måndag 30 januari 2017

Måndag förmiddag, sporadisk anteckning om Lars Gustafssonläsning


Måndag förmiddag.

Utanför fönstren svarta trädsilhuetter som avtecknar sig svagare och svagare ju längre bort i grådiset de står. Orörliga. Det var ett tag sedan det blåste några vindar. Grön mossa på gärdsgårdens stenar. Även de, efter vanligheten, orörliga. Hela landskapet står stilla. Som om det väntar.

Jag följer flödet av nyheter kring Trump. Allt fokus nu på Trump. Allt annat hamnar i marginalen. De pågående krigen, människor på flykt, miljöförstöringen. Det är lätt att fascineras av detta absurda skådespel. Men fascinationen blandas hela tiden med insikten att det inte är ett skådespel. Att det är den skrämmande verkligheten.

Jag lägger in ved i pannan, häller upp en kopp kaffe och läser vidare i Lars Gustafssons tidiga författarskap, prosaböckerna och poesin. Åter slås jag av kontinuiteten, av hur författarskapet hänger samman, hur teman, frågor, bilder och formuleringar återkommer, förflyttar sig mellan verken och genom åren.

I "Den egentliga berättelsen om herr Arenander", utgiven 1966, spekulerar två naturvetenskapligt intresserade ynglingar om inte atomkärnor och elektroner i själva verket är ett slags mindre universum och om inte solarna och planeterna i vårt universum är atomkärnor och elektroner i ett annat, mycket större universum.
"Vi försökte rita ett diagram, men det enda vi kunde åstadkomma var ett slags jättelik, bottenlös tratt, snabbt avsmalnande och ändå mycket lång, öppen i båda ändar."
I Lars Gustafssons sista diktsamling, "Etyder för en gammal skrivmaskin" från 2016, alltså femtio år senare, återfinns dikten "Ting som ingen hemort har":
Vi tänker oss en tratt
som smalnar,
men inte slutar smalna
Den sluttar ned mot noll
men kommer aldrig dit
Vi vänder på den,
och låter den vidga sig  
Ingen av dem ryms
i denna vidsträckta värld
I det universum som Lars Gustafssons författarskap utgör har denna tratt färdats länge.


torsdag 26 januari 2017

Tidsresor är möjliga

Tidsresor är möjliga.

I morse var det 1964 och jag följde jag med Karl Erik Lagerlöf till Lars Gustafsson i Uppsala, "fil lic av Westmanland-Dala nation, uppvuxen i Västerås, 28 år gammal, författare till fyra romaner och två diktsamlingar av säregen och genialisk karaktär, fader också till en tvåårig son som han just nu bär på armen. Han tar emot besökaren med ovanlig och älskvärd gästfrihet, tycker det är roligt att bli intervjuad, smickrar grovt, är oerhört pratsam, oerhört sund, full av infall, formuleringar och magnifik självkänsla. Han är en mycket snäll, mycket generös och mycket saklig människa, även i sin påfallande självtillit."






tisdag 24 januari 2017

Jag läser Lars Gustafssons "Följeslagarna"

En av många fördelar med ett privatbibliotek (om än, som mitt, av blygsam storlek) är att man kan följa en läsimpuls och plötsligt "hitta" en bok i hyllan som man bara har ett svagt minne av att man har och ett ännu svagare minne av att man läst.

Nu hittade jag Lars Gustafssons roman "Följeslagarna - en äventyrsberättelse" (Norstedt, 1962) och upptäckte att den sista tredjedelen var ouppsprättad. Alltså kan jag inte ha läst hela. Nu läser jag den och det med stort intresse.

Det är 1960. I Uppsala bjuds filosofie licentiaten Per Grille på lunch av den demoniske herr Hofring, en åtminstone i Uppsala mytisk privatlärd med svart bockskägg, som erbjuder honom att bli följeslagare på en äventyrlig resa - finansierad av ett smart bankbedrägeri - där han ska visa honom den verkliga världen, skapelsen och människans plats i skapelsen, allt vad en handlingskraftig människa som själv väljer kan uppleva, andra sidor av den mänskliga naturen än de som ett liv vid filosofiska institutionen i Uppsala erbjuder.

