onsdag 12 december 2018

Vergilius: Aeneiden

På tal om att läsa klassiker. När jag nu läst Vergilius "Aeneiden" en andra gång har jag blivit än mer övertygad om att ett betydande diktverk kräver omläsning. Denna andra läsning har gjort mig bekant med verket. Jag var mer hemmastadd och såg att vissa partier lämpade sig mer för snabbare läsning, medan andra krävde långsamhet, omtagning, eftertanke.
Inte så att jag blivit någon expert, till det krävs kraft och förmåga som jag inte har. Men omläsningen och inte minst översättarens omfattande kommentarer gav möjlighet till djupare insikt.

"Aeneiden" består av tolv sånger på hexameter om cirka tiotusen rader och skildrar hur den trojanske fursten Aeneas lyckas fly från det brinnande Troja, bärande sin far Anchises på ryggen och med sin son Iulius vid handen och följd av en folkspillra på ett antal skepp färdas över Medelhavet för att efter diverse äventyr efter flera nå fram till det land där han av ödet utsetts att grunda det världsomspännande romerska imperiet.

Den tragiska kärlekssagan med drottning Dido i Karthago, där Aeneas tvingas av sitt öde att svika sin kärlek och därmed driva Dido i döden och besöket i dödsriket, där Aeneas möter både sin döde far och den oförsonliga Dido, är kanske de mest gripande delarna i hela verket.

Till slut landar Aeneas flotta vid Tiberns strand i det Latien där den åldrade Latius är kung och vars unga dotter Lavinia uppvaktas av flera friare. Men Latius har  i en spådom fått veta att bara en främling kan äkta Lavinia. Den främste av friarna, Turnus, samlar trupper till krig mot Aeneas och hans trojaner.

Striderna mellan trojanerna och Turnus trupper upptar den senare och större delen av verket.
"Men med kraft stöts svärdet in i Eurylaos' sida
och fläker upp hans vita bröst innan Nisos har tystnat.
Ned sjunker gossen, död; längs ädelt formade lemmar
rinner blodet, och tungt mot skuldran faller hans huvud
såsom när plogens kniv skär av en purpurröd blomma
och den försmäktande dör, som vallmon på utmattad stängel
sänker hjässan, böjd av en häftig regnskur mot marken."
Till slut möts Aeneas och Turnus i en envig där Aeneas först tvekar, men sedan dödar sin motståndare, som hämnd för att denne dödat sonen till Aeneas allierade kung Evandros, som styr den fattiga bondby på de kullar som långt senare ska bli Rom.

                                                             Aeneas i underjorden

Och där slutar också verket. Eller förblev oavslutat, eftersom Vergilius inte hann avsluta det före sin död. Hans önskan var att det ofullbordade verket skulle brännas, men kejsar Augustus hindrade detta och såg till att det utgavs, inte utan skäl då det på ett sätt kan läsas som en "hyllningsdikt i förklädnad" till Augustus, som Bengt Holmqvist skriver i förordet. Under besöket i underjorden målas hela den ödesbestämda, kommande romerska historien upp, med Aeneas som grundaren, fram till Caesar Augustus fredsrike.

"Andra må forma brons mer konstfullt och låta den andas,
fånga ett levande ansiktes drag i marmor, och bättre
hävda vid domstol sin sak, med ritstav teckna planeters
banor, och förutspå när stjärnor stiger ur havet;
din lott, romare, är att styra de övriga folken,
upprätta fred - det skall bli din konst - och skonsamt behandla
slagna som söker skydd, men nedslå alla som trotsar."

Liksom i "Odysséen" är gudarna mycket aktiva i "Aeneiden". De ingriper i olika förklädnader i människorna förehavanden och styr människorna mot deras givna öden. Juno motarbetar Aeneas, Venus hjälper honom. Det sistnämnda inte förvånande, eftersom Venus dessutom är mor till Aeneas. Gränsen mellan gudarnas och människornas värld är öppen.

Varför då läsa Aeneiden? För att öka på sitt bildningskapital? Ja, varför inte? Många klassiska verk ingår i ett sammanhängande litterärt universum. Aeneiden är inte möjlig utan Odysséen. Den gudomliga komedin är inte möjlig utan Aeneiden. Men framför allt för att det är en fascinerande och gripande skildring. Det är inte utan skäl Aeneiden fortfarande är levande efter tvåtusen år..

PS:
Jag blev uppmärksammad på att det finns en "fortsättning" på Aeneiden. Vad hände efter slutstriden? Kungadottern Lavinia skymtar bara förbi i några versrader. Hon yttrar inte ett ord. Det är männens värld. Ändå var det ju hon som skulle bli Aeneas hustru. Ursula K. Le Guin har skrivit en mycket intressant roman, "Lavinia", där kungadottern är huvudpersonen. Jag ska återkomma till den, hoppas jag.


onsdag 5 december 2018

Vasskrift i vatten

I brist på annat. Vasskrift i vatten, Valasjön.


torsdag 15 november 2018

Varför ska man läsa klassikerna?

Varför ska man läsa klassikerna?

För någon tid sedan satt jag på en balkong med utsikt över Nemisjön uppe i Albanobergen, inte långt från Rom, med ett glas vitt vin tillhands och försjunken i läsningen av Vergilius "Aeneiden".
Vilken plats kunde vara lämpligare för läsning av Vergilius än där, i den del av Italien som var målet för Aeneas och hans skepp, det Hesperien där han med benäget bistånd av gudarna skulle komma att grunda det romerska riket?


Läsningen hade jag påbörjat hemma, den fortsatte i Italien och avslutades några dagar efter hemkomsten.

Italo Calvino ställer frågan om klassikerna i en essä med titeln "Why read the classics?"*

Han går mycket systematiskt tillväga och definierar i femton punkter vad som kännetecknar ett klassiskt litterärt verk och varför vi bör läsa klassiker. Jag håller med om de flesta av punkterna.

Calvino skriver inledningsvis att en klassiker är en bok som belästa personer, när de läser den, säger sig göra en omläsning av, inte att de läser den för första gången. Och att man sannolikt kan spåra en viss skenhelighet här. För vem, hur beläst han än är, har läst alla klassiker?

En av Calvinos punkter, den fjärde, kan jag obetingat skriva under på. Den att en klassiker kan definieras som ett litterärt verk som kräver omläsning:
"A classic is a book which with each reading offers as much of a sense of discovery as the first reading."
Det är en erfarenhet jag gjort åtskilliga gånger. Nu senast med "Aeneiden", som jag - faktiskt - börjat en omläsning av. Och det beror inte på att jag, inte utan skäl, karakteriserar mig som trögtänkt. Det är en nödvändighet. Man läser inte på samma sätt andra gången. Man får en överblick som kan ge detaljer deras rätta djup. Man kan stanna till längre i avgörande passager. Man ser samband och strukturer man inte sett tidigare.
                                                                       *

Ett fundamentalt problem när det gäller läsning av klassiker är, menar Calvino, att man ju också ska läsa annat, samtida litteratur, all den goda litteratur som inte (eller ännu inte...) är klassiker, den som kan få oss att förstå vår egen samtid. Hur uppnå den goda balansen?

