har uteblivit i sista minuten och lämnat ett fasligt styggt tomrum efter sig."

På is

Föregående vecka tillbringades på ett soligt och vackert Mallorca, mest på vandring uppe i bergen och i en lugn liten by med några bra restauranger.
Den gångna veckan, däremot, vill jag inte tänka tillbaka på. Är fortfarande däckad av något slags influensa. Läsning: "bra skit" - mest tidiga Ian Rankin.

Jag får låta bloggen ligga på is ett tag till. Några bilder kanske...

Vi var i Valldemossa för att se på det kloster där George Sand och Frédéric Chopin tillbringade vintern 1838-1839. Sand skildrade vistelsen i "En vinter på Mallorca". Det är en märklig bok, i stort sett en total sågning av allt och alla på Mallorca. Trots detta säljs boken nu överallt i olika översättningar i varenda souvenirstånd.

Är det ändå inte något slags hämnd från mallorkinernas sida att man nu kan möta paret i en av klostrets korridorer, som groteskt förstorade skyltdockor?

Här stod Georg Sand och blickade ner genom dalgången mot Palma.

Klosterbiblioteket innehåller inte bara religiös litteratur.

Återkommer!

Älgens väg över Sandgärdet

Nej, jag har inte gett mig iväg än, det är inte jag som har inte vinglat ut över åkern och försvunnit in i snåren. Det här är älgens väg över det nysådda Sandgärdet.
Men snart ger jag mig iväg och det litet längre bort. Jag lämnar landet, jag flyr regnet. Och om jag inte frestas av de tekniska möjligheterna blir det tomt här ett tag.

En tomhet på ett ganska bra sätt återspeglar läget just nu.

Jag är trött. Jag läser lite förstrött, Lichtenbergs aforismer, en Stieg Trenter, och så har jag börjat läsa Crister Enanders "Den radikala jukeboxen" (Hägglunds, 1992).

Varför läsa Enander? Tja, jag läste "Skiftande speglar" (Bokförlaget h:ström - Text&kultur, 2011) med stor behållning (och skrev här och här) och blev nyfiken och samlade på mig några av Enanders böcker.

I en av de första texterna i denna klippbok begår den unge rabulisten Enander ett regelrätt karaktärsmord på Sven Eric Liedman, för att sedan kasta sig för Jan Myrdals fötter. Det är inte utan läsvärde, men språket är - svulstigt. Baksidestextens ord om oförsonlighet och brutal avklädning har fog för sig. Det är svart eller vitt. Det är mycket myrdalskt.

Dock, här som i "Skiftande speglar" sörjer Enander den bildade borgerlighetens död. Inte för borgerlighetens skull, men för bildningens. Där är jag med. Och hans analys av Anders Ehnmarks bok om Machiavelli är skarp och övertygande. Så jag kommer att läsa vidare.

Men nu behöver jag en paus. Kanske en vecka utan böcker?

Kort lägesrapport

Morgnarna är mörka och kyliga. Det regnar för mycket. Löken hänger på väggen under brunnshusets takskägg.

Här händer för övrigt inte så mycket utöver den vanliga dagliga lunken. Fast i kväll vankas det havskräftor, ett gott öl och lite snaps.
Vad det nu kan föra med sig.

"Det skadar inte vid många undersökningar att först tänka igenom problemen under ett litet rus och föra anteckningar under tiden. Härefter skall man emellertid fullända arbetet med kallt blod och lugn överläggning. En liten lyftning via vin är gynnsam för sprången i uppfinningen och formuleringen; ordningen och planmässigheten gagnas dock bäst av det ostörda förnuftet."

G. C. Lichtenberg.

Jag läser Lichtenberg

Han skrev:

"Jag glömmer det mesta jag läst liksom det jag ätit, men jag vet så mycket att bägge inte desto mindre bidrar till min andes och min kropps underhåll."