Grilles läge är prekärt. Hans ursprungliga avhandlingsarbete om "viljans frihet" har gått i stå, han byter ämne till "jag-problemet", men även detta havererar. Som anhängare av anglosaxisk språkfilosofi har han kommit fram till att filosofi egentligen är "ett slags ångesttillstånd" som uppstår när man lämnar det trygga vardagsspråket och började missbruka uttryck och begrepp till saker som de inte är avsedda för.

Den enda boten är att reda ut vari missbruket bestod och visa att de filosofiska problemen inte var några problem utan bara missförstånd. "Lösningen av ett filosofiskt problem märker man helt enkelt på att problemet försvunnit", säger Grille, med en wittgensteinsk formulering.

I denna krissituation (där han dessutom blivit uppsagd från sin enda inkomst, ett kantorsvikariat) faller han för frestelsen och är Hofring behjälplig vid bankbedrägeriet och sedan följer en flykt med expresståg ut i Europa, till Venedig och till Rom och till sist till en etruskisk begravningsplats i Cerveteri. De hela tiden är förföljda. En mystisk skeppshandlare förmår Grille att anta uppdraget att förmedla ytterst hemliga dokument till en markis Carducci i Venedig, vilket ökar antalet förföljare. Grilles situation blir alltmer komplicerad och förvecklingar och oväntade vändningar ger rättvisa åt undertiteln "en äventyrsberättelse".

Men det är en äventyrsberättelse med filosofiska undertoner. Det är en idéroman. Den osannolika händelseutvecklingen (inte utan komik) blandas med omständliga samtal kring teman och frågor som Lars Gustafsson senare ständigt återkommit till, om språket och om jagets och tidens natur.

Äventyret slutar som sagt i Rom och i Cerveteri. I den zoologiska trädgården i Rom ser Grille in i tigerns öga och inser hur ohjälpligt människan genom sitt medvetande är skild från skapelsen. En allusion till Rilkes panter. Och nere i en etruskisk gravkammare upptäcker han till sist att de hemliga dokumenten bara var tomma blad, att han var lurad, att allt var ett skådespel, en flykt undan de mänskliga villkoren.
"Så finns varje äventyr till, i stället för något annat, som är den lugnaste, tystaste insikt. I vad? Att ingen flykt är möjlig, och inga lekar, att världen finns där du blir motsagd, att du själv finns där du förblir trogen din oro och motsäger världen."



torsdag 19 januari 2017

Crister Enander om Lars Gustafsson

Torsdag. Gråväder, mildväder. Västkustvinter.

Av och till de senaste dagarna har jag läst Crister Enanders ""Vi ger oss inte. Vi försöker igen." Anteckningar om Lars Gustafsson" (Ord & Kultur, 2016).

Enander kan sin Gustafsson, utan och innan, det är det ingen tvekan om. Boken är en mycket personligt hållen genomgång av hela författarskapet, om än med tyngdpunkten på samhällskritikern Gustafsson, då särskilt romansviten "Sprickorna i muren". För den som bara läst lite, eller inget alls, av Lars Gustafsson ges här en möjlighet att orientera sig i detta väldiga livsverk.

Även för den som följt Lars Gustafsson sedan sextiotalet är det en matnyttig bok. Det har blivit många vändor till hyllan och några omläsningar, eftersom jag med den förkyldes rätt passande nog tillbringat några dagar på soffan.

Personligt hållen, skrev jag. Där finns enligt min mening ett problem, eller vad jag nu ska kalla det, med den här boken. I sin iver att "försvara" Gustafsson går Enander för långt. Eller, rättare, han går ingenstans alls. Han följer Lars Gustafsson så tätt i spåren och med sin egen läsning så invävd att det ibland är svårt att uppfatta vem som är vem. Jag hittar inte ett kritiskt ord. Nog borde det finnas anledning till några?