Calvino skriver om hur samtiden med sitt skval, med dess flod av oväsentligheter, hotar att dränka oss (och det naturligtvis än mer idag än när Calvino skrev sin essä för trettiosju år sedan...), men att det ändå är nödvändigt att känna sin tid för att få rätt perspektiv i klassikerläsningen:
"The contemporary world may be banal and stultifying but it is always the context in which we have to place ourselves to look either backwards or forwards. In order to read the classics, you have to establish where exactly you are reading them 'from', otherwise both the reader and the text tend to drift in a timeless haze. So what we can say is that the person who derives maximum benefit from a reading of the classics is the one who skilfully alternates classic reading with calibrated doses of contemporary material."
Jag märker att jag nuförtiden mer och mer väljer klassiker och att jag försöker läsa dem omsorgsfullt. Kanske för att jag känner att det börjar bli sent i livet, att jag annars inte kommer att hinna läsa dem.
(Den kanske än mer fundamentala frågan om det verkligen är nödvändigt att ha läst dem undviker jag).

_____________________________________________________________________
Italo Calvino: "Why read the classics". Vintage books, 1999.
Vergilius: "Aeneiden". Tolkad och kommenterad av Ingvar Björkeson. Natur & kultur, 1988.


torsdag 8 november 2018

Ugglum

Jag läser visserligen några få tidskrifter, men ingen som jag läser från pärm till pärm. Ibland kan de bli liggande olästa.

När tidskriften Essä annonserades blev jag nyfiken och betalade in en prenumeration. Jag har inte blivit besviken.
Essä ska ge  "utrymme åt nyskriven svensk essäistik genom att belysa kulturhistoriska texter, bilder och objekt." Dessa "källtexter" kan "bestå av allt ifrån ett rättsfall till en kokbok, omgärdad av essäer skrivna av personer från sinsemellan olika håll. Essä vill visa hur samma källa kan framkalla skilda tolkningar och hur äldre idéer och uttryck kan ta plats i vår tid."



Det första numret kom förra året och har som "källtext" Carl Jonas Love Almqvists "Svenska fattigdomens betydelse" från 1838. Essäisterna är Henrik Berggren, Jesper Roine, Christine Zyka och Johan Jönson, alla på olika sätt läsvärda.

Det andra numret kom för några månader sen och överraskade med att som källtext ha ett "objekt" - en geometrisk jordebokskarta från 1644 över Ugglums by i Västergötland, utvikningsbar i stort format och med god tryckkvalitet. För mig som sysslat något med svensk agrarhistoria träffade detta helt rätt.
Bidragen från arkivarien Mats Höglund och professorn i ekonomisk historia Lars Magnusson belyser hur karteringen av jordbrukssamhället var ett led i överhetens maktutövning, kontrollen över landets ekonomiska resurser. Erik Andersson skriver personligt om bland annat humleodling och Lotta Lotass text om fågelperspektiv i vid mening landar på svindlande vägar till sist även den i Ugglum.

"Geometrisk" syftar på att kartorna uppmättes på ett nytt sätt, med en geometrisk metod. Höglund citerar Gustav II Adolfs instruktion 1628 till generalmatematikern Anders Bure, som lade grunden för det svenska lantmäteriet:
"Eftersom hans kunglige maijstätts nådiga mening och intent är, icke allenast att försvara sitt land och riken för fienden, utan ock efter tillfälle på allt sätt förbättra deras lägenheter, hvarför, på det hans kunglige maijstätt sådant desto bättre må kunna göra och i verket ställa, ville hans kunglige maijstätt gärna hafva en synopsis, därute hans kunglige maijstätts alla landskapers och städers lägenhet sig för ögonen ställa kunde, hvaraf hans kunglige maijstätt sedan desto bättre kan öfverse och begrunda, hvaruti och huru hvart och ett stode att reparera och förbättra."

torsdag 1 november 2018

Namnspecialister förr och nu

Den romerske filosofen Seneca skrev till sin vän Lucilius:



Vi mer sentida får nöja oss med nätet och Google.

PS: Det fanns faktiskt "namnspecialister", "slavar som hade till uppgift att kunna namnen på alla sin herres vänner och klienter."

Seneca: "Breven till Lucilius". Översättning och inledning av Magnus Wistrand. Daidalos, 2018.

torsdag 11 oktober 2018

Jodå, jag både lever och läser

Jodå, jag både lever och läser. 




På min färd genom Werner Aspenströms författarskap finner jag många anledningar att stanna till.
"Samlade dikter 1943-1997" finns i pocket nu, 846 sidor. 



onsdag 26 september 2018

En blåsig, regnig och allmänt grå onsdagsmorgon

En blåsig, regnig och allmänt grå onsdagsmorgon. Jag lägger ifrån mig Martin Kylhammars bok* om den okände Sten Selander. Nu är han inte så okänd för mig längre. En mycket intressant läsning.
Det är främst som skildrare av svenskt landskap och svensk natur som jag fascineras av Selander. Och så hans kritik av den ödesdigra rovdriften på den natur som vi är en del av.
Det han skrev redan på trettiotalet har blivit än mer relevant. Och:
"Någon geolog har föreslagit att kvartärtiden skulle anses avslutad med maskinålderns inträde, som alltså skulle få inleda en ny geologisk epok. Ty då ingrep plötsligt en ny faktor i jordens historia: människan, som med maskinernas hjälp blev en makt, jämställd med naturkrafterna, och redan har omvandlat nästan hela jordytan."
Så inleder Sten Selander sitt magnum opus "Det levande landskapet i Sverige" från 1955.

Han var inte först med denna tanke. Sverker Sörlin skriver om detta i  "Antropocen. En essä om människans tidsålder" (2017)

Och som av en händelse som ser ut som en tanke: när jag läser dagens DN och SvD fastnar jag för tre rubriker:

En radikalpessimistisk krönika på ledarsidan i DN: "Våra barn kommer att få ett litet helvete på grund av hur vi beter oss" (fri länk här).

I DN-kultur en artikel om de flyktingströmmar som alltmer beror på klimatet: "Klimatflyktingarna har redan börjat komma" (tyvärr låst länk här).

Och med anledning av en ny FN-rapport en klarsynt artikel i - av alla ställen - SvD:s näringslivsdel: "Det är marknaden som dödar vår planet" (tyvärr låst länk här)





_______________________________________________________________________________

*Martin Kylhammar: "Den okände Sten Selander. En borgerlig intellektuell" (Akademeja 1990)

tisdag 18 september 2018

Några rader om vad jag gör och vad jag läser

Äntligen några rader här. Vädret har blivit normalt och livet går sin gilla gång. Det grönskar igen och mycket har fått en andra blomning. Blåklockorna är fler nu än tidigare. Än är det bara färgskiftningar i alléns lönnar. Igår eftermiddag satt jag ute vid växthusväggen och läste i solen, efter att ha jobbat med röjsåg halva dagen. Jag kan inte klaga över min tillvaros villkor. Inte ens över att vildsvinen lämnat sitt gömställe ute i majsfältet och roat sig med att plöja upp en bra bit av en gräsmatta. Efter att jag satt upp elstängsel har de inte synts till.

Vad jag möjligtvis kan klaga på är att jag inte läser ordentligt och inte heller förmår att skriva några blogginlägg. Lite kan jag nog skylla på den varma sommaren. Men nu är det snart höst.  I grunden finns en rastlöshet och en bristande koncentrationsförmåga som irriterar mig. Ändå, vad hjälper det att klaga på sig själv?

                                                                        *

Jag har en faiblesse för civilisationskritiker. Det är goda tider för sådana nu när vi lever under antropocen och det kanske verkligen är sent på jorden.
Slumpen visade mig vägen till en civilisationskritiker som jag inte läst tidigare.

