torsdag 22 mars 2018

Om vanor - och en efterlysning (som snabbt gav resultat...)

Jag är en vanemänniska. Min vardag präglas av vanor. Hur mina dagar ser ut, när och hur jag gör saker. Dagarna liknar varandra.

Men så är jag ju också en vanlig människa. Vanlig, van-lik. Lik mina vanor, i överensstämmelse med mina vanor. Mina vanor trogen. Styrd av vanorna?

Vi är väl alla styrda av vanor. Det mesta i livet är ju ett repeterande av gårdagen. Man behöver inte alltid tänka så mycket. Tandborstning kräver inte reflekterat beslutsfattande.

I vårt aktiva yrkesliv styrs vi av hela samhällets tidsreglementering. Där kommer man inte undan. Det finns bara arbetstid eller fritid. (Ett hemskt ord: fritid).

När jag blev pensionär ändrades förutsättningarna. Det jag helst sysslade med på fritiden fick större utrymme. Men ganska snart märkte jag att även denna livsfas kom att präglas av vanor. Andra vanor. Mer vanor skapade av egna behov, mindre styrt av omvärldens krav.

Nåja, lyckligtvis lever jag ett ganska normalt socialt liv; jag håller mina eremitiska böjelser i schack.

Men också vanor som tillåter mig att bryta med vanor, som tillåter mig att plötsligt vända om, att stanna till i steget och se och göra saker på ett annat sätt, och andra saker, eftersom jag nu har tid till det. Kanske inte så mycket annorlunda saker, eftersom jag nu väldigt mycket och oåterkalleligt är den jag är.

Är det bra eller dåligt att vara vanemänniska? Jag tror inte att man kan generalisera. Var och en blir salig på sin fason. Jag är om inte salig så i alla fall nöjd med min. (Ett visst mått av acceptans är nödvändigt vid min ålder).

                                                                     *

Mitt egentliga ärende här är en efterlysning. Härom dagen när jag kom att tänka på hur mycket vanorna styr våra liv så dök några diktrader av Lars Gustafsson upp i minnet.

De handlade just om vanor, om hur lätt vi hamnar i vanor, hur vanorna söker upp oss. I dikten hade vanorna en kvinnlig gestalt. Men jag mindes inte någon ordalydelse. Jag hade snarare bara en bild av textrader med denna innebörd.

Jag gick till hyllan och började bläddra och läsa, från de senaste diktsamlingarna bakåt. Efter en timme gav jag upp. Jag hittade ingen dikt som motsvarade minnet. Är det ett falskt minne? Det är ju långt ifrån glasklart. Ändå finns det där. Har min hjärna på något märkligt sätt genererat Lars Gustafssonska diktrader?

Har någon lösningen på detta bryderi?

PS några timmar senare: Ja, den eminente Per Falk hade lösningen och visade att googling var effektivare än analogt bläddrande. Och min minnesbild hade vissa brister. Det var dikten "Vanor" i samlingen "Förberedelser för vintersäsongen" (1990).

VANOR

De kommer flygande som fåglar.
Och slår sig ner.

Bara ett sätt att nicka emot obekanta.
Kvällsgroggen. Morgonlöpningen

lika i alla väder. Besöken
vid stranden. Varför ge änderna bröd?

Man vet aldrig för hur länge
Eller varifrån de kommer.

De har så lite med oss att göra.
Vi kunde lätt ha haft helt andra.

Men när de nu slutligen bestämt sig
att häcka här, i denna skog,

är det av dem vi består.
Och man kommer att minnas oss

som en knippe utav vanor.
Och inte den de bodde hos.



lördag 17 mars 2018

"I informationssamhället når oss allt utan vikt genast, men mycket av vikt aldrig"

Bredvid "Minnets hemligheter : en bok om Erik Gustaf Geijer" i hyllan stod "Krigsvinter : dagbok från skogen" (2002), där Anders Ehnmark med utsiktspunkt från torpet i Nykvarn följer naturens förändringar och hur kriget mot terrorismen sprider sig i världen efter 11 september. ("Flera skurkstater döper om sitt ordinarie förtryck till krig mot terrorismen och sluter upp i den stora kampen.")
Jag började läsa och var fast. Ehnmark är en klok man och en lysande stilist.

