Årets sista dag

Strax efter åtta i morse gick solen upp, denna årets sista dag. Ännu en dag av ledighetens lugna morgnar. Med rutiner som nästan är ritualer, med åren värdefullare än guld.

Vid frukosten läser jag en vad jag kan förstå initierad historisk exposé över den (kanske alltid) aktuella "bestsellerismens" elände, i OLM - Ordfronts litterära magasin, december 2010, och Jan-Erik Pettersson citerar Henry Fieldings klagan över att:

"Pappersförsäljare, vanligtvis kallade bokhandlare, anställer gesäller utan kvalifikationer, snille eller lärdom för att producera låghaltiga skrivprodukter vilka jagar den goda och seriösa litteraturen på flykten."

Artikeln avslutas:

"Kanske måste branschen ställa in sig på ett stort skifte liknande 1700-talets. Man kan tänka sig att mediekoncernernas förlag i framtiden blir inrättningar för att produktutveckla "story content", fiktionsvärldar gångbara i en uppsjö av olika medieformer och plattformar - filmer, TV-serier, dataspel och sociala medier på nätet. I andra änden återuppstår bokmarknaden för eliten, smala böcker, fina böcker, dyra böcker för samlare."

Jag frågar mig: är vi inte redan där?

Jag frågar mig också: varför måste de smala böckerna vara fina (så att?) de blir dyra? Det är inte fel att en bok är vackert gjord, men det är inte nödvändigt. Texten är det väsentliga. Och jag frågar mig också: hur länge kommer den tryckta boken att finnas kvar? När trängs den undan av ljudböcker och olika andra elektroniska format? Det enda som är säkert är att förändringar kommer att ske. Vi har haft tryckta böcker i femhundra år, kanske bara tvåhundra i mer spridd omfattning. Hur ser det ut om ytterligare tvåhundra eller femhundra år? Kommer den tysta läsningen av texter, som jag tror har varit och är av avgörande betydelse för.... allt, att försvinna? Och vad händer då?

Det får jag som väl är inte veta. Men jag vill gärna leva med mina böcker några år till.

Och därmed formulerade jag de sista frågorna för det här året. Gott nytt år!

Virginia Woolf: "överväldigande, speciellt och egendomligt"

"Det är inte givet att du alltid måste vara bekväm med Woolfs stil. Det är ett sätt att skriva som utmanar med sina anspråk, vilket inte enbart är en behaglig känsla; du måste vara beredd på att läsningen kräver uppoffringar, där du frivilligt låter din hjärna kidnappas av hennes ambitiöst skrivna prosa. Det är överväldigande, speciellt och egendomligt, med belöningar som inte är lättvindiga. Det djup hon pendlar inom sig själv måste också ställas i relation till dina egna djup, dina egna inre kvaliteter."

Dessa uppfordrande ord står att läsa i Björn Kohlströms "Virginia Woolf - en författarbiografi" (Bokförlaget h:ström, 2010).

Det finns ett personligt tilltal i boken. Kohlström riktar sig till ett "du", talar till läsaren:

"Det är i romanerna du kommer Virginia Woolf närmast: det är där du kan känna närheten till hennes säregna sätt att tänka och framföra sin konstnärliga vision."

Författaren vill oss något. Han skriver engagerat, vill att vi ska upptäcka detta fantastiska och väsentliga författarskap. Och jag lyssnar gärna till gymnasielärare Kohlström. (Liksom jag gärna läser hans blogg, bernur, en enmans-kulturbilaga, oftast intressantare är någon dagstidnings. Jag är ibland oense, ibland inte intresserad, men bernur har en utvecklad känsla för kvalitet).

Det är en mycket innehållsrik bok. När den kom med posten och jag packade upp den dan före julafton tänkte jag först, lite besviket, "vad den ser tunn ut...". Men skenet bedrog. På 135 sidor hinner författaren med att på ett, vad jag kan bedöma, fullödigt sätt introducera Virgina Woolf: biografi, liv och skrivande, romanerna, Bloomsburygruppen, i tematiska kapitel med rubriker som "Liv", "Romaner", "Arbete", "Experiment", "Kärlek", "Lek", "(Före)läsare" och "Mästerverk".

Det är en bok både för den som bara läst något av Woolf och vill veta mer om henne, för den som läst mer och är i läge för omläsning och säkerligen också för den mer avancerade. Själv tillhör jag mellangruppen. Och jag har plockat fram tre romaner för omläsning.

Virginia Woolf är en författare som kräver omläsning.

Kohlström skriver:

"Att läsa litteratur innebär alltid att du samtidigt läser två texter - minst. Dels läser du texten du har framför dig, den aktuella texten, och dels läser du den text eller de texter som den förhåller sig till, och är skriven i dialog med."

Jag skulle vilja lägga till ännu en text (om den nu inte finns i det där "minst"), och det är den text som växer fram i just min läsning av den aktuella texten (som i sin tur innehåller de texter den är skriven i dialog med). Och min läsning har sina rötter i de texter som jag tidigare läst, mina referensramar, mina fördomar, mina tolkningar och feltolkningar.

För varje läsare är det denna text, denna läsning, som utgör den faktiskt lästa texten, den som griper in i mitt liv (och förändrar mig) - eller inte.

Ljuset på vinterhimlen

Jag tänker inte på något sätt summera året som snart är till ända.

Bara zooma in ljusfenomenet på vinterhimlen och låta det symbolisera både årstidens och kanske mitt eget stämningsläge.

I dag inträffar vintersolståndet. Jag tar det som ett tecken på att det vänder. Vad "det" nu är.

Ledigheten kommer jag att ägna åt familj, god mat och dryck och läsning. Och viss motion. Som vanligt, alltså.

"Som vanligt" är för mig ett eftersträvansvärt tillstånd, numera.

Under året har det blivit lite fler som läser den här bloggen, vilket förvånar mig. Ni få som kommenterar "känner" jag ju lite vid det här laget. Och så finns ni som regelbundet läser vad jag skriver utan att jag har en aning om vilka ni är. Tekniken ger mig IP-adresser och ort och land. Länder som Nederländerna, Tyskland, Spanien. Indien.

Nå, till er alla: God jul och gott nytt år!

Jag återkommer.

