onsdag 31 december 2008

Ett år med bloggen och Gott nytt år!

I morgon är det ett år sedan jag började blogga.
Det hade jag inte tänkt uppmärksamma.
Men varför inte göra det man inte tänkt sig? Den långsamma bloggen kom till på förslag av vännen Henry. Tack för att du kom med idén! Jag tvekade och förblev tveksam länge, men efterhand allt mindre.
Har det blivit som jag tänkt mig? Tja, min tanke var att skriva personligt om läsning och de tankar läsningen ger upphov till, inte personligt om mig själv. I stort sett har det väl blivit så. Sen tonar väl ändå en bild av mig själv fram i det jag skriver.
Det var inte många som läste bloggen första halvåret, men antalet unika besökare växte och jag måste erkänna att jag gillar det. Inte minst kommentarerna, även om de är få.
Bloggen är min offentliga anteckningsbok. Den har lett till ett mer medvetet sätt att läsa och meningsutbytet med andra har gett mig en hel del. Det som är intressant för mig är ibland intressant för andra - och tvärtom.

Nu ska vi strax ge oss iväg för att fira in det nya året.
Jag vill bara säga Gott nytt år till alla (nåja, de ganska få ...) som läser det här. Särskilt till Henry och till mina första och flitigaste kommentatorer, Lena och Björn, och till Thomas som rekommenderade min blogg, vilket kom besöksantalet att växa...
Gott nytt år!

måndag 29 december 2008

Provokation

Susan Sontag: "On photography" (1971)

Det har vänt


Solskivan finns där bakom molnen. Det har vänt. Frosten på fälten ska tina bort, de kala grenarna grönska.
Efter P O Enquist läser jag Annette Kullenbergs biografi om Marianne Höök. Kullenbergs pratiga, nästan pladdriga prosa får mig till en början att nästan ge upp, men efter hand accepterar jag och ämnet, livsödet, tidsbilden tar över och jag läser vidare med större intresse.

söndag 28 december 2008

"Ett annat liv"

Söndag morgon.
Vaknar och minns att jag i drömmen funderat på vad jag ska skriva om P O Enquists "Ett annat liv". Så långt har det alltså gått med bloggandet!
Eller kanske bara en följd av att jag under två dygn läst de 529 sidorna, med bromsen på för att uppnå den goda långsamheten.
Några anteckningar här.

Vad är det här för bok?
I en intervju föreslår Torbjörn Flygt att boken är en kommentar till verksförteckningen. Enquist håller med.
Det är mer en biografi över författarskapet än över människan P O Enquist. Och människorna närmast kring Enquist, hustrurna, barnen, är nästan helt anonyma.

Av de tre delarna läser jag den första och den tredje med störst intresse.
Den första delen, som handlar om barndomen och uppväxten i Hjoggböle, den miljö och de människor som på något sätt alltid och på olika sätt bearbetats i författarskapet (och som han återvänder till för att rädda sig ut ur alkoholberoendet), den enquistska urberättelsen, är lysande. Roande och oroande på samma gång, klarläggande och gåtfull. Och detta språk, det arkaiserande, det dialektala, nästan magiska.

Mellandelen, de framgångsrika åren, då Enquist kommer till Uppsala, bygger upp sitt författarskap och sedan befinner sig på "En starkt upplyst plats" och skriver bok efter bok är, för mig, av något mindre intresse. Lite av försvarstal; mycket anekdoter.

Tredje delen, om det tilltagande alkoholberoendet och om hur han skickligt lurar både sig själv och de förstående läkarna. Hur han sitter i hustruns representationsvåning på Avenue de Champs-Élysées och under någon morgontimmes klarhet inte kan skriva en rad och sedan åter går in i alkoholdimman.
Turerna på behandlingshem, hans kamp mot integritetskränkande behandlingsideologier, flykten i strumplästen ut i snön i den isländska natten.
Och till slut det sista av behandlingshemmen, det danska, där han börjar skriva "Kapten Nemos bibliotek", där han återvänder till Hjoggböle och blir helnykterist, inte nykter alkoholist - han är ju dock fortfarande vice revisor i Hoppets Här - det är gripande och kanske det bästa i boken.

Varför skriver Enquist om sig själv i tredje person, som "han"?
Därför att han inte kan annat, därför att han återigen, som i "Kapten Nemos bibliotek" lägger ett nytt pussel av sitt livs pusselbitar?

Även en inte alltför initierad Enquistläsare, som jag, känner en vag irritation (jag hittar inget bättre ord) över det undflyende, det kryptiska, det mytologiserande.

I morse råkar jag höra Ulrika Knutsson på radio säga, ungefär, att medan Lars Norén lämnar ut allt och alla, så lämnar Enquist inte ut allt och minst av allt sig själv.
Jag håller med.

Han säger några gånger i boken: "När allting gick så bra. Hur kunde det då gå så illa?"
Han letar efter tecken i sin släkt, i sitt eget liv. Hittar några. Men inget entydigt.

Han är inte säker på att det var det att han till slut kunde skriva "Kapten Nemos bibliotek" som räddade hans liv. Men han skriver:
"Den skulle handla om återuppståndelsen. Och hava namnet "Kapten Nemos bibliotek". Boken om Eeva-Lisa och honom själv och hans mor och döpojken och Välgöraren och Sjön och alltihop. Den skulle knyta ihop det sista i hans gamla liv och det första i det andra liv han nu fått som gåva.
Och han visste att han var räddad."
I "Ett annat liv" återkommer två gånger denna passus om Eeva-Lisa, fostersystern som finns med i flera av Enquists böcker:
"Eeva-Lisa, om vilken han ej fick tala".
Varför? Vad betyder det?
"Han var väl inte säker på vad som varit hans verkliga liv. En del rörde han vid, annat inte."
Han, Enquist, lämnar kvar en del gåtor. Som vanligt.

PS: den bästa recensionen jag läst är Lars Lönnroths i SvD.

torsdag 25 december 2008

Kapten Nemos bibliotek

Det blev "Kapten Nemos bibliotek".
Det var längesedan jag läste en roman rakt igenom, med sådan intensitet, sittande i läsfåtöljen, liggande på soffan, bara avbruten kortare stunder av nödvändigheter som att lägga ved i pannan eller att dricka en kopp kaffe och att äta en skinkmacka.
Jag letar i hyllan och hittar Thomas Bredsdorff, som skriver i "Det svarta hålet : om tillkomsten av ett språk i P. O. Enquists författarskap" (1991) att "I en bestämd mening är romanen en enda lång upprepning. Det är författarskapets mest självrefererande verk [...] ett slags efterskrift till hela det hittillsvarande verket." Men det som är intressantare är "hur den synvinkel kommer till stånd utifrån vilken bitarna läggs ihop till en ny bild."
Nu väntar "Ett annat liv". Hur läggs bitarna till dess bild?

Juldagen

Juldagens morgon går jag en sväng i betesmarken för att mjuka upp ryggen. Den gamla fägatans stenar är lätt frostiga i den låga morgonsolen. Marken är fortfarande vattensjuk. Jag tänker på vad jag ska läsa, nu när julfirandet övergår i en lugnare fas. Jag känner ett sug efter skönlitteratur. Omläsning P-O Enquists "Kapten Nemos bibliotek", innan jag läser "Ett annat liv"? Virgina Woolf?

söndag 21 december 2008

En bok som inte lämnat mig någon ro

Medan en tillfälligt blå himmel övergår i duggregn och halvskymning avslutar jag läsningen av Zygmunt Baumans "Konsumtionsliv", en bok som inte lämnat mig någon ro under några dagar.
Följande citat tror jag sammanfattar bokens kärna (men nöj dig inte med det, läs boken!):
"Det moderna samhället engagerar sina medlemmar främst som konsumenter; det är bara i andra hand, och delvis, som det engagerar dem som producenter. För att uppfylla normalitetens normer, för att bli erkänd som en fullt utvecklad, riktig medlem av samhället, måste man reagera snabbt och effektivt på konsumtionsmarknadens frestelser; man måste regelbundet bidra till "den efterfrågan som täcker utbudet", medan man i tider av ekonomisk nedgång eller stagnation ska vara en del av den "konsumtionsledda återhämtningen". Allt detta är de fattiga och oföretagsamma, människor som saknar en anständig inkomst, kreditkort och goda framtidsutsikter, oförmögna att göra. Den norm som dagens fattiga bryter mot, den norm som de inte får bryta mot om de ska kallas "normala", är följaktligen normen om konsumtionskompetens, inte normen om sysselsättning."
De fattiga är ett tema i bokens sista kapitel.

De fattiga är, menar Bauman, främst "icke-konsumenter", inte "arbetslösa". De är en "skuldpost, det är helt omöjligt att föreställa sig dem som en tillgång i nuet eller i framtiden."

Dagens fattiga, "i sin nya roll som oavsiktliga offer för konsumismen" är "för första gången i historien helt enkelt till bekymmer och till besvär." "De bildar ett svart hål", och "De fattiga i konsumtionssamhället är totalt onyttiga."
De kan inte, som de fattiga arbetande i produktionssamhällets barndom, göra gemensam sak och kämpa för rättigheter och förbättring. De kan inte, som tidigare i historien, erbjuda sin arbetskraft och därmed en plats i samhället.
"De fattiga beskrivs som slappa, syndiga och moraliskt hållningslösa".
De är "Utanför den mänskliga gemenskapen, utanför det allmänna medvetandet.", skriver Bauman, och tillägger olycksbådande: "Vi vet vad som kan följa när detta händer. Frestelsen är stark att befria sig helt och hållet från ett fenomen som reducerats till ren plåga [...] att sudda bort en smutsfläck".

Socialstatens skyddsnät, som förr behövdes för att hålla producenterna i någorlunda skick, monteras nu ner. Vi är alla varor på en marknad och lyckas vi inte sälja oss och behålla vår konsumtionskapacietet (och skaffa privata lösningar för vår säkerhet) är vi överflödiga fattiglappar. Och det är vårt eget fel.

lördag 20 december 2008

Dystra tankar, goda dofter

Ännu en gråmulen dag med lite regn och en envis blåst. Efter städning och sillinläggning och innan jag börjar koka ihop basen till kvällens fisksoppa tvingar jag mig själv till en promenad bort till betesmarken. Vattnet stiger nästan över Gamla bron. Jag hade bara mobilen med mig, men jag tycker att bilden, med sina felaktiga färgtoner, är fin.

