tisdag 14 augusti 2018

Aspenströmläsning

Jag är inne i stan för ovanlighetens skull och går över en parkering till bilen när himlen öppnar sig i ett plötsligt störtregn. Hemma läser jag av regnmätaren: 33 millimeter. Stora vattenpölar på vägen. Den bruna gräsmattan med förtorkade löv och smågrenar som blåst ner släpper sakta igenom vattnet.
Kanske vänder det nu, kanske får vi en tidig höst, vem vet?

Och med läsningen är det också lite si och så. Men jag är glad att jag hittade fram till Werner Aspenström. När tid medges och läsro infinner sig är det hos honom jag befinner mig. Vansinne, naturligtvis, att mer eller mindre snabbläsa sig fram, från 1943 till 1997.

Här en dikt från samlingen "Litania" (1952).

En gång i en tidig morgon

En gång i en tidig morgon, ljusets
och sinnenas morgon.
Mellan dig och världen var inget töcken,
inga slöjor.
Himmelen var ofattbar som nu, kanske högre
men ändå inte fjärran.
Minns du hur människornas boningar
voro liksom pålade fast vid marken?
Stenarna vilade tungt i sina hålor.
Blommorna vilade tungt i sina höljen.
Hästarna stodo drömmande under träden.
För fågelskaran och för sången, för dem
som kastas i flykt från land till land
fanns ännu reden och viloställen.
Även de stora städerna levde vid den tiden trygga,
inneslutna inom sina murar.



måndag 30 juli 2018

"Många solar lyste"

Om jag till min natur alltid varit ambivalent, tvehågsen, öppen för omtolkningar och flexibel (eller en ryggradslös vindflöjel...), så märker jag också nu hur min upplevelse av denna märkliga sommar blixtsnabbt kan växla från den ena extremen till den andra.

Å ena sidan glädjen, dag efter dag av solljus och värme, underbara sommarkvällar som vi drömt om hela den kalla årstiden, kvällar i trädgården, samvaron med mat och dryck, stillheten med en bok i tystnaden.

Å andra sidan oron, när jag lyfter blicken - denna förfärliga torka, den brunbrända gräsmattan, de slokande växterna, höstfärgerna i trädens lövverk, björkarna som fäller blad. Och värre: halverad skörd eller missväxt, vallar utan återväxt, foderbrist, djur till nödslakt.

Och så skogarna som brinner. Är det ett resultat av obönhörliga klimatförändringar? Är det en bild av vår framtid?
                                                                    *

Jag läser nu Hans Isakssons bok "Werner Aspenström"(Natur och kultur, 2003) och parallellt med den Aspenströms "Samlade dikter" (Bonniers, 2018)

Aspenström skrev många dikter baserade på drömmar. Här är en, ur samlingen "Hundarna" från 1954. En fruktansvärd dikt.

Många solar lyste

Många solar lyste över berget,
rörde sig icke men droppade eld.
En var tiofalt större än de andra,
ett väldigare öga, en vrede
tigande och outhärdlig.
Människor skyndade in i den svala skogen.
Hur ömkligt de sprang över slätten:
män med flaxande rockar, kvinnor
med grytor och korgar i famnen,
barn som ingenting vet och som dansar,
åldringar irrande fram och tillbaka.

Och i skogen förbrändes de alla.

Min bror och syster var där inne i döden,
min lilla hund hörde jag länge kvida,
och oupphörligt strömmade nya skaror dit
till de fasansfulla lyktorna.


söndag 22 juli 2018

"jag var ett ingenting som genomfors av stämningar"

Av en slump, ett sommarlästips från Per Wästberg i Svd, har jag suttit ute i trädgården och läst Werner Aspenströms prosabok "Bäcken", utgiven 1958, där han skriver om sin barndom på ett småbruk i Dalarna. En lycklig slump, för det är en mycket läsvärd bok.
Aspenström var född 1918 och förlorade sin far i Spanska sjukan samma år. Modern är centrum i den känslige pojkens värld, en värld av både ljus och mörker. Tjugotalets landsbygd, knapert men inte fattigt, höns, två kor som vallas på skogen.

Men hur autentiska är våra barndomsminnen? Ju äldre man blir, desto fler tenderar att dyka upp. De som återkommer tycks ibland vara entydiga och glasklara. Aspenström skriver om sin lek vid en bäck, att han tänkte skriva en dikt om bäcken, "på enkelhetens språk, det som minst vanhelgar", men kommer fram till att den dikten får bäcken själv skriva. Vilket skulle förvandla bäcken från bäck till "sekreterare" och upplösa enkelheten "under tankemikroskopet".
"Vad jag beskriver är en närvarokänsla i en tid som inte längre existerar, i en natur som inte tillhör mig utan en gång för länge sedan förmedlades till mig av en främling, ett barn med mitt namn. Ändå upplever jag och hanterar denna främlings verklighet som min personliga egendom, kanske min enda riktigt påtagliga. Av mig själv har jag inget minne, jag var ett ingenting som genomfors av stämningar, kökets, skogens, regnets, moderns, kattens, dödens och den soldallrande gungbrädans stämning."



måndag 16 juli 2018

"Hur snabbt försvinner inte allt..."