Sten Selander, (1891-1957), var poet, litteraturkritiker, essäist, botaniker, med mera och medlem av Svenska Akademien. Jag vet inte så mycket om honom, men Martin Kylhammars biografi är på väg till min brevlåda. Nu läser jag "Mark och rymd", ett urval av Selanders essayer.

Selander skriver om landskapet, om odling, om växter, djur och människor. Om förändring och utveckling. Det är trettiotal och fyrtiotal. Essäerna har titlar som "En uppsvensk landsväg", "En gammal trädgård" och "Epikuros i Lappland". Han har djupa kunskaper om naturen i vid mening.
Under allt finns en kritik av och en skepsis mot moderniteten och industrisamhället. Stilen är både stillsamt lyrisk och fackkunnigt detaljerad, ändå anspråkslöst vardaglig.
Jag läser gärna texter som dessa, även om mina fackkunskaper är ytterst bristfälliga. Det är naturligtvis ett slags eskapism. Att förflytta sig till en helt annan tid och plats.

"Förvårsnatten står blå och ogenomskinlig över Skåne. En disig halvmåne hänger långt inne i dunklet söderut. Den får småsjöarna på andra sidan Våmbs ängar att blänka isigt silvervita och vattnet i Klingvallsån att myllra av glidande, ljudlösa reflexer. Men eljest är allt utplånat: inga stjärnor, inga konturer i den milsvida utsikten som gömmer sig någonstans framför oss, där vi sitter och huttrar på backarna nedanför Silvåkra och väntar på gryningen och vildgässen."

                                                                           *

Nu sitter jag ute i trädgården och skriver det här. Det är tisdag eftermiddag. Över mitt huvud silas solen genom blodbokens grenverk. En tillfällig varmfront har kommit in söderifrån och vinden är stark och nästan ljum. En kopp kaffe står på stolskanten. Ännu en timme kan jag glömma allt annat än det jag gör just nu. Jag vill inte vara någon annanstans, inte göra något annat. Efter ett tidigt pass på gymmet följt av arbete med röjsågen känner jag en behaglig trötthet i kroppen.

Så är det inte alltid. Ibland vill man bara fly.

Man kan resa, skriver Selander, "för att komma bort från den ångest och ovisshet, det medvetande om människornas kortsynta egoism och stupida ondska, som vi ibland måste frigöra oss från åtminstone för någon dag eller timme, om vi ska kunna uthärda och leva." 

Och fortsätter: "Men den djupaste vilan och läkedomen är dock försjunkandet i en natur, som är oss så förtrogen att alla dess sinnesstämningar får svar inom oss och ändå liksom all natur så väsensfrämmande att den för oss bort från oss själva."
                       
                                                                           *

Sten Selander: Mark och rymd. Ett urval essayer om svensk natur och bygd. Bonniers 1959.



lördag 25 augusti 2018

Repris om Krilon

Jag märker till min glädje att folk som googlar på "Krilon" kommer till ett blogginlägg som jag skrev i maj 2014. Förhoppningsvis läser de också. Orsaken till den ökade trafiken är naturligtvis att Eyvind Johnsons Krilontrilogi är aktuell nu med pjäsen på Stockholms Stadsteater.

Om pjäsen är bra vet jag inte. Jag undrar om det går att förvandla dessa fantastiska romaner till teater? Kanske är det dags att lämna läsfåtöljen och bege sig till Stockholm för att få svaret?

Jag kör en repris här, för att öka träffytan. Och så vill jag ju att fler ska läsa vad jag skriver.

Så här skrev jag:

"Jag befinner mig i alla fall nu mitt i sista delen av Eyvind Johnsons Krilontrilogi, "Krilon själv", och det är inte utan skäl jag säger "befinner", för om det finns något litterärt verk som man kan just befinna sig i, så är det dessa tre romaner.

Det är ett litterärt verk som har allt.

Hur i all världen kan någon komma på idén att skildra några stockholmska näringsidkare, en fastighetsmäklare, en möbelrenoverare, en tygförsäljare, en byggmästare, en radioingenjör, en läkare, som träffas i början av 1930-talet och formerar en samtalsgrupp för att diskutera politik, konst och tidens problem och vars affärsverksamheter under de första krigsåren attackeras av två fientliga företagare, som vill monopolisera marknaden, skapa ett slags diktatur - och där hela händelseförloppet i allegorisk form speglar den politiska situationen i Europa - kriget, Hitler, Stalin, den svenska eftergiftspolitiken - och pläderar för att man inte ska anpassa sig efter någon förment nödvändig utveckling utan stå det onda emot, att man ska kämpa mot diktatur och för demokrati, för det öppna samhället och det fria samtalet?

Och detta i tre romaner på sammanlagt över ettusen sidor, med hjälp av skilda stilgrepp och på ett ofta omständligt, mångordigt sätt, blandande högt och lågt, komik och satir, realism och saga, med fördjupade personporträtt och fina miljö- och naturskildringar. Romaner som delvis skrevs i realtid 1941-1943 och som berättar om motståndskamp och tortyr under den tyska ockupationen av Norge och om de nazistiska förintelselägren, en kunskap som man helst skulle tiga om?

Eyvind Johnson kunde det i alla fall. "Grupp Krilon" kom 1941, "Krilons resa" 1942 och "Krilon själv" 1943.

Jag tror att det är tredje gången jag läser Krilontrilogin. Senast var 1985. Nu närmast föranlett av att en av mina söner läser den. Och pocketböckerna i Delfinserien håller fortfarande. Det är kvalitet.

Jag vet inte om min omläsning är en del av en trend. Men det verkar som om Krilons budskap fått förnyad aktualitet, eller kanske aldrig förlorat den."

måndag 20 augusti 2018

Stenografera för brinnande livet, du kommer ändå alltid på efterkälken

Måndag eftermiddag. Jag tar en paus i arbetet med att rensa bort grästuvor vid järngrinden. Sätter mig med en kopp kaffe i trädgården. Solen går i moln, vinden är sval. Ansträngningen är måttlig och jag har den behagliga trötthet i kroppen som infinner sig efter nyttigt arbete. Jag mår bra. Jag är precis där jag är, har inget behov av tankeflykt. Det är en bra stund i livet.

Vem vill inte gripa dagen och fånga stunden, stanna upp och hålla kvar åtminstone några ögonblick av detta enda liv som pågår medan vi sysslar med annat (för att använda de vanliga klyschorna)?

I en av essäerna i "Sommar", just med titeln "Fånga stunden", befinner sig Werner Aspenström uppkrupen i en fällstol på en veranda på Kymmendö. Det är en lördag i juli 1958. I handen har han en penna och i knät en anteckningsbok. Han beskriver minutiöst och detaljerat vad han ser och upplever i stunden. Fönsterrutor som speglar träden, växter, en fluga, molnen på himlen, föremålen innanför köksfönstret, ljuden från en koskälla, ladusvalornas skrin, lekande barns röster.

Han tänker på vad han läst hos Simone Weil, att "[a]ldrig, inte i något fall, är en ansträngning till genuin uppmärksamhet bortkastad. Den bär alltid frukt i det andliga och dessutom på intellektets lägre plan, ty andligt ljus upplyser alltid förståndet... Varje gång man är verkligt uppmärksam, dödar man därför något ont inom sig."

Men Aspenström är skeptisk. Uppmärksamhet, ja - men i stunden efter är den förflyktigad och Aspenström irriteras av att han nu inte kunde låta bli att tänka på Weil, det höga föredömet.

Existerar det alls ett "nu", frågar han sig.