Geijer dyker upp här också. I det nya informationssamhället sprider sig informationen blixtsnabbt. Jämfört med till exempel på Geijers tid: "[d]et fortaste ett meddelande kunde färdas då var i galopp, ca 10 km i timmen."
"Vilka nyheter når honom alltså i mörkret på Övre Slottsgatan i Uppsala, i stearinljusens värld? Allt av vikt på kontinenten når honom, men nästan allt utan vikt förbigår honom. För oss är det tvärtom. I informationssamhället når oss allt utan vikt genast, men mycket av vikt aldrig."


torsdag 15 mars 2018

Omläsning: Anders Ehnmark om Erik Gustaf Geijer

Torsdag. Kylan är tillbaka. Jag läser Ola Larsmo i DN om Erik Gustaf Geijer, där han menar att Geijers radikalt demokratiska idéer idag kan användas mot det tilltagande populistiska mörkret. Vilket leder mig till hyllan och Anders Ehnmarks "Minnets hemligheter. En bok om Erik Gustaf Geijer" från 1999.

Enligt anteckningen på titelsidan läste jag den när den kom ut. Men det är ju snart tjugo år sedan, och jag mindes den bara vagt, som en del i min halvbildnings kunskap om tidiga liberala strömningar i Sverige. Nu har jag ägnat dagen åt en omläsning, bara avbruten av nödvändiga hushållssysslor och en timmes rask stavgång i iskall ostlig vind (Kärragärderundan), med den karelska fårskinnsmössan nerdragen över öronen.

Geijers radikala republikanism pekade mot framtiden, mot allmän rösträtt, mot demokratins genomförande och mot moderniteten. Vad har hänt sedan dess? Enmark skriver för tjugo år sedan, och orden är än mer aktuella idag:
"Läst idag kastar han ljus över en motsatt rörelse, från republikanism tillbaka till feodalism kan man säga. Med feodalism menar jag de utompolitiska sammanhang där människan sägs råda över sitt liv, det civila samhället, privatlivets nätverk, riddarordnar på marknaden, men alltid ett sammanhang utanför politiken, det vill säga idag: utanför demokratin. Hon uppnår sin frihet som medlem, anförvant eller kund, men inte längre som medborgare, då hon istället sägs uppnå underkastelsen. Lokalsamhället glimmar åter under borgen, och det är omodernt med republikanism. Den tendens jag försöker beskriva kan kallas en omodernisering av samhället. Då vi följer Geijer in i moderniteten märker vi att vi kanske är påväg i motsatt riktning."
                                                               Erik Gustaf Geijer

söndag 11 mars 2018

Västkustvinter, tvivel, håglöshet

Söndag förmiddag. Igår blå himmel, sol och bländande vita snörester; idag mulet med snöblandat regn av och till. Västkustvinter.

Sitter här och bläddrar bakåt bland blogginläggen. Istället för att skriva något nytt. Niohundrasjuttiotvå publicerade inlägg. De flesta helt korta, några med mer substans och ett och annat som jag fortfarande tycker är läsvärt. Och några med intressanta kommentarer. Varför detta tillbakablickande? Varför skriver jag inte lika flitigt som förr? Jag läser ju en del?

Sven Lindqvists femtiotalsböcker, "Ett förslag", Handbok", "Hemmaresan","Praktika", intervjuboken med Stefan Jonsson och Ragnar Haakes avhandling har legat här på skrivbordet ett tag.
Lästa, bläddrade i. Insatta i hyllan, framplockade igen. I en vag ambition att skriva något sammanhängande om dem och hur Lindqvist lämnade femtiotalets utopi om ett liv i konsten, en frihetskonst, som trots ambitionen att dra in verkligheten visade sig vara just en utopi, bakom sig och från och med "Myten om Wu Tao-tsu" började ta sig an tillståndet i världen, imperialismens historia och massornas elände.

Men det görs ju bättre än jag kan göra det, i avhandlingen och i intervjuboken. Det bästa jag kan göra är att peka och säga, tag och läs!