Sen har jag också svårt för Enanders sprudlande formuleringsglädje. Nå, det är en smaksak, en fråga om stilistiska preferenser.

Men vad som inte är en smaksak är att boken är uselt korrekturläst. Jag vet inte hur många tryckfel och grammatiska underligheter jag hittat. Kan det bero på att texten tycks bestå av hopklistrade texter från olika tider? Jag vet inte. Någon har haft alltför bråttom, i alla fall.

Trots dessa invändningar får boken sin plats i hyllan, bredvid Lars Gustafssons böcker.


måndag 16 januari 2017

Sporadisk anteckning om Lars Gustafssonläsning

Måndag. Solen lågt på en blekt blå himmel; en grå molnbank i söder. Gnistrande frost över fälten. En flock kajor har slagit sig ner på stubbåkern, kanske finns där något att äta.

Något förkyld tillåter jag mig då och då att ligga en stund på soffan och läsa Lars Gustafssons "Fru Sorgedahls vackra vita armar" från 2008. En nära nog perfekt läsning för en förkyld man, liggande på soffan, med solen in genom fönstret och in i rummet, där ljusstrålarna väljer ut några inramade foton från nittonhundratjugotalet, som om de vill peka på dem.

Jag läser några rader som får mig att hamna i tankar:
"Människans liv är en sfär som bara har en insida. Vi kan aldrig lämna våra liv. Det finns ingenting där utanför, absolut ingenting. Vi är innestängda och vi skall aldrig komma ut."
Jag känner igen den där sfären. Var har jag sett den?

Jo, nu minns jag. I Gustafssons diktsamling "Om begagnandet av elden" från 2010. Dikten heter "På vägen genom mörkren", och lyder:

Detta är en sfär som har
en ständigt vidgande insida. 
Men ingen yttersida. 
Sådana sfärer finns. 
Jag är den enda.

Det är en dikt som jag så sent som förra sommaren funderade en del på. Och skrev några rader om här.

Tankegången, den här sfären, är ganska lätt att punktera. Det sker ju ständigt. Men ändå upphör den inte att fascinera mig. Ja, jag funderar inte vidare här, jag bara länkar, för den intresserade att följa.
Jag är ju trots allt förkyld.

onsdag 11 januari 2017

Jag tar mig själv i kragen

Nog gnällt om tidsbrist!

För att något komma undan dystra tankar har jag tagit mig i kragen och nu börjat ägna några timmar varje dag åt att, på basis av nytt källmaterial, revidera en av mina uppsatser om arbetsvandringar från Halland till det stora sillfisket i Bohuslän under andra hälften av 1700-talet.

Genom några månaders säsongsarbete i sillsalterier och trankokerier skaffade sig drängar, pigor och bondsöner kontanta extrainkomster. En dräng kunde tjäna fyra, fem gånger den årliga kontantlönen hemmavid.

Överheten hade en del invändningar mot arbetsvandringarna. Landshövdingen Olof von Nackreij skrev i december 1772 till Kongl. Berednings Commissionen i Stockholm:
"3io Anser jag högst af nöden att någon författning göres, hwarigenom den myckenhet af folck, som gå härifrån Länet till Götheborgs Skjärgård på Sillfiske kunde inom Landet qwarhållas. Här är icke mera möjeligt hwarcken i Städer eller på Landet, att få tjenstehjon med annat willckor, än att drängen, så snart han hörer sillen wara å färde, eger frihet gå från hus och hem, äfwen ofta från obergad gröda. Bonden saknar sin nödwändige hjelp wid arbetet, och åcker samt äng all then skjötsel och odling, som å höste månaderne therå kunnde anwändas." 
”Widare bidrager denna Bortgången på Sill Fisket mycket till dyrhet på Lifsmedel i Hem Orten, at andre Waror som dese Sillfiskiegångare uppköpa till eget behof, ock att dermed drifwa Landthandel, jemte Luxe i klädsel, Liderlighet och fördärfwade Seder, samt Siukdommars och Smittors införande i Orten detta är alt för mycket uppenbart och landtkunnogt, för att tarfwa widare detailler."
Men bland ståndspersoner fanns även en insikt om att det genom ogynnsamma naturliga förutsättningar klena halländska jordbruket var i behov av kapitaltillskott både för försörjning och utveckling. Så skrev Johan Wilhelm Cedercrantz, godsherre till Stjärnarp och Alslöv, att arbetsvandringarna
"... med skjäl kunnat räknas ibland ortens förmonligaste Penninge Canal. Efter en nog säker calcule, har jag beräknadt, at til Eldsberga och Tönnersjö Sochnar, hwilka jag til större delen äger, hafwa omkring 6 a 700 Rdr, hwarje af de sidst förflutne åren blifwit inbringade."