"Hur snabbt försvinner inte allt: i världen människorna själva, i tiden deras minne! Vad är sinnevärldens ting, särskilt de som lockar oss genom lust eller skrämmer oss genom olust eller högljutt prisas av fåfängan? Så obetydliga och föraktliga, så smutsiga, bräckliga och livlösa! Att besinna det hör förnuftet till. Hurdana är dessa människor vilkas omdömen och meningar förlänar ära? Vad är döden? När man beaktar den i och för sig och i tanken skiljer den från vad inbillningen häftat vid den, befinns den blott vara en naturtilldragelse. Men att låta sig skrämmas av en sådan är barnsligt. Vidare är den ej endast en naturtilldragelse utan även en för naturen nyttig tilldragelse."

Marcus Aurelius: "Självbetraktelser". Översättning av Ellen Wester. Forum, 1967.



söndag 15 juli 2018

Kort rapport från en gränsvandring

Någon gång på 1000-talet möttes (kanske) den svenske kungen Emund Slemme och den danske kungen Sven Tveskägg någonstans vid Göta älvs mynning och med hjälp av tolv ”nämnde män” med lokalkännedom gjordes en gränsdragning mellan Danmark och Sverige. Gränsen markerades med sex gränsstenar. En av dem återfinns än idag i skogen vid Danabäcken i Älvsereds socken.

                                         Källa: Svennung, J., Gränsdragningen mellan Sverige och Danmark på 1000-talet. Fornvännen 1966, s. 219-229.

Älvsereds förträffliga byalag har skapat en vandringsled längs denna östdanska gräns mot Sverige. Väl värd en vandring, sjutton kilometer genom skog och mark, förbi sjöar och på spänger över mossar.
För ett år sen gick vi, goda vänner, halva sträckan och förra helgen var det dags för den avslutande delen.
Solen sken och det var varmt, men inte för varmt. Det var torrt även ute i skogen. Blåbären små och utan smak. Ute på en myr hittade vi några förkrympta hjortron. Men myrliljan blommade vackert.

Och där låg den, en bit från leden, Danabäckstenen. Kanske bara en sten som alltid legat där, kanske ditbaxad på 1000-talet. Nu lade jag handen på den solvarma stenen och såg mig omkring. Tänkte mig tillbaka i i tiden. Hur såg det ut här då, för länge sen, för ettusen år sen? Lövskog? Ingen granskog i alla fall.

Och vad betydde gränsen? Knappast någon gräns i modern mening. Folk på ömse sidor kände sig nog inte som tillhörande någon nation. Människor rörde sig nog fritt här och blandades. Och det som fanns av centralmakt, stormän och krigsfolk drabbade bygden som andra olyckor.


fredag 22 juni 2018

Några rader för att dementera ryktet att jag lagt ner bloggen

Äntligen lite regn och normalt svenskt midsommarväder.
Maj månads högsommar var kanske bara ytterligare ett tecken på att tiden är ur led. Från klimatet till samhälle och politik.

Verkligheten har aldrig känts så overklig som nu. Är det ett ålderstecken?

Jag fortsätter att läsa bok efter bok på mitt ibland nästan maniska sätt. Vid slutet av en läsning uppstår en oro - vilken bok ska jag läsa sen? Eller så läser jag inte alls. Det finns ju alltid praktiska ting att ta itu med.
Förut läste jag och tänkte efter och skrev några rader här, nu kommer jag inte till skott. Tvekar. Försöker hitta ord, men ger upp. Och hur intressant är det jag försöker säga? Jag blir bara trött. Trött på mig själv. Ännu ett ålderstecken?

Om jag ändå eftersom jag nu är här ska nämna något om vad jag läst så är det t ex Gunnar Petterssons utmärkta "London - en berättelse om en stad" (Natur och kultur, 2018).
Det är just en berättelse om stadens historia och nutid och den som berättar vet väldigt mycket och berättar om det på ett sätt som bara den som vet mycket kan berätta. Stadssociologi och självbiografi på en gång. Och där finns den humor som vi trogna läsare av Gunnars blogg känner igen.

Kerstin Ekmans nya essäbok "Gubbas hage" (Bonniers, 2018) läste jag, okunnig som jag är, men fascinerad av hennes botaniska och naturvetenskapliga kunnande. Iakttagelser och reflektioner av flora och fauna blandas med klassisk och annan litteratur och allt mynnar ut i en mycket pessimistisk civilisationskritik. Jag fick vatten på min kvarn. Och så hennes fantastiska språk!

Vilket fick mig att tänka på att jag inte läst de fyra romanerna i sviten om Katrineholm, "Kvinnorna och staden" (1974-1983). Jag ägnade ett par veckor åt "Häxringarna", "Springkällan","Änglahuset" och "En stad av ljus". Det moderna Sveriges framväxt sett ur ett kvinnoperspektiv.

Se där, det blev några rader. Det blir nog fler.



onsdag 23 maj 2018

Om vedstapling

Äntligen har jag börjat stapla årets ved.
Sjukdom och sen leverans har gjort att jag inte kommit igång förrän nu. Målet är som vanligt att bli klar till midsommar.

Tidigt på morgonen eller på kvällen när solen sjunkit bakom träden och det svalnat något, då är det dags. Inte för mycket, inte för länge. Lagom pass.

Och framförallt långsamt. Vedstaplar som läggs upp hastigt blir inte bra. Varje vedträ ska finna sin rätta plats i den mur som byggs mot kommande vinters kyla.

Att arbeta långsamt och med måttlig ansträngning är också befrämjande för tanken. I själva verket har vedstapling mycket gemensamt med långsamt tänkande. De mest ostrukturerade tankar kan passas in i nya, oväntade sammanhang.