                                                                *

Jag kanske ska syssla med något annat? Det kanske är som Robert Louis Stevenson skriver:
"Books are good enough in their own way, but they are a mighty bloodless substitute for life. [...] And if a man reads very hard, as the old anecdote reminds us, he will have little time for thought."*
                                                    Robert Louis Stevenson (1850-1894)

____________________________________________________________________________
*Robert Louis Stevenson: An Apology for Idlers. Penguin, 2009.



fredag 23 februari 2018

Morgonläsning, Thoreau

Fredag morgon. Det ljusnar allt tidigare nu. Snön ligger kvar. Jag lägger in ved i pannan och läser vidare i Ragnar Haakes spännande avhandling om Sven Lindqvists tidiga författarskap.

Vad är ett nödvändigt liv? Vad är nödvändigt i livet? Hur ska vi leva? En av Lindqvists inspiratörer är Henry David Thoreau. Jag går till hyllan, tar fram och läser i "Walden":
"När en människa väl fått värmen genom de olika sätt som jag beskrivit, vad är det då hon vill ha därefter? Säkerligen inte mer värme av samma slag, såsom mer och kraftigare föda, större och praktfullare hus, finare och tjusigare kläder, eldar som är talrikare, oupphörliga och hetare, och så vidare. När hon skaffat sig det som är nödvändigt för livet, finns det ett annat alternativ än att bara skaffa sig överflödigheter; det är att våga börja leva i nuet, då frigörelsen från det dagliga knoget tar sin början."*
 Jag häller upp ännu en kopp kaffe och begrundar det privilegierade i min livssituation. Så länge den varar.

________________________________________
* Citatet från Peter Handbergs översättning 2006.

onsdag 21 februari 2018

Snön faller

Onsdag eftermiddag. Snön faller. Det är alldeles vindstilla. Flingorna faller sakta rakt ner och skapar ett tunt, mjukt täcke på marken. Det är någon plusgrad, men ska bli kallare, så jag fyller källaren med ved. Går ut till vägen och hämtar posten. Skapar nya spår.


Frånsett dessa nödvändiga expeditioner håller jag mig inne.

Jag läser Stefan Jonssons och Sven LindqvistsSanningskonst. Samtal om ett författarskap” (Bonniers, 2018).  Boken är resultatet av femton samtal, som dels följer SL:s författarskap kronologiskt, verk för verk, och dels gör några tematiska tvärsnitt.
För den som länge följt och beundrat Sven Lindqvist är det här en guldgruva.

Jag läser recensioner och de flesta är med all rätt mycket positiva. Något undantag finns, som dels pekade på en viss självupptagenhet hos Lindqvist, dels en ovilja från Lindqvists sida att följa Jonsson ut i mer principiella försök att föra in böckernas  resonemang i dagsaktuella perspektiv. Åtminstone det andra håller jag i viss mån med om. Det hade gjort boken ännu mer spännande.

Samtidigt läser jag (ständigt jagad av Fullständighetsdjävulen...) Ragnar Haakes avhandling "Frihetskonst. Författarroll och modernitet genom Sven Lindqvists tidiga författarskap" (Atlas, 2013). Inledningsvis lite mycket Bourdieu och Adorno, men sedan alltmer intressant.

Lindqvist gillar inte Haake: "I registret finner jag idel Adorno och ett tjugotal andra teoretiker på modet som jag aldrig hade läst ett ord av när jag skrev mina fem första böcker, som han analyserar. De författare som å andra sidan verkligen betydde någonting för mig när de där böckerna blev till nämns bara flyktigt i en uppräkning."


Och där ligger de, böckerna. Hoppas jag blir insnöad...

onsdag 14 februari 2018

Joseph Roths "Radetzkymarschen"

Onsdag förmiddag. Solen är på väg att skingra det tunna molntäcket. Långsamt är något som ser ut som ett vårljus på väg över fälten och träden. En illusion naturligtvis, men ändå. En välbehövlig illusion. Kastanjens knoppar är klibbiga. Och hörs inte fåglarna lite mer? Men snart kommer det meningslös snö, som strax smälter bort i meningslöst slask.

Denna förmiddag avslutar jag läsningen av Joseph Roths "Radetzkymarschen", som har kommit i en ny utgåva på förlaget Lind & Co. Det är en omläsning, jag läste den första gången för några år sedan.  Men den håller för flera omläsningar.

Till skillnad mot Roths expressionistiska språk i andra romaner är det här en klassisk roman med massor av färg- och doftrika miljöer, fascinerande och trovärdiga karaktärer och en sinnrikt sammanflätad historia om tre släktled von Trottas upphöjelse och nedgång i ett mångnationellt rike, likaledes på nedgång, habsburgsmonarkins Österrike-Ungern.