Och:

"Det planlösa läsandet har alltid varit mitt största nöje"

Vilket gör honom till en själsfrände, om nu något sådant är möjligt över ett par århundraden.

Jag vet inte hur många gånger jag stött på namnet Georg Christoph Lichtenberg (Wikipedia får stå till tjänst med grundfakta) och läst om denne fascinerande tyske vetenskapsman och upplysningsman och hans aforismer och tänkt att det där verkar intressant ... och så har det bara inte blivit av.
Men nu har jag följt ett infall och beställt och börjat läsa "Aforismer", i översättning och med en introduktion av Olle Bergquist (Atlantis, 1997). Boken har följt mig några dagar och ser ut att bli ett dagligt umgänge åtskilliga dagar framöver.

Just ett dagligt umgänge och läsning i små portioner, för det här är inget man sträckläser.

Lichtenberg började redan som ung föra anteckningar i vad han kallade sina "Sudelbücher", ungefär "kladdböcker", som sedan har givits ut posthumt. Där behandlar han allt mellan himmel och jord, han

"funderar över sig själv och psykologiserar över andra människor ... konstaterar och attackerar vanor och ovanor ... kritiserar Sturm und Drang-tidens genikult ... intolerans, brist på eget tänkande ... han gör iakttagelser om drömmar, grubblar över religiositet och vidskepelse ... undrar över samhälleliga fenomen, språk och litteratur ..."

för att bara plocka lite från översättarens uppräkning i introduktionen. Jag vill inte påstå att jag alltid förstår vad han är ute efter - tvåhundra år är en lång tid - men det mesta är skarpt, ofta väldigt roligt och träffsäkert, nästan alltid intressant och ibland förbluffande och häpnadsväckande nutida (eller tidlöst) och tänkvärt i betydelsen att de korta styckena - en rad, några rader, en halv sida - ger upphov till långa eftertankar. Som här:

"Våra filosofer lyssnar för litet på känslans röst, eller snarare har de så sällan tillräckligt fin känsla att de vid varje tilldragelse i världen hellre anger vad de vet än vad de känt och det är inte värt någonting; därigenom kommer vi inte ett steg närmare den egentliga filosofien. Det som människan kan veta, är det också just det som hon bör veta?"

Vad jag vet finns tre urval svenska översättningar, Bengt Holmqvists från 1949,  Peter Handbergs på Propexus förlag 1991, och så det urval jag nu läser.

Fjärilar och en önskan om lästips

Medan vi smälter nyheten att  det halverade istäcket i Arktis kommer att ge oss iskalla vintrar vill jag visa dessa bilder från vår perennrabatt, bara några dagar gamla.

Amiralsfjäril. Påfågelsöga. Och, tror jag, pärlemorfjäril.

Men det var inte det jag skulle skriva om.

Jag har en önskan.
Om man är en måttligt bildad, något äldre herre som ska tillbringa en vecka i ett hyrt hus i en by på en medelhavsö och inte bara kommer att utforska traktens vandringsleder och äta och dricka gott, utan också vill läsa en bok eller två, på flygplatsen, på planet och under parasollen på terrassen - då gäller det att ta med rätt böcker.

Det är bara det att nu när jag börjat fundera på vilka böcker jag ska välja, så blir jag villrådig. Inte så att jag saknar alternativ, nej, de böcker som redan står där i Att läsa-hyllan försöker på böckers diskreta vis uppmärksamma mig på sin existens.
Inte heller har tillströmningen stannat upp. Nina Björks nya är på väg och Zygmunt Bauman från Daidalos och så har jag naturligtvis Lars Gustafssons nya roman på bevakning.

Men. Det är inte det. Jag vill läsa något som jag inte hade tänkt mig att jag skulle läsa. Jag vill överraska mig själv,  jag vill vidga mina vyer, upptäcka något nytt. Gärna klassiker, gärna skönlitteratur och gärna från länderna kring Medelhavet. (I svensk eller engelsk översättning naturligtvis).
Och då kom jag att tänka på er, bildade och belästa bloggläsare...
Jag är säker på att ni, när ni nu tänker på det, genast kommer på ett antal titlar som ni inte sett till här i bloggen och som ni kan rekommendera.
Jag väntar med spänning...