Efter söndagspromenaden

Efter en söndagspromenad under vinterhimlen slår det mig att ett sätt att hålla liv i den här bloggen kan vara okommenterade citat. Alltså:

"Att se sig själv (annat än i en spegel) är historiskt sett en sen handling, eftersom porträttet i form av en målning, teckning eller miniatyr före Fotografiets utbredning var förbehållet ett fåtal och dessutom menat att kungöra en viss ekonomisk och social ställning - och hur som helst är ett målat porträtt, hur välliknande det än är, inte ett fotografi (det är det jag försöker bevisa). Det är märkligt att ingen har tänkt på vilken förvirring (vilken kulturchock) denna nya handling medför. Jag skulle vilja att det fanns en Blickens historia. Ty i och med fotografiet kan jag se mig själv som en annan, i en listig splittring av medvetandet om den egna identiteten. Ännu märkligare är att det var före Fotografiets tid som människorna som mest talade om att se dubbelgångare. Att se sig själv liknades vid ett hallucinatoriskt tillstånd och det var under århundraden ett viktigt mytiskt tema. Men idag är det som om vi förträngde Fotografiets djupgående vansinne: det enda som påminner om dess mytiska arv är det lätta obehag som griper mig när jag ser 'mig' på ett papper."

Roland Barthes: "Det ljusa rummet. Tankar om fotografiet". Alfabeta, 1986.

Vinter, Barthes: "Det ljusa rummet"

Mellersta Hallands kustslätt täcks av ett tunt lager snö. Åkrarnas stubb och fjolårets strån sticker upp. Träd och buskar och stenar är svarta. På eftermiddagarna skiftar himlen i olika nyanser av grått. Det är landskapets färger: vitt, svart, fjolårsbrunt. Kråkor rör sig håglöst i flockar ute på fälten. Vad gör man?

Man ser till att pannan hålls igång. Man ser över vedförrådet. Man konstaterar att julbäsken är mogen. En morgon är det fjorton minus och isvindar blåser, både bokstavligt och symboliskt. Våld föder våld. Och nu är det dags att enrollera sig till kriget mellan civilisationerna. Jag vägrar. Jag fyller på fågelfrö i automaten och hänger upp en ny talgboll.

Jag bläddrar, läser och läser om i Roland Barthes "Det ljusa rummet. Tankar om fotografiet".

Det är en märklig bok. Barthes börjar med ambitionen att analysera Fotografiet, att hitta dess essens: vad är ett fotografi? Vilket gör mig misstänksam. Sen släpper han begreppsapparaten och blir ohämmat subjektiv. Och därmed mer intressant.

Halvvägs i boken framkommer det att dess bakgrund är att han sitter och går igenom foton av sin avlidna mor, för att där återfinna henne, som hon var, som han minns henne.

Det handlar om ett sorgearbete.

"Ensam gick jag omkring i den våning där min mor nyss hade dött och tittade under lampan på det ena fotot av henne efter det andra, för att bit för bit gå tillbaka i tiden tillsammans med henne och söka sanningen om det ansikte som jag älskat."

Och han finner till slut ett foto. Modern, fem år gammal, står tillsammans med sin två år äldre bror vid änden av en liten träbro i en vinterträdgård med glastak.

"Jag studerade den lilla flickan, och till slut återfann jag min mor. Ljuset i hennes ansikte, det barnsliga sätt på vilket hon höll sina händer, den plats hon snällt intagit utan att vare sig framhäva eller gömma sig och till sist hennes ansiktsuttryck... "

"För en gångs skull gav fotografiet mig samma säkra känsla som minnet, en sådan känsla som den Proust upplevde när han en dag böjde sig ner för att ta av sig skorna och då plötsligt mindes sin mormors ansikte, 'min riktiga mormor, som jag i en ofrivillig och fullständig minnesbild återfann i hennes levande verklighet' ".

Detta foto var, skriver Barthes, "ett foto som för mig fulländade, om än utopiskt, den omöjliga vetenskapen om det unika varat."

* * *

"Det som Fotografiet reproducerar i det oändliga har inte ägt rum mer än en gång: fotot upprepar mekaniskt något som rent existentiellt aldrig kommer att inträffa igen."

Fotots frysande av ögonblicket innebär tidens upphävande, alltså är det en orimlighet. Fotot har ett djupt släktskap med döden. Inte underligt då, att vi ser foton av våra döda som så värdefulla.

* * *

Denna långsamma blogg har blivit mycket långsam på sistone. Jag tror att den kommer att bli än mer långsam. Kanske kommer den att stå still ett tag. Jag skyller på den kallaste inledningen på vintern på hundra år. Eller på läsningen av böcker som "Det ljusa rummet".

Ett barns humor

Häromdan pratade jag med en av mina bloggläsare. Han påstod att han läser bloggen varje dag. Det var vänligt sagt, om än inte helt sanningsenligt, tror jag.

Det är ytterst sällan vänner och bekanta talar med mig om bloggen. Än mer sällsynt att de kommenterar. Det kanske är för skämmigt att figurera här, vad vet jag.

Men eftersom bloggläsaren avslutade samtalet med: "Du är i alla fall en riktig dystergök!", så vill jag återge ett barndomsminne som visar att också jag har humor.

När jag var barn läste jag en tidningsartikel om ett flygplan som störtat i en otillgänglig trakt, kanske i Sydamerikas djungler. Några passagerare överlevde mirakulöst och kunde undsättas efter lång tid och svåra umbäranden.

Läsningen av artikeln flöt samman olika filmscener där människor på liknande sätt i sista stund räddas undan en säker död. Tänk er smutsiga, utmärglade ansikten, kläder i trasor och så plötsligt ljudet av en annalkande helikopter över bergen. Tomma ögon som fylls av hopp och riktas mot ljudet och dramatiskt stegrad filmmusik. Räddade!

Jag minns att jag började skratta. Jag fann det hela oemotståndligt komiskt.

De dumma jävlarna, de ska ju ändå dö! Det finns ingen slutlig räddning. Allt är temporärt. En tidsfråga.

Med barnets ibland obarmhärtiga klarsyn såg jag det komiska i denna räddning. Den djupa komiken, den verkliga komiken, tillvarons komik.

På väg hem i bilen lyssnade jag...

...till detta klassiska inlägg om konstens natur.

Jag läser Einar Askestad

Nej, jag har inte gått i ide.

Men grå, ruggiga dagar som denna, när snön slaskar bort och nya nordanvindar med frost är att vänta, då har jag starka funderingar på det.

Jag läser nu två novellsamlingar av Einar Askestad, "Kvinnohistorier" (2009) och "Frånfällen" (2010), båda på MBM förlag.

Författaren deltog, liksom jag, för ett tag sen i en diskussion på Karin Stensdotters blogg om kvalitetslitteraturens framtid. Vi hade ungefär samma dystra syn, tror jag.