Och man tar en paus och lyssnar till koltrastens sång och man har inte bråttom för det är långt till midsommar och det viktiga är att vedträn och tankar finner sin rätta plats.



måndag 21 maj 2018

Sommarläsning: Walter Ljungquist

I den stilla sommarkvällen doftar syrenerna starkt. Det är ännu varmt. Jag slår mig ner ute i trädgården och läser.
"Det här hände den sommar då Jeanna och jag var på fotvandring. Vi befann oss då på en knapp dagsmarschs avstånd från vårt mål. Vi hade startat från min hustrus föräldrahem i Sörmland, där vi hade gästat ett par dar, och var nu på väg till min bror och svägerska, som ägde en gammal kungsgård i Södra Tjust i Småland. De två första dagarna, när vi ännu var ovana vid att gå, hade vi åkt bil några gånger, men sedan tredje dagen hade vi sagt nej tack till alla vänliga erbjudanden från förbipasserande bilister. Vädret hade hela tiden varit storartat, och vi hade haft en mindre vanlig tur att finna på präktiga nattlogin och vänliga människor."
Så inleds Walter Ljunquists novell "En dörr står på glänt", i samlingen med samma titel från 1937. Det är en underbar skildring av ett ungt pars fotvandring längs grusvägar i trettiotalets svenska landsbygd. Språket är konkret och detaljrikt beskrivande. Alla sinnen är inblandade. Man ser solljuset dallra över fälten i middagshettan, känner doften av vägdamm och känner svalkan om kvällen, hör tornseglarnas skrin.

Det är ett svunnet Sverige, ett enklare Sverige ( ja, jag vet att det inte var enklare), en tid som jag av någon märklig anledning önskar att jag hade kunnat återvända till. (Återvända? Men jag har ju aldrig varit där?)

Men framförallt handlar novellen om att minnas och om hur det som en gång var på ett sätt aldrig försvinner. Minnen kan väckas av händelser och upplevelser i nuet.

Journalistparet på semestervandring övernattar på en gästgivaregård i en trakt som berättaren ofta besökte i sin barndom. Berättaren minns. Nutid och dåtid, landskapet, naturen och människorna växer till en utvidgad verklighet av förbindelser och korrespondenser, det minnesrum till vilket en dörr plötsligt kan öppnas på glänt.

Vandrarna går vilse när de fortsätter och när de vänder tillbaka får de syn på ett vitt hus. De ser en kvinna på cykel med ett barn på styrstången hastigt avlägsna sig.
De knackar på för att be om vatten och ser att dörren står öppen. De går in och ropar hallå, men finner huset tomt. De går runt i de stilla, tysta rummen. Fönstren står öppna. Hela tiden har de känslan av att vara iakttagna.
"När vi vände oss inåt rummet tyckte vi att de gamla möblerna också viskade sinsemellan, och det var något högdraget, förnämt och lite vemodigt högtidligt över dem. Deras blanknötta ytor och stoppningar ansträngde sig förgäves att berätta för oss om de människohänder och öden och lidanden, som rört vid dem."
En nymodig svart och glänsande telefon på ett skrivbord ser ut som en anakronism.

Berättaren ser ut genom ett öppet fönster, känner blommorna dofta och möter blicken från en fågels öga i trädets lövverk. En trollslända slår sig i samma ögonblick ner på hans hand och sitter fullkomligt stilla.
"Plötsligt kom det för mig, att jag gick omkring i ett hus där invånarna genom någon lekfull eller ond andes infall blivit förvandlade till sländor och fåglar och blommor, så att de därigenom var utestängda från sitt eget hem och från alla förbindelser med människornas värld. Det var som om de förbryllade höll sig i närheten av oss och ångestfullt sökte kontakt med oss för att få hjälp i sin svåra belägenhet."
Så ringer telefonen, de lyfter luren och det visar sig att en nyss avliden åldrig man ligger i sin säng på övervåningen och att kvinnan är hans syster som cyklat efter hjälp. När berättaren ser den döde och sedan, när läkaren anlänt, får veta hans namn förstår han vem mannen är och skikt efter skikt av barndomstiden frigörs och leder fram till minnet av en betydelsefull gåva som han en gång fått av den döde.

Walter Ljungquist är en svensk Proust. Han var antroposof. En eller flera av Ljungquists noveller läser jag om varje sommar. "En dörr står på glänt" har jag skrivit om förut i bloggen. En repris alltså, men lite ändrad och utvidgad. Att på det här sättet återvända till och läsa om är något som jag alltid talat för. Kanske mer ju äldre jag blir. När mycket i livet är repriser.


måndag 14 maj 2018

I det varma sommarrummet

Jag går ut ur det ännu svala huset och in i det varma sommarrummet. Det är sen eftermiddag. Jag sitter i skuggan under den stora blodboken och läser Bo Lindbergs bok om Seneca. Lätta moln driver över den blå himlen. Runt om mig finns allt det gröna; de stora träden, lönn, kastanj och ask. Blommande syrén, äpple och päron. En lätt vind för med sig trafikljud, men det stör mig inte. Gärdsgårdens stenar ligger tankfullt stilla i solgasset. Och hela dagen gal göken, lång borta.