Från Lagaoset till länsgränsen

Med risk för att bli tjatig... vill jag ändå, innan jag glömmer, visa några bilder från den senaste kustvandringen. Dessutom tror jag att det är en del som följer de här inläggen, av sökningar att döma.

I söndags körde vi ner till Mellbystrand och tog sedan kustvägen norrut, förbi Strandhotellet, alla sommarhusen och de allt fler villorna och längs den spikraka vägen genom Hökafältet, ett naturreservat söder om Lagans utlopp, Lagaoset. Vi tog oss ända ut till utloppet innan vi startade, för vi är noga med att knyta samman etapperna i vårt kustvandringsprojekt.

Vi vände blicken söderut och började gå i en lätt motvind. Långt därborta såg vi Hallandsåsen och Båstad. Sanden var våt och fast och mycket lätt att gå på.  Laholmsbukten är en upplevelse, även i gråväder.

Längs så gott som hela bukten finns de karakteristiska sanddynerna. Vinden skapar intressanta mönster.

Vi slog oss ner och drack kaffe och åt en macka i lä innanför dynerna. När vi började gå igen kom ett lätt, men intensivt duggregn. Vi fällde upp kragar och huvor och gick på. 

Regnet upphörde så småningom och vid Skummeslövsstrand stötte vi på dessa martialiska, men mycket sympatiska, utövare av en japansk svärdfäktning. De rörde sig med rituell behärskning. En fascinerande syn.

Vi närmade oss målet...

... efter drygt tretton kilometer: länsgränsen mellan Halland och Skåne. För säkerhets skull kollade jag på GPS:en att vi passerat gränsen med femtio meter...
Vi ropade inte hurra. Men ägnade en stund åt att tänka på att vi nu avverkat ungefär hälften av Hallands kuststräcka.

Sedan blev vi upplockade på vägen ett stenkast från stranden, skjutsades tillbaka till bilen och efter en kvart stod vi i köket hos goda vänner, där en doftande lammgryta väntade, och en eftermiddag av vila och samvaro. Vad kan man mer begära? Det är livskvalitet...

En igelkott förbereder sig för vintersäsongen

I går morse när jag gick för att hämta morgontidningarna mötte jag en igelkott på väg in genom grinden. Den tog ingen notis om mig, svarade inte på tilltal, utan vek bara in på gräsmattan och försvann in i en rabatt.

Vid femtiden, efter jobbet, slog jag mig ner i växthuset för att sitta och läsa en stund. Då hörde jag någon hosta till ett par gånger. Eftersom jag var ensam blev jag lite konfunderad. Jag lokaliserade ljudet till raden med tomatplantor, som vi göder med ett lager gräsklipp. Där hade igelkotten boat in sig.

 (Lånad bild)

Inte heller nu var igelkotten särskilt kommunikativ. När jag försiktigt försökte lyfta den med en plastkratta rullade den ihop sig till en boll och fräste hotfullt. Till slut rullade jag ut bollen och nerför en grässlänt där den blev liggande orörlig en stund.

Jag bad om ursäkt för den omilda behandlingen. Men ingen skada var skedd. Snart var den på benen igen och nosade lugnt på grönsakerna i landet.

Detta apropå ingenting. Eller apropå den kommande vintern.

Hur kasst är Internet?

Vad betyder Internet för kritiken, för det seriösa läsandet och skrivandet, frågar Arne Melberg i en understreckare i Svenska Dagbladet i lördags.

"Hur går det med den skriftkultur som jag vuxit upp med och försökt praktisera - den eftertänksamma läsningen och den kritiska essäistiken - i den nya kulturen?"

Nu vill jag naturligtvis inte lyfta mig själv upp till den kloke Melbergs nivå - långt ifrån - jag vill bara något referera vad han skriver, för jag har tänkt i liknande banor.