Att Askestad har rätt att tala om kvalitet visar dessa novellsamlingar, som på ett alldeles eget sätt skildrar den fundamentala osäkerhet som lurar under ytan i vårt mest triviala och självklara vardagsliv. Vad gör vi med oss själva och tillsammans med andra, i det sociala livet och i kärleken? De här novellerna är speglar som visar hur allt plötsligt kan rämna, när tillvarons grundläggande absurditet grinar oss i ansiktet. Det är ibland mycket korta prosastycken, och man får intrycket av att de är utklippta ur längre texter, men de är så infernaliskt skickligt gjorda att ett helt liv kan få plats på några sidor.

En längre novell, som kanske är den starkaste, är "Uppvaknandet", i "Frånfällen", som handlar om en man som en dag vaknar upp i sin säng brevid sin hustru och långsamt inser att han är död. Vad som därpå följer ska jag inte avslöja, mer än att det handlar om just ett uppvaknande, när det redan är för sent, en insikt om att han först nu, när han är död, har vaknat till liv från ett liv som död, ett liv som han egentligen inte har levt.

Om ni ska läsa en novell innan året är slut så läs denna.

George Gissing: Vid Joniska havet

Hösten 1897, vid tiotiden på kvällen, kommer George Gissing på sin rundresa i Kalabrien med tåget till Cotrone. Det är mörkt, det regnar och stormar. Han tar in på det ytterst påvra Albergo Concordia.

För varenda nordbo, skriver han, skulle personalen "te sig som vildar, eller näst intill, smutsiga både till utseende och vanor, ytterst oartiga till sättet, ständigt grälande och raljerande och i avsaknad av varje förutsättning att utöva de plikter som de låtsades utföra."

Men när han fått tillfälle att iaktta dem kommer han över den första antipatin. Han ser människorna som präglade av naturen, fattigdomen och de sociala skrankorna. Han skriver om en tjänstekvinna:

"Föreställ er en medelåders kvinna, alltid inlindad i smutsiga trasor (inte att förväxlas med kläder), fet, smutsig, med okammat svart hår och med händer så fulla av ärr och deformerade av hårt arbete och vanvård att hon nästan inte såg mänsklig ut."

En kväll riktar sig kvinnan till Gissing med ett ursinnigt ordflöde. Gissing lyssnar och försöker förstå hennes dialekt. Han får klart för sig att hon inte attackerar honom, utan vädjar till hans medkänsla:

"När hon talade om att hon var helt ensam i världen, att hela hennes släkt var freddi morti, stendöda, blev jag starkt berörd av den lidelsefulla känslan i hennes ord och ansiktsuttryck. Det var som om ett tungt lastat dragdjur plötsligt fått förmågan att tala och med ännu oartikulerade ljud protesterade mot sitt hårda öde. Om det bara vore möjligt att in i minsta detalj förstå hur livet tedde sig för denna hushållsslav!"

Man kan stötas av ordval som "dragdjur", men genomgående i boken finns Gissings medkänsla och upprördhet över sociala missförhållanden. Blicken är demokratisk.

"Det är befogat att fördöma dem som styr Italien, dem som åtagit sig att forma det politiska livet och hänsynslöst tynger landet med outhärdliga bördor."

Gissing hör ilskna röster från gatan. Fattigfolk har samlats utanför Municipio för protestera mot fuocatico, att en skatt på varje eldstad där man lagar mat.

"Men den hungriga hopen i Cotrone saknade kraften att hävda sig på ett effektivt sätt, de tröttade bara ut sig med att skrika 'Abbas' 'o sindaco!', ner med borgmästaren! och skingrades sedan för att återvända till hus och härd och betala för en service som var nästan obefintlig. Jag undrade om il sindaco och hans välgödda vän satt i sitt bekväma rum medan oväsendet pågick, om de rökte sina cigarrer som vanligt och fortsatte att småprata. Mycket troligt."

Resan görs genom ett höstligt landskap och man anar, som Christina Sjöholm skriver i förordet, att det är höst också i författarens inre landskap. Där finns ett vemod, en insikt om att nu när han äntligen har kommit till sitt efterlängtade Magna Graecia, så är det också för sista gången som han ser allt han ser och att han aldrig kommer att återvända.

Han vill stanna, men vet att det är omöjligt. I bokens slutrader står han vid Messinasundet och ser skymningen falla över Etna och kastar en sista blick mot Joniska havet och önskar att "alltid kunna få vandra i den antika världens tystnad, glömsk av nuet och alla dess ljud."

Man kan hamna i funderingar över Gissings antika ideal. Jag gör det i alla fall.

Vilken roll spelade det? Var det antika idealet gott även för mänskliga dragdjur?

Är det bra att ha ideal som avlägsnar oss "från nuet och alla dess ljud"?

Kanske var det nödvändigt för George Gissing. Han skriver:

"Den sinnesstämning som så fullständigt svarar mot en andlig böjelse är svår att fånga och bibehålla - i alla händelser för den som inte kan forma sitt liv som han vill och vars omständigheter oupphörligen hotar att fördystra tillvaron."

George Gissing: Vid Joniska havet - anteckningar från en resa i Syditalien. Översättning och förord av Christina Sjöholm. Atlantis, 2004.

Från Halland till Joniska havet

Denna lördagkväll, med mörker och iskalla vindar runt huset, befinner jag mig på resa i ett fattigt, smutsigt och sjukdomsdrabbat Kalabrien. Året är 1897. Jag reser tillsammans med George Gissing, genom att läsa hans "Vid joniska havet", utgiven av Atlantis 2004, i översättning av Christina Sjöholm. Hunnen halvvägs genom boken kan jag bara säga att det är en fascinerande läsning.

Sjöholm skriver i förordet hur Gissing lämnar ett kaotiskt liv, för att finna tystnad och ro och för att återfinna den klassiska värld han älskat sedan barndomen. Det mesta är borta. Men han låter sig inte nedslås, trots att

"floden Galaesus, som Horatius besjungit, bara var ett obetydligt vattendrag, att Aesarus var en förgiftad rännil eller att bara namnet på en järnvägsstation nu återstod av de stolta städerna Metapontum och Sybaris. Det antika landskapet levde i hans fantasi som det gjort alltsedan barndomen."

Men det är framförallt skildringen av det närvarande, av det landskap han nu reser genom, miljöerna, möten med människor, naturen, hans blick för sociala förhållanden, som gör att man som läsare gärna följer med honom.

Tack, Bodil för att du skrev om boken. Annars kanske jag aldrig hittat fram till den.

Och här är lite kvällsmusik...

Fredagskväll på landet

Jag skriver det här mest för att trycka ner den egentligen ganska förfärliga Cherry On Top Award-bilden.

Den här Award-utdelningen har lärt mig en del. Flera har, liksom jag, känt sig lite besvärade, men varit artiga och ganska lydigt fullföljt. Jag tänker på Bodil och Einar, t ex.