Nu ska jag läsa vidare i Baumans "Konsumtionsliv", som givit upphov till den längsta tråden här på bloggen. Inte konstigt. Det är en fruktansvärt intressant bok. Och fruktansvärd i det den förmedlar: vi har nästan alla disciplinerats att anta rollen som lydiga konsumenter i konsumtionssamhället. Om vi kan konsumera, vad klagar vi över? Det är ju frihet vi fått. Inte längre produktionssamhällets tråkiga uppskjutande av konsumtion tills vi hade råd. Nu kan vi fritt välja bland alla nya varor (de gamla blir snabbt gamla), kreditgivarna trycker pengar i händerna på oss (om vi inte slagits ut och inte längre är fullvärdiga konsumenter/medborgare, då är vi inte intressanta). Köp nu, betala sen. Allt är varor, ting och människor, allt måste omsättas, snabbare och snabbare.
Dystra tankar. Men på spisen sjuder fiskgrytan, det doftar av tomat, vitlök och timjan. Det tar den tid det tar. Lite mer salt?

torsdag 18 december 2008

Björk i DN

I den polemik mellan Nina Björk och Per Wirten, som jag kommenterat tidigare här, har Björk en i mitt tycke mycket klargörande replik i dagens DN.
Wirtén tycker att Björk omöjliggör all diskussion genom att hänvisa till biologiska fakta.
Björk skriver nu:

"Bara den politiska diskussion som säger att vi har vissa givna utgångspunkter och utifrån dessa ska vi skapa ett så bra samhälle som möjligt är vettig. Den politiken vet att människan av naturen är konstruerad på vissa sätt och att dessa sätt inte står i vår makt att påverka. Utifrån de villkoren måste vi agera.

Alltså: Hur ska politiken se ut för att alla människor på jorden ska få tillgång till mat och vatten? Hur ska vi lösa frågan om omsorg om små, svaga, sjuka och gamla människor? Hur ska politiken se ut så att det vi gör på jorden inte hotar jorden? Sådana frågor är inte slutet på diskussionen, utan just början."

Jag har sagt det förut, men säger det ändå igen: Björks kritik av liberalismens livsfarliga frihetsbegrepp är kanske en början på ett nytt sätt att tänka kring grundläggande samhällsfrågor.

onsdag 17 december 2008

Konsumtionsliv

Jag har börjat läsa den gamle sociologen Zygmunt Baumans "Konsumtionsliv" (Daidalos 2008).
Som vanligt är han outröttlig och genial i sin analys, nu av den konsumism som i vår konsumtionsdrivna ekonomi ersatt den "normala" konsumtionen med ett aldrig helt tillfredsställt springande i konsumtionsekorrhjulet, som aldrig får stanna, för då brakar allt samman. Det är vår moraliska plikt att konsumera och att göra vägen från inköp till soptipp så snabb som möjligt.

Ett lite långt citat från första kapitlet (som en utmaning - orkar vi längre läsa längre texter på nätet?:
"Även om konsumtionssamhället bygger sitt mål på löftet att tillfredsställa mänskliga begär i en utsträckning som inget annat samhälle i det förflutna kunde uppnå eller ens kunde drömma om att uppnå, förblir löftet om tillfredsställelse förföriskt bara så länge begäret förblir otillfredsställt; och ännu viktigare, så länge kunden inte är "fullständigt tillfredsställd" ; det vill säga så länge som begären som motiverade och satte igång sökandet efter tillfredsställelse och gav upphov till de konsumistiska experimenten inte tros ha blivit sant och fullt tillfredsställda.
Precis som de lätt tillfredsställda "traditionella arbetarna" - som inte skulle gå med på att arbeta mer än vad som var nödvändigt för att kunna fortsätta att leva som vanligt - var en mardröm för det framväxande "produktionssamhället", skulle de "traditionella konsumenterna", styrda av gårdagens välkända behov och beredda att blunda för och hålla för öronen mot betena och locktonerna från varumarknaden för att kunna följa gamla rutiner och hålla fast vid sina vanor, förebåda slutet för konsumtionssamhället , för konsumtionsvaruindustrin och för konsumtionsmarknaderna. En låg tröskel för drömmar, enkel tillgång till tillräckligt mycket varor för att nå denna tröskel, och en tro på objektiva gränser för "genuina" behov och "realistiska" begär som det är svårt eller omöjligt att förhandla om: de är de mest skrämmande motståndarna till den konsumtionsorienterade ekonomin och bör därför förpassas till glömskan. Det är just icke-tillfredsställandet av begären och den orubbliga, ständigt förnyade och förstärkta övertygelsen att varje successivt försök att tillfredsställa dem har misslyckats helt eller delvis, lämnar mycket övrigt att önska och kan lyckas bättre än det som gjordes innan, som är svänghjulen i den konsumtionsinriktade ekonomin."
Vi ska konsumera, men vi ska aldrig bli nöjda den vara vi köper annat än för en kort tid. Den ska snabbt förlora sin förmåga att tillfredsställa behovet och då ska vi ersätta den med en ny. Och så vidare, om och om igen.
"Förutom att vara överskottets och slöseriets ekonomi är konsumismen därför en bedrägeriets ekonomi. Den satsar på konsumenternas irrationalitet, inte på deras initierade och nyktra beräkningar; på att väcka konsumistiska känslor, inte på att odla förnuftet."

tisdag 16 december 2008

Andra bloggar

Jag läser bara en handfull andra bloggar. Ett skäl är att jag inte hinner.
Det finns naturligtvis en del bloggar där det förs intressanta diskussioner (och med lite fler kommentarer än här...).
Ett tema som läsare av denna blogg inte har kunnat undgå att märka är mitt intresse för Nina Björk och den debatt som hennes avhandling och artiklar har väckt. På den intressanta bloggen Biology and politics finns en post om detta tema, Den farliga naturen och de postmodernistiska krumbukterna, med många kommentarer. (Och med en länk till en av mina bloggposter..).

Och på bloggen Occident läste jag idag bloggposten Vad gör nätet med oss som läsare? om en artikel i tidskriften Axess om att det kanske är så att nätet formaterar om våra hjärnor och gör oss till lata läsare som inte längre förmår fördjupa oss i vår läsning utan bara skumma på ytan. Originalartikeln finns i The Atlantic: Is Google making us stupid?

Är det att jag sitter här och knåpar ihop en bloggtext istället för att läsa något symtomatiskt?

lördag 13 december 2008

Det farliga ordet "Natur"

Det är märkligt hur svårt det är för en del debattörer att ens förstå vad Nina Björk skriver. Som Per Wirtén som i ännu ett inlägg tillskriver Björk åsikter som hon inte har och sedan angriper dem.
I ett nytt inlägg i Sydsvenskan skriver Wirtén:
"Att säga Natur är som att säga Gud. Konsekvensen blir att diskussionen tystnar. Man drar en gräns som politiken inte får passera. Dit men inte längre. Varför blir en irrelevant fråga. I sitt svar skriver Björk: ”Men här är det inte fråga om mänskliga värderingar. Här är det fråga om någonting som bara är, som är oss givet.” End of discussion."
Men herregud! (om uttrycket tillåts...): Om man påpekar att människan är en biologisk varelse och en del av naturen och därmed inte har och inte är i stånd att skapa någon obegränsad frihet - då är man alltså anhängare av något slags religiös fundamentalism, som tror på en gudagiven, evig mänsklig natur?

Jag tror att det är precis tvärtom. Det är en realistisk, kärv materialism, mycket långt från en viss typ av vänsteridealism...

Jag anser att Björk öppnar för en diskussion. Politiskt tänkande kan inte utgå från illusioner om mänsklig allmakt.

Ett PS några timmar senare: här är en länk till ett blogginlägg som jag läser först nu, om inställningen till Björk från "den postmodernistiska lattevänstern från Söder i Stockholm"... (därmed inget ont sagt om denna stadsdel i övrigt!)

torsdag 11 december 2008

Spridda notiser medan jag bekämpar mörkret och en stark önskan att gå i ide..

Ständigt denna Nina Björk! I dagens DN kommenterar Lars Linder paniken som utlösts i vissa vänsterkretsar efter Björks reflektioner över de biologiska gränserna för människans frihet.
Hon är ju konservativ! "En feminist kan tala om allt, men inte om biologi, då hotar särart, kvinnomystik och återtåg till hemmet."
Men det handlar inte bara om könsroller och jämlikhet, det handlar om grunderna för vår världsåskådning.
"Förödelsen och snedfördelningen av världens resurser bara ökar, år för år. Och vänstern jagar spöken."


Det går trögt med läsandet. Jag har läst "Orlando" och väntar på att kunna formulera några rader. Jag läser vidare i Timpanaro, men utan reda. Jag bläddrar i andra böcker. Och så dimper Zygmunt Baumans nya "Konsumtionsliv" ner i lådan och placerar sig långt fram på att-läsa-hyllan...

En av mina söner tyckte att jag borde lyssna på Bob Dylans nya, "Tell tale signs : the bootleg series vol. 8", vilket jag naturligtvis gör, i bilen på väg till och från jobbet.
Och vad passar bättre i detta mörker än den vackert sorgsna "Mississippi", med strofer som

Every step of the way, we walk the line
Your days are numbered, so are mine
Time is piling up, we struggle and we stray
We're all boxed in, nowhere to escape

[...]

Some people will offer you their hand and some won't
Last night I knew you, tonight I don't
I need something strong to distract my mind
I'm gonna look at you 'til my eyes go blind

[...]

Well, the emptiness is endless, cold as the clay
You can always come back, but you can't come back all the way
Only one thing I did wrong
Stayed in Mississippi a day too long.



söndag 7 december 2008

Lunch med en filmmentor

Jag åt lunch med min filmmentor, Ole. På sin välljudande danska försökte han entusiasmera mig för några amerikanska femtiotalsfilmer som han just köpt. Men jag måste erkänna att jag ännu inte sett alla de japanska filmer jag lånade senast...
Han såg lite besviken ut. Och eftersom jag ser på film företrädesvis när jag är sjuk, så tror jag att han i hemlighet önskar mig ett rejält ryggskott. För den goda sakens skull. För filmens skull. För min filmiska bildnings skull.