Betyder nätet att vi inte längre förmår stanna upp och fördjupa oss, eller kan det nya mediet tvärtom vitalisera gamla former?

Melberg anlägger ett historiskt perspektiv och menar att kritiskt skrivande i modern mening inleddes på 1700-talet, med engelsk litteraturkritik, fransk konstkritik och tysk musikkritik och med Joseph Addisons The Spectator som den kritiska essäns pionjär.

Kritikens funktion var, menar Melberg, att uttrycka "den allmänna meningen" och det fanns en stark åsiktsgemenskap mellan kritikern och hans läsare. Men denna gemenskap började upplösas under 1800-talet. Sainte-Beuve var den siste "smakdomaren". I Sverige dröjde det in på 1900-talet; Fredrik Böök var ett ett slags motsvarighet till Sainte-Beuve och först med modernismen började den svenske kritikern att bli kritisk i modern mening.

Melberg menar att Olof Lagercrantz var en intressant övergångsfigur, en kombination av smakdomare och systemkritiker och att "Lagercrantz 60-tal i dag framstår som en mytisk tid i den svenska kulturjournalistiken, eller rentav som det offentliga samtalets kortvariga guldålder."

Här sticker Melberg ut hakan. Men jag instämmer. Även om jag är några år för ung (roligt att vara det för en gångs skull…) så är det den bild som också jag fått genom att läsa mig bakåt till den här tiden.

Hur är det då i dag?

"I dag handlar det om det raska tyckandet: dagskritiken ägnar sig minst lika mycket åt att sälja recensenternas personligheter som att diskutera böcker [ … ] Dagens kritiker kanske kan ta plats i Babel-soffan, men inte för att ägna sig åt någon kritisk diskussion: där ägnar man sig i stället åt att presentera och lansera sig själva och författarna som personligheter och märkesvaror. Man 'gillar', som det heter när man yttrar sin mening på Facebook."

Och vad händer med den kritiska essäistiken ute på nätet? Melberg säger sig inte vara lagd för nostalgi, utan mer intresserad av att "leta efter kritikens möjligheter i dagens och morgondagens mediala landskap."
Melberg skriver att nostaligikören, som menar att allt var bättre förr och att allt nu går för fort och att att man drunknar i mångfald - den kritiken har ekat i tvåhundra år, eller åtminstone så länge tidningarna varit ett självklart inslag i den mediala vardagen.

Och "självpromoverandet" - sysslade inte redan Montaigne med det?

Melberg avslutar med att framhålla vad han kallar nätkulturens "permanenta nu":

"Nätskrivaren har omedelbar tillgång till ett minne som är ofantligt mycket större än den enskildes minne. Samtidigt är det som om nätkulturen saknar minne för att i stället utspelas i ett permanent Nu."

"Den traditionella kritikens förutsättning handlar om att kunna koppla ifrån, koppla bort, till exempel genom att minnas - eller snarare om en pågående utväxling mellan avkoppling och uppkoppling. På nätet är man i stället fången i nuet."

Melberg vill som sagt inte vara en nostalgisk pessimist. Den kritiska essäistiken "har varit förbluffande anpassningsbar till genrer, medier och omständigheter." Och han undrar om den inte också skulle kunna fästa sig i nätkulturen. Och bekämpa den lösryckta meningsyttringen och säga att "nuet inte räcker till för att förstå nuet: man måste också distansera, motivera, begrunda, utveckla."

Inte heller jag vill vara nostalgisk pessimist. Nätet är ett medium. Att det starkt påverkar sina användare är väl helt klart. Men är vi (jag menar nu inte bara professionella skribenter utan också bloggande amatörer som jag själv) ohjälpliga offer för dess påverkan. Eller kan det som de flesta medier användas både förnuftigt och oförnuftigt?