Stamfadern Trotta, en enkel bondson från byn Sipolje i Slovenien, räddar som löjtnant kejsar Franz Josefs liv under slaget vid Solferino 1859, genom att slita ner kejsaren från hans häst och själv såras av den kula som var avsedd åt kejsare. Som belöning adlas bondsonen som Josef Trotta von Sipolje.

När Josef Trotta upptäcker att hans hjältedåd skildrats på ett alltför romantiserat sätt i en läsebok för barn blir han besviken, det strider mot hans hedersbegrepp. Därför bestämmer han att sonen inte ska bli militär.

Sonen blir jurist och ämbetsman, kretspresident i en landsortsstad, och är en inkarnation av monarkins traditionella dygder. Han däremot styr med patriarkal hand in sin son Carl Josef på den militära banan, något som visar sig vara helt fel. Carl Josefs militära karriär blir misslyckad, trots att han är sonson till hjälten från Solferino. Till slut hamnar han som infanterilöjtnant i en by monarkins yttersta östra utpost, två mil från ryska gränsen, i det avlägsna Galizien där så många av Roths berättelser utspelas.

Man kan läsa "Radetzkymarschen" som en nostalgisk, men samtidigt ironiskt registrerande skildring av en samhällsordning som går mot sin oundvikliga upplösning, lika oundviklig som döden för den åldrande kejsaren. Den från början röde Joseph Roth kom under sitt liv alltmer att idealisera det upplösta habsburgska imperiet. Han ville ha kvar de värden som höll samman det kosmopolitiska, mångnationella imperiet, det som skapade ordning och höll aggressioner i schack.

Jag tror att man ska se denna hans nostalgi i ljuset av hans outtröttliga kamp mot den framväxande fascismen och nazismen i Europa, inte minst avläsbar i hans omfattande journalistik.*

Kanske kan man höra Roth tala genom läkaren Skowronek i samtal med den mot slutet av sitt liv alltmer desillusionerade kretspresidenten:
" - Det var andra tider, svarade Skowronek. Inte ens kejsaren bär i dag ansvaret för sitt rike. Ja, det ser ut som om Gud själv inte längre vill bära ansvaret för världen. Det var lättare förr! Allt var tryggt och säkert. Varenda sten låg på sin plats. Livets vägar var raka och jämna. De trygga taken låg skyddande över husen. Men nu för tiden, herr baron, nu för tiden ligger stenarna härs och tvärs och i farliga högar på vägarna, och taken har hål, det regnar in i husen och var och en måste själv avgöra vilken väg han ska gå och i vilket hus han ska flytta in." 

Mot slutet av romanen finns en fantastisk episod. Det regemente där Carl Josef von Trotta tjänstgör bestämmer sig för att liva upp vardagen genom att fira sitt nittionioårsjubileum (som förövning inför regementets hundraårsjubileum) med en fest, dit man bjuder in så många förnäma gäster som möjligt. Inte många kommer.

Det är högsommar 1914. Det paraderas på exercisplatsen. I en slottspark spelar musikkårer. Det säljs konfekt, champagne och tombolalotter. Girlander och kulörta lyktor dinglar från träden i parken.
Mitt under festen börjar ett våldsamt åskväder byggas upp. Kraftiga vindstötar, blixtar på avstånd. Oron sprider sig. Det börjar ösregna.

Då kommer en ordonnans ridande och frågar efter regementschefen, Överste Festetics, och överlämnar ett kuvert. Översten sliter upp kuvertet och läser brevets enda mening, skriven med blåpenna:
"Tronföljaren säges ha blivit mördad i Sarajevo."
Översten försöker först hemlighålla brevets innehåll, men det lyckas inte och när regementets officerare samlas blir deras reaktioner en bild av bräckligheten hos det habsburgska riket. Alla är berusade. Några vägrar tro på meddelandet och menar att det bara är ett rykte. Plötsligt börjar de ungerska officerarna tala ungerska sinsemellan.
"Jelacich, en sloven, blev arg. Han hatade ungrarna lika mycket som han föraktade serberna. Han älskade monarkien, han var en fosterlandsvän. Men där stod han med fosterlandskärleken i sina utsträckta, rådvilla händer, liksom en flagga som måste hissas någonstädes och som det inte fanns någon flaggstång till."
Och när slovenen vill att man ska tala tyska brister en ungrare ut:
"Jag ska säga det på tyska: vi har kommit överens om, mina landsmän och jag, att vi kan vara glada, om det svinet är ur världen!"
Sedan bryter kriget ut och sonsonen till hjälten från Solferino söker upp sin egen död under en oordnad reträtt på östfronten och kejsaren dör och kretspresidenten dör och Österrike-Ungern upplöses.