Varför ser jag så lite på film?
Det är inte det att jag inte kan uppskatta god film. Jag förstår att film är en egen konstform; jag är bara inte så hemma i den.
Jag tror det har att göra med att jag alltid betraktat filmkonsten som underlägsen litteraturen och läsandet.
Att jag ser den som lättviktig, kanske rentav lättsinnig. Mer ett nöje, inte på allvar på samma sätt som litteraturen.
Att filmen serverar färdiga rätter, medan läsandet handlar om att själv laga till dem. Att litteraturen kräver mer arbete och tar mer tid och därför är... bättre.

onsdag 3 december 2008

Om gränsen för det görbara rummet

Västkustvinter: nära noll, regn och hagel om vartannat och en grå halvskymning hela dagen.
Men ett intressant meningsutbyte lyser upp tillvaron för mig.

I Sydsvenska Dagbladet skriver Per Wirtén om Nina Björks artikel i DN, "Vi är alla kroppar" och undrar vad Björk egentligen menar när hon skriver att människan "enbart lever inom en levande naturs gränser". Han förstår inte. Han frågar sig om han missförstått henne.
Och det tror jag att han gjort.

Wirtén tolkar som vänstermänniska allt tal om människan som en varelse bland andra i naturen som reaktionärt och konservativt tal. Och om det gäller kvinnor handlar det om biologism: åter till underordning och barnafödande vid spisen. Med några undantag har Björk fått detta bemötande från feminister.

Wirtén är som alla vänstermänniskor lika väl som alla liberaler och som vi alla bundna av upplysningens grundidé om att människan är på väg mot den totala friheten, det totala oberoendet, genom vetenskapliga framsteg och samhällsförbättringar, kalla det socialism, kalla det Historiens slut.
Allt blir på sikt bättre, det onda i våra villkor kommer till slut att övervinnas och vi kommer att leva i ett natur-oberoende lyckorike.

Björk ifrågasätter hela denna grundidé om den fria människan. Hon gör det på ett undrande, funderande, tänkande sätt. Hon pekar inte ens med ett halvt finger ut riktningen vi bör ta.
Och då är det upplagt för missförstånd.

Wirtén gör t ex i sitt inlägg den absurda tolkning av Björks idéer att hon är emot att han använder antibiotika mot den sjukdom han drabbats av(!).

Visst finns det oklarheter i Björks texter. T ex är hennes användande av begreppet "okroppslighet" är alltför metaforiskt och öppnar för angrepp.

Men det som gör henne intressant och det som är så utmanande är att hon pekar på något mer grundläggande än politiska ideologier: det för den moderna människa så chockerande faktumet att vi alla är biologiska varelser i naturen och att detta faktum obönhörligt sätter ramar för vår existens i tid och rum - och för vårt politiska handlande och dess konsekvenser för människor och miljö.
Vi försöker förvisso tänka bort det, men universum bryr sig inte om oss, som det formulerades i ett citat i en tidigare bloggpost.

Björk svarar i dagens DN (jag hittar inte artikeln på nätet och citerar därför utförligt) under rubriken: "Jo, vi är bundna av biologi."
Hon skriver:
"Per Wirtén läste min artikel som ett uttryck för en längtan tillbaka till naturen. Som om jag gillade naturen och satte mitt hopp till den. Men jag välkomnar inte naturen. Jag säger inte att naturen är god. Jag säger inte att den är ond heller. Jag säger bara att den är. Och att det innebär att människan inte är allt som är.
Hans läsning är här symtomatisk för just det tänkande som jag vill komma åt. Det är ett tänkande som vägrar att låta människan spela en sekundär roll. Om någon talar om kroppslighet och natur måste denna någon antingen ogilla eller gilla kroppslighet och natur. Men här är det inte fråga om mänskliga värderingar. Här är det fråga om någonting som bara är, som är oss givet.
Wirtén förstår inte heller hur en politik baserad på begrepp som natur och kroppslighet ser ut i en värld där vissa överlevnadsfrågor "bara kan lösas genom att naturen dras in i det politiska och görbara rummet". Jag förstår inte vad det är han inte förstår. Det är ju så självklart. En sådan politik utgår från att dessa begrepp existerar - och erkänner därmed gränsen för det görbara rummet. Den gränsen säger till exempel att vi inte kan ha tillväxt som måttstock på ett lyckat samhälle. Den säger också att en av våra viktigaste politiska uppgifter är att se till att alla människors kroppar får det de kräver: mat, vatten, omsorg. I detta är vi faktiskt, oavsett vad vi anser om det, bundna av biologi."

tisdag 2 december 2008

Trött

Efter en arbetsdag som tröttar kroppen och fyller huvudet med ett sorl som bara långsamt lägger sig blir det inte många sidor lästa i "Orlando". Woolfs böljande, poetiska prosa motsätter sig snabbläsning och kräver ett skärpt sinne.
Men varför ska läsning gå fort?

Jag bläddrar i tidskrifter och minns att jag en gång var en notorisk tidskriftsläsare. Nu är det få tidskrifter jag läser regelbundet. Hur i all världen hann jag?
På centralen i Stockholm köpte jag Arena och läste en artikel av Annika Ström Melin om svensk skola, som stärkte mig i min närmast gammalsocialdemokratiska uppfattning.
Och så kom Ordfront Magasin i lådan, tillfälligt omdöpt till OLM, Ordfronts litterära magasin, med temat böcker och läsning. Jag inser hur oerhört lite av nyare svensk litteratur jag läser. Här kan jag i alla fall läsa om den.

måndag 1 december 2008

I Stockholm

Nils Ferlin stod som vanligt och frös på Klarabergsgatan, barhuvad och med sin cigg. En jämn ström av julshoppande människor vällde förbi och in i varuhusen och uppfyllde därmed därmed sin plikt att hålla konsumtionen igång.
Vi besökande lantisar var inte så duktiga på att shoppa.
Men vi hade roligt och vi åt gott.
Jag var på Rönnells antikvariat och jag lyckades med att gå därifrån med bara två CD med inspelningar av Gunnar Ekelöf.
På tåget hem, den perfekta platsen för läsande, försvann jag in i Virginia Woolfs "Orlando".
Jag kan inte läsa facktexter nu. Det får bli skönlitteratur. Det är något med mörkret.

fredag 28 november 2008

Till Stockholm

På resa till Stockholm sitter jag på tåget medan det ljusnar över landet. I Göteborg trängs bilarna på infarterna. En boktitel på centralens Pocketshop: "När människan skapade världen" kom mig att tänka på min läsning av Timpanaro. Är inte detta, om något, mänsklig hybris? Världen är och vi är i den på dess villkor, och världen är skapad varken av människan eller gudar.
Stockholm: gråmulen himmel, människor, bilar, röster.
Jag äter lunch vid Sergels torg och knappar mödosamt in dessa rader på min Ipod Touch.

torsdag 27 november 2008

Jag har fått en Award...


...av Martin, vars blogg En drömmare med öppna ögon jag redan tidigare länkat till. Jag tackar! Jag bryter dock mot de lite kedjebrevsliknande reglerna kring Awarden, med risk för att framstå i dålig dager...

söndag 23 november 2008

Sebastiano Timpanaro: "On materialism" (med kompletterande ändringar)

Det var läsningen av Nina Björks avhandling "Fria själar" som fick mig att börja läsa Sebastiano Timpanaros "On materialism". När jag nu läser Björks inledning till avhandlingen igen, så inser jag att jag bara borde hänvisa till hennes utmärkta, om än korta, framställning av Timpanaros idéer där.

Några rader här, i alla fall.
Jag har ännu inte avslutat boken, men kan ändå säga att "On materialism" är en mycket intressant samling essäer.
Om jag förstår Timpanaro rätt så menar han att den moderna vetenskapen efter upplysningen förlett oss att tro att verkligheten egentligen finns i teoriernas och de vetenskapliga experimentens sfär, att vi lämnat människan som en del av naturen bakom oss.
Och i samhällsvetenskaperna, inklusive marxismen, ses människan som en samhällsvarelse och endast en samhällsvarelse.
Människans villkor ses som bestämda av sociala och ekonomiska faktorer och de grundläggande biologiska sammanhangen förbises.
Det mänskliga livet utspelas utan tvivel i ett över tiden alltmer sofistikerat socialt och ekonomiskt sammanhang - men grundläggande biologi styr mer än man anar.

Och på längre sikt är utgången given. För individen: döden ; för mänskligheten: om inte nästa istid så solsystemets utslocknande.
"The results of scientific research tells us that man occupies a marginal position in universe; that for a very long time life did not exist on earth, and that its origin depended on very special conditions..."
Timpanaro efterlyser en världsåskådning som förmedlar insikten om människans plats som biologisk varelse i naturen.
Tänkandet, teoretiserandet, etc har fått människan att tro att allt det där krasst materialistiska (fysisk sårbarhet, sjukdom, död) på något sätt kan bortses ifrån, eller (i marxismen) kommer att övervinnas när vi går in i kommunismens lyckorike.

Essäerna skrevs under sjuttiotalet, som polemik mot vad Timpanaro såg som olika marxistiska riktningars misstag att tro att människan endast och enbart är en social varelse och att kampen uteslutande är social och ekonomisk. Att man glömt den biologiska materialismen. Timpanaro framhåller Engels som den som trots allt vidhöll detta perspektiv.

Men vad har denna världsåskådning, detta sätt att se på saken, för konsekvenser? Är den bara en grogrund för en bottenlös pessimism? Det är en intressant fråga...