Vandring i vind

Minns ni vårt projekt att vandra längs Hallands kust? Målet är att bit för bit följa kusten, så nära vattnet som möjligt. Det är ett långsiktigt projekt. (Förhoppningsvis inte livslångt.) Detta framstod klart nu i början av september när vi insåg vad vi försummat. Alltså gav vi oss iväg.

Senast, i augusti, gick vi från Särdal till Vilshärad, där vi blev hämtade av B., vid campingen. Nu ställer vi bilen där och börjar gå kustvägen söderut, eftersom vi ändå måste undvika Ringenäs skjutfält.

Efter skjutfältet går vi ner till havet. Framför oss har vi nu fyra kilometer slät sandstrand. Det blåser kraftigt. En kort regnskur avskräcker oss inte. Vi har vinden snett bakifrån och går med lätta steg. För surfarna är det ett perfekt väder.

Över havet söder om Tylön vräker regnet ner.

Vid Tylöbäck går vi upp över sanddynerna och in i strandskogen. Äntligen i lä. Vi går över bron och det innebär att vi når den punkt där en tidigare vandring söderifrån slutade.
Det är ett stort ögonblick. Nu har vi gått hela sträckan från Varbergs fästning till slottet i Halmstad - så när som på en förarglig kilometer med sanka strandbeten mellan Lisereds skär till Koggerudden...

Vi kliver på bussen uppe vid kustvägen och efter knappt tio minuter är vi tillbaka vid bilen i Vilshärad. Om väder och logistiska förutsättningar är gynsamma kommer vi att avverka en del av Laholmsbukten i morgon.

Idiotikon. Idiotikon? Idiotikon!

Uppdatering 6 sept kl 20.51: Mysteriet löst! En vänlig korsordslösare hörde av sig - anledningen till googlandet var SvD:s korsord i går...
Varför tänkte jag inte på det??  Å andra sidan - mer än tvåhundra personer har fått chansen att läsa om Gunnars bok - inte illa...


I dag har ett mycket stort antal google-sökningar på "idiotikon" gjorts och lett fram till mina inlägg om Gunnar Petterssons fina bok med titeln "Idiotikon" (Janus, 1985). De har laddats ner åtskilliga gånger och förhoppningsvis lästs. De finns här och här.
Det gör mig nyfiken. Vad jag vet har Gunnar Petterssons bok inte varit aktuell i medier eller på annat sätt på ett tag.

Så - bara för att stilla min nyfikenhet - det vore roligt om någon av er som sökt på "idiotikon" hör av er med en kommentar här eller till lennart.erling@gmail.com och berättar hur intresset väckts...

Om det nu är så... Eller är det inte alls boken som föranlett sökningarna? Handlar det om ett konstprojekt: Idiotikon ? Eller något helt annat? Nyfiken är jag i alla fall.

Vad jag läser just nu

Äntligen september. Hösten är väl inte här på riktigt än, men lite av kylig höstluft och hög blå himmel och grönska som långsamt börjar skifta i färg får mig att se fram emot den riktiga hösten, den årstid som jag nog tycker bäst om.

Ett gott tecken är att jag läser med lite mer koncentration nu när kvällarna mörknar tidigare.

Jag vet inte riktigt varför jag började läsa Stefan Zweigs "Världen av i går : En europés minnen" (Ersatz, 2011). Jag måste ha läst om den någonstans och tyckt att den verkade intressant. I alla fall fanns den här i Att läsa-hyllan. Och jag måste ju läsa något annat än Joseph Roth.

Tidigare har jag inte läst en rad av Stefan Zweig (1881-1942). Han var bara ett namn, en mycket läst författare från mellankrigstiden, en av många judiska författare vars böcker brändes och som fördrevs av nazisterna, levde i exil, i England och till slut i Brasilien. Det var där han skrev "Världen av i går", innan han tillsammans med sin fru begick självmord.