Karin föreslår något slags kedjebrevsklausul.

Det kanske inte vore så dumt. Å ena sidan finns det ju en god sida här. Man ger uttryck för sin uppskattning. Bloggar får nya besökare. Å andra sidan ställs mottagaren inför kedjebrevets krav att redovisa preferenser, vilket inte alltid är enkelt. Och så är det ju den där bilden...

Betydligt vackrare är novemberrosen vid Brunnshusväggen. Jag tog bilden den första novemberdagen förra året. I eftermiddags, en av de sista novemberdagarna, kom jag från jobbet och gick från bussen längs åkervägen i mörker och med en iskall nordostvind i ryggen.

Den här dagen innehöll en vändpunkt, en sekund när en gnagande oro i ett slag förbyttes i en befriande lättnad. Livet har ju sådana stunder.

I frysen hittar vi rådjursfiléer. Jag korkar upp en flaska vin. I posthögen ligger en bok och en CD-skiva. Det här blir en bra kväll.

Boken är Camilla Hammarströms nyöversättning av Rilke.

CD:n är ett försök att förflytta mig till tjugoårsåldern, när lyssnandet till dessa triosonater var ett sätt att lämna en besvärlig tillvaro.

Den inspelning jag lyssnade till då var en dubbel-LP från Deutsche Grammophon i serien Archiv produktion, med två oboer, fagott och cembalo. Jag har inte lyckats hitta den igen. Någon som vet?

Jag har skärpt mig... Nu med P.S.

Jag har fått ännu en Cherry on Top Award, denna gång av Bernur. För några dagar sedan tackade jag och bugade för en från Titti, men slingrade mig undan de svåra valen. Nu ska jag skärpa mig.

Jag skickar priset vidare till fem bloggar jag tycker förtjänar det:

Blott Sverige

Pressylta Redux

Rapsodi

Under Pausträdet

Vertigo: collecting & reading W. G. Sebald

Så olika och så läsvärda.

Mina tre favoritförfattare och favoritböcker blir:

Gunnar Ekelöf: "Om hösten"

Lars Gustafsson: "Sigismund"

W. G. Sebald: "Austerlitz"

PS: Oj, jag glömde reglerna! Här kommer de:

Det här är reglerna:
1 Tacka den du har mottagit priset av.
2 Kopiera prismärket till din blogg.
3 Berätta vilka tre författare du räknar bland dina favoriter, och nämn en favoritbok per författare.
4 Skicka priset vidare till fem mottagare som du tycker förtjänar det.

Felläsning

Vid frukosten läser jag i DN om situationen i Korea. Bl a uttalar sig en säkerhetspolitisk analyriker vid Totatlförsvarets forskningsinstitut, FOI.

Analyriker.

Det tar några sekunder innan jag inser felläsningen.

Men det är kanske inte fel, ändå.

Borde det inte heta t ex Finansanalyriker?

Hur många sysslar inte med analyrismer om framtiden?

En hedning lyssnar på Bach

"I en andäktig musik är Gud alltid närvarande med sin nåd", antecknade Bach i sin bibel.

Igår lyssnade jag till Bachs h-mollmässa i en fullsatt Varbergs kyrka, framförd av Varbergs kammarkör och Drottningholms barockensemble, med sångsolister. Efter ett och ett halvt års förberedelser var detta det sista av tre framföranden.

Uppsalaprofessorn Owe Wikström försökte i en inledande föreläsning (med vin och snittar i Stadshotellets spegelsal) övertyga oss om det riktiga i Bachs anteckning. Och att vår upplevelse av det sublima i Bachs musik - när vi rörs till tårar - är en försmak av Paradiset. Jag blev inte övertygad. (Han koopterade även John Coltrane, Keith Jarrett och, tror jag, Sting).

Vad jag, förvisso en musikalisk barbar men dock, upplevde där i kyrkan var människors verk. En alldeles överväldigande upplevelse av både storslagen och innerlig musikalisk skönhet och harmoni. Det räckte gott till för att jaga bort all gråhet en regnig novembersöndag.

Se recension här.

"... one damn thing after another with no sense to it all"

Att se tillbaka i det förflutna, säger W. G. Sebald i en intervju, har alltid givit honom en känsla av svindel. Det finns något som lockar där. Och han säger:

"I'm hardly interested in the future. I don't think it will hold many good things. But at least about the past you can have certain illusions."

Det är ord som talar till mig på ett särskilt sätt, en kväll som denna, när mörkret kom redan vid halv fem och jag sitter och lyssnar till vinden i träden och regnet som kommer och går.

Vem har en ljus syn på framtiden? Inte jag.

Omgiven av böcker, en oändlig textmassa, är jag fortfarande fast i denna oförmåga till koncentrerad läsning.

Det blir bara någon stund då och då. Jag vet inte riktigt hur jag ska komma ur det här tillståndet. Kanske är det bara en tvångneuros, detta att jag ska läsa. Kanske ska jag lägga ner och ägna mig åt något annat?

Sebalds idé om att vi kan ha illusioner om det förflutna är tänkvärd. Den är dessutom, tror jag, alldeles sann.

Han säger att det finns ett starkt drag av självbedrägeri i vår syn på det förflutna. Till och med om vi ser på vårt förflutna som en tragedi, så är det ändå ett sätt att skapa ett meningsfullt mönster, alltså något positivt:

"Whereas, in fact, it might just have been one damn thing after another with no sense to it all."

Allt detta pratande, allt detta berättande, alla dessa ord. Vår längtan efter mening. Tvånget att skapa meningsfulla sammanhang.

Intervjuaren, Eleanor Wachtel, tar också upp förekomsten av fotografier i Sebalds böcker. Vilken roll spelar de? Sebald svarar att de dels fungerar som ett slags verifikationer av texternas sanningshalt. Vi tror helt enkelt mer på fotografier än på ord.

En annan funktion, menar Sebald, är den att de hejdar tiden. Fiktionen är en konstform som rör sig i tiden, som har en början och ett slut. Bildernas frusna ögonblick kan ta oss ur den ständigt flytande tiden och hejda ögonblicket, låta oss dröja kvar.

"You are taken out of time, and that is in a sense a form of redemption, if you can release yourself from the passage of time."

Men är det inte just det jag söker i alla dessa texter?

*

Intervjun finns i "The emergence of memory: conversations with W. G. Sebald", edited by Lynne Sharon Schwartz. New York: Seven stories press, 2007.

Albert Camus: Fallet

När har man läst en bok? Jag menar avslutat läsningen, läst klart boken? En trivial fråga i bokstavlig mening, men i en del fall en fråga som inte har något säkert svar.