"Radetzkymarschen" är nog en av de bästa romaner jag läst.



PS: Som så ofta finns det en längre och bättre text om boken hos en skicklig läsare: HÄR.

PPS: Lat som jag är så har jag återanvänt en del av det jag tidigare skrivit här på bloggen.


* Eftersom min tyska är bristfällig har jag läst tre volymer i engelsk översättning: "What I saw. Reports from Berlin 1920-1933" (Norton, 1996)"The hotel years" (New directions, 2015) och "Reports from a Parisian paradise. Essays from France 1925-1939". (Norton, 2004)



måndag 29 januari 2018

Ishiguromania

Måndag morgon. Mörker och blåst, regn mot fönsterrutorna. Jag dricker en första kopp starkt, hett kaffe och ingenting hindrar mig från att sträcka ut handen efter en bok och börja läsa. Ingenting, förutom det att jag borde skriva några rader här.

Jag har fortsatt att läsa Kazou Ishiguro. Efter den briljanta "The remains of the day" i höstas har jag nu fortsatt med "The buried giant" (som jag skrev om nyss), "When we were orphans", "The unconsoled" och novellsamlingen "Nocturnes". Och så nu "Never let me go".

Så många har skrivit så intelligent och så bra om Ishiguro, att jag på något sätt inte haft lust att försöka skriva. Jag har bara läst. Vilket inte är bra:
"Ty ju mer man läser, desto mindre spår lämnar det lästa efter sig i själslivet; det blir som en tavla fylld med text skriven över text. Förty blir det inget idisslande; men endast genom ett sådant tillägnar man sig det lästa. Om man läser oavbrutet, utan att efteråt tänka dess mera på det lästa, så rotar det sig inte och går för det mesta till spillo." *

Kanske några rader här då om "Never let me go", i alla fall.


Det är en märklig bok. Genom berättarrösten Kathy skildras en engelsk internatskola som är som alla andra engelska internatskolor, utom i det avseendet att de barn och ungdomar som undervisas där, avskilda från samhället, är klonade mänskliga varelser, framtagna enbart för att fylla rollen som organdonatorer.

I den kontrafaktiska version av England under 1990-talet som Ishiguro skapat förhåller det sig så att det finns ett antal liknande inrättningar. Och det är ett normalt, icke ifrågasatt förhållande. Och det som gör framställningen ännu mer skrämmande är att inte heller de klonade huvudpersoner vi följer, Kathy, Ruth och Tommy, ifrågasätter sin roll som blivande organdonatorer.

De vägrar inte, de accepterar att ingå i ett system där de efter avslutat utbildning, i bästa fall, som Kathy,  under ett antal år kan vara skötare åt donatorer, innan även de blir donatorer. Deras korta liv leder fram till "fullbordandet", dvs döden, efter tre eller fyra donationer.

Ishiguro är formidabelt skicklig. Det dröjde ända till slutet av boken innan den naturligaste invändningen dök upp: klonerna undervisas på internatet som vilka ungdomar som helst, de har tillgång till ett bibliotek med skönlitteratur, de kommer i vuxen ålder ut till gemensamma boenden i det omgivande samhället och de rör sig fritt - men de gör inte uppror.

Det är orimligt. Men det här är science fiction. Kommer det att finnas samhällen där den vetenskapliga utvecklingens yttersta möjligheter leder till att människovärdet kan villkoras och det det som en gång bara var en mardröm blir det normala?