Ett svar kanske är att vi måste sträva efter att skapa samhälleliga förhållanden som mer ser till denna skörhet hos människan - och till det ohållbara i att tro att vi kan hantera miljön i vid mening hur som helst.
Ett slags ödmjuk mänsklig och miljömedveten etik - mot kapitalismens ohållbara konsumism och exploatering av miljö och människor.
Jag tror det är så Björk läser Timpanaro, när hon ifrågasätter om vi verkligen är "fria själar". Kanske kan man säga att hon varnar för den hybris som styr samhällsutvecklingen.
Och vill hitta en ny grund för solidaritet och jämlikhet, mellan människor och mellan könen.

lördag 22 november 2008

Efter en natt med minusgrader kommer en morgon med sol och en intensivt blå himmel. Ljuset och luften är som friskt vatten. Jag dricker. Vinbladen i växthuset lyser.
Jag kör in ved och eldar och läser Nina Björks krönika i DN.
Hon skriver om hur hon invaderas av massmediebruset, alla dessa trivialiteter som ingen av oss egentligen kan komma undan.
"Samtiden liksom ramlar in i en; plötsligt andas man den, tar den över inifrån, mister man distans till den och bara äcklas och vet inte över vad för det finns lika mycket inuti som utanpå. Plötsligt har man inget försvar."
Då läser hon P O Enquists "Ett annat liv".
"...kära underbara, P O Enquist! Du räddade mig. För där fanns det ju. Språket. Motståndet. Sanningen. Som en sval bris en sommardag. Som snö i ögonfransarna."
Och hon slutar:
"Och då tänkte jag: Är det inte för detta jag läser? Är det inte detta som är god litteratur för mig? Att den skapar en sång, en rytm, i mitt huvud? Samtidigt som den sången, den rytmen, gör att världen blir synlig och konkret. I samtiden går jag så sjungande ut. Tack vare skönlitteraturen."

fredag 21 november 2008

Tyngdlagen

Är det mörkret? Kylan? Flera kvällar går utan att jag kan läsa med någon koncentration. Inte mycket blir läst. Inga egentliga hinder. Bara... kvällar som går. Tid som rinner undan.
Jag letar i husapoteket och hittar Tranströmers dikt "Decemberkväll -72":

Här kommer jag den osynlige mannen, kanske anställd
av ett stort Minne för att leva just nu. Och jag kör förbi

den igenbommade vita kyrkan - därinne står ett helgon av trä
leende, hjälplös, som om man tagit ifrån honom glasögonen.

Han är ensam. Allt det andra är nu, nu, nu. Tyngdlagen som
pressar oss
mot arbetet om dagen och mot sängen om natten. Kriget.



Jag börjar läsa Timpanaros "On materialism". Förorden förflyttar mig till sjuttiotalet, till diskussionerna om Sovjets förfall, marxismen-leninismen och maoismens eventuella förtjänster, kulturrevolutionen, olika italienska bokstavspartier... men i den första essän kommer författaren in på sitt ämne och det blir mer intressant. Jag kommer att läsa vidare.

tisdag 18 november 2008

Den nya boken

Även om det inte är ovanligt att jag köper en bok, så är det nästan alltid med ett slags särskild förväntan jag börjar bläddra i den. Jag vet ju aldrig vad som ska hända när jag läser boken, vilka tankar som ska väckas, vilka insikter som ska nås, hur bokens innehåll kommer att förändra mig. Eller om jag ska lägga den ifrån mig, missnöjd eller likgiltig.
Från Hoffmans antikvariat i danska Frederiksberg kom häromdan Sebastiano Timpanaros "On materialism", en bok som jag är mycket nyfiken på. Jag bläddrar lite i den, läser några rader. Den känns bra, de lite gulnade sidorna ser lockande ut. Det italienska originalet gavs ut 1970, denna översättning kom 1975. Det är 33 år sedan. Den har alltså varit på väg länge. Nu är den här.

måndag 17 november 2008

Mrs Dalloway

Jag avslutar läsningen av Virginia Woolfs "Mrs Dalloway" och jag vet inte hur många timmar det tagit mig att läsa de 140 sidorna i denna Wordsworth Classics utgåva.
Den yttre handlingen är enkel, allt utspelas under en varm sommardag 1923. Det är människors inre världar, deras medvetandeströmmar som upptar större delen av texten.
Mrs Dalloway, hustru till en välbärgad parlamentsledamot för Tories i Londons Westminster, ska ordna ännu ett party för ett utvalt klientel, däribland premiärministern. Hon går till en blomsterhandel för att köpa blommor, hon får oväntat besök av en ungdomsvän, hon är bekymrad över dotterns religiositet, partyt börjar, och det blir lyckat.
Många teman berörs, sociala frågor, minnen av ungdomstiden, liv och död, kärlek, livsval och vad som kunde ha blivit.
En krigsskadad mans väg in i vanföreställningar och till slut hans självmord; kritik av psykiatrisk vård.
I förordet läser jag om inflytande från T. S. Eliots "The waste land" och James Joyce "Ulysses" och om hur Woolfs eget liv fått ge stoff åt romanen. Detta korta förord har inte mindre än 50 referenser...
Så om jag fullt ut ska förstå denna roman har jag att göra.
Jag läser den ändå med fascination. Om realism i litteraturen innebär avbildning av verkligheten är varje avbildning 1:1 omöjlig. Men denna roman är mycket realistisk.

söndag 16 november 2008

Vi är natur

Den 2 november skrev jag om Nina Björks avhandling "Fria själar" att den var övertygande, men också problematisk. Jag citerar mig själv:
"Hennes underliggande tanke är att "Vår dröm om den individuella suveräniteten är en chimär." Vi är alla beroende och relationella varelser. Alltså måste vi skapa ett samhälle av solidaritet och jämlikhet. Den tanken är inte ny och det återstår en del att göra.
Och dessutom:
"I förlängningen av den här avhandlingen ligger en önskan om att återgå till den mänskliga kroppen som grund för politiskt tänkande."
Den som skriver så i dag gör sig till en given måltavla för attacker. Men jag tror att det är värt att följa Björk i fortsättningen."

I dagens DN (2008-11-16) kan man följa Björk vidare.
Hon skriver återigen om att människan inte är så fri och autonom som hon (men oftast han) inbillar sig. Vi är kroppar i en natur, vi föds hjälplösa, vi blir sjuka, gamla, och vi dör.
Traditionellt har kvinnor tagit hand om detta kroppens beroende, vårdat och skött om, medan män sluppit undan, eller köpt sig fria.
Björk menar att feminismen hittills har slagits för kvinnors rätt att på samma sätt som män frigöra sig från kropp och natur. Och all koppling med natur och biologi har varit liktydigt med kvinnoförtryck.
"Och det är här jag börjar fundera. Tänk om feminismen har svarat på påståendena om kvinnors kroppslighet på fel sätt? Tänk om vi inte borde ha svarat "nej, vi är inte natur" utan "ja, vi är natur - och det är ni också." "
Ni, det vill säga männen.

Så ska vi inte istället inse att
"Den mänskliga närheten till kropp, natur, död och ekologiska gränser [alltid kommer] att existera. Frågan är bara vem som ska härbärgera ansvaret för den.
Kanske är det tid att välja en annan väg nu? Kanske är det tid att säga: Kära vänner, vi är natur - och det är ni också. Därifrån börjar vi bygga en möjlig kultur. Alla andra byggstenar är lögn."
Och hur i all världen skulle en sådan ombyggnad gå till? Hur många generationer tar det? Frågar pessimisten...

tisdag 11 november 2008

"Men universum bryr sig inte om oss"

Häromdan fick jag i min hand (ett av mitt yrkes många fördelar) en bok, "Bara detta liv : texter i existentiell psykologi och psykoterapi", Dan Stiwne (red.), Natur och kultur, 2008.
Stiwnes bidrag har rubriken "Om livet och döden - och dödläget däremellan".
Bara denna rubrik gör det omöjligt för mig att låta bli att slå upp boken och börja läsa. När kapitlet sedan inleds med ett Montaignecitat:
"Döden är förutsättningen för din tillkomst, en del av dig; du undflyr dig själv. Den tillvaro du njuter tillhör döden och livet lika mycket. Din födelses första dag leder dig både mot livet och döden."
gör det inte saken sämre. Och dessutom, när Stiwne ska illustrera det existentialpsykologiska synsättet på liv och död, på livsångest och dödsångest, så väljer han Mr Watanabe i Akira Kurosawas film Ikiru (Att leva) från 1952, en film som jag såg i våras och som jag tyckte mycket om.

Filmen handlar om en livskris. Mr Watanabe är en plikttrogen byråkrat, änkling, som lever ett inrutat liv där rutiner styr allt och som alltid uppoffrat sig för sin familj. En dag får han besked om att han har obotlig magcancer och bara några månader kvar att leva. I den kris som utlöses ser han sitt liv i ett helt nytt ljus. Den ende sonen, som han uppoffrat sig för, behöver honom inte. Han slutar att gå till arbetet, försöker krampaktigt leva uteliv, träffar en ung kontorsflicka som förstår honom, men som till slut stöts bort av hans dödsmärkthet.
Ska han ha levat förgäves? Det som till slut ger hans liv ett innehåll är att han engagerar sig i några mödrars kamp för en lekplats åt barnen, en kamp som först med hans kunskap om den kommunala byråkratin leder till framgång.
Han dör, efter att ha levt sin sista tid genuint engagerad.

Denna berättelse är, menar Stiwne, ett exempel på en gränssituation, en spricka "som öppnar sig i den hårda kokong vi väver runt våra vanor, våra fördomar, vår livsberättelse och vår uttrycks- och tolkningsdiskurs."

Stiwnes text har så hög densitet och är så koncentrerad att det nästan är omöjligt att klippa ut citat. Referenserna är många, inte bara Kurosawa: Jaspers, Becker, Kierkegaard, Aristoteles, Wittgenstein, Lévinas, Heidegger - man kan bli matt av mindre...

Kontentan är ungefär att vi människor för att stå ut med tillvarons villkor
"stänger in oss i en förenklad och utplanad upplevelsevärld" [för att] "undkomma den hänförande, överväldigande upplevelsen av livets oändliga rikedom, variation och skönhet samt vårt behov av att hålla dödsångesten borta. Vad gäller det första skälet kan vi kalla det livsångest, och låta det beteckna upplevelsen av att 'detta är för mycket för oss', att själva livsupplevelsen som sådan är, om man tar in den fullt ut i varje ögonblick, överväldigande."
Vi lever ett liv med skygglappar. Och det är nödvändigt, vi kan bara inte hela tiden ta in vårt prekära läge.
Stiwne uttrycker det så här, i en underbar formulering:
"Vi består av stjärndamm nedblandat i en särskild kosmisk soppa som genom ytterst osannolika omständigheter och under miljoner år skapat förutsättningar för vad vi kallar liv.
Men universum bryr sig inte om oss, vi skulle egentligen inte vara här och vi är ett märkligt, tillfälligt undantag i ett universum som annars är dött, likgiltigt och utan syfte."
Vem kan säga emot? Bara någon med djup gudstro, tror jag.
Jag vill väl inte säga att formuleringen gör mig upprymd (och det är ju nästan en ordvits...), men den har en sträv skönhet och en kärv realism som jag uppskattar.