Lindbergs bok är gedigen och genomreflekterad. Seneca var stoiker, men en stoiker light. Inte lika hårdhudad som Epiktetos. (Se t ex här). Och som Lindberg skriver så har stoikerna inte så mycket unikt att säga, det de säger är på många sätt allmängods. Ändå läser jag gärna stoikerna och de bekräftar att de djupaste sanningarna inte är så förbannat komplicerade.

Stoicismen är inte till för att lösa problem, mer för att lära sig att stå ut med dem. Stoicismen är en filosofi för osäkra tider, som under kejsartidens Rom, som i vår tids globalisering och skenande konsumtionskapitalism.

Ja, det var bara det jag hade att säga.


PS: Stoikerna är återkommande läsning här i bloggen. Är du nyfiken så sök på Seneca eller stoicism i sökrutan här till höger.






tisdag 8 maj 2018

Läget

Det var en jävla senvinter i år och när våren väl kom så hamnade jag i sega förkylningar och ... ja, skit samma. Jag har varit under isen. Tappat geisten.

De sen länge sporadiska anteckningarna här har blivit alltmer sporadiska. Nästa steg är att de upphör helt. Kanske kommer det att kännas som en befrielse. Åtminstone ingen större förlust i alla fall, inte för mig och inte för mina få återkommande läsare.

Men jag stänger inte ner, jag låter de samlade inläggen finnas där och förundras över hur varje dag några av dem hittar nya läsare. Något slags meningsfullhet finns väl i det.

Och nu är det plötsligt sommarväder. Allt börjar om och jag är fortfarande med. Kanske kommer det nya anteckningar.

torsdag 22 mars 2018

Om vanor - och en efterlysning (som snabbt gav resultat...)

Jag är en vanemänniska. Min vardag präglas av vanor. Hur mina dagar ser ut, när och hur jag gör saker. Dagarna liknar varandra.

Men så är jag ju också en vanlig människa. Vanlig, van-lik. Lik mina vanor, i överensstämmelse med mina vanor. Mina vanor trogen. Styrd av vanorna?

Vi är väl alla styrda av vanor. Det mesta i livet är ju ett repeterande av gårdagen. Man behöver inte alltid tänka så mycket. Tandborstning kräver inte reflekterat beslutsfattande.

I vårt aktiva yrkesliv styrs vi av hela samhällets tidsreglementering. Där kommer man inte undan. Det finns bara arbetstid eller fritid. (Ett hemskt ord: fritid).

När jag blev pensionär ändrades förutsättningarna. Det jag helst sysslade med på fritiden fick större utrymme. Men ganska snart märkte jag att även denna livsfas kom att präglas av vanor. Andra vanor. Mer vanor skapade av egna behov, mindre styrt av omvärldens krav.

Nåja, lyckligtvis lever jag ett ganska normalt socialt liv; jag håller mina eremitiska böjelser i schack.

Men också vanor som tillåter mig att bryta med vanor, som tillåter mig att plötsligt vända om, att stanna till i steget och se och göra saker på ett annat sätt, och andra saker, eftersom jag nu har tid till det. Kanske inte så mycket annorlunda saker, eftersom jag nu väldigt mycket och oåterkalleligt är den jag är.

Är det bra eller dåligt att vara vanemänniska? Jag tror inte att man kan generalisera. Var och en blir salig på sin fason. Jag är om inte salig så i alla fall nöjd med min. (Ett visst mått av acceptans är nödvändigt vid min ålder).

                                                                     *

Mitt egentliga ärende här är en efterlysning. Härom dagen när jag kom att tänka på hur mycket vanorna styr våra liv så dök några diktrader av Lars Gustafsson upp i minnet.

De handlade just om vanor, om hur lätt vi hamnar i vanor, hur vanorna söker upp oss. I dikten hade vanorna en kvinnlig gestalt. Men jag mindes inte någon ordalydelse. Jag hade snarare bara en bild av textrader med denna innebörd.

Jag gick till hyllan och började bläddra och läsa, från de senaste diktsamlingarna bakåt. Efter en timme gav jag upp. Jag hittade ingen dikt som motsvarade minnet. Är det ett falskt minne? Det är ju långt ifrån glasklart. Ändå finns det där. Har min hjärna på något märkligt sätt genererat Lars Gustafssonska diktrader?

Har någon lösningen på detta bryderi?

PS några timmar senare: Ja, den eminente Per Falk hade lösningen och visade att googling var effektivare än analogt bläddrande. Och min minnesbild hade vissa brister. Det var dikten "Vanor" i samlingen "Förberedelser för vintersäsongen" (1990).

VANOR

De kommer flygande som fåglar.
Och slår sig ner.

Bara ett sätt att nicka emot obekanta.
Kvällsgroggen. Morgonlöpningen

lika i alla väder. Besöken
vid stranden. Varför ge änderna bröd?

Man vet aldrig för hur länge
Eller varifrån de kommer.

De har så lite med oss att göra.
Vi kunde lätt ha haft helt andra.

Men när de nu slutligen bestämt sig
att häcka här, i denna skog,

är det av dem vi består.
Och man kommer att minnas oss

som en knippe utav vanor.
Och inte den de bodde hos.



lördag 17 mars 2018

"I informationssamhället når oss allt utan vikt genast, men mycket av vikt aldrig"

Bredvid "Minnets hemligheter : en bok om Erik Gustaf Geijer" i hyllan stod "Krigsvinter : dagbok från skogen" (2002), där Anders Ehnmark med utsiktspunkt från torpet i Nykvarn följer naturens förändringar och hur kriget mot terrorismen sprider sig i världen efter 11 september. ("Flera skurkstater döper om sitt ordinarie förtryck till krig mot terrorismen och sluter upp i den stora kampen.")
Jag började läsa och var fast. Ehnmark är en klok man och en lysande stilist.