* Arthur Schopenhauer: "Om läsning och böcker" (i: "Klassisk horisont - essäer från fem sekler". Översatta och introducerade av Harry Järv. Cavefors, 1970.

torsdag 11 januari 2018

The buried giant

Jag läser aldrig fantasy. Därför var jag lite tveksam när jag började läsa Kazuo Ishiguros ”The buried giant” (Faber and Faber, 2015). Jag läste någonstans att Ursula K Le Guin hade blivit sur för att Ishiguro menat att boken inte alls var fantasy fast den var det och att Ishiguro dessutom nedvärderat genren. Hur som helst, jag började läsa och var snart fast, även om det här fanns gott om fantasy-ingredienser, som vättar, troll och drakar.

Boken utspelas i England under fem- eller sexhundratalet, eller det England som skulle följa på den romerska tiden, en tid då inträngande saxare i blodiga krig drivit britter västerut och landet ligger öde, med romerska vägar förstörda och villor i ruiner. Allt är osäkert. Vilka är vänner och vilka är fiender. Knektar och rövare gör vägarna osäkra. Dessutom hotas man ständigt av diverse övernaturliga väsen.

Ett äldre par, Axl och Beatrice, lever i en primitiv bondbygemenskap där de av någon anledning är illa sedda. De älskar varandra innerligt och vill varandra väl. De minns svagt att de har en son, som av oklara skäl lämnat dem och som de tror befinner sig i en annan by och som kommer att välkomna dem och låta dem leva där, så de beger sig på en mödosam vandring dit.

Det är inte bara Axl och Beatrice som har problem med att minnas. Hela landet är insvept i ett slags dimma, som visar sig vara andedräkten från en drake, en andedräkt som gör att människor inte längre minns, inte långt bakåt, ibland inte ens dag för dag.

På vägen möter Axl och Beatrice en saxisk krigare och en brittisk riddare i rustning, den senare en åldrig don quijoteliknande brorson till den döde Kung Arthur. De båda har olika mål: den förre vill döda draken som sprider glömska, för att hålla minnet av alla oförätter vid liv och för att kunna fortsätta att bekämpa britterna och den senare vill förhindra detta, för att glömskan ska leda till att krigen kommer till ett slut. Det antyds att även Axl har ett förflutet som riddare hos Kung Arthur, att han kämpat för fred och försoning.

Paret och deras följeslagare förflyttar sig långsamt, liksom berättelsen. Alla talar till varandra på ett formelartat, höviskt sätt. Även om det mesta återberättas långsamt saknas det inte dramatik. Men det är i grunden en melankolisk bok, med ett nästan drömlikt tempo.

Axl och Beatrice vill fortsätta att vara tillsammans efter döden. Det finns en färjkarl som kan ta dem med i sin båt till den ö där de döda vistas. Men villkoret för att efter döden få fortsätta att leva tillsammans är att båda som bevis för den ömsesidiga kärleken berättar om samma mest värdefulla minne  Men vill de egentligen minnas allt av sitt förflutna? Finns det inte oläkta sår? Kan de då fortsätta att älska varandra?

Till slut möts krigaren och riddaren i en envig vid drakens håla. Och Axl och Beatrice möter färjkarlen vid stranden.

Jag ska inte avslöja hur det går.




söndag 7 januari 2018

Ett nytt år och Ekelund påminner mig

Ett nytt år och Ekelund påminner mig. Men jag vet ju.
"Dagen är en prins som går förklädd. Lifvets konst är att hålla dagen i ära.
Så listigt är lifvet, att vi för idel indisposition och förströddhet låta det gå oss ur händerna. Alltid var där något som först skulle röjas ur vägen, fejas väck; alltid var det någon annan dag som skulle bli den riktiga och aldrig den närvarande, som ju var en helt simpel vanlig dag.
När man ser i sitt lif och söker finna ut grundfelet, hvad ser man, nästan alltid? Hopp och fruktan voro de begge vampyrerna som sögo blodet ur dig. Man kallar dem med ett namn 'indisposition'. Att vänta något är den sämsta formen för tillvaro. [...]
Hela lifvet borde betraktas som den sista dagen, utan nåd och respit. De svaga gå ständigt och vänta på undanröjandet af något hinder. När så skett, då först skall deras kraft visa sig i sin glans. De naiva! Det var ju just i genomskådandet af denna lifvets godmodigt elaka list som kraften skulle röjt sig. Och när 'hindret' är väck, då se de, och fatta likväl icke, att nu är också hela affären väck för dem."
 (Veri similia II, 1916)