"Vad jag hittar är minnesfragment, slumpartade förpackningar. Stenografera för brinnande livet, du kommer ändå alltid på efterkälken. Simone Weils moraliska universum förutsätter en fast tidsordning, saknas en sådan finns det inte heller någon ovedersäglig sanning utan endast en virvelstorm av varandra oberoende, tillfälliga fakta, lokala rapporter på väg i alla riktningar

Och på ett typiskt Aspenströmsätt punkteras högtidligheten:

"...vad jag uppmärksammar är att min högra hand börjar bli trött och besväras av kramp, ovan som den är vid andra skrivdon än tangenter. Från den högra handen flyttar sig blicken till fötterna, jag är barfota och tänker att i morgon måste jag klippa naglarna. Vilka småtankar som står redo, när de högre avsikterna nickar till!"


tisdag 14 augusti 2018

Aspenströmläsning

Jag är inne i stan för ovanlighetens skull och går över en parkering till bilen när himlen öppnar sig i ett plötsligt störtregn. Hemma läser jag av regnmätaren: 33 millimeter. Stora vattenpölar på vägen. Den bruna gräsmattan med förtorkade löv och smågrenar som blåst ner släpper sakta igenom vattnet.
Kanske vänder det nu, kanske får vi en tidig höst, vem vet?

Och med läsningen är det också lite si och så. Men jag är glad att jag hittade fram till Werner Aspenström. När tid medges och läsro infinner sig är det hos honom jag befinner mig. Vansinne, naturligtvis, att mer eller mindre snabbläsa sig fram, från 1943 till 1997.

Här en dikt från samlingen "Litania" (1952).

En gång i en tidig morgon

En gång i en tidig morgon, ljusets
och sinnenas morgon.
Mellan dig och världen var inget töcken,
inga slöjor.
Himmelen var ofattbar som nu, kanske högre
men ändå inte fjärran.
Minns du hur människornas boningar
voro liksom pålade fast vid marken?
Stenarna vilade tungt i sina hålor.
Blommorna vilade tungt i sina höljen.
Hästarna stodo drömmande under träden.
För fågelskaran och för sången, för dem
som kastas i flykt från land till land
fanns ännu reden och viloställen.
Även de stora städerna levde vid den tiden trygga,
inneslutna inom sina murar.



måndag 30 juli 2018

"Många solar lyste"

Om jag till min natur alltid varit ambivalent, tvehågsen, öppen för omtolkningar och flexibel (eller en ryggradslös vindflöjel...), så märker jag också nu hur min upplevelse av denna märkliga sommar blixtsnabbt kan växla från den ena extremen till den andra.

Å ena sidan glädjen, dag efter dag av solljus och värme, underbara sommarkvällar som vi drömt om hela den kalla årstiden, kvällar i trädgården, samvaron med mat och dryck, stillheten med en bok i tystnaden.

Å andra sidan oron, när jag lyfter blicken - denna förfärliga torka, den brunbrända gräsmattan, de slokande växterna, höstfärgerna i trädens lövverk, björkarna som fäller blad. Och värre: halverad skörd eller missväxt, vallar utan återväxt, foderbrist, djur till nödslakt.

Och så skogarna som brinner. Är det ett resultat av obönhörliga klimatförändringar? Är det en bild av vår framtid?
                                                                    *

Jag läser nu Hans Isakssons bok "Werner Aspenström"(Natur och kultur, 2003) och parallellt med den Aspenströms "Samlade dikter" (Bonniers, 2018)

Aspenström skrev många dikter baserade på drömmar. Här är en, ur samlingen "Hundarna" från 1954. En fruktansvärd dikt.

Många solar lyste

Många solar lyste över berget,
rörde sig icke men droppade eld.
En var tiofalt större än de andra,
ett väldigare öga, en vrede
tigande och outhärdlig.
Människor skyndade in i den svala skogen.
Hur ömkligt de sprang över slätten:
män med flaxande rockar, kvinnor
med grytor och korgar i famnen,
barn som ingenting vet och som dansar,
åldringar irrande fram och tillbaka.

Och i skogen förbrändes de alla.

Min bror och syster var där inne i döden,
min lilla hund hörde jag länge kvida,
och oupphörligt strömmade nya skaror dit
till de fasansfulla lyktorna.


söndag 22 juli 2018

"jag var ett ingenting som genomfors av stämningar"

Av en slump, ett sommarlästips från Per Wästberg i Svd, har jag suttit ute i trädgården och läst Werner Aspenströms prosabok "Bäcken", utgiven 1958, där han skriver om sin barndom på ett småbruk i Dalarna. En lycklig slump, för det är en mycket läsvärd bok.
Aspenström var född 1918 och förlorade sin far i Spanska sjukan samma år. Modern är centrum i den känslige pojkens värld, en värld av både ljus och mörker. Tjugotalets landsbygd, knapert men inte fattigt, höns, två kor som vallas på skogen.

Men hur autentiska är våra barndomsminnen? Ju äldre man blir, desto fler tenderar att dyka upp. De som återkommer tycks ibland vara entydiga och glasklara. Aspenström skriver om sin lek vid en bäck, att han tänkte skriva en dikt om bäcken, "på enkelhetens språk, det som minst vanhelgar", men kommer fram till att den dikten får bäcken själv skriva. Vilket skulle förvandla bäcken från bäck till "sekreterare" och upplösa enkelheten "under tankemikroskopet".
"Vad jag beskriver är en närvarokänsla i en tid som inte längre existerar, i en natur som inte tillhör mig utan en gång för länge sedan förmedlades till mig av en främling, ett barn med mitt namn. Ändå upplever jag och hanterar denna främlings verklighet som min personliga egendom, kanske min enda riktigt påtagliga. Av mig själv har jag inget minne, jag var ett ingenting som genomfors av stämningar, kökets, skogens, regnets, moderns, kattens, dödens och den soldallrande gungbrädans stämning."



måndag 16 juli 2018

"Hur snabbt försvinner inte allt..."


"Hur snabbt försvinner inte allt: i världen människorna själva, i tiden deras minne! Vad är sinnevärldens ting, särskilt de som lockar oss genom lust eller skrämmer oss genom olust eller högljutt prisas av fåfängan? Så obetydliga och föraktliga, så smutsiga, bräckliga och livlösa! Att besinna det hör förnuftet till. Hurdana är dessa människor vilkas omdömen och meningar förlänar ära? Vad är döden? När man beaktar den i och för sig och i tanken skiljer den från vad inbillningen häftat vid den, befinns den blott vara en naturtilldragelse. Men att låta sig skrämmas av en sådan är barnsligt. Vidare är den ej endast en naturtilldragelse utan även en för naturen nyttig tilldragelse."

Marcus Aurelius: "Självbetraktelser". Översättning av Ellen Wester. Forum, 1967.



söndag 15 juli 2018

Kort rapport från en gränsvandring

Någon gång på 1000-talet möttes (kanske) den svenske kungen Emund Slemme och den danske kungen Sven Tveskägg någonstans vid Göta älvs mynning och med hjälp av tolv ”nämnde män” med lokalkännedom gjordes en gränsdragning mellan Danmark och Sverige. Gränsen markerades med sex gränsstenar. En av dem återfinns än idag i skogen vid Danabäcken i Älvsereds socken.

                                         Källa: Svennung, J., Gränsdragningen mellan Sverige och Danmark på 1000-talet. Fornvännen 1966, s. 219-229.

