torsdag 11 januari 2018

The buried giant

Jag läser aldrig fantasy. Därför var jag lite tveksam när jag började läsa Kazuo Ishiguros ”The buried giant” (Faber and Faber, 2015). Jag läste någonstans att Ursula K Le Guin hade blivit sur för att Ishiguro menat att boken inte alls var fantasy fast den var det och att Ishiguro dessutom nedvärderat genren. Hur som helst, jag började läsa och var snart fast, även om det här fanns gott om fantasy-ingredienser, som vättar, troll och drakar.

Boken utspelas i England under fem- eller sexhundratalet, eller det England som skulle följa på den romerska tiden, en tid då inträngande saxare i blodiga krig drivit britter västerut och landet ligger öde, med romerska vägar förstörda och villor i ruiner. Allt är osäkert. Vilka är vänner och vilka är fiender. Knektar och rövare gör vägarna osäkra. Dessutom hotas man ständigt av diverse övernaturliga väsen.

Ett äldre par, Axl och Beatrice, lever i en primitiv bondbygemenskap där de av någon anledning är illa sedda. De älskar varandra innerligt och vill varandra väl. De minns svagt att de har en son, som av oklara skäl lämnat dem och som de tror befinner sig i en annan by och som kommer att välkomna dem och låta dem leva där, så de beger sig på en mödosam vandring dit.

Det är inte bara Axl och Beatrice som har problem med att minnas. Hela landet är insvept i ett slags dimma, som visar sig vara andedräkten från en drake, en andedräkt som gör att människor inte längre minns, inte långt bakåt, ibland inte ens dag för dag.

På vägen möter Axl och Beatrice en saxisk krigare och en brittisk riddare i rustning, den senare en åldrig don quijoteliknande brorson till den döde Kung Arthur. De båda har olika mål: den förre vill döda draken som sprider glömska, för att hålla minnet av alla oförätter vid liv och för att kunna fortsätta att bekämpa britterna och den senare vill förhindra detta, för att glömskan ska leda till att krigen kommer till ett slut. Det antyds att även Axl har ett förflutet som riddare hos Kung Arthur, att han kämpat för fred och försoning.

Paret och deras följeslagare förflyttar sig långsamt, liksom berättelsen. Alla talar till varandra på ett formelartat, höviskt sätt. Även om det mesta återberättas långsamt saknas det inte dramatik. Men det är i grunden en melankolisk bok, med ett nästan drömlikt tempo.

Axl och Beatrice vill fortsätta att vara tillsammans efter döden. Det finns en färjkarl som kan ta dem med i sin båt till den ö där de döda vistas. Men villkoret för att efter döden få fortsätta att leva tillsammans är att båda som bevis för den ömsesidiga kärleken berättar om samma mest värdefulla minne  Men vill de egentligen minnas allt av sitt förflutna? Finns det inte oläkta sår? Kan de då fortsätta att älska varandra?

Till slut möts krigaren och riddaren i en envig vid drakens håla. Och Axl och Beatrice möter färjkarlen vid stranden.

Jag ska inte avslöja hur det går.




söndag 7 januari 2018

Ett nytt år och Ekelund påminner mig

Ett nytt år och Ekelund påminner mig. Men jag vet ju.
"Dagen är en prins som går förklädd. Lifvets konst är att hålla dagen i ära.
Så listigt är lifvet, att vi för idel indisposition och förströddhet låta det gå oss ur händerna. Alltid var där något som först skulle röjas ur vägen, fejas väck; alltid var det någon annan dag som skulle bli den riktiga och aldrig den närvarande, som ju var en helt simpel vanlig dag.
När man ser i sitt lif och söker finna ut grundfelet, hvad ser man, nästan alltid? Hopp och fruktan voro de begge vampyrerna som sögo blodet ur dig. Man kallar dem med ett namn 'indisposition'. Att vänta något är den sämsta formen för tillvaro. [...]
Hela lifvet borde betraktas som den sista dagen, utan nåd och respit. De svaga gå ständigt och vänta på undanröjandet af något hinder. När så skett, då först skall deras kraft visa sig i sin glans. De naiva! Det var ju just i genomskådandet af denna lifvets godmodigt elaka list som kraften skulle röjt sig. Och när 'hindret' är väck, då se de, och fatta likväl icke, att nu är också hela affären väck för dem."
 (Veri similia II, 1916)