Han skriver i bokens förord att "[j]ag har aldrig tillmätt min person så stor vikt att jag frestats berätta min livshistoria för andra."
Men det är det han gör, i denna intressanta och mycket sorgsna bok om en värld som förgås, ett idylliskt Europa före det första världskrigets mörker och massdöd och tiden fram till det andra världskrigets mörker och massdöd, som får honom att ta sitt liv. Zweig står i centrum, men det är som han också skriver i förordet att han mer är en "förevisare av en serie diabilder; tiden ger bilderna, jag uttalar bara orden till dem" - och det är en bred skildring av företrädesvis centraleuropeiskt kultur- och samhällsliv.

Zweig var en rikemansson, fadern en välbeställd fabrikör, och han skildrar sin barndom och uppväxt, sina gymnasist- och studentår i Wien och Berlin, präglade av Zweigs ambition att bli författare. Han når tidigt framgång och hans privilegierade ekonomiska situation gör att han kan resa runt och söka upp sina idoler och knyta kontakter - många berömda namn är det.

Jag hade inledningsvis lite svårt för det i mina ögon alltför högtravande språket. Den svenska översättningen, visserligen bearbetad, daterar sig från 1942. Men efterhand - jag har läst två tredjedelar av boken nu - accepterar jag språket och läser med stigande fascination om Zweigs enträgna försök att samla kulturpersoner till protest mot kriget. Visst kan man tycka att han är väl idealistisk, med en övertro på kulturens möjligheter att spela en roll i politikens krassa realiteter, men han ger också uttryck för en insikt i dess begränsade betydelse. Att han är kulturkonservativ är det ingen tvekan om.

En likhet med Joseph Roth har han i synen på nationalismen som en förbannelse. Det är den som politiska ledare och vapenfabrikanter använder för att slita sönder Europa. Och liksom Roth ser han det mångnationella habsburgska imperiet som en förebild. 
En sak som förbryllar mig: Roth var nära vän med Zweig, som bland annat stödde honom ekonomiskt, men han finns inte med bland de trehundra namnen i bokens personregister.

Nå, jag läser vidare. Och återkommer kanske om den här boken.

Gatukonst

(Kommunal gatukonst, fotograferat på Östra Vallgatan i Varberg, augusti 2012)

Joseph Roth: What I saw

Joseph Roth skrev sju romaner, men var under hela sitt liv verksam som journalist. Kanske redan under sin tid som frivillig i Österrike-Ungerns armé under första världskriget. (Den ständigt fabulerande Roth förde i olika sammanhang fram olika versioner om sin bakgrund, bl a att han skulle varit löjtnant och sårats i strid i kamp för dubbelmonarkin...)

Efter kriget skrev han för den wienska dagstidningen Der Neue Tag, flyttade 1920 till Berlin där han skrev för olika tidningar, kom 1923 tillbaka till Wien och bodde från 1925 i Paris som välbetald feuilltonist för Frankfurter Zeitung - en tysk mark per rad. Han företog reportageresor till Sovjetunionen, till Polen och Albanien. (De reportagen skulle jag vilja läsa!) Efter en nya sejourer i Berlin lämnade han efter nazisternas maktövertagande 1933 Tyskland för gott och levde sedan i exil i Paris och skrev mest för franska tidningar och i exiltidningar fram till sin förtidiga död 1939.

I denna sommars ständiga Roth-läsning har jag nu läst "What I saw: Reports from Berlin 1920-1933" (W. W. Norton & Co, 2003), en översättning av en tysk utgåva. (Varför lärde jag mig inte tyska ordentligt i unga år?)

Boken innehåller 34 korta texter, på två till tre sidor, som skildrar Berlin under den bräckliga, turbulenta Weimarrepubliken, från en efterkrigstid till en förkrigstid. Det korta formatet är ett ideal för Roth:

"Saying true things on half a page."

Den inledande artikeln har titeln "Going for a walk", och det är just det som Roth gör i alla de här berlintexterna. Han rör sig i staden, i olika miljöer och han ser.

"What I see is the day in all its absurdity and triviality."