Älvsereds förträffliga byalag har skapat en vandringsled längs denna östdanska gräns mot Sverige. Väl värd en vandring, sjutton kilometer genom skog och mark, förbi sjöar och på spänger över mossar.
För ett år sen gick vi, goda vänner, halva sträckan och förra helgen var det dags för den avslutande delen.
Solen sken och det var varmt, men inte för varmt. Det var torrt även ute i skogen. Blåbären små och utan smak. Ute på en myr hittade vi några förkrympta hjortron. Men myrliljan blommade vackert.

Och där låg den, en bit från leden, Danabäckstenen. Kanske bara en sten som alltid legat där, kanske ditbaxad på 1000-talet. Nu lade jag handen på den solvarma stenen och såg mig omkring. Tänkte mig tillbaka i i tiden. Hur såg det ut här då, för länge sen, för ettusen år sen? Lövskog? Ingen granskog i alla fall.

Och vad betydde gränsen? Knappast någon gräns i modern mening. Folk på ömse sidor kände sig nog inte som tillhörande någon nation. Människor rörde sig nog fritt här och blandades. Och det som fanns av centralmakt, stormän och krigsfolk drabbade bygden som andra olyckor.


fredag 22 juni 2018

Några rader för att dementera ryktet att jag lagt ner bloggen

Äntligen lite regn och normalt svenskt midsommarväder.
Maj månads högsommar var kanske bara ytterligare ett tecken på att tiden är ur led. Från klimatet till samhälle och politik.

Verkligheten har aldrig känts så overklig som nu. Är det ett ålderstecken?

Jag fortsätter att läsa bok efter bok på mitt ibland nästan maniska sätt. Vid slutet av en läsning uppstår en oro - vilken bok ska jag läsa sen? Eller så läser jag inte alls. Det finns ju alltid praktiska ting att ta itu med.
Förut läste jag och tänkte efter och skrev några rader här, nu kommer jag inte till skott. Tvekar. Försöker hitta ord, men ger upp. Och hur intressant är det jag försöker säga? Jag blir bara trött. Trött på mig själv. Ännu ett ålderstecken?

Om jag ändå eftersom jag nu är här ska nämna något om vad jag läst så är det t ex Gunnar Petterssons utmärkta "London - en berättelse om en stad" (Natur och kultur, 2018).
Det är just en berättelse om stadens historia och nutid och den som berättar vet väldigt mycket och berättar om det på ett sätt som bara den som vet mycket kan berätta. Stadssociologi och självbiografi på en gång. Och där finns den humor som vi trogna läsare av Gunnars blogg känner igen.

Kerstin Ekmans nya essäbok "Gubbas hage" (Bonniers, 2018) läste jag, okunnig som jag är, men fascinerad av hennes botaniska och naturvetenskapliga kunnande. Iakttagelser och reflektioner av flora och fauna blandas med klassisk och annan litteratur och allt mynnar ut i en mycket pessimistisk civilisationskritik. Jag fick vatten på min kvarn. Och så hennes fantastiska språk!

Vilket fick mig att tänka på att jag inte läst de fyra romanerna i sviten om Katrineholm, "Kvinnorna och staden" (1974-1983). Jag ägnade ett par veckor åt "Häxringarna", "Springkällan","Änglahuset" och "En stad av ljus". Det moderna Sveriges framväxt sett ur ett kvinnoperspektiv.

Se där, det blev några rader. Det blir nog fler.



onsdag 23 maj 2018

Om vedstapling

Äntligen har jag börjat stapla årets ved.
Sjukdom och sen leverans har gjort att jag inte kommit igång förrän nu. Målet är som vanligt att bli klar till midsommar.

Tidigt på morgonen eller på kvällen när solen sjunkit bakom träden och det svalnat något, då är det dags. Inte för mycket, inte för länge. Lagom pass.

Och framförallt långsamt. Vedstaplar som läggs upp hastigt blir inte bra. Varje vedträ ska finna sin rätta plats i den mur som byggs mot kommande vinters kyla.

Att arbeta långsamt och med måttlig ansträngning är också befrämjande för tanken. I själva verket har vedstapling mycket gemensamt med långsamt tänkande. De mest ostrukturerade tankar kan passas in i nya, oväntade sammanhang.

Och man tar en paus och lyssnar till koltrastens sång och man har inte bråttom för det är långt till midsommar och det viktiga är att vedträn och tankar finner sin rätta plats.



måndag 21 maj 2018

Sommarläsning: Walter Ljungquist

I den stilla sommarkvällen doftar syrenerna starkt. Det är ännu varmt. Jag slår mig ner ute i trädgården och läser.
"Det här hände den sommar då Jeanna och jag var på fotvandring. Vi befann oss då på en knapp dagsmarschs avstånd från vårt mål. Vi hade startat från min hustrus föräldrahem i Sörmland, där vi hade gästat ett par dar, och var nu på väg till min bror och svägerska, som ägde en gammal kungsgård i Södra Tjust i Småland. De två första dagarna, när vi ännu var ovana vid att gå, hade vi åkt bil några gånger, men sedan tredje dagen hade vi sagt nej tack till alla vänliga erbjudanden från förbipasserande bilister. Vädret hade hela tiden varit storartat, och vi hade haft en mindre vanlig tur att finna på präktiga nattlogin och vänliga människor."
Så inleds Walter Ljunquists novell "En dörr står på glänt", i samlingen med samma titel från 1937. Det är en underbar skildring av ett ungt pars fotvandring längs grusvägar i trettiotalets svenska landsbygd. Språket är konkret och detaljrikt beskrivande. Alla sinnen är inblandade. Man ser solljuset dallra över fälten i middagshettan, känner doften av vägdamm och känner svalkan om kvällen, hör tornseglarnas skrin.

Det är ett svunnet Sverige, ett enklare Sverige ( ja, jag vet att det inte var enklare), en tid som jag av någon märklig anledning önskar att jag hade kunnat återvända till. (Återvända? Men jag har ju aldrig varit där?)

Men framförallt handlar novellen om att minnas och om hur det som en gång var på ett sätt aldrig försvinner. Minnen kan väckas av händelser och upplevelser i nuet.

Journalistparet på semestervandring övernattar på en gästgivaregård i en trakt som berättaren ofta besökte i sin barndom. Berättaren minns. Nutid och dåtid, landskapet, naturen och människorna växer till en utvidgad verklighet av förbindelser och korrespondenser, det minnesrum till vilket en dörr plötsligt kan öppnas på glänt.

Vandrarna går vilse när de fortsätter och när de vänder tillbaka får de syn på ett vitt hus. De ser en kvinna på cykel med ett barn på styrstången hastigt avlägsna sig.
De knackar på för att be om vatten och ser att dörren står öppen. De går in och ropar hallå, men finner huset tomt. De går runt i de stilla, tysta rummen. Fönstren står öppna. Hela tiden har de känslan av att vara iakttagna.
"När vi vände oss inåt rummet tyckte vi att de gamla möblerna också viskade sinsemellan, och det var något högdraget, förnämt och lite vemodigt högtidligt över dem. Deras blanknötta ytor och stoppningar ansträngde sig förgäves att berätta för oss om de människohänder och öden och lidanden, som rört vid dem."
En nymodig svart och glänsande telefon på ett skrivbord ser ut som en anakronism.

