Gissing och Proust

George Gissing skriver i sin meditativa "The private papers of Henry Ryecroft" om hur, genom svårgripbara associationer, djupt dolda minnesbilder plötsligt kan dyka upp vid läsning. En tanke, en fras, kanske bara ett ord, fungerar som nyckel.

Och:

"If I am otherwise occupied, it must be an object seen, an odour, a touch; perhaps even a posture of the body suffices to recall something in the past. Sometimes the vision passes, and there an end; sometimes, however, it has successors, the memory working quite independently of my will, and no link appearing between one scene and the next."

... an odour ... the memory working quite independently of my will... 

Gissings bok kom 1903. Proust började, tror jag, skriva "På spaning efter den tid som flytt" 1909.

I Småland

Vi tillbringar några stilla dagar hos vänner i Smålands inland. 

En dag kör vi ner till Ramkvilla, parkerar vid Puttes lanthandel och går runt Klockesjön, en vandring på drygt en mil. Det är lagom varmt och skogen på södra sidan ger skugga. Det är gott att gå i sakta mak längs en smal grusväg. Lingonen har börjat lysa röda. Det finns hallon. Vi tar paus vid en liten vik med vass och näckrosor.

Dessa dagar läser jag då och då några sidor i George Gissings "The private papers of Henry Ryecroft"* och på kvällarna sitter vi ute på en altan, rofyllt samtalande och äter långsamma middagar.
I mina försök att uppnå den rätta stillheten lyckas jag väl inte lika bra som katten Stina, men inte långt ifrån.

En mer passande bok än Gissings, som gavs ut 1903, kan jag knappast läsa just nu:

"I read much less than I used to do; I think much more. Yet what is the use of thought which can no longer serve to direct life? Better, perhaps, to read and read incessantly, losing one´s futile self in the activity of other minds."

Henry Ryecroft, Gissings alter ego (förordet talar om "semi-autobiographical"), är en fattig londonförfattare som genom en oväntad livränta blir ekonomiskt oberoende och får möjlighet att fly storstaden och bosätta sig i en stuga på landsbygden och där ägna sig åt att läsa, njuta av tystnaden, naturen och ensamheten och åt att odla sin misantropi.

"I am no friend of the people. As a force, by which the tenor of the time is conditioned, they inspire me with distrust, with fear; as a visible multitude, they make me shrink aloof, and often move me to abhorrence."

 Men:

"Nothing is more rooted in my mind than the vast distinction between the individual and the class. Take a man by himself, and there is generally some reason to be found in him, some disposition for good; mass him with his fellows in the social organism, and ten to one he becomes a blatant creature, without a thought of his own, ready for any evil to which contagion prompts him. It is because nations tend to stupidity and baseness that mankind move so slowly; it is because individuals have a capacity for better things that it moves at all."

Jag läser vidare och återkommer om denna bok.

En av promenaderna tog oss till fårhagen. Där kunde jag känna mig som en fårskalle bland fårskallarna.

* Tack till Christina Sjöholm för lästipset! Christina har översatt Gissings "Vid Joniska havet" (Atlantis 2004), som jag skrev om här.

George Gissing: Vid Joniska havet

Hösten 1897, vid tiotiden på kvällen, kommer George Gissing på sin rundresa i Kalabrien med tåget till Cotrone. Det är mörkt, det regnar och stormar. Han tar in på det ytterst påvra Albergo Concordia.

För varenda nordbo, skriver han, skulle personalen "te sig som vildar, eller näst intill, smutsiga både till utseende och vanor, ytterst oartiga till sättet, ständigt grälande och raljerande och i avsaknad av varje förutsättning att utöva de plikter som de låtsades utföra."

Men när han fått tillfälle att iaktta dem kommer han över den första antipatin. Han ser människorna som präglade av naturen, fattigdomen och de sociala skrankorna. Han skriver om en tjänstekvinna:

"Föreställ er en medelåders kvinna, alltid inlindad i smutsiga trasor (inte att förväxlas med kläder), fet, smutsig, med okammat svart hår och med händer så fulla av ärr och deformerade av hårt arbete och vanvård att hon nästan inte såg mänsklig ut."