Extrem svartsyn? Ja, kanske. Men Stiwnes text klingar ändå ut i tanken att livskriser är något normalt, en oundviklig del av livet, något i grunden sunt, något som leder framåt, något som kan få oss att ändra våra liv i en mer positiv riktning.
Ingen bot för livets obotligt hårda villkor (livet är ju ingen sjukdom), men en öppning för att kunna leva med större insikt.
"Den existentiella terapin ser människan som 'en samling möjligheter' som behöver vissa förutsättningar i världen för att förverkligas. Men människa själv är också ambivalent till att gripa efter sina möjligheter, eftersom det sätter henne i kontakt med verklighetens paradoxer vilka är förknippade med såväl livsångest och dödsångest. Kompromissen - att leva som död i ett vegeterande tillstånd eller ett estetiskt icke-vara, i väntan på att det egentliga livet ska starta, att det ska ske vid ett senare tillfälle - är inte alls ovanligt. Uppvaknandet sker genom krisen som genom existensöppnandet visar människan på hennes möjligheter och begränsningar och ger tillfälle till bättre verklighetsanpassning, men också till ett mobiliserande av krafter som får henne att våga överskrida sina begränsningar och pröva tillvarons gränser. Den mänskliga utvecklingen sker således diskontinuerligt och enbart när 'tillvaron öppnar sig'. Det är den existentiella terapins målsättning att hjälpa den fastlåsta människan att öppna sig för förändring, att mobilisera sin krafter och sitt mod och att se vad om (ännu) finns tid för. "

Biology of the worst kind


Denna trista, gråa dag med ett envist regn ser jag till min glädje att Jenny Diskis blogg, "Biology of the worst kind", har vaknat till liv efter ett år. Läs vad denna egensinninga författare skriver om Montaigne och om sömnen.

söndag 9 november 2008

Solen

Söndag, 07.55. Solen hinner gå upp på en disig himmel innan lågtrycksfronten från väster sveper in. De tre nya vindkraftverken står ännu stilla.

torsdag 6 november 2008

Pengar, igen

Jag ägnar ett par kvällar åt att läsa Victoria Benedictssons "Pengar". Eller om det nu är en omläsning? Jag minns inte. (Hur många är de böcker man en gång läst, men glömt?)
Nina Björks analys i "Fria själar" har naturligtvis laddat texten och får mig att läsa delvis med hennes glasögon.
Det är verkligen en läsvärd roman.
För Björk är det främst en skildring av penningens förödande makt.
Selma Berg gifter sig som sextonåring med en betydligt äldre man, låter sig köpas som en vara, lockad av ett liv i rikedom, men finner sig snart fången och vill göra sig fri.
I en realistisk, målande och ofta symboltät skildring följer man Selmas utveckling från en frimodig och självständig flicka med målarambitioner till rikemanshustru i ett kärlekslöst äktenskap, hennes ambivalenta känslor för kusinen Richard, hennes växande avsky för sin betydligt äldre man, uppgörelsen på ett hotellrum i Stockholm och hennes desperata och (det inser läsaren) utsiktslösa försök att skaffa sig en egen försörjning.
"Pengar" är inte en roman om en kvinnas växande insikt om patriarkatets makt. Nej, jag håller med Nina Björk. Selma lär sig och utnyttjar spelets regler, görs och gör sig till objekt. Det är en tragedi.

måndag 3 november 2008

Böcker verkar bara komma till mig

Böcker verkar bara komma till mig. I dag kom några till, jag packar upp och ställer i att läsa-hyllan, de blir fler och fler, väntar tålmodigt på att bli lästa. De mer förslagna formerar sig till lockande läsprojekt...
Vad är det för syndrom jag har?
Det finns fler som har det. "That sinking feeling" kallar Bodil Malmsten det på sin blogg, den där rädslan att inte ha något att läsa när man avslutat den bok man håller på med. Det är som ett drogberoende. Förmodligen med biverkningar.

söndag 2 november 2008

"...den mänskliga kroppen som grund för politiskt tänkande."

Ännu en stjärnklar natt med minusgrader. Solen stiger på en blå himmel och rimfrosten gnistrar. Växterna slokar, de sista löven singlar ner. Det är vackert. När jag går ut till brevlådan vid vägen och hämtar tidningen på morgonen är luften är kall och klar.

Jag läser (ja, jag gör annat än läser - men det är ju min läsning bloggen ska handla om...) - alltså: jag läser den sista delen av Nina Björks "Fria själar", om Victoria Benedictssons dagböcker, "Stora boken".
Björk skriver:
"Dessa dagböcker är till stora delar en lång och kämpande självuppfostran. Parallellt med att Benedictsson inser existensen av en könsbestämd ideologi försöker hon med egen kraft och vilja ta sig ur denna ideologi genom att ändra på sin egen person. Hon kämpar helt enkelt för att få ideologin att vara på en annan plats än inuti henne själv."
Den könsbestämda ideologin sa henne att hon som kvinna aldrig skulle kunna skapa fullvärdiga konstverk, på sin höjd skriva "Dame-romaner", med Brandes ord.
Alltså försökte hon skapa om sig enligt det liberala idealet om en fri, oberoende människa som är sina egna prestationer, det som Björk analyserat hos Locke och Mill.

Björk följer hennes förtvivlade kamp i dagboken, genom skrivandets förhoppningar och tvivel, visar på hur Benedictsson långsamt förlorar hoppet om att likt de manliga författarna kunna skildra det moderna genombrottet och hur hon som kvinna utsätts för och till slut internaliserar den manliga blicken och dukar under och begår självmord, efter en katastrofala relationen med Georg Brandes. Men:
"Det var inte Georg Brandes som knäckte Victoria Benedictsson. Det var kanske inte heller ytterst det patriarkala samhället, även om det naturligtvis hade del i det. Det var tron på att idealet om den fria och sanna människan, idealet om en människa som inte låter sig styras av kön eller börd, tron på att det idealet inte kan förverkligas på något annat sätt än genom individens egna ansträngningar. När Benedictsson inte kunde leva upp till detta ideal hade hon ingenting annat att anklaga, ingenting annat att rasa emot, än sig själv."
Björks analys är mycket övertygande. Men den är också problematisk.
Hennes underliggande tanke är att "Vår dröm om den individuella suveräniteten är en chimär." Vi är alla beroende och relationella varelser. Alltså måste vi skapa ett samhälle av solidaritet och jämlikhet. Den tanken är inte ny och det återstår en del att göra.
Och dessutom:
"I förlängningen av den här avhandlingen ligger en önskan om att återgå till den mänskliga kroppen som grund för politiskt tänkande."
Den som skriver så i dag gör sig till en given måltavla för attacker. Men jag tror att det är värt att följa Björk i fortsättningen.

torsdag 30 oktober 2008

Pengar

Jag läser Nina Björks pessimistiska analys av Victoria Benedictssons roman "Pengar":

"...hur relationer mellan människor i romanen förvandlas till en relation mellan människan och penningen och hur alla relationer därför blir hotande för den kvinna som söker sanningen [...]
hur det i romanen existerar enbart en ordning, den ekonomiska - en hierarkisk ordning som reducerar människans värde till värdet av hennes köpta attribut [...] hur idén om den individuella prestationens vikt i det moderna samhället visar sig vara blott en myt i ett ekonomiskt system [...] hur det äktenskapskontrakt som i romanen sluts mellan en man och en kvinna gestaltas som en försäljning. En rik man köper en fattig kvinna. "

Björk menar att romanen avslöjar "lögnerna, fraserna, skenet". Men motsatsen, sanningen? "Faktum är att sanningen inte existerar i denna roman."
Det är en skrämmande analys. Kvinnan som gifter sig för pengar förvandlas till en vara, förvandlar sig själv till ett objekt för mannens blick.

I hyllan hittar jag "Pengar" i en utgåva på Askild och Kärnekulls förlag från 1971. Den ser läst ut.

onsdag 29 oktober 2008

Jag läser vidare i "Fria själar"

Det är en gammal sanning att arbetet inkräktar på fritiden... Jag läser långsamt vidare.

Även hos John Stuart Mill, i en läsning av "Om frihet" och "Förtrycket av kvinnorna", visar Nina Björk på samma ideal, en oberoende och suverän människa, som "existerar som en fullvärdig och komplett individ redan innan han eller hon ingår relationer med och eventuellt börjar påverkas av andra och av samhället."
Hos Mill är mänskligt beroende något negativt.
"Mills ideala subjekt, som det framträder i dessa båda texter, är ett subjekt som bara kan existera i den liberala fantasin - en fantasi som bortser från människan som en relationell och beroende varelse."
Mer tanke än kropp.

Mills samhällssyn är intelligensaristokratisk. Medborgerlig frihet bör tillkomma endast de därtill kompetenta. Människan är en kompetent medborgare bara om han/hon är sin egen, avskild från allt inflytande, är bildad och kunnig... som Mill.

Mill förfasas över demokratins nivellerande effekt. Demokratin är en nödvändig följd av moderniteten, men den har olyckliga bieffekter - massan, pöbeln, hopen hotar.

I konsekvensens namn (människors möjligheter att bli kompetenta medborgare ska inte hindras av socialt arv eller biologi) måste Mill tillskriva kvinnorna samma medborgerliga rättigheter som männen. Men kvinnor är annorlunda, de rör sig i en värld av känslor, inte av rationellt förnuft. De, liksom den obildade massan, är en fara för demokratin.