Geijer dyker upp här också. I det nya informationssamhället sprider sig informationen blixtsnabbt. Jämfört med till exempel på Geijers tid: "[d]et fortaste ett meddelande kunde färdas då var i galopp, ca 10 km i timmen."
"Vilka nyheter når honom alltså i mörkret på Övre Slottsgatan i Uppsala, i stearinljusens värld? Allt av vikt på kontinenten når honom, men nästan allt utan vikt förbigår honom. För oss är det tvärtom. I informationssamhället når oss allt utan vikt genast, men mycket av vikt aldrig."


torsdag 15 mars 2018

Omläsning: Anders Ehnmark om Erik Gustaf Geijer

Torsdag. Kylan är tillbaka. Jag läser Ola Larsmo i DN om Erik Gustaf Geijer, där han menar att Geijers radikalt demokratiska idéer idag kan användas mot det tilltagande populistiska mörkret. Vilket leder mig till hyllan och Anders Ehnmarks "Minnets hemligheter. En bok om Erik Gustaf Geijer" från 1999.

Enligt anteckningen på titelsidan läste jag den när den kom ut. Men det är ju snart tjugo år sedan, och jag mindes den bara vagt, som en del i min halvbildnings kunskap om tidiga liberala strömningar i Sverige. Nu har jag ägnat dagen åt en omläsning, bara avbruten av nödvändiga hushållssysslor och en timmes rask stavgång i iskall ostlig vind (Kärragärderundan), med den karelska fårskinnsmössan nerdragen över öronen.

Geijers radikala republikanism pekade mot framtiden, mot allmän rösträtt, mot demokratins genomförande och mot moderniteten. Vad har hänt sedan dess? Enmark skriver för tjugo år sedan, och orden är än mer aktuella idag:
"Läst idag kastar han ljus över en motsatt rörelse, från republikanism tillbaka till feodalism kan man säga. Med feodalism menar jag de utompolitiska sammanhang där människan sägs råda över sitt liv, det civila samhället, privatlivets nätverk, riddarordnar på marknaden, men alltid ett sammanhang utanför politiken, det vill säga idag: utanför demokratin. Hon uppnår sin frihet som medlem, anförvant eller kund, men inte längre som medborgare, då hon istället sägs uppnå underkastelsen. Lokalsamhället glimmar åter under borgen, och det är omodernt med republikanism. Den tendens jag försöker beskriva kan kallas en omodernisering av samhället. Då vi följer Geijer in i moderniteten märker vi att vi kanske är påväg i motsatt riktning."
                                                               Erik Gustaf Geijer

söndag 11 mars 2018

Västkustvinter, tvivel, håglöshet

Söndag förmiddag. Igår blå himmel, sol och bländande vita snörester; idag mulet med snöblandat regn av och till. Västkustvinter.

Sitter här och bläddrar bakåt bland blogginläggen. Istället för att skriva något nytt. Niohundrasjuttiotvå publicerade inlägg. De flesta helt korta, några med mer substans och ett och annat som jag fortfarande tycker är läsvärt. Och några med intressanta kommentarer. Varför detta tillbakablickande? Varför skriver jag inte lika flitigt som förr? Jag läser ju en del?

Sven Lindqvists femtiotalsböcker, "Ett förslag", Handbok", "Hemmaresan","Praktika", intervjuboken med Stefan Jonsson och Ragnar Haakes avhandling har legat här på skrivbordet ett tag.
Lästa, bläddrade i. Insatta i hyllan, framplockade igen. I en vag ambition att skriva något sammanhängande om dem och hur Lindqvist lämnade femtiotalets utopi om ett liv i konsten, en frihetskonst, som trots ambitionen att dra in verkligheten visade sig vara just en utopi, bakom sig och från och med "Myten om Wu Tao-tsu" började ta sig an tillståndet i världen, imperialismens historia och massornas elände.

Men det görs ju bättre än jag kan göra det, i avhandlingen och i intervjuboken. Det bästa jag kan göra är att peka och säga, tag och läs!

                                                                *

Jag kanske ska syssla med något annat? Det kanske är som Robert Louis Stevenson skriver:
"Books are good enough in their own way, but they are a mighty bloodless substitute for life. [...] And if a man reads very hard, as the old anecdote reminds us, he will have little time for thought."*
                                                    Robert Louis Stevenson (1850-1894)

____________________________________________________________________________
*Robert Louis Stevenson: An Apology for Idlers. Penguin, 2009.



fredag 23 februari 2018

Morgonläsning, Thoreau

Fredag morgon. Det ljusnar allt tidigare nu. Snön ligger kvar. Jag lägger in ved i pannan och läser vidare i Ragnar Haakes spännande avhandling om Sven Lindqvists tidiga författarskap.