En kväll riktar sig kvinnan till Gissing med ett ursinnigt ordflöde. Gissing lyssnar och försöker förstå hennes dialekt. Han får klart för sig att hon inte attackerar honom, utan vädjar till hans medkänsla:

"När hon talade om att hon var helt ensam i världen, att hela hennes släkt var freddi morti, stendöda, blev jag starkt berörd av den lidelsefulla känslan i hennes ord och ansiktsuttryck. Det var som om ett tungt lastat dragdjur plötsligt fått förmågan att tala och med ännu oartikulerade ljud protesterade mot sitt hårda öde. Om det bara vore möjligt att in i minsta detalj förstå hur livet tedde sig för denna hushållsslav!"

Man kan stötas av ordval som "dragdjur", men genomgående i boken finns Gissings medkänsla och upprördhet över sociala missförhållanden. Blicken är demokratisk.

"Det är befogat att fördöma dem som styr Italien, dem som åtagit sig att forma det politiska livet och hänsynslöst tynger landet med outhärdliga bördor."

Gissing hör ilskna röster från gatan. Fattigfolk har samlats utanför Municipio för protestera mot fuocatico, att en skatt på varje eldstad där man lagar mat.

"Men den hungriga hopen i Cotrone saknade kraften att hävda sig på ett effektivt sätt, de tröttade bara ut sig med att skrika 'Abbas' 'o sindaco!', ner med borgmästaren! och skingrades sedan för att återvända till hus och härd och betala för en service som var nästan obefintlig. Jag undrade om il sindaco och hans välgödda vän satt i sitt bekväma rum medan oväsendet pågick, om de rökte sina cigarrer som vanligt och fortsatte att småprata. Mycket troligt."

Resan görs genom ett höstligt landskap och man anar, som Christina Sjöholm skriver i förordet, att det är höst också i författarens inre landskap. Där finns ett vemod, en insikt om att nu när han äntligen har kommit till sitt efterlängtade Magna Graecia, så är det också för sista gången som han ser allt han ser och att han aldrig kommer att återvända.

Han vill stanna, men vet att det är omöjligt. I bokens slutrader står han vid Messinasundet och ser skymningen falla över Etna och kastar en sista blick mot Joniska havet och önskar att "alltid kunna få vandra i den antika världens tystnad, glömsk av nuet och alla dess ljud."

Man kan hamna i funderingar över Gissings antika ideal. Jag gör det i alla fall.

Vilken roll spelade det? Var det antika idealet gott även för mänskliga dragdjur?

Är det bra att ha ideal som avlägsnar oss "från nuet och alla dess ljud"?

Kanske var det nödvändigt för George Gissing. Han skriver:

"Den sinnesstämning som så fullständigt svarar mot en andlig böjelse är svår att fånga och bibehålla - i alla händelser för den som inte kan forma sitt liv som han vill och vars omständigheter oupphörligen hotar att fördystra tillvaron."

George Gissing: Vid Joniska havet - anteckningar från en resa i Syditalien. Översättning och förord av Christina Sjöholm. Atlantis, 2004.

Från Halland till Joniska havet

Denna lördagkväll, med mörker och iskalla vindar runt huset, befinner jag mig på resa i ett fattigt, smutsigt och sjukdomsdrabbat Kalabrien. Året är 1897. Jag reser tillsammans med George Gissing, genom att läsa hans "Vid joniska havet", utgiven av Atlantis 2004, i översättning av Christina Sjöholm. Hunnen halvvägs genom boken kan jag bara säga att det är en fascinerande läsning.

Sjöholm skriver i förordet hur Gissing lämnar ett kaotiskt liv, för att finna tystnad och ro och för att återfinna den klassiska värld han älskat sedan barndomen. Det mesta är borta. Men han låter sig inte nedslås, trots att

"floden Galaesus, som Horatius besjungit, bara var ett obetydligt vattendrag, att Aesarus var en förgiftad rännil eller att bara namnet på en järnvägsstation nu återstod av de stolta städerna Metapontum och Sybaris. Det antika landskapet levde i hans fantasi som det gjort alltsedan barndomen."

Men det är framförallt skildringen av det närvarande, av det landskap han nu reser genom, miljöerna, möten med människor, naturen, hans blick för sociala förhållanden, som gör att man som läsare gärna följer med honom.

Tack, Bodil för att du skrev om boken. Annars kanske jag aldrig hittat fram till den.

Och här är lite kvällsmusik...