Björk avslutar kapitlet:
"Men att Mills berättelse om den oberoende människan är just en berättelse, en fiktion utan förankring i verkligheten, innebär inte att den är en politiskt oskyldig berättelse. Att så gärna vilja framhäva människans frihet att man gömmer bort hennes givna biologiska villkor understöder ett samhälle som accepterar att vissa individer överhuvudtaget inte får dessa villkor tillfredsställda, och därför faktiskt dör av undernäring. Mills fiktion är därför en fiktion med skrämmande verkliga följder."
Björk skriver bra. Texten är öppen och perspektivrik. Man vill följa hennes uppmaning i inledningen att själv tänka vidare.
Hon nämner två inspiratörer, den italienske filologen Sebastiano Timpanaro och den engelske litteraturvetaren Terry Eagleton. "Det är med hjälp av dem som jag tänker i den här boken."
Timpanaros "On materialism" hittar jag till slut i ett danskt antikvariat med hjälp av det fantastiska antikvariat.net...

söndag 26 oktober 2008

Om Nina Björks "Fria själar"

Det verkar som om Nina Björks kritiker har rätt.
Hon har sin idé klar från början (liberalismens förnekande av den beroende, relationella människan) och sen väljer hon ut begränsade, illustrerande texter för att visa det hon redan vet.
Hon bedriver inte vetenskap, går inte hypotetiskt-deduktivt tillväga, ställer inga frågor till ett stort material och hittar sitt svar - hon har ju det redan.
Och en avhandling som börjar med att beskriva ett nyfött barns hjälplöshet - kan den vara vetenskaplig?

OK.
Men: kanske hennes svar är riktigt?
Kanske säger det något väsentligt om vår tid?

Så här långt läser jag "Fria själar" som är en stark civilisationskritik förklädd till litteraturvetenskaplig avhandling, ett försök "till en bättre förståelse av ett visst sätt att se på världen och människan".
Och överser med dess bristande vetenskaplighet.

Jag har nu läst inledningen och det första kapitlet, det om John Locke.
I det gör precis det hon berättar i inledningen. Hon läser John Lockes "Two Treatises of Government" inte för att ge en fördjupad idéhistorisk helhetsbild, utan för att genom att läsa texten som en litterär text "hitta kroppens och beroendets plats" och visa hur Locke "skriver fram människan som oberoende och okroppslig".

Björk menar att denna text, en av liberalismens urkunder, förklarar varför människor som alla är födda fria och som förblir fria ägare av sin kropp och dess förmågor, ändå kan leva i ofrihet och förtryck.
Det är just genom bortseendet från människans grundläggande fysiska behov som biologisk varelse som denna motsägelse kan upprätthållas och rentav betraktas som normal i vår liberala värld.

På ett abstrakt sätt är via alla "fria själar", som ingår frivilliga kontrakt där vi t ex säljer vår arbetskraft till dem som haft mer framgång i att skaffa sig produktionsmedel. Det gäller både för Volvoarbetaren i Sverige och den fattige daglönaren i en indisk by.
"Det är en märkligt okroppslig kropp som framträder i Lockes text. Det är inte i första hand en kropp som måste äta för att överleva - det är en kropp som kan köpslås med. Det är en ekonomisk kropp mer än en materiell: en kropp som spelar huvudrollen i ett intellektuellt fördrag mer än i ett givet biologiskt drama."

torsdag 23 oktober 2008

Provokatören Nina Björk

I dag kom den äntligen med posten, Nina Björks "Fria själar"...
Sällan har väl en doktorsavhandling i litteraturvetenskap väckt en sådan debatt.
Jag tänker inte som så många bloggare ha åsikter om innehållet innan jag har läst den. (Nåja, indirekt...)

Recensenterna har delade meningar. Carl-Michael Edenborg i Aftonbladet sågar den som ovetenskaplig och Per Svensson i Expressen får ett utbrott, medan Agneta Pleijel i DN tycker att den är lysande.

Bland feministiska debattörer haglar anklagelser och lovord. Karolina Ramqvist tycker att Björk är "nykonservatismens starkaste filosof, medan Petra Ulmanen och Katrine Kielos tycker att hon utvecklar feminismen.

I gårdagens Expressen skrev Katarina Kielos om Björks förmåga att reta upp liberaler, som t ex Per Svensson i Expressen.
Det som provocerar så är Björks ifrågasättande av myten om den värderingsfria liberalismen. Det kapitalistiska marknadssamhället med fria individer som fritt och rationellt väljer vad de vill konsumera är ingen ideologi, nej det är bara det helt normala tillståndet och inget att ifrågasätta - om man nu inte är anhängare av

"den känsla av varm och alltomslutande gemenskap som, för att ta några exempel, klankulturerna, nationalismen, kommunismen, fascismen och den religiösa renlärigheten kan locka med.",

som Per Svensson skriver.
Så nu vet vi vad vi är, vi som är kritiska till konsumtionssamhället och dess rovdrift på både miljö och människor...

Nu kan jag äntligen börja läsa. Jag återkommer med mitt omdöme.

onsdag 22 oktober 2008

Mimesis

På tal om Virginia Woolf.
Erich Auerbach skriver i "Mimesis" om hur omvälvningarna i världen kring sekelskiftet 1900 och framåt fick författare som Joyce, Proust och Woolf att "upplösa verkligheten i mångfaldiga och mångtydiga medvetandespeglingar".
Ett längre citat:

"Den som framställer ett människolivs hela gång eller en följd av händelser som sträcker sig över en större tidsrymd, den som framställer ett sådant förlopp från början till slut, han klipper och isolerar godtyckligt [ ... ] Men vad några få personer upplever under loppet av några få minuter, timmar eller möjligen dagar, det finns det hopp om att man skall kunna relatera någorlunda fullständigt; och här träffar man också på den ordning hos och tolkning av livet som uppstår ur livet självt, nämligen den som bildas hos personerna själva, den som återfinns i deras medvetande, deras tankar, mer beslöjat också i deras ord och handlingar.
Ty inom oss pågår ständigt en strukturerings- och tolkningsprocess vars objekt är vi själva: ständigt försöker vi tolka och strukturera vårt liv med förflutet, nu och framtid, vår omgivning, världen vi lever i, så att det för oss får en totalgestalt - låt vara att den hela tiden förändras, mer eller mindre snabbt och radikalt alltefter hur pass nödda, hågade och kapabla vi är att ta till oss nya erfarenheter som tränger sig på. Detta är de strukturer och tolkningar som de här behandlade moderna författarna söker fånga i ögonblicket, inte en struktur och en tolkning utan många - hos olika personer eller hos samma person i olika ögonblick - som korsar, kompletterar och motsäger varandra så att resultatet blir ett slags syntetisk världsbild, eller åtminstone en uppgift för läsaren att tolka syntetiskt."

måndag 20 oktober 2008

To the Lighthouse.2

Höstmörker, regn och blåst. Läsväder.

I den tredje delen av "To the Lighthouse" återvänder Mr Ramsay med dottern Cam och sonen James till sommarhuset. Första världskriget är över, Mrs Ramsay är död, liksom dottern Prue och sonen Andrew.
Fadern vill nu genomföra segelutflykten till fyren, den som James aldrig fick göra i del ett. James hatar fortfarande sin far, medan Cam är ambivalent. Fadern tvingar dem att följa med. Mr Ramsay framställs än mer som en självgod och egoistisk tyrann, som ständigt söker bekräftelse och tröst hos kvinnor, samtidigt som han föraktar dem.

Konstnärinnan Lily Briscoe, som också återvänt, är den vars iakttagelser och tankar dominerar del tre. Hon återupptar arbetet på den målning av Mrs Ramsay och James sittande i en dörröppning, som hon påbörjat före kriget. Hennes försök att fånga den flyktiga verkligheten, att förstå den, "what does it mean then, what can it all mean?", hennes tvivel och förtvivlan i skapandet, som saboteras av männens "women can't paint, women can't write" - kanske är det det som är det stora temat i "To the Lighthouse"?

I hyllan väntar "Mrs Dalloway" och "Orlando". Om jag inte besinnar mig ser det här ut som början av ett läsprojekt...
Som en liten början läser jag "Den bruna strumpan" i Erich Auerbachs "Mimesis : verklighetsframställningen i den västerländska litteraturen", där Woolfs berättarteknik i "To the Lighthouse" undersöks.

Men sen kommer jag att läsa Nina Björks "Fria själar". Den bör komma med posten i morgon.

onsdag 15 oktober 2008

To the Lighthouse

Virginia Woolfs "To the Lighthouse" är en fascinerande läsning.
Ännu har jag bara läst del ett och två. Jag är en långsamläsare i vanliga fall och nu går det extremt långsamt. Texten är ett flöde av tankar och iakttagelser, med en central berättare och med växlande inre monologer som bryts mot varandra. Långa, mjukt vindlande meningar, ibland på gränsen till poesi.
Jag undviker medvetet att läsa något av den omfattande sekundärlitteraturen, utan följer förordsförfattarens råd att läsa verket först.

Första delen skildrar en dag av en välbärgad, intellektuell engelsk familjs umgänge i ett stort sommarhus, före första världskriget. Mr och Mrs Ramsay med åtta barn och ett stort antal gäster, akademiker, poeter, en kvinnlig konstnär.

Ett bärande tema är skillnaden mellan kvinnligt och manligt. En skillnad som inte talar till männens fördel.

Som här, där den sterilt intellektuelle Mr Ramsay söker tröst och bekräftelse hos sin maka, den moderliga, fertila, omhändertagande Mrs Ramsay:

"Mrs Ramsay, who had been sitting loosely, folding her son in her arm, braced herself, and, half turning, seemed to raise herself with an effort, and at once to pour erect into the air a rain of energy, a column of spray, looking at the same time animated and alive as if all her energies were being fused into force, burning and illuminating (quietly though she sat, taking up her stocking again), and into this delicious fecundity, this fountain and spray of life, the fatal sterility of the male plunged itself, like a beak of brass, barren and bare. He wanted symphaty. He was a failure, he said. Mrs Ramsey flashed her needles. Mr Ramsay repeated, never taking his eyes from her face, that he was a failure. [ ... ] It was symphaty he wanted, to be assured of his genius, first of all, and then to be taken within the circle of life, warmed and soothed, to have his senses restored to him, his barrenness made fertile..."