Vissa böcker blir man aldrig färdig med. Man kommer tillbaka till dem. Eller kanske är det böckerna som kommer tillbaka till en? De väntar tålmodigt på att bli lästa på nytt.

Under en vecka har jag långsamt läst Albert Camus "Fallet". Men jag har inte avslutat läsningen. Under läsningen måste jag då och då stanna upp och gå tillbaka och läsa om. Och nu efteråt lever bokens röst kvar i mig, dyker upp i mina tankar, blandar sig i mitt inre samtal med mig själv.

I boken är det just en röst som talar, i en hundrasidig oavbruten monolog. Rösten till hör Jean-Baptiste Clamence, en äldre parisadvokat som flytt till hamnkvarteren i Amsterdam.

Han träffar på en landsman på en hamnkrog och börjar tala till honom, påträngande och enträget, och berättar sitt livs historia. Det är ingen vacker historia. Clamence har aldrig älskat någon annan än sig själv, han anser sig vara en övermänniska, bortom all moral och med den egna njutningen som enda ledstjärna.

Trots att han i Paris gjorde sig känd som de fattigas och uslas försvarare och steg i allas aktning fann han just detta drag hos sig själv föraktligt.

Han ser sitt gedigna, borgerliga och hedervärda liv som en chimär, som ett spel, som en roll han spelade.

"Jag har levat hela mitt liv i klyvnadens tecken och det var ofta i mina allvarligaste handlingar som jag var minst engagerad."

Monologen borrar sig envetet vidare på bokens sidor. Det är en formidabel läsning.

Mitt i självförhärligandet växer också den egentliga orsaken till flykten från Paris fram: Clamences skuldkänslor för att han underlät att rädda en ung kvinna på väg att kasta sig i Seine.

Han kallar sig sin egen domare-botgörare. Han vill bli fri från sin skuld. Det är en paradox: predikaren av övermänniskomoral förtärs av skuldkänslor.

Vad "handlar" boken om? Är Clamences skuld en symbol? Den moderna människans skuld efter 1900-talets krig och katastrofer, efter judeutrotningen? Boken kom ut 1956, året före Camus död. Eller är det en civilisationskritik, en uppgörelse med en cynisk individualism? Clamence vänder sig bort från den unga kvinnan vid Seine.

Vad allt är det inte vi alla vänder vi oss bort från?

Thure Stenström pekar i en fin recension på en del alternativa tolkningar.

Clamence "bekänner för att desto bättre kunna anklaga andra", som Horace Engdahl skriver i denna utgåvas förord. När skuldkänslorna blir övermäktiga måste vi åtminstone dela dem med andra.

Något jag funderat mycket på är bokens slutrader: vem är det Clamence uppmanar att säga de där orden? Är det i själva verket sig själv han mött och talat till genom hela boken? Är det en monolog inom honom själv? Finns det ingen lyssnare? Har vi läsare lyssnat till en inre monolog?

(Albert Camus: Fallet. Översättning Eva Alexanderson. Brombergs, 2007.)

Varusamhällets konformism

En liten notis här bara, som livstecken.

Eftersom jag i dagarna blivit ännu äldre må det vara mig fritt att ytterligare gå ner mig i det träsk som kanske kan kallas kulturkonservatism.

Under ett förstrött letande i hyllorna fick jag syn på en vit pocketbok från 60-talet. Tar fram, slår upp och läser:

"I och med att man identifierar 'demokrati' med 'konsumentens valfrihet' förbinder man sig till varusamhällets konformism och accepterar ett kulturbegrepp, som opererar med varuproduktionens föreställningssätt. Man tror sig befria människan genom att befria henne från det demokratiska kravet på personlighetsutveckling - och man utlämnar henne därmed åt varusamhällets konformism i dag - och den totalitära statens terror i morgon. Genom att stämpla alla moraliska fordringar som 'moraliserande' och nivellera alla kulturvärden till lika gemensam nämnare urholkar man demokratins kultursyn till förmån för kulturindustrins syften."

Gunnar Gunnarsson: "Kulturkritik, avideologisering och varusamhälle", i: Dikten och demonerna", Bo Cavefors bokförlag, 1969.

Jag avstår från att skriva något om dagspressens kulturbilagor.

Är du aktiv, lille vän?

"Vi kan iaktta en stor, pågående omdefiniering: det djupa läsande som Carr beskriver håller på att omdefinieras till passivitet. Om jag läser en roman som engagerar fantasi, inlevelse, minne, intellekt och självkritik är jag passiv. Om jag skriver ”Fan va gött!” under en Youtubevideo som någon länkat till på Facebook är jag däremot aktiv, medskapande och tar makten från något slags odefinierad elit."

The Loser, Håkan Lindgren, skriver klokt om Nicholas Carrs "The shallows", som jag skrev om här och här.

Länktät notis

Noterar att DN:s recensent Sverker Lenas nu läst Alf Hornborgs "Myten om maskinen".

Och Jan Berglin i Svd!?

Hafis

Under Stockholmsbesöket gick jag in i ett antikvariat på Drottninggatan.

Det är sällan jag köper något nuförtiden. Men här hittade jag nu, slumpartat placerade intill varandra i hyllan, två små, tunna volymer.

Italo Svevos föredrag om James Joyce, översatt av Ingvar Björkeson och utgiven på Ellerströms förlag 1986.

Och så Erik Blombergs tolkningar av Hafis (eller Hafez), utgiven av Bonniers 1921 och med sparsmakad konstnärlig utstyrsel Marie-Louise Idestam-Blomberg.

Den lärde korantolkaren hade många sidor. Några smakprov:

Giv bägaren hit

Giv bägaren hit! Se, hur den överglänser

förnuftets bleka lampa lika högt

som solen överglänser nattens stjärnor.

Giv bägaren hit! Jag vill förgäta alla

mitt breviariums fördömda böner, alla

koranens surer dränker jag i vin.

Giv bägaren hit! Må sången skyhögt skalla

och tränga upp till stjärnorna som dansa

med mäktig rytm! Jag är din herre, värld!

***

Var mild

Döm ej. Var mild. Förklara och förlåt.

Betänk din egen oerhörda skuld.

Om allt vi visste om varandra,

hur lätt att ödmjukt räcka våra händer

och glömma bort vår stolthet och vårt högmod.

***

Låt oss förbränna prästernas kaftaner

på tusen bål - en mäktig offereld

åt jordens egen goda ande tänd.

Ty deras gallas bitterkalla flöde

är utan slut och livets glada dagar

av dem förbittras, de fördömda svinen!

Jag läser Seneca, inför en ny tröskel

Än kan jag väl inte liknas vid den barkelösa ek, men...