Berättaren ser ut genom ett öppet fönster, känner blommorna dofta och möter blicken från en fågels öga i trädets lövverk. En trollslända slår sig i samma ögonblick ner på hans hand och sitter fullkomligt stilla.
"Plötsligt kom det för mig, att jag gick omkring i ett hus där invånarna genom någon lekfull eller ond andes infall blivit förvandlade till sländor och fåglar och blommor, så att de därigenom var utestängda från sitt eget hem och från alla förbindelser med människornas värld. Det var som om de förbryllade höll sig i närheten av oss och ångestfullt sökte kontakt med oss för att få hjälp i sin svåra belägenhet."
Så ringer telefonen, de lyfter luren och det visar sig att en nyss avliden åldrig man ligger i sin säng på övervåningen och att kvinnan är hans syster som cyklat efter hjälp. När berättaren ser den döde och sedan, när läkaren anlänt, får veta hans namn förstår han vem mannen är och skikt efter skikt av barndomstiden frigörs och leder fram till minnet av en betydelsefull gåva som han en gång fått av den döde.

Walter Ljungquist är en svensk Proust. Han var antroposof. En eller flera av Ljungquists noveller läser jag om varje sommar. "En dörr står på glänt" har jag skrivit om förut i bloggen. En repris alltså, men lite ändrad och utvidgad. Att på det här sättet återvända till och läsa om är något som jag alltid talat för. Kanske mer ju äldre jag blir. När mycket i livet är repriser.


måndag 14 maj 2018

I det varma sommarrummet

Jag går ut ur det ännu svala huset och in i det varma sommarrummet. Det är sen eftermiddag. Jag sitter i skuggan under den stora blodboken och läser Bo Lindbergs bok om Seneca. Lätta moln driver över den blå himlen. Runt om mig finns allt det gröna; de stora träden, lönn, kastanj och ask. Blommande syrén, äpple och päron. En lätt vind för med sig trafikljud, men det stör mig inte. Gärdsgårdens stenar ligger tankfullt stilla i solgasset. Och hela dagen gal göken, lång borta.

Lindbergs bok är gedigen och genomreflekterad. Seneca var stoiker, men en stoiker light. Inte lika hårdhudad som Epiktetos. (Se t ex här). Och som Lindberg skriver så har stoikerna inte så mycket unikt att säga, det de säger är på många sätt allmängods. Ändå läser jag gärna stoikerna och de bekräftar att de djupaste sanningarna inte är så förbannat komplicerade.

Stoicismen är inte till för att lösa problem, mer för att lära sig att stå ut med dem. Stoicismen är en filosofi för osäkra tider, som under kejsartidens Rom, som i vår tids globalisering och skenande konsumtionskapitalism.

Ja, det var bara det jag hade att säga.


PS: Stoikerna är återkommande läsning här i bloggen. Är du nyfiken så sök på Seneca eller stoicism i sökrutan här till höger.






tisdag 8 maj 2018

Läget

Det var en jävla senvinter i år och när våren väl kom så hamnade jag i sega förkylningar och ... ja, skit samma. Jag har varit under isen. Tappat geisten.

De sen länge sporadiska anteckningarna här har blivit alltmer sporadiska. Nästa steg är att de upphör helt. Kanske kommer det att kännas som en befrielse. Åtminstone ingen större förlust i alla fall, inte för mig och inte för mina få återkommande läsare.

Men jag stänger inte ner, jag låter de samlade inläggen finnas där och förundras över hur varje dag några av dem hittar nya läsare. Något slags meningsfullhet finns väl i det.

Och nu är det plötsligt sommarväder. Allt börjar om och jag är fortfarande med. Kanske kommer det nya anteckningar.

torsdag 22 mars 2018

Om vanor - och en efterlysning (som snabbt gav resultat...)

Jag är en vanemänniska. Min vardag präglas av vanor. Hur mina dagar ser ut, när och hur jag gör saker. Dagarna liknar varandra.

Men så är jag ju också en vanlig människa. Vanlig, van-lik. Lik mina vanor, i överensstämmelse med mina vanor. Mina vanor trogen. Styrd av vanorna?

Vi är väl alla styrda av vanor. Det mesta i livet är ju ett repeterande av gårdagen. Man behöver inte alltid tänka så mycket. Tandborstning kräver inte reflekterat beslutsfattande.

I vårt aktiva yrkesliv styrs vi av hela samhällets tidsreglementering. Där kommer man inte undan. Det finns bara arbetstid eller fritid. (Ett hemskt ord: fritid).

När jag blev pensionär ändrades förutsättningarna. Det jag helst sysslade med på fritiden fick större utrymme. Men ganska snart märkte jag att även denna livsfas kom att präglas av vanor. Andra vanor. Mer vanor skapade av egna behov, mindre styrt av omvärldens krav.

Nåja, lyckligtvis lever jag ett ganska normalt socialt liv; jag håller mina eremitiska böjelser i schack.

Men också vanor som tillåter mig att bryta med vanor, som tillåter mig att plötsligt vända om, att stanna till i steget och se och göra saker på ett annat sätt, och andra saker, eftersom jag nu har tid till det. Kanske inte så mycket annorlunda saker, eftersom jag nu väldigt mycket och oåterkalleligt är den jag är.

Är det bra eller dåligt att vara vanemänniska? Jag tror inte att man kan generalisera. Var och en blir salig på sin fason. Jag är om inte salig så i alla fall nöjd med min. (Ett visst mått av acceptans är nödvändigt vid min ålder).

                                                                     *

Mitt egentliga ärende här är en efterlysning. Härom dagen när jag kom att tänka på hur mycket vanorna styr våra liv så dök några diktrader av Lars Gustafsson upp i minnet.

De handlade just om vanor, om hur lätt vi hamnar i vanor, hur vanorna söker upp oss. I dikten hade vanorna en kvinnlig gestalt. Men jag mindes inte någon ordalydelse. Jag hade snarare bara en bild av textrader med denna innebörd.

Jag gick till hyllan och började bläddra och läsa, från de senaste diktsamlingarna bakåt. Efter en timme gav jag upp. Jag hittade ingen dikt som motsvarade minnet. Är det ett falskt minne? Det är ju långt ifrån glasklart. Ändå finns det där. Har min hjärna på något märkligt sätt genererat Lars Gustafssonska diktrader?

Har någon lösningen på detta bryderi?

PS några timmar senare: Ja, den eminente Per Falk hade lösningen och visade att googling var effektivare än analogt bläddrande. Och min minnesbild hade vissa brister. Det var dikten "Vanor" i samlingen "Förberedelser för vintersäsongen" (1990).

VANOR

De kommer flygande som fåglar.
Och slår sig ner.

Bara ett sätt att nicka emot obekanta.
Kvällsgroggen. Morgonlöpningen

lika i alla väder. Besöken
vid stranden. Varför ge änderna bröd?

Man vet aldrig för hur länge
Eller varifrån de kommer.

De har så lite med oss att göra.
Vi kunde lätt ha haft helt andra.

Men när de nu slutligen bestämt sig
att häcka här, i denna skog,

är det av dem vi består.
Och man kommer att minnas oss

som en knippe utav vanor.
Och inte den de bodde hos.



lördag 17 mars 2018

"I informationssamhället når oss allt utan vikt genast, men mycket av vikt aldrig"

Bredvid "Minnets hemligheter : en bok om Erik Gustaf Geijer" i hyllan stod "Krigsvinter : dagbok från skogen" (2002), där Anders Ehnmark med utsiktspunkt från torpet i Nykvarn följer naturens förändringar och hur kriget mot terrorismen sprider sig i världen efter 11 september. ("Flera skurkstater döper om sitt ordinarie förtryck till krig mot terrorismen och sluter upp i den stora kampen.")
Jag började läsa och var fast. Ehnmark är en klok man och en lysande stilist.