Hans blick är riktad på det nära, det konkreta, de små detaljerna, som säger mer om de mörka, de smutsiga, de inte så glittrande sidorna av tjugotalets Berlin eller den tidens sensationer. Han är inte intresserad av dem.

"Strolling around on a May morning, what do I care about the vast issues of world history as expressed in newspaper editorials? [ ... ] Confronted with the truly microscopic, all loftiness is hopeless, completely meaningless. The diminutive of the parts is more impressive than the monumentality of the whole."

Han förflyttar sig hundra steg från Alexanderplatz befinner sig plötsligt i de judiska kvarteren, "immersed in a strange and mournful ghetto world". Där lever östjudar på flykt från Ryssland eller Polen, fattiga, fast eller med förhoppning om att komma vidare västerut, kanske till Amerika. De östjudar han skriver om i "Judar på vandring".

Han skriver om de skumma krogarna, nattlivet på bakgatorna, hororna och hallickarna, tiggarna och småtjuvarna som stjäl glödlampor i trapphusen och säljer dem till mindre nogräknade handlare.

Han skildrar livet för de hemlösa i härbärget på Fröbelstrasse. Män och kvinnor, hela familjer, krigsinvalider, flyktingar och arbetslösa, inhysta under miserabla förhållanden. En åldrad rysk generallöjtnant, med ett förflutet i generalstaben.

Han besöker polishögkvarteret. Där finns ett kabinett med fotografier av oidentifierade döda, tagna av polisfotografer på plats där liken hittades, på en gata, i Sprees vatten, i någon av kanalerna, på en bakgård.

"On october 26, 1921, a man, aged about thirty-five, was beaten to death on a piece of waste ground, somewhere off Spandauer Strasse. A thin line of blood leads from the temple to the lip, thin and red. The man himself has long since been buried, and his blood has stopped, but here in the picture it will allways flow."

De kanske hundra utställda fotografierna byts ständigt ut. Ständigt nya döda.

Roth skriver om gator och hus, om trafik och om parker. Satiriska texter, roliga texter om strävan att bygga ännu högre skyskrapor och ännu större varuhus än de redan stora och om dåtidens framväxande konsumtionssamhälle. Hela tiden med denna blick för detaljer, denna nästan naiva blick, som är hans metod för att skildra staden.

"It's only the minutiae of life that is important"

Trots att texterna är korta - jag har bara tagit upp några av dem här - målar de tillsammans upp en rikt sammansatt bild av tjugotalets Berlin.
Eller kanske inte trots, utan just genom sin form, genom Roths blick, genom att bilden byggs upp av knivskarpt iakttagna detaljer.

På Balgö

Balgö är en 250 hektar stor ö strax norr om Varberg, bara någon kilometer utanför fastlandet. Landkrabbor som vi är har vi aldrig varit där. Men goda vänner med båt tog med oss dit den sista fredagen på semestern, en dag med svag vind, sol och blå himmel.

Under tre timmar vandrade vi runt ön, som är ett naturreservat.

Vi slog oss ner och åt lunch på öns högsta punkt och såg ut över hav och skär, över klippor, betesmark och strandängar.

Ön har varit bebodd under årtusenden. Här finns bronsåldersrösen. På 1700-talet fanns fyra arrendebönder. Men nu är den stenröjda och utdikade åkermarken, liksom hela ön, betesmark för kor och för inplanterade dovhjortar och mufflonfår. Gärdsgårdar och rösen berättar om vad som varit.

Gården finns fortfarande kvar, med inhus och två stora stenlagårdar, uppförda av Alfred Bexell 1875 och 1883, där vi beundrade detta vackra fönster.

Våra vänner besitter ett gediget fågelkunnade. Vi såg en ryttlande tornfalk, en brun kärrhökshona, en häger, i strandkanten en gluttsnäppa och sträck med vitkindad gås.

På väg tillbaka till båten iakttogs vi av dess skygga mufflonfår.