Nu närmar jag mig än en gång en tröskel i livet. Jag kommer in i ett nytt rum. Ännu en dörr kommer att stängas bakom mig. Och gå i lås. Obönhörligt.

Jag känner mig inte riktigt hemma här än.

Alltså läser jag den gamle stoikern Seneca. Han inleder "Om lifvets korthet" så här:

"De dödliga klaga så allmänt, käre Paullinus, öfver naturens karghet emot oss. Vi födas, heter det, till en så kort tids tillvaro, och de stunder, som förunnats oss, förrinna så hastigt. Ja man tycker, att med ganska få undantag lifvet öfvergifver oss, medan vi ännu som bäst tillreda oss för att lefva."

Men Seneca menar att vi alls inte har för kort tid på oss att leva. Livet är långt, om man förstår att bruka det, till förnuftiga ting och till att odla sin själ och till att ta del av världens samlade vishet.

Men de flesta av oss bara förslösar tiden. Låter den flyta hän "i vällefnad och slarf".

Och vad gör jag? Kanske som de flesta:

"De flesta ha intet bestämdt mål utan drifvas lättrörliga, evigt missnöjda, hit och dit från en plan till en annan. Åtskilliga kunna icke besluta sig för någon plan alls, utan medan de gå där slöa och vacklande, griper dem döden."

Kanske tillhör jag inte

"...de särskilda dagdrivartyperna, sådana som förnöta sitt lif med brädspel eller bollspel eller med besväret att steka sin kropp i solen..."

Snarare kan man hitta mig i en annan kategori:

"Och hvad sådana människor beträffar, hvilkas tid upptages af att inhämta och publicera värdelöst vetande, kan man ju utan att befara någon motsägelse våga det påståendet, att de under ett mödosamt arbete ingen nytta göra."

Seneca lämnar mig kanske inte någon direkt hjälp eller tröst. Men lite av eftertanke, och det är gott nog så.

Om jag inte snubblar på den där tröskeln så återkommer jag här om några dagar.

**

Lucius Annaeus Seneca: Om lifvets korthet. Om lifslycka - Om själens ro - Valda bref.

Svensk öfversättning med en inledning om Senecas person och filosofi af Fil. D:r Johan Bergman. Stockholm: Björck & Börjesson, 1912. (Berömda filosofer II)

Enkla saker som människor överallt förstår

"Jag tror att vi kan förstå modernitet som ett slags kulturell urvalsprocess, där det som är minst beroende av specifika, lokala sammanhang har en tendens att sprida sig. [ ... ] De företeelser som sprider sig är i stället de som ställer minst krav på sammanhanget, det vill säga de som fordrar de minst komplexa tolkningarna, den kortaste erfarenheten och det grundaste engagemanget. De kulturprodukter som får den vidaste rumsliga spridningen borde således vara de som ger de mest basala (eller rentav ytligaste) upplevelserna. Jag tyckte mig får denna tanke bekräftad av ett radioreportage av vilket det framgick att anledningen till att våldsinslagen ständigt ökar i den internationella filmindustrin är att våld tillhör de enkla saker som människor överallt förstår, oavsett språk eller kulturellt sammanhang."

Alf Hornborg: "Att återerövra platsen - traditionen och det moderna tillståndet", i: "Myten om maskinen" (Daidalos, 2010)

Myten om maskinen

Min djupt rotade pessimistiska läggning behöver verkligen inte förstärkas.

Ändå hittar jag ofta mig själv läsande en bok som på ett intressant sätt bidrar just till en sådan förstärkning.

Nu är det en bok med en samling essäer och artiklar av Alf Hornborg, professor i humanekologi vid Lunds universitet, "Myten om maskinen - Essäer om makt, modernitet och miljö" (Daidalos, 2010).

Den handlar om det ojämlika utbytet mellan den rika och den fattiga delen av världen, historiskt och i nutiden. Om den industriella revolutionens grund i en utsugning av kolonierna. Om hur tillväxt i en del av världen med nödvändighet betyder utarmning i en annan. Om att världsekonomi och världshandel även idag handlar om att utöva makt, makt att tillskansa sig andra människors tid, rum och resurser. Om en systematisk utarmning av periferins naturresurser, arbetskraft och köpkraft.

Och det handlar om maskin-fetischism - vår tro på att maskinerna, teknologin, sparar energi och tid - Hornborg visar att det kanske inte alls är så, om all den energi och de resurser som krävs för att framställa dem räknas in.

Hornborg ser industrikapitalismen som "mera av ett nollsummespel än av ett ymnighetshorn."

Han tar sin utgångspunkt i termodynamikens andra lag (den s. k. entropilagen) och säger att "uppbyggnaden och underhållet av en industriell infrastruktur obönhörligen fordrar en kontinuerlig nettotillförsel av tillgänglig energi, med en teknisk term kallad exergi och nära besläktad med 'negativ entropi' ."

Och för att den industriella strukturen ska kunna överleva och växa så måste det ske ett ojämt utbyte - den tillförda energin måste vara billigare än det som industrin producerar och säljer. Marknadsekonomin sköter om detta, till synes rättvist, genom pris- och lönesättning. Och ytterst med stöd av militär makt.

Maskinens - och teknologins ö h t - effektivitet beror på att den sugit åt sig mängder av andras manuella arbetsinsatser. Maskinen sparar arbetstid åt den som behärskar den, genom en omfördelning. Några få vinner, många förlorar.

Hornborg menar, till skillnad mot klassisk marxism, att industrikapitalismen inte är något nödvändigt historiskt stadium, utan bör ses som "en funktionell specialisering inom ett mycket större fält av ojämna resursöverföringar."

Och han tycks också mena att en global avancerad industrikapitalism är en omöjlighet.

" 'Utveckling' är helt enkelt inte tillgängligt för alla. Både tids- och rumsresurserna är begränsade i absolut mening. Därför blir jag misstänksam varje gång jag hör att problemen med den globala resurshushållningen skall lösas med ny teknik."

Han säger också det som vi så ofta får höra - utan att vi egentligen tar det till oss, på allvar - att om vi i den rika, vansinneskonsumerande delen av världen, fortsätter som vi gör så behöver vi snart tre, fyra ytterligare jordklot.

Efter koloniseringen av den samtida världen koloniserar vi nu framtiden.

Pessimism så det förslår, alltså. Logiskt bör Hornborg tala för något slags avindustrialisering, eller lågindustrialisering. Om han har rätt, eller i vilken utsträckning han har rätt, vet jag inte. Jag läser det här med mina humanistiska glasögon på. Jag har inga andra.