Geijer dyker upp här också. I det nya informationssamhället sprider sig informationen blixtsnabbt. Jämfört med till exempel på Geijers tid: "[d]et fortaste ett meddelande kunde färdas då var i galopp, ca 10 km i timmen."
"Vilka nyheter når honom alltså i mörkret på Övre Slottsgatan i Uppsala, i stearinljusens värld? Allt av vikt på kontinenten når honom, men nästan allt utan vikt förbigår honom. För oss är det tvärtom. I informationssamhället når oss allt utan vikt genast, men mycket av vikt aldrig."


torsdag 15 mars 2018

Omläsning: Anders Ehnmark om Erik Gustaf Geijer

Torsdag. Kylan är tillbaka. Jag läser Ola Larsmo i DN om Erik Gustaf Geijer, där han menar att Geijers radikalt demokratiska idéer idag kan användas mot det tilltagande populistiska mörkret. Vilket leder mig till hyllan och Anders Ehnmarks "Minnets hemligheter. En bok om Erik Gustaf Geijer" från 1999.

Enligt anteckningen på titelsidan läste jag den när den kom ut. Men det är ju snart tjugo år sedan, och jag mindes den bara vagt, som en del i min halvbildnings kunskap om tidiga liberala strömningar i Sverige. Nu har jag ägnat dagen åt en omläsning, bara avbruten av nödvändiga hushållssysslor och en timmes rask stavgång i iskall ostlig vind (Kärragärderundan), med den karelska fårskinnsmössan nerdragen över öronen.

Geijers radikala republikanism pekade mot framtiden, mot allmän rösträtt, mot demokratins genomförande och mot moderniteten. Vad har hänt sedan dess? Enmark skriver för tjugo år sedan, och orden är än mer aktuella idag:
"Läst idag kastar han ljus över en motsatt rörelse, från republikanism tillbaka till feodalism kan man säga. Med feodalism menar jag de utompolitiska sammanhang där människan sägs råda över sitt liv, det civila samhället, privatlivets nätverk, riddarordnar på marknaden, men alltid ett sammanhang utanför politiken, det vill säga idag: utanför demokratin. Hon uppnår sin frihet som medlem, anförvant eller kund, men inte längre som medborgare, då hon istället sägs uppnå underkastelsen. Lokalsamhället glimmar åter under borgen, och det är omodernt med republikanism. Den tendens jag försöker beskriva kan kallas en omodernisering av samhället. Då vi följer Geijer in i moderniteten märker vi att vi kanske är påväg i motsatt riktning."
                                                               Erik Gustaf Geijer

söndag 11 mars 2018

Västkustvinter, tvivel, håglöshet

Söndag förmiddag. Igår blå himmel, sol och bländande vita snörester; idag mulet med snöblandat regn av och till. Västkustvinter.

Sitter här och bläddrar bakåt bland blogginläggen. Istället för att skriva något nytt. Niohundrasjuttiotvå publicerade inlägg. De flesta helt korta, några med mer substans och ett och annat som jag fortfarande tycker är läsvärt. Och några med intressanta kommentarer. Varför detta tillbakablickande? Varför skriver jag inte lika flitigt som förr? Jag läser ju en del?

Sven Lindqvists femtiotalsböcker, "Ett förslag", Handbok", "Hemmaresan","Praktika", intervjuboken med Stefan Jonsson och Ragnar Haakes avhandling har legat här på skrivbordet ett tag.
Lästa, bläddrade i. Insatta i hyllan, framplockade igen. I en vag ambition att skriva något sammanhängande om dem och hur Lindqvist lämnade femtiotalets utopi om ett liv i konsten, en frihetskonst, som trots ambitionen att dra in verkligheten visade sig vara just en utopi, bakom sig och från och med "Myten om Wu Tao-tsu" började ta sig an tillståndet i världen, imperialismens historia och massornas elände.

Men det görs ju bättre än jag kan göra det, i avhandlingen och i intervjuboken. Det bästa jag kan göra är att peka och säga, tag och läs!

                                                                *

Jag kanske ska syssla med något annat? Det kanske är som Robert Louis Stevenson skriver:
"Books are good enough in their own way, but they are a mighty bloodless substitute for life. [...] And if a man reads very hard, as the old anecdote reminds us, he will have little time for thought."*
                                                    Robert Louis Stevenson (1850-1894)

____________________________________________________________________________
*Robert Louis Stevenson: An Apology for Idlers. Penguin, 2009.



fredag 23 februari 2018

Morgonläsning, Thoreau

Fredag morgon. Det ljusnar allt tidigare nu. Snön ligger kvar. Jag lägger in ved i pannan och läser vidare i Ragnar Haakes spännande avhandling om Sven Lindqvists tidiga författarskap.

Vad är ett nödvändigt liv? Vad är nödvändigt i livet? Hur ska vi leva? En av Lindqvists inspiratörer är Henry David Thoreau. Jag går till hyllan, tar fram och läser i "Walden":
"När en människa väl fått värmen genom de olika sätt som jag beskrivit, vad är det då hon vill ha därefter? Säkerligen inte mer värme av samma slag, såsom mer och kraftigare föda, större och praktfullare hus, finare och tjusigare kläder, eldar som är talrikare, oupphörliga och hetare, och så vidare. När hon skaffat sig det som är nödvändigt för livet, finns det ett annat alternativ än att bara skaffa sig överflödigheter; det är att våga börja leva i nuet, då frigörelsen från det dagliga knoget tar sin början."*
 Jag häller upp ännu en kopp kaffe och begrundar det privilegierade i min livssituation. Så länge den varar.

________________________________________
* Citatet från Peter Handbergs översättning 2006.

onsdag 21 februari 2018

Snön faller

Onsdag eftermiddag. Snön faller. Det är alldeles vindstilla. Flingorna faller sakta rakt ner och skapar ett tunt, mjukt täcke på marken. Det är någon plusgrad, men ska bli kallare, så jag fyller källaren med ved. Går ut till vägen och hämtar posten. Skapar nya spår.


Frånsett dessa nödvändiga expeditioner håller jag mig inne.

Jag läser Stefan Jonssons och Sven LindqvistsSanningskonst. Samtal om ett författarskap” (Bonniers, 2018).  Boken är resultatet av femton samtal, som dels följer SL:s författarskap kronologiskt, verk för verk, och dels gör några tematiska tvärsnitt.
För den som länge följt och beundrat Sven Lindqvist är det här en guldgruva.

Jag läser recensioner och de flesta är med all rätt mycket positiva. Något undantag finns, som dels pekade på en viss självupptagenhet hos Lindqvist, dels en ovilja från Lindqvists sida att följa Jonsson ut i mer principiella försök att föra in böckernas  resonemang i dagsaktuella perspektiv. Åtminstone det andra håller jag i viss mån med om. Det hade gjort boken ännu mer spännande.

Samtidigt läser jag (ständigt jagad av Fullständighetsdjävulen...) Ragnar Haakes avhandling "Frihetskonst. Författarroll och modernitet genom Sven Lindqvists tidiga författarskap" (Atlas, 2013). Inledningsvis lite mycket Bourdieu och Adorno, men sedan alltmer intressant.

Lindqvist gillar inte Haake: "I registret finner jag idel Adorno och ett tjugotal andra teoretiker på modet som jag aldrig hade läst ett ord av när jag skrev mina fem första böcker, som han analyserar. De författare som å andra sidan verkligen betydde någonting för mig när de där böckerna blev till nämns bara flyktigt i en uppräkning."