Detta föga utforskade ämne har (för-)följt mig i många år, varit en källa till genuin forskarglädje - och ibland känts som ett gissel. Men nu när jag åter gräver ner mig återvänder något av entusiasmen.
Detta ska bli mitt magnum opus inom historieforskningen. Publiceras på nätet och kanske laddas ner en eller annan gång.

Just nu excerperar jag befolkningssiffror för ett antal halländska socknar under 1700-talet med hjälp av den utmärkta tjänsten Tabellverket på nätet. En guldgruva, med statistik om befolkningen i Sveriges församlingar 1749-1859.


torsdag 5 januari 2017

Jag har ont om tid

Jag har ont om tid. Jag har alltid haft ont om tid. Åtminstone sedan jag blev medveten om döden.
Men tiden är ju ingenting i sig själv? Om du tänker efter så kan du aldrig uppleva tidens gång. Det är ju livets alla verksamheter och händelser som gör att tiden går.

Den tidsbrist som jagar mig, som flåsar mig i nacken och som ibland gör mig handlingsförlamad - är en brist i mitt hushållande med tiden. Jag har en utmätt, tills vidare med ett icke bestämt mått utmätt, tid och det återstår för mig att hushålla med den.

Jag måste få mer tid för mig själv, säger vi och drömmer om ostörd "egentid", befriade från alla de dagliga verksamheterna och bestyren. Men då skulle vi i sin renaste form erfara den existentiella utmättheten. Kanske bäst då att återgå till de dagliga göromålen. Och hetsas av de deadlines som man själv uppställer istället för livets definitiva deadline.

Detta med anledning av Rüdiger Safranski: "Tid : vad den gör med oss och vi med den" (Daidalos, 2016).




söndag 1 januari 2017

Du kan inga filer ta med dig dit du går...

Ett nytt år har lagts till det förflutna.
Förr hade det förflutna makt. Men nu...
"Lagringsmedierna gör [...] sitt till för att för att ta makten från det förflutna. De upptecknar unika händelser på filmer , foton och ljudupptagningar, vilket får tidens irreversibilitet att förefalla vara punktuellt upphävd. Skeenden under ett ögonblick kan reproduceras. Det får konsekvenser för den omedelbart upplevda verkligheten. Vi kommer förmodligen aldrig mer att kunna lyssna på ett musikuppförande, som gör tiden hörbar, på samma sätt som människor förr i världen, vilka visste att de tog del av en unik händelse som aldrig kan upprepas. Det fanns lagringsmedier även förr - partituren, boken, brevet, bilden - men eftersom de var sällsynta verkade de ha en aura och framstod ibland som sakrala, i varje fall inte vardagliga. Den moderna tekniken möjliggör däremot reproduktioner till vardags, med följden att auran av att vara unikt försvinner. Det är självklar för oss att ha fingret på replay-tangenten, och den känslan smyger sig på att det oåterkalleligt bortflytande livet kanske också skulle kunna upprepas."

Citatet från Rüdiger Safranski: "Tid : vad den gör med oss och vi med den" (Daidalos, 2016).