Nu borde jag läsa skönlitteratur igen. Något upplyftande. Förslag, någon?

Två citat om människans villkor

Efter nattfrost en klarblå himmel och strålande sol. Kastanjen fäller sina blad. Jag sitter och läser en stund och hör på avstånd det dova ljudet av en traktor på låg växel som plöjer upp stubben.

Att jag läser Alf Hornborgs "Myten om maskinen" är ännu ett exempel på min (olycksaliga) förmåga att hitta intressanta böcker inom områden som jag inte behärskar, men som jag måste läsa för att jag tror att de kan lära mig något väsentligt om världen.

Jag stöter på en formulering som i sin skenbara enkelhet uttrycker en djup sanning:

"Vi måste lära oss förstå de strukturer som gör att verkligheten så ogärna låter sig formas av våra goda avsikter."

Och Hornborg citerar R. A. Rappaport:

"...vår art, en art som söker och lever genom mening i en värld som saknar inneboende mening men som lyder kausala lagar."

(Rappaport, R. A., Ecology, meaning, and religion. 1979.)

Få se om jag kan samla mig till en längre text om denna bok. Nu ska jag gå ut.

Kväll i konsumtionssamhället

Torsdag kväll, halv sju. Det skymmer. En halvmåne lyser på himlen. Jag går ner och lägger in ved i pannan, står en stund och andas in den friska kvällsluften. Det blir ingen nattfrost. Och det ganska soliga vädret verkar fortsätta. En ganska behaglig höst.

"Det är inte svårt att förstå varför vår ökande konsumtionstakt tilltalar de flesta moderna aktörer, enskilda konsumenter såväl som näringsliv och skattefinansierade myndigheter. I det moderna samhället har människors behov av att utveckla och uttrycka sin identitet blivit ett centralt existentiellt projekt. Det frigörande uppbrottet från släkt- och grannskap som dominerande identitetskällor har lämnat oss med ett tomrum som pockar på att fyllas med innehåll.

[ ... ]

Den moderna människans identitet är därför något som i större utsträckning än tidigare måste konstrueras, genom aktiva individuella ansträngningar. Eftersom en stor del av hennes liv spenderas bland främlingar är den också något som i större utsträckning måste kommuniceras.

Konsumtionsvarorna blir de attribut som vi kan använda för att uttrycka vilka vi är, så att även främlingar förstår. Vårt existentiella tomrum har ökat i takt med vår köpkraft och kan kanske ytterst betraktas som den moderna ekonomins starkaste drivkraft."

Så skriver Alf Hornborg i essän "Den vite konsumentens börda", i "Myten om maskinen", Daidalos, 2010.

Jag håller med. Och jag är inget undantag. Jag har, antar jag, också ett existentiellt tomrum som jag försöker fylla. Om än med en viss återhållsamhet.

Men - är det verkligen "tomrummet" som kanske är "den moderna ekonomins starkaste drivkraft"?

Vad var det som upplöste det gamla samhället, med släkt- och grannskapsrelationer, och kastade ut oss i marknadssamhället, där vi måste köpa vår identitet? Vad är orsak och vad är verkan?

Logiken i det skenande konsumtionssamhället är glasklar - om vi inte konsumerar går vi under.

Vi sitter fast. Långt in i vår existentiella kärna.

Men det är inte detta tema som är det mest intressanta i Hornborgs bok. Det är just "myten om maskinen". Jag återkommer detta senare, om tillvaron så tillåter.

Till liberalismens försvar

"De attackerar islam för dess intolerans, dess hat mot väst, dess kvinnoförtryck och så vidare, men med samma glöd, om inte hetare, attackerar de liberaler för deras slappa likgiltighet och fega undfallenhet.

Man kan till och med ana en säregen ton av avund i den här sortens resonemang, avund gentemot de verkligt troende, som om vi i väst skulle behöva en egen form av underkastelse inför en absolut tro."

Ian Buruma om alarmistiska högerpopulister, i gårdagens DN i en lång och mycket läsvärd artikel till den klassiska liberalismens försvar.

Jag hoppas den kommer på nätet snart.

PS: Nu finns den här. Jag är inte liberal, men Burumas resonemang här övertygar mig.

Söndagsvandring

Söndagsvandring runt Byasjön.
Vi gick från Öströö vid tiotiden. Det var bara 6-7 grader, men solen hade börjat värma lite. Genom hagarna med betande får. Söder om sjön, förbi Långanskog fram till Ästad.
Vägen norrut förbi Ästad folkskola, där man kan bli utsatt för läxförhör av en skolfröken av gamla stammen.

Ner mot sjön norr om Holma ö med den medeltida borgruinen och längs stranden, i kanten av Djupeåsens naturreservat med öppen, fin bokskog och genom en igenslyad kraftledningsgata upp till en vall mitt i skogen, där vi åt lunch i solen.
Stillheten, tystnaden, naturens färger. Vila efter ansträngning. Så enkelt, så välgörande.

Söderut längs sjöstranden i Humnäs naturreservat.

När vi kom fram till den öppna marken mellan Humsjön och Byasjön måste vi gå upp till vägen för att komma över diket.
Sedan en brant klättring upp mot Skogen, där vi fikade och sedan skogsvägen ner under Rådjursberget och tillbaka till Öströö.
Drygt tolv kilometer friskvård.

För en stund lyckades jag vara där jag var

Jag är inte alltid där jag är.
Idag åkte jag buss från stan. Vid femtiden klev jag av ute vid landsvägen och gick gärdesvägen över fälten hemåt.
Jag steg ner från bussen och samtidigt som jag hängde på väskan drog jag upp axlarna för att ta emot oket med de för livsfasen och åldern normala bekymren. Jag bet ihop och började pressa mig framåt som om jag gick i stark motvind.
Men där fanns ju ingen vind!
Jag stannade till i ett ögonblick av besinning. Saktade stegen, såg mig om, lät axlarna sjunka och andades djupare.
Nu såg jag att den låga västersolen glänste i den ännu gröna vallen och i stubbåkerns insådd.
Några fåglar flög upp. Och blåklockorna som fortfarande fanns där i vägrenen!
Jag insåg att det ännu är en mild höst. Och att vintern är inte här än.
Jag gick långsamt nu, lyssnade till ljuden och kände den svaga doften av begynnande höst stiga från jorden. Steg för steg återvände jag till mig själv och åtminstone för en stund lyckades jag vara där jag var. Inte utom mig utan inom mig.

På kvällen läser jag, och tänker på, en av Lars Gustafssons dikter: "Dateringar"

När Pilatus var ståthållare i Judéen
bröts det bevisligen järn i Norbergstrakten

Det är inte alls länge sen.
Kambrium är däremot långt tillbaka.

