Mellersta Hallands kustslätt täcks av ett tunt lager snö. Åkrarnas stubb och fjolårets strån sticker upp. Träd och buskar och stenar är svarta. På eftermiddagarna skiftar himlen i olika nyanser av grått. Det är landskapets färger: vitt, svart, fjolårsbrunt. Kråkor rör sig håglöst i flockar ute på fälten. Vad gör man?
Man ser till att pannan hålls igång. Man ser över vedförrådet. Man konstaterar att julbäsken är mogen. En morgon är det fjorton minus och isvindar blåser, både bokstavligt och symboliskt. Våld föder våld. Och nu är det dags att enrollera sig till kriget mellan civilisationerna. Jag vägrar. Jag fyller på fågelfrö i automaten och hänger upp en ny talgboll.
Jag bläddrar, läser och läser om i Roland Barthes "Det ljusa rummet. Tankar om fotografiet".
Det är en märklig bok. Barthes börjar med ambitionen att analysera Fotografiet, att hitta dess essens: vad är ett fotografi? Vilket gör mig misstänksam. Sen släpper han begreppsapparaten och blir ohämmat subjektiv. Och därmed mer intressant.
Halvvägs i boken framkommer det att dess bakgrund är att han sitter och går igenom foton av sin avlidna mor, för att där återfinna henne, som hon var, som han minns henne.
Det handlar om ett sorgearbete.
"Ensam gick jag omkring i den våning där min mor nyss hade dött och tittade under lampan på det ena fotot av henne efter det andra, för att bit för bit gå tillbaka i tiden tillsammans med henne och söka sanningen om det ansikte som jag älskat."
Och han finner till slut ett foto. Modern, fem år gammal, står tillsammans med sin två år äldre bror vid änden av en liten träbro i en vinterträdgård med glastak.
"Jag studerade den lilla flickan, och till slut återfann jag min mor. Ljuset i hennes ansikte, det barnsliga sätt på vilket hon höll sina händer, den plats hon snällt intagit utan att vare sig framhäva eller gömma sig och till sist hennes ansiktsuttryck... "
"För en gångs skull gav fotografiet mig samma säkra känsla som minnet, en sådan känsla som den Proust upplevde när han en dag böjde sig ner för att ta av sig skorna och då plötsligt mindes sin mormors ansikte, 'min riktiga mormor, som jag i en ofrivillig och fullständig minnesbild återfann i hennes levande verklighet' ".
Detta foto var, skriver Barthes, "ett foto som för mig fulländade, om än utopiskt, den omöjliga vetenskapen om det unika varat."
* * *
"Det som Fotografiet reproducerar i det oändliga har inte ägt rum mer än en gång: fotot upprepar mekaniskt något som rent existentiellt aldrig kommer att inträffa igen."
Fotots frysande av ögonblicket innebär tidens upphävande, alltså är det en orimlighet. Fotot har ett djupt släktskap med döden. Inte underligt då, att vi ser foton av våra döda som så värdefulla.
* * *
Denna långsamma blogg har blivit mycket långsam på sistone. Jag tror att den kommer att bli än mer långsam. Kanske kommer den att stå still ett tag. Jag skyller på den kallaste inledningen på vintern på hundra år. Eller på läsningen av böcker som "Det ljusa rummet".