I den andra delen, "Time passes", skildras just tidens gång genom de mörka krigsåren. Och det är det tomma, sakta förfallande sommarhuset som skildras, årstidernas växlingar; vind, regn, sol. Människornas öden under denna tid finns bara insprängda i korta notiser, mellan hakparenterser:

"[ A shell exploded. Twenty or thirty young men were blown up in France, among them Andrew Ramsay, whose death, mercifully, was instantaneous.]"

Det är fruktansvärt bra.

söndag 12 oktober 2008

Virginia Woolf och Nina Björk

På lördagseftermiddagen, under en helg dominerad av socialt umgänge, öppnar sig lite oväntat några ensamma, tysta eftermiddagstimmar, med ett grått dis utanför fönstren, sakta övergående i tidig skymning, när jag kan sitta och läsa Virginia Woolfs "To the Lighthouse".
Det går långsamt, mycket långsamt.
Woolfs prosa är inget man läser snabbt. Allt utspelas i medvetandets ström: händelser, miljöer, tankar, infall - det är mycket raffinerat och kräver uppmärksam läsning, men ger också en formidabel upplevelse av autencitet.
Och engelskan gör att läsningen bromsas upp, tvingar till omtagningar, vilket fördjupar läsningen.

Jag läser också en intervju med Nina Björk i DN, med anledning av hennes avhandling, "Fria själar: ideologi och verklighet hos Locke, Mill och Benedictsson", om motsättningen mellan den liberala ideologins tanke att vi är "fria själar", oberoende individer som kan och skall välja våra liv (dvs köpa rätt produkter på marknaden), och verklighetens människor, relationella varelser, beroende av andra, av solidaritet.

torsdag 9 oktober 2008

"ett slags tillvaro vi delar också med en sten"

En del böcker läser man snabbt. Kanske alltför snabbt. En sådan var Lars Hermanssons "Sitta still".
Poeten Lars Hermansson åker till Indien för att skriva om ett poesiprojekt på ett fängelse, men hans kontaktperson får svårigheter med myndigheterna och Hermansson tillbringar ett par månader i en by på landet och mediterar för en guru. Inte mycket händer.
Han mediterar och umgås mest med andra västerlänningar och gör några utflykter. Boken är fylld av indiskt vardagsliv, människor och miljöer, dofter och ljud. Hermansson skildrar sina meditationsupplevelser, men också sin skepsis mot det metafysiska i meditationen. Han läser Kant och indisk filosofi. Det dyker upp barndomsminnen. Han intresserar sig för en legendarisk bandit, som han åker med en taxichaufför till en avlägsen djungelby för att träffa. Men allt rinner ut i sanden. Det mesta i den här boken förblir oavslutat.
När han så till slut får klartecken från poesiprojektet väljer han istället att åka till badstranden söder om Goa och leva hippieliv. Och där tar det slut.
Ändå läste jag, om än något konfunderad, med intresse.

Meditation handlar om att glömma sig själv, det där ständigt pågående tänkandet. I "Sitta still" strök jag för:
"Varje människa som mediterar har förstås sina personliga skäl. Men kanske har vi det gemensamt, föreställer jag mig (ja, jag föreställer mig) att vi längtar bort från våra inre liv, och därför, i alla fall momentant, vill montera ner hela den inre representationsapparaten, glömma allt som inte är sinnligen för handen, bli mer och mer orm, och slutligen försöka vistas även hitom sinnesförnimmelsen, försöka erfara ett slags tillvaro vi delar också med en sten."

onsdag 8 oktober 2008

Mötesfrihet

I lördags satt vi i den milda höstsolen på
Café Gustav Adolf i Malmö och åt en lunchmacka. Från en gågata hördes talkörer och visslingar. Vi gick dit för att se vad det var.
En bil med en högtalaranläggning och några Sverigedemokrater som försökte hålla ett möte. Och 100-150 motdemonstranter som omringade dem och med oväsen, visslingar och enligt tidninguppgifter spottloskor och kastade pappmuggar och mynt effektivt omöjliggjorde mötet.
Spontant var det inte svårt att vissla med.
Men vid närmare eftertanke blev det svårt.
Sverigedemokraterna utnyttjade den grundlagsfästa mötesfriheten. Motdemonstranterna berövade dem rätten att hålla ett opinionsmöte, en rättighet de för egna syften säkert anser helig. Och det är väl där svårigheterna kan uppstå. Sverigedemokraternas politiska inflytande växer, det är ett reellt hot. Martyrskap är det sista man ska ge dem. Om SD vinner anhängare bland folket så är det en viktig politisk uppgift att förstå varför, och vinna dem tillbaka. Motdemonstranterna tänkte rätt, men handlade fel.

tisdag 7 oktober 2008

Personlighet under konstruktion

Avslutar äntligen läsningen av Arne Melbergs "Självskrivet". Som jag skrev tidigare är boken mycket rapsodisk, men jag tycker ändå att Melberg visar på intressanta linjer, tendenser och likheter i olika författarskap som ägnar sig åt självframställning.
På slutet kommer han in på bloggar och även om han lämnar frågor obesvarade och öppna, så gör han denna intressanta distinktion mellan olika personligheter och självframställningar i en jämförelse mellan Anaïs Nin och Martina Lowden:
"Den traditionella personligheten reserverar sitt autentiskt privata jag till dagboken; medan den blogg-presenterade personligheten framstår som ett resultat av estetisering, stilisering, design. Ingen misstänker Anaïs Nin för att "bakom" sin dagbokspersonlighet hysa ett eller flera obeskrivna blad; men just den misstanken är oundviklig vid läsningen av Lowden. Hennes Allt kan inte vara allt. Kanske hon därmed hjälper oss att inse att också den traditionella privatpersonen har starka inslag av konstruktion? Eller demonstrerar hon personlighetens historiska förvandling?"
Lowden, menar Melberg, eftersträvar närvaro, men hon
"verkar faktiskt sikta till att konstruera sig själv som litteratur: en litterärt förmedlad och förvandlad närvaro. Hennes manifest personliga text är samtidigt egendomligt distanserad och opersonlig; jag tror att hon därmed illustrerar en tendens: att den klassiska distinktionen mellan privat och offentlig person lämnar plats för en privatiserad offentlig person, som i det här fallet är en litterärt stiliserad persona."
Recensenter har ironiserat över att Melberg använder en förlagsutgiven bok, Lowdens "Allt", som sitt blogg-exempel. Men jag tror att den kan användas i det principiella resonemanget.
Och för mig som självframställande bloggare håller det frågorna vid liv: vad är det jag gör? Vad är det jag konstruerar?

(Inte alls tjuv-)läsaren på Hamrelius bokhandel

Vi tog en välbehövlig höstsemester och tillbringade några dagar i Skåne.
Fredagen i Malmö var en mulen, men ändå ganska varm dag, som mest ägnades åt - jag höll på att skriva "shopping" - men nej, det handlade om inköp, behovsstyrda, inte begärsstyrda.
På Hamrelius bokhandel satt denne skamlöst tjuvläsande äldre gentleman som jag inte kunde låta bli att smygfotografera.
Jag föll för ett köp-fyra betala-för-tre-erbjudande på Wordsworth Classics (hmm... behov eller begär?) och köpte en Edgar Allan Poe-antologi och tre Virginia Woolf, bl a "Orlando", som Nina Björk skriver om i "Under det rosa täcket".
Läsning föder läsning, runt hörnet väntar alltid något nytt. Bildning är ett oändligt äventyr.

För en lantis är Malmö något av en internationell storstad.
Jag hann också med att sitta med en dubbel espresso och se på folk och lyssna till olika språk i denna Sveriges kanske mest mångkulturella stad.
Kvällen avslutades kring en fantastisk persisk lammgryta hos goda vänner.

söndag 5 oktober 2008

Skånsk resa

Bloggen ligger nere på grund av en liten höstsemester i Skåne.
Efter några fina dagar hos vänner i Malmö körde vi i dag genom ett regnigt och blåsigt Österlen till Simrishamn. Till tröst blir det en bättre middag i kväll hos Mårten Byckare på Storgatan.
Och i morgon, när solen återvänder, åker vi till Stenshuvuds nationalpark.
Några ord och bilder från Malmö kommer så småningom.

onsdag 1 oktober 2008

Självskrivet

Det går långsamt med läsandet. Jag gör verkligen skäl för epitetet "trögtänkt långsamläsare".
Några sidor då och då blir det dock, mest i Arne Melbergs "Självskrivet". (Bilden: Arne Melberg)
När jag läste inledningen, om självframställningens teori och fenomenologi, blev jag entusiastisk. Melbergs käpphäst är att författare som skriver om sig själva i någon mening sysslar med vad han vill kalla "självframställning", och den kan se ut hur som helst. Från klassisk självbiografi och memoarer till att författaren "visar sig genom att dölja sig" på olika sätt i sin text.
Biografisk sanning och ren fiktion kan fritt blandas och något renodlat subjekt som kan friläggas på något objektivt sätt tror inte Melberg på:
"Det skrivande jaget är oftast det färdiga jaget medan det beskrivna jaget är det ofärdiga; men beskrivningen leder till upptäckter, förändringar, tolkningsproblem, justeringar av alla förhandsbilder och alla berättelser vi har om oss själva. Beskrivningen av vår egen ofärdighet kan kort sagt fresta oss till att förändra våra liv likaväl som att bekräfta våra liv, justera våra berättelser likaväl som uppfinna nya berättelser..."
Sen skriver Melberg om en mängd författarskap ur denna självframställandets synvinkel: Montaigne (självfallet!), Rousseau, Nietzsche, Strindberg, Proust, Gertrude Stein, Walter Benjamin, Czeslaw Milosz, Ondaatje, Thomas Bernhard, Pamuk, Nabokov, Canetti, Naipaul, Sebald... osv, osv.
Låter det mastigt? Det blir ibland lite rapsodiskt och synvinkeln är snäv och jag är böjd att hålla med Fabian Kastner i SvD:
"Jag önskar att Melberg hade bemödat sig mindre om att koka ner alla författarskap till ett, och istället försökt förmedla något av deras särart – Nabokovs finess, Gombrowiczs egensinne och Thomas Bernhards ursinne."
Ändå, efter halva boken, läser jag vidare med intresse och en sak väcks i alla fall vid läsningen: lusten att läsa alla dessa författare, en del som jag läst för länge sedan och glömt, en del som jag inte alls läst. Och det är väl en bra egenskap hos en bok.

söndag 28 september 2008

Hösten är min årstid

Hösten är min årstid.
Särskilt dagar då det ännu inte är alltför kallt och då det inte blåser och regnar, utan som nu morgnarna kommer med ett lätt, fuktigt dis över åkrarna och fälten och gässen flyger i ropande sträck över himlen och lönnarna brinner i färg och löven långsamt singlar ner.
Det är som om tiden saktar ner en aning. Jag anar och hoppas att ett lugn ska infinna sig, att det ska uppstå luckor i tillvaron där jag ska hinna med det där som den hektiska sommaren inte tillät.
Det är vaga förhoppningar som kämpar med ett livs lätt desillusionerande erfarenheter. Därför blandas de också med vemod.