Det är envist. Vad det nu är.
Vi är envisa.
Skärvor.
Vad är vi mer än skärvor?

Just nu utspelas någons barndom:
den nylagda isen i vattenpussen
klirrar muntert under den röda stöveln.

Strax härintill är den:
Den glada fyraårsåldern.

För ovanlighetens skull ett mer personligt inlägg här. Men ska det vara en blogg så ska det väl vara så? Dikten finns i den nya samlingen "Begagnandet av elden", som kom i höst.

Lars Gustafssons "Om begagnandet av elden"

Lars Gustafssons diktsamling denna höst, "Om begagnandet av elden", har följt med mig ett par veckor nu. Det är en mycket behändig, liten och kompakt volym på 87 sidor med 49 mestadels korta dikter. Jag har läst den rakt igenom. Jag har läst en dikt här och en där. Jag läst om och läst om och låtit det skrivna sjunka in och återvänt igen. Än är jag långt ifrån färdig med den här samlingen. (Inte så underligt, med min nuvarande läs(o)förmåga och allmänna intellektuella tröghet).

Den är i alla fall bra. Den är mycket bra. Den är inte så bra som, säg, "Kärleksförklaring till en sefardisk dam", min absoluta gustafssonfavorit, men så kom ju den samlingen till i en helt annan tid, 1970.
Nu är det 2010 och Lars Gustafsson är äldre.
Vilket präglar den här samlingen. Mestadels på ett positivt sätt.
Men här finns också välkända saker för en gammal gustafssonläsare: den västmanländska landsbygden, sjöar och ekor, vetenskap och matematik, meteoriter, avlägsna galaxer och andra, möjliga världar. Humlan som flyger mot fönsterglaset, "som var en världens vägg." En dikt om Gausskurvan, en om primtalen. Och så naturligtvis det stora åskvädret i juni 1953. Och ett löjstim och den mytiska jättemalen i Bo gryta.

Det låter som gammal skåpmat. Men det är det inte. Snarare är det ett material likt det i dikten "Just detta trä":

Händer som handhar ett silvrat trä
som vågorna drivit iland

tilldels förmultnat, tilldels

så hårt att det svarar som en fiolsträng
under hammare och mejsel

Några dikter är så utmejslade, så nedslipat koncentrerade att jag bara kan ana vad de "handlar om" - vilket bara gör dem ännu intressantare.

Flera av dikternas tema är tidens obönhörliga gång och obegriplighet och det går ett starkt stråk av vemod genom dem. Som i "I tomrummet":

Oktobers stora bubbla
av tystnad
ligger över skogarna.
Och inte ens ett fågelrop.
Den som andas långsamt
kan höra existensens dova
orgelpunkt, celloton,
surrande kondensator
i kraftledningsgatan.

En av de starkaste dikterna är "Nedstigning", en minnesvandring, en drömvandring, där Gustafsson möter sällsamma varelser:

Till de levandes antal hör de ju inte

Men till de dödas inte riktigt heller
De är ännu oglömda
De är yrvakna döda, inte riktigt säkra

på var de befinner sig
eller vilka rum de intar

Till sist kan jag inte låta bli att i sin helhet återge den avslutande dikten, "Blankhet":

Här rådde nu den stilla blankhet
som kunde störas av ett enda årtag.
Årstiden som långsamt svalnar.
Ljudet av en kätting som tas loss
och läggs på botten av en eka.
Och rädd att skada denna
vattenspegels sällsamt stora lugn
höll jag min åra svävande i luften.

Rapport från vedhögen

Nu kan vintern komma. Jag är beredd. Jag har gömt mig längst inne i vedhögen och den som uppträder i mitt namn är bara en zombie.

Jag läser Henrik Berggrens Palmebiografi. Jag har ännu bara läst drygt hälften av de mer än 700 sidorna. Inget slutligt omdöme här, bara några citat.

Det är inte den hagiografi jag befarade. Berggren går grundligt tillväga, med släkt- och familjehistoria och Palmes väg till socialdemokratin, med rundmålningar av tidens samhällsfrågor och kultur.

Man märker en beundran och en respekt för Palme och hans insatser. Men också en blick för det sammansatta hos Palme:

"Olof Palme var en ovanligt sammansatt blandning av romantisk handlingsmänniska och iskallt beräknande taktiker, ett möte mellan hans finlandssvenska farmor Hannas temperament och Sven Palmes metodiska kylighet. När dessa egenskaper drog åt samma håll var han en briljant politiker som lyckades kombinera moralisk passion med pragmatiska resultat. När de hamnade i konflikt blev han motsägelsefull och inkonsekvent. Retoriken ekade tom och de politiska kalkylerna kunde får en anstrykning av manipulation eller i värsta fall cynism."

"... de grundläggande politiska karaktärsdrag som skulle komma att bestämma resten av hans offentliga liv - på gott och ont. Först och främst: hans inställning till politik var mer existentiellt än ideologiskt grundad. Det innebär inte att han inte hade centrala värden och idéer som han trodde på. Men de var inte särskilt originella eller särpräglade [ ... ]. Han var - eller blev åtminstone i USA - en övertygad demokrat, trodde på jämlikhet och individens frihet, stod stadigt förankrad i de västerländska upplysningsidealen, ansåg att ekonomisk tillväxt och en rättvis fördelningspolitik var eftersträvansvärda mål och ogillade såväl laissez-faire-liberalism som totalitära system."

Vilket placerade honom "i västvärldens socialliberala huvudfåra"

Vad som gjorde honom kanske unik var "en stark övertygelse om att den enskilda individen har en stark plikt att agera för vad hon uppfattar som rätt och sant i ett givet ögonblick", och det var inte "en läsfrukt hämtad från efterkrigstidens franska filosofi, utan snarare en personlig hållning eller kanske till och med ett psykologiskt karaktärsdrag som existentialismen gav en form."

Berggren citerar Harry Schein som beskrev Palme som "en taktiker som är en nära nog besatt moralist".

Palme tillhörde, menar Berggren, under femtiotalet och det tidiga sextiotalet den nya politiska klass som såg sig som "trägna arbetare i modernitetens vingård, som med förnuft och socialt reformarbete höll på att städa undan resterna av det gamla, konservativa förkrigssamhället. Olof Palme framstod som ett av de mest klart skinande ljusen i denna framtidsklass av ämbetsmän, fackliga ledare och professorer."

Årtiondena efter andra världskriget är så avlägsna. Jag försöker tänka mig Olof Palme i dagens svenska partipolitik, men lyckas inte.

Vad jag ser fram emot med intresse är en välskuren lökring om denna bok.