Och där ligger de, böckerna. Hoppas jag blir insnöad...

onsdag 14 februari 2018

Joseph Roths "Radetzkymarschen"

Onsdag förmiddag. Solen är på väg att skingra det tunna molntäcket. Långsamt är något som ser ut som ett vårljus på väg över fälten och träden. En illusion naturligtvis, men ändå. En välbehövlig illusion. Kastanjens knoppar är klibbiga. Och hörs inte fåglarna lite mer? Men snart kommer det meningslös snö, som strax smälter bort i meningslöst slask.

Denna förmiddag avslutar jag läsningen av Joseph Roths "Radetzkymarschen", som har kommit i en ny utgåva på förlaget Lind & Co. Det är en omläsning, jag läste den första gången för några år sedan.  Men den håller för flera omläsningar.

Till skillnad mot Roths expressionistiska språk i andra romaner är det här en klassisk roman med massor av färg- och doftrika miljöer, fascinerande och trovärdiga karaktärer och en sinnrikt sammanflätad historia om tre släktled von Trottas upphöjelse och nedgång i ett mångnationellt rike, likaledes på nedgång, habsburgsmonarkins Österrike-Ungern.

Stamfadern Trotta, en enkel bondson från byn Sipolje i Slovenien, räddar som löjtnant kejsar Franz Josefs liv under slaget vid Solferino 1859, genom att slita ner kejsaren från hans häst och själv såras av den kula som var avsedd åt kejsare. Som belöning adlas bondsonen som Josef Trotta von Sipolje.

När Josef Trotta upptäcker att hans hjältedåd skildrats på ett alltför romantiserat sätt i en läsebok för barn blir han besviken, det strider mot hans hedersbegrepp. Därför bestämmer han att sonen inte ska bli militär.

Sonen blir jurist och ämbetsman, kretspresident i en landsortsstad, och är en inkarnation av monarkins traditionella dygder. Han däremot styr med patriarkal hand in sin son Carl Josef på den militära banan, något som visar sig vara helt fel. Carl Josefs militära karriär blir misslyckad, trots att han är sonson till hjälten från Solferino. Till slut hamnar han som infanterilöjtnant i en by monarkins yttersta östra utpost, två mil från ryska gränsen, i det avlägsna Galizien där så många av Roths berättelser utspelas.

Man kan läsa "Radetzkymarschen" som en nostalgisk, men samtidigt ironiskt registrerande skildring av en samhällsordning som går mot sin oundvikliga upplösning, lika oundviklig som döden för den åldrande kejsaren. Den från början röde Joseph Roth kom under sitt liv alltmer att idealisera det upplösta habsburgska imperiet. Han ville ha kvar de värden som höll samman det kosmopolitiska, mångnationella imperiet, det som skapade ordning och höll aggressioner i schack.

Jag tror att man ska se denna hans nostalgi i ljuset av hans outtröttliga kamp mot den framväxande fascismen och nazismen i Europa, inte minst avläsbar i hans omfattande journalistik.*

Kanske kan man höra Roth tala genom läkaren Skowronek i samtal med den mot slutet av sitt liv alltmer desillusionerade kretspresidenten:
" - Det var andra tider, svarade Skowronek. Inte ens kejsaren bär i dag ansvaret för sitt rike. Ja, det ser ut som om Gud själv inte längre vill bära ansvaret för världen. Det var lättare förr! Allt var tryggt och säkert. Varenda sten låg på sin plats. Livets vägar var raka och jämna. De trygga taken låg skyddande över husen. Men nu för tiden, herr baron, nu för tiden ligger stenarna härs och tvärs och i farliga högar på vägarna, och taken har hål, det regnar in i husen och var och en måste själv avgöra vilken väg han ska gå och i vilket hus han ska flytta in." 

Mot slutet av romanen finns en fantastisk episod. Det regemente där Carl Josef von Trotta tjänstgör bestämmer sig för att liva upp vardagen genom att fira sitt nittionioårsjubileum (som förövning inför regementets hundraårsjubileum) med en fest, dit man bjuder in så många förnäma gäster som möjligt. Inte många kommer.

Det är högsommar 1914. Det paraderas på exercisplatsen. I en slottspark spelar musikkårer. Det säljs konfekt, champagne och tombolalotter. Girlander och kulörta lyktor dinglar från träden i parken.
Mitt under festen börjar ett våldsamt åskväder byggas upp. Kraftiga vindstötar, blixtar på avstånd. Oron sprider sig. Det börjar ösregna.

Då kommer en ordonnans ridande och frågar efter regementschefen, Överste Festetics, och överlämnar ett kuvert. Översten sliter upp kuvertet och läser brevets enda mening, skriven med blåpenna:
"Tronföljaren säges ha blivit mördad i Sarajevo."
Översten försöker först hemlighålla brevets innehåll, men det lyckas inte och när regementets officerare samlas blir deras reaktioner en bild av bräckligheten hos det habsburgska riket. Alla är berusade. Några vägrar tro på meddelandet och menar att det bara är ett rykte. Plötsligt börjar de ungerska officerarna tala ungerska sinsemellan.
"Jelacich, en sloven, blev arg. Han hatade ungrarna lika mycket som han föraktade serberna. Han älskade monarkien, han var en fosterlandsvän. Men där stod han med fosterlandskärleken i sina utsträckta, rådvilla händer, liksom en flagga som måste hissas någonstädes och som det inte fanns någon flaggstång till."
Och när slovenen vill att man ska tala tyska brister en ungrare ut:
"Jag ska säga det på tyska: vi har kommit överens om, mina landsmän och jag, att vi kan vara glada, om det svinet är ur världen!"
Sedan bryter kriget ut och sonsonen till hjälten från Solferino söker upp sin egen död under en oordnad reträtt på östfronten och kejsaren dör och kretspresidenten dör och Österrike-Ungern upplöses.

"Radetzkymarschen" är nog en av de bästa romaner jag läst.



PS: Som så ofta finns det en längre och bättre text om boken hos en skicklig läsare: HÄR.

PPS: Lat som jag är så har jag återanvänt en del av det jag tidigare skrivit här på bloggen.


* Eftersom min tyska är bristfällig har jag läst tre volymer i engelsk översättning: "What I saw. Reports from Berlin 1920-1933" (Norton, 1996)"The hotel years" (New directions, 2015) och "Reports from a Parisian paradise. Essays from France 1925-1939". (Norton, 2004)



måndag 29 januari 2018

Ishiguromania

Måndag morgon. Mörker och blåst, regn mot fönsterrutorna. Jag dricker en första kopp starkt, hett kaffe och ingenting hindrar mig från att sträcka ut handen efter en bok och börja läsa. Ingenting, förutom det att jag borde skriva några rader här.

Jag har fortsatt att läsa Kazou Ishiguro. Efter den briljanta "The remains of the day" i höstas har jag nu fortsatt med "The buried giant" (som jag skrev om nyss), "When we were orphans", "The unconsoled" och novellsamlingen "Nocturnes". Och så nu "Never let me go".

Så många har skrivit så intelligent och så bra om Ishiguro, att jag på något sätt inte haft lust att försöka skriva. Jag har bara läst. Vilket inte är bra:
"Ty ju mer man läser, desto mindre spår lämnar det lästa efter sig i själslivet; det blir som en tavla fylld med text skriven över text. Förty blir det inget idisslande; men endast genom ett sådant tillägnar man sig det lästa. Om man läser oavbrutet, utan att efteråt tänka dess mera på det lästa, så rotar det sig inte och går för det mesta till spillo." *

Kanske några rader här då om "Never let me go", i alla fall.


Det är en märklig bok. Genom berättarrösten Kathy skildras en engelsk internatskola som är som alla andra engelska internatskolor, utom