Vad är ett nödvändigt liv? Vad är nödvändigt i livet? Hur ska vi leva? En av Lindqvists inspiratörer är Henry David Thoreau. Jag går till hyllan, tar fram och läser i "Walden":
"När en människa väl fått värmen genom de olika sätt som jag beskrivit, vad är det då hon vill ha därefter? Säkerligen inte mer värme av samma slag, såsom mer och kraftigare föda, större och praktfullare hus, finare och tjusigare kläder, eldar som är talrikare, oupphörliga och hetare, och så vidare. När hon skaffat sig det som är nödvändigt för livet, finns det ett annat alternativ än att bara skaffa sig överflödigheter; det är att våga börja leva i nuet, då frigörelsen från det dagliga knoget tar sin början."*
 Jag häller upp ännu en kopp kaffe och begrundar det privilegierade i min livssituation. Så länge den varar.

________________________________________
* Citatet från Peter Handbergs översättning 2006.

onsdag 21 februari 2018

Snön faller

Onsdag eftermiddag. Snön faller. Det är alldeles vindstilla. Flingorna faller sakta rakt ner och skapar ett tunt, mjukt täcke på marken. Det är någon plusgrad, men ska bli kallare, så jag fyller källaren med ved. Går ut till vägen och hämtar posten. Skapar nya spår.


Frånsett dessa nödvändiga expeditioner håller jag mig inne.

Jag läser Stefan Jonssons och Sven LindqvistsSanningskonst. Samtal om ett författarskap” (Bonniers, 2018).  Boken är resultatet av femton samtal, som dels följer SL:s författarskap kronologiskt, verk för verk, och dels gör några tematiska tvärsnitt.
För den som länge följt och beundrat Sven Lindqvist är det här en guldgruva.

Jag läser recensioner och de flesta är med all rätt mycket positiva. Något undantag finns, som dels pekade på en viss självupptagenhet hos Lindqvist, dels en ovilja från Lindqvists sida att följa Jonsson ut i mer principiella försök att föra in böckernas  resonemang i dagsaktuella perspektiv. Åtminstone det andra håller jag i viss mån med om. Det hade gjort boken ännu mer spännande.

Samtidigt läser jag (ständigt jagad av Fullständighetsdjävulen...) Ragnar Haakes avhandling "Frihetskonst. Författarroll och modernitet genom Sven Lindqvists tidiga författarskap" (Atlas, 2013). Inledningsvis lite mycket Bourdieu och Adorno, men sedan alltmer intressant.

Lindqvist gillar inte Haake: "I registret finner jag idel Adorno och ett tjugotal andra teoretiker på modet som jag aldrig hade läst ett ord av när jag skrev mina fem första böcker, som han analyserar. De författare som å andra sidan verkligen betydde någonting för mig när de där böckerna blev till nämns bara flyktigt i en uppräkning."


Och där ligger de, böckerna. Hoppas jag blir insnöad...

onsdag 14 februari 2018

Joseph Roths "Radetzkymarschen"

Onsdag förmiddag. Solen är på väg att skingra det tunna molntäcket. Långsamt är något som ser ut som ett vårljus på väg över fälten och träden. En illusion naturligtvis, men ändå. En välbehövlig illusion. Kastanjens knoppar är klibbiga. Och hörs inte fåglarna lite mer? Men snart kommer det meningslös snö, som strax smälter bort i meningslöst slask.

Denna förmiddag avslutar jag läsningen av Joseph Roths "Radetzkymarschen", som har kommit i en ny utgåva på förlaget Lind & Co. Det är en omläsning, jag läste den första gången för några år sedan.  Men den håller för flera omläsningar.

Till skillnad mot Roths expressionistiska språk i andra romaner är det här en klassisk roman med massor av färg- och doftrika miljöer, fascinerande och trovärdiga karaktärer och en sinnrikt sammanflätad historia om tre släktled von Trottas upphöjelse och nedgång i ett mångnationellt rike, likaledes på nedgång, habsburgsmonarkins Österrike-Ungern.

Stamfadern Trotta, en enkel bondson från byn Sipolje i Slovenien, räddar som löjtnant kejsar Franz Josefs liv under slaget vid Solferino 1859, genom att slita ner kejsaren från hans häst och själv såras av den kula som var avsedd åt kejsare. Som belöning adlas bondsonen som Josef Trotta von Sipolje.

När Josef Trotta upptäcker att hans hjältedåd skildrats på ett alltför romantiserat sätt i en läsebok för barn blir han besviken, det strider mot hans hedersbegrepp. Därför bestämmer han att sonen inte ska bli militär.

Sonen blir jurist och ämbetsman, kretspresident i en landsortsstad, och är en inkarnation av monarkins traditionella dygder. Han däremot styr med patriarkal hand in sin son Carl Josef på den militära banan, något som visar sig vara helt fel. Carl Josefs militära karriär blir misslyckad, trots att han är sonson till hjälten från Solferino. Till slut hamnar han som infanterilöjtnant i en by monarkins yttersta östra utpost, två mil från ryska gränsen, i det avlägsna Galizien där så många av Roths berättelser utspelas.

Man kan läsa "Radetzkymarschen" som en nostalgisk, men samtidigt ironiskt registrerande skildring av en samhällsordning som går mot sin oundvikliga upplösning, lika oundviklig som döden för den åldrande kejsaren. Den från början röde Joseph Roth kom under sitt liv alltmer att idealisera det upplösta habsburgska imperiet. Han ville ha kvar de värden som höll samman det kosmopolitiska, mångnationella imperiet, det som skapade ordning och höll aggressioner i schack.