Jag börjar i alla fall långsamt ta mig ur den långvariga förkylningen och börjar läsa Arne Melbergs "Självskrivet - om självframställning i litteraturen".
Den handlar om självbiografier, självporträtt, memoarer, minnen, vittnesmål och bekännelser i litteraturen, från Montaigne till bloggar.
Och Melberg redovisar som vanligt en djup beläsenhet, i litteraturvetenskaplig och filosofisk litteratur och i en mängd författarskap som behandlas i boken.

tisdag 23 september 2008

Sireners sång.2

Hemkommen efter jobbet vid femtiden sitter jag vid trädgårdsbordet i värmen från den låga solen och läser de sista raderna i Nina Björks "Sireners sång".
Lägger ifrån mig boken och funderar. Hur ska jag kunna göra denna bok rättvisa i ett kort blogginlägg?

Vilka är Björks sirener?
Det som traditionellt karakteriserar modernitetens ekonomi är den accelererande produktionen, med ledord som industrialism, effektivitet, nytta, rationalitet. Och det är Mannen som är bärare av dessa värden. Kvinnan, menar Björk, placeras utanför moderniteten. Hon står för de motsatta, mjuka värdena och är en fara för Mannen, med sin sirensång kan de locka honom från den rätta vägen.
Detta är fel, hävdar Björk. Den moderna ekonomin består av två delar, en som producerar och en som konsumerar.
Redan under 1800-talet uppstår en marknad för en accelererande konsumtion som är nödvändig för produktionsökningen.
Och det är kvinnorna som får rollen av konsumenter av de nya varorna, varor som inte är nödvändighetsvaror.
Björk skriver om varuhusens och modehusens uppkomst med utgångspunkt i Zolas "Damernas paradis".
Konsumtionen av modevaror handlar om yta och drömmar, konstlade behov och esteticism.
Denna modernitetens irrationella sida står för en konsumtion över alla nyttogränser, en konsumtion som ökar kapitalets omsättningshastighet och ytterligare driver på utvecklingen.

Känner vi igen oss? Vi lever nu mer än någonsin i irrationalitetens, onyttans och den begärsdrivna ekonomins tid.
Inte ens vår tids Odyssevs gjuter längre vax i öronen, han lyssnar villigt till sirenernas sång och konsumerar bortom allt förnuft.

Nina Björks feministiska kulturanalyser mynnar ut i en kraftfull civilisationskritik.
Vi måste köpa och konsumera, annars stannar hjulen. Och allt blir till varor, även människors kroppar och själar. Skenet, bilden, ytan är det som säljer.
Det är mycket tänkvärd läsning. Läs!

söndag 21 september 2008

Sireners sång

Nu kan jag kan i alla fall läsa, om än något hostande och snörvlande, denna strålande vackra septembersöndag när jättelika maskiner dundrar förbi huset för att ta den tredje grässkörden. Jag går ut en stund i trädgården för att vänja vid mig frisk luft igen. Färgerna är underbara. Rudbeckiorna sjunger på sista versen.

Johan Theorins nya, "Nattfåk", var bra på samma sätt som "Skumtimmen". Möjligen blev intrigen alltför vidlyftig till slut och upplösningen (av kommersiella skäl?) uppskruvad till normalläge för genren.

Jag har också börjat läsa Nina Björks "Sireners sång", om manligt och kvinnligt i moderniteten. I modernitetens, dvs vetenskapens och förnuftets, hela den moderna utvecklingens, historia, har kvinnorna fått representera något annat än mannen, både ideologiskt och reellt.
Mannen har skapat, kvinnan har vårdat. Mannen står för disciplin och framsteg, Kvinnan är fast i sin natur.

Precis som "Under det rosa täcket"
är detta en lysande bra bok. Björk följer visserligen feministiska kulturteoretiska ledstjärnor, Judith Butler m fl, men tappar aldrig fotfästet i den verkliga världen. Och det är intressant!

Det första kapitlet, "På resa med det moderna jaget", utgår från Horkheimer/Adornos klassiska framställning i "Upplysningens dialektik" (1944) av Odyssevs som "urbilden av den borgerlige individen", vars karaktärsdrag är list och planerande förnuft, rationellt kalkylerande och avstående från omedelbar driftstillfredsställelse, dvs drag som traditionen tillskriver Mannen, den som övervinner och erövrar naturen och står för framstegen.
Medan Kvinnan framställs som motsatsen, lockande och farligt nära naturen, som sirenerna som med sin sång vill fresta Odyssevs och hans män.

Dessa motsatta roller följs sedan i Goethes "Faust", utgående från Marshall Bermans "Allt som är fast förflyktigas" (på svenska 1987) och ännu längre fram i en förödande analys av von Triers film "Breaking the waves", en film som jag inte sett - men om hälften av Björks analys är riktig är det en förfärlig film!

Det är lätt att läsa den här boken lite för fort. Nu ska jag hejda mig genom att läsa kapitlet om Flauberts "Madame Bovary" en gång till.
Nina Björk är en farlig författare. Man får lust att läsa om.
Jag plockar fram Horkheimer/Adorno i hyllan, där finns både Röda bokförlagets utgåva från 1981, läst, och den reviderade översättningen på Daidalos, oläst. Och Marshall Berman på Arkiv förlag, läst. Det var en stora läsupplevelser. Jag bläddrar lite, och minns... något i alla fall.

fredag 19 september 2008

Jeeves and Wooster

Ett gammalt beprövat recept vid nedstämdhet på grund av kraftig övre luftvägsinfektionen är att se på underhållande filmer. Humor lär ju vara läkande.
Jag fick fart på den gamla videon och plockade fram kassetterna med Jeeves and Wooster, the complete series, från tidigt 90-tal. Om jag minns rätt inköpta i London tillsammans med barnen. Vi såg serien när den gick på svensk TV och vi älskade den.
Denna Wodehouseska helt absurda, stiliserade, engelska överklassvärld med hjärndöda töntar, förfärliga fastrar och ständiga förlovningsförvecklingar - varför är den så rolig? Karaktärerna är fasta, intrigerna är desamma och det mesta kan förutsägas - och det även om man inte som jag nästan kan episoderna utantill.

Jag grubblar en stund på frågan och tar sen fram Sigrid Combüchens essäsamling "Om en dag man vaknar" (1995) och läser om Wodehouse:
"De som argumenterar för Wodehouses snille har dessutom svårt att finna de rätta orden för hans originalitet. De berättar om litterära ritualer eller till och med upprepningar, om stillastående och trivialitet i hans fiktiva värld, en tolkningsmetod som inte kan förmedla något av humorns rolighet, än mindre dess väsen. Men så är detta väsen också gudomligt (även om påfallande få religioner har lanserat en gud för humorn): man kan inte avbilda det, man kan inte bevisa dess existens, men ändå är dess påverkan helt avgörande för vem man är."

Efter ytterligare en stund hittar jag hos den vördnadsvärde Anders Ehnmark:

"Wodehouse är en författare som inte efterlämnar något alls då man slagit igen boken, men som vid en omläsning genast på nytt förtrollar, varefter det åter är borta."
("Frihetens rike : om det roliga", 2001)

Och vem kan glömma Madeline Bassett?

onsdag 17 september 2008

Jag ser på film

Jag ligger däckad av en kraftig förkylning och det enda jag orkar med är att se på film. Förutseende nog försåg min filmmentor Ole mig med en bunt japanska klassiker.

Keisuke Kinoshitas "Twenty-four eyes" från 1954 är en våldsamt sentimental historia om en lärarinnas och hennes elevers öden före, under och efter andra världskriget. Långsamt berättad och lång, 156 minuter, med mästerligt svartvitt foto.


Kenji Mizoguchis "The life of Oharu"
från 1952 skildrar en ung adelsflickas förbjudna kärlek under i det feodala 1600-talets Japan, som leder till en successiv deklassering ner till prostitution. En historia om ett strikt stratifierat samhälle, penningbegär och hyckleri.
Båda filmerna har kvinnoöden i centrum, som så många av de japanska femtiotalsfilmer jag sett.

måndag 15 september 2008

Dr Jekyll and Mr Hyde

Det finns böcker som man säger att man har läst, men när man tänker efter är det nog bara så att man känner till innehållet på samma sätt som man "kan" en saga eller en myt.
Leif Zern skrev i DN för att tag sen om en sådan bok, Robert Louis Stevensons "The strange case of Dr Jekyll and Mr Hyde" (1886), med anledning av

"den fortfarande gångbara demonisering av brottslingar som tycks vara sommarhalvårets speciella form av cynisk underhållning."

Zern skriver:

"Varje människas dubbelhet innebär att hon har kapacitet att vara både god och ond. Henry Jekyll har Edward Hyde inom sig, en möjlighet som när som helst kan realiseras, och så länge han blundar för denna sanning är han en fara för sin omgivning. Den som förlägger ondskan hos "de andra" bidrar bara till att framkalla den. Livet kan inte befrias från allt som är outhärdligt."

Jag tror att detta är en djup sanning.

Jag måste ha läst om Dr Jekyll och Mr Hyde som Illustrerad klassiker på femtiotalet, kanske i någon ungdomsboksupplaga, och sett den där klassiska svartvita filmatiseringen.
Men nu har jag sträckläst den i en behändig Penguinutgåva.