Torsdag kväll, halv sju. Det skymmer. En halvmåne lyser på himlen. Jag går ner och lägger in ved i pannan, står en stund och andas in den friska kvällsluften. Det blir ingen nattfrost. Och det ganska soliga vädret verkar fortsätta. En ganska behaglig höst.
"Det är inte svårt att förstå varför vår ökande konsumtionstakt tilltalar de flesta moderna aktörer, enskilda konsumenter såväl som näringsliv och skattefinansierade myndigheter. I det moderna samhället har människors behov av att utveckla och uttrycka sin identitet blivit ett centralt existentiellt projekt. Det frigörande uppbrottet från släkt- och grannskap som dominerande identitetskällor har lämnat oss med ett tomrum som pockar på att fyllas med innehåll.[ ... ]Den moderna människans identitet är därför något som i större utsträckning än tidigare måste konstrueras, genom aktiva individuella ansträngningar. Eftersom en stor del av hennes liv spenderas bland främlingar är den också något som i större utsträckning måste kommuniceras.Konsumtionsvarorna blir de attribut som vi kan använda för att uttrycka vilka vi är, så att även främlingar förstår. Vårt existentiella tomrum har ökat i takt med vår köpkraft och kan kanske ytterst betraktas som den moderna ekonomins starkaste drivkraft."
Så skriver Alf Hornborg i essän "Den vite konsumentens börda", i "Myten om maskinen", Daidalos, 2010.
Jag håller med. Och jag är inget undantag. Jag har, antar jag, också ett existentiellt tomrum som jag försöker fylla. Om än med en viss återhållsamhet.
Men - är det verkligen "tomrummet" som kanske är "den moderna ekonomins starkaste drivkraft"?
Vad var det som upplöste det gamla samhället, med släkt- och grannskapsrelationer, och kastade ut oss i marknadssamhället, där vi måste köpa vår identitet? Vad är orsak och vad är verkan?
Logiken i det skenande konsumtionssamhället är glasklar - om vi inte konsumerar går vi under.
Vi sitter fast. Långt in i vår existentiella kärna.
Men det är inte detta tema som är det mest intressanta i Hornborgs bok. Det är just "myten om maskinen". Jag återkommer detta senare, om tillvaron så tillåter.
2 kommentarer:
Jag håller med, men inte helt. Jag ser en process: under långa tider har det signalerats av bara tusan, utan att något urpräglat konsumtionssamhälle varit inblandat. Olika grupper av människor har haft olika sorters kläder för att signalera vad de är (eller vad de inte är). Ibland har det lagstiftats om vad folk fått ha på sig, så att ingen skulle tro att pigan var en fin mamsell från de högre stånden exempelvis. (Att folk så att säga klätt ned sig har väl varit sällsyntare än att de försökt klä upp sig.) Vad som har hänt är att marknadsekonomin fått tag på de här tendenserna, och exempelvis ganska snart efter punkens genombrott kunde erbjuda rätt punkkläder till försäljning. Det som tidigare ofta var "gör det själv" eller var tillgängligt bara för vissa stånd tillhandahålls nu på en marknad till vem som kan betala. Och det gör att processen verkar rörigare än tidigare, tror jag.
1700-talets förordningar om förbud mot yppighet och överflöd i kläder och annan konsumtion har idag ersatts av kravet att vara en duktig konsument, med listigt gillrade kreditfällor överallt. Är du en dålig konsument är du överflödig. Vi i den rika delen av världen behövs allt mindre i produktionen, men desto mer som konsumenter. Våra liv är konsumtionsliv:
http://langsambloggen.blogspot.com/2008/12/konsumtionsliv.html
Skicka en kommentar