Jag tror att man ska se denna hans nostalgi i ljuset av hans outtröttliga kamp mot den framväxande fascismen och nazismen i Europa, inte minst avläsbar i hans omfattande journalistik.*

Kanske kan man höra Roth tala genom läkaren Skowronek i samtal med den mot slutet av sitt liv alltmer desillusionerade kretspresidenten:
" - Det var andra tider, svarade Skowronek. Inte ens kejsaren bär i dag ansvaret för sitt rike. Ja, det ser ut som om Gud själv inte längre vill bära ansvaret för världen. Det var lättare förr! Allt var tryggt och säkert. Varenda sten låg på sin plats. Livets vägar var raka och jämna. De trygga taken låg skyddande över husen. Men nu för tiden, herr baron, nu för tiden ligger stenarna härs och tvärs och i farliga högar på vägarna, och taken har hål, det regnar in i husen och var och en måste själv avgöra vilken väg han ska gå och i vilket hus han ska flytta in." 

Mot slutet av romanen finns en fantastisk episod. Det regemente där Carl Josef von Trotta tjänstgör bestämmer sig för att liva upp vardagen genom att fira sitt nittionioårsjubileum (som förövning inför regementets hundraårsjubileum) med en fest, dit man bjuder in så många förnäma gäster som möjligt. Inte många kommer.

Det är högsommar 1914. Det paraderas på exercisplatsen. I en slottspark spelar musikkårer. Det säljs konfekt, champagne och tombolalotter. Girlander och kulörta lyktor dinglar från träden i parken.
Mitt under festen börjar ett våldsamt åskväder byggas upp. Kraftiga vindstötar, blixtar på avstånd. Oron sprider sig. Det börjar ösregna.

Då kommer en ordonnans ridande och frågar efter regementschefen, Överste Festetics, och överlämnar ett kuvert. Översten sliter upp kuvertet och läser brevets enda mening, skriven med blåpenna:
"Tronföljaren säges ha blivit mördad i Sarajevo."
Översten försöker först hemlighålla brevets innehåll, men det lyckas inte och när regementets officerare samlas blir deras reaktioner en bild av bräckligheten hos det habsburgska riket. Alla är berusade. Några vägrar tro på meddelandet och menar att det bara är ett rykte. Plötsligt börjar de ungerska officerarna tala ungerska sinsemellan.
"Jelacich, en sloven, blev arg. Han hatade ungrarna lika mycket som han föraktade serberna. Han älskade monarkien, han var en fosterlandsvän. Men där stod han med fosterlandskärleken i sina utsträckta, rådvilla händer, liksom en flagga som måste hissas någonstädes och som det inte fanns någon flaggstång till."
Och när slovenen vill att man ska tala tyska brister en ungrare ut:
"Jag ska säga det på tyska: vi har kommit överens om, mina landsmän och jag, att vi kan vara glada, om det svinet är ur världen!"
Sedan bryter kriget ut och sonsonen till hjälten från Solferino söker upp sin egen död under en oordnad reträtt på östfronten och kejsaren dör och kretspresidenten dör och Österrike-Ungern upplöses.

"Radetzkymarschen" är nog en av de bästa romaner jag läst.



PS: Som så ofta finns det en längre och bättre text om boken hos en skicklig läsare: HÄR.

PPS: Lat som jag är så har jag återanvänt en del av det jag tidigare skrivit här på bloggen.


* Eftersom min tyska är bristfällig har jag läst tre volymer i engelsk översättning: "What I saw. Reports from Berlin 1920-1933" (Norton, 1996)"The hotel years" (New directions, 2015) och "Reports from a Parisian paradise. Essays from France 1925-1939". (Norton, 2004)



måndag 29 januari 2018

Ishiguromania

Måndag morgon. Mörker och blåst, regn mot fönsterrutorna. Jag dricker en första kopp starkt, hett kaffe och ingenting hindrar mig från att sträcka ut handen efter en bok och börja läsa. Ingenting, förutom det att jag borde skriva några rader här.

Jag har fortsatt att läsa Kazou Ishiguro. Efter den briljanta "The remains of the day" i höstas har jag nu fortsatt med "The buried giant" (som jag skrev om nyss), "When we were orphans", "The unconsoled" och novellsamlingen "Nocturnes". Och så nu "Never let me go".

Så många har skrivit så intelligent och så bra om Ishiguro, att jag på något sätt inte haft lust att försöka skriva. Jag har bara läst. Vilket inte är bra:
"Ty ju mer man läser, desto mindre spår lämnar det lästa efter sig i själslivet; det blir som en tavla fylld med text skriven över text. Förty blir det inget idisslande; men endast genom ett sådant tillägnar man sig det lästa. Om man läser oavbrutet, utan att efteråt tänka dess mera på det lästa, så rotar det sig inte och går för det mesta till spillo." *

Kanske några rader här då om "Never let me go", i alla fall.


Det är en märklig bok. Genom berättarrösten Kathy skildras en engelsk internatskola som är som alla andra engelska internatskolor, utom i det avseendet att de barn och ungdomar som undervisas där, avskilda från samhället, är klonade mänskliga varelser, framtagna enbart för att fylla rollen som organdonatorer.

I den kontrafaktiska version av England under 1990-talet som Ishiguro skapat förhåller det sig så att det finns ett antal liknande inrättningar. Och det är ett normalt, icke ifrågasatt förhållande. Och det som gör framställningen ännu mer skrämmande är att inte heller de klonade huvudpersoner vi följer, Kathy, Ruth och Tommy, ifrågasätter sin roll som blivande organdonatorer.

De vägrar inte, de accepterar att ingå i ett system där de efter avslutat utbildning, i bästa fall, som Kathy,  under ett antal år kan vara skötare åt donatorer, innan även de blir donatorer. Deras korta liv leder fram till "fullbordandet", dvs döden, efter tre eller fyra donationer.

Ishiguro är formidabelt skicklig. Det dröjde ända till slutet av boken innan den naturligaste invändningen dök upp: klonerna undervisas på internatet som vilka ungdomar som helst, de har tillgång till ett bibliotek med skönlitteratur, de kommer i vuxen ålder ut till gemensamma boenden i det omgivande samhället och de rör sig fritt - men de gör inte uppror.

Det är orimligt. Men det här är science fiction. Kommer det att finnas samhällen där den vetenskapliga utvecklingens yttersta möjligheter leder till att människovärdet kan villkoras och det det som en gång bara var en mardröm blir det normala?



* Arthur Schopenhauer: "Om läsning och böcker" (i: "Klassisk horisont - essäer från fem sekler". Översatta och introducerade av Harry Järv. Cavefors, 1970.

torsdag 11 januari 2018

The buried giant

Jag läser aldrig fantasy. Därför var jag lite tveksam när jag började läsa Kazuo Ishiguros ”The buried giant” (Faber and Faber, 2015). Jag läste någonstans att Ursula K Le Guin hade blivit sur för att Ishiguro menat att boken inte alls var fantasy fast den var det och att Ishiguro dessutom nedvärderat genren. Hur som helst, jag började läsa och var snart fast, även om det här fanns gott om fantasy-ingredienser, som vättar, troll och drakar.

Boken utspelas i England under fem- eller sexhundratalet, eller det England som skulle följa på den romerska tiden, en tid då inträngande saxare i blodiga krig drivit britter västerut och landet ligger öde, med romerska vägar förstörda och villor i ruiner. Allt är osäkert. Vilka är vänner och vilka är fiender. Knektar och rövare gör vägarna osäkra. Dessutom hotas man ständigt av diverse övernaturliga väsen.

Ett äldre par, Axl och Beatrice, lever i en primitiv bondbygemenskap där de av någon anledning är illa sedda. De älskar varandra innerligt och vill varandra väl. De minns svagt att de har en son, som av oklara skäl lämnat dem och som de tror befinner sig i en annan by och som kommer att välkomna dem och låta dem leva där, så de beger sig på en mödosam vandring dit.

Det är inte bara Axl och Beatrice som har problem med att minnas. Hela landet är insvept i ett slags dimma, som visar sig vara andedräkten från en drake, en andedräkt som gör att människor inte längre minns, inte långt bakåt, ibland inte ens dag för dag.

På vägen möter Axl och Beatrice en saxisk krigare och en brittisk riddare i rustning, den senare en åldrig don quijoteliknande brorson till den döde Kung Arthur. De båda har olika mål: den förre vill döda draken som sprider glömska, för att hålla minnet av alla oförätter vid liv och för att kunna fortsätta att bekämpa britterna och den senare vill förhindra detta, för att glömskan ska leda till att krigen kommer till ett slut. Det antyds att även Axl har ett förflutet som riddare hos Kung Arthur, att han kämpat för fred och försoning.

Paret och deras följeslagare förflyttar sig långsamt, liksom berättelsen. Alla talar till varandra på ett formelartat, höviskt sätt. Även om det mesta återberättas långsamt saknas det inte dramatik. Men det är i grunden en melankolisk bok, med ett nästan drömlikt tempo.

Axl och Beatrice vill fortsätta att vara tillsammans efter döden. Det finns en färjkarl som kan ta dem med i sin båt till den ö där de döda vistas. Men villkoret för att efter döden få fortsätta att leva tillsammans är att båda som bevis för den ömsesidiga kärleken berättar om samma mest värdefulla minne  Men vill de egentligen minnas allt av sitt förflutna? Finns det inte oläkta sår? Kan de då fortsätta att älska varandra?

Till slut möts krigaren och riddaren i en envig vid drakens håla. Och Axl och Beatrice möter färjkarlen vid stranden.

Jag ska inte avslöja hur det går.




söndag 7 januari 2018

Ett nytt år och Ekelund påminner mig

Ett nytt år och Ekelund påminner mig. Men jag vet ju.
"Dagen är en prins som går förklädd. Lifvets konst är att hålla dagen i ära.
Så listigt är lifvet, att vi för idel indisposition och förströddhet låta det gå oss ur händerna. Alltid var där något som först skulle röjas ur vägen, fejas väck; alltid var det någon annan dag som skulle bli den riktiga och aldrig den närvarande, som ju var en helt simpel vanlig dag.
När man ser i sitt lif och söker finna ut grundfelet, hvad ser man, nästan alltid? Hopp och fruktan voro de begge vampyrerna som sögo blodet ur dig. Man kallar dem med ett namn 'indisposition'. Att vänta något är den sämsta formen för tillvaro. [...]
Hela lifvet borde betraktas som den sista dagen, utan nåd och respit. De svaga gå ständigt och vänta på undanröjandet af något hinder. När så skett, då först skall deras kraft visa sig i sin glans. De naiva! Det var ju just i genomskådandet af denna lifvets godmodigt elaka list som kraften skulle röjt sig. Och när 'hindret' är väck, då se de, och fatta likväl icke, att nu är också hela affären väck för dem."
 (Veri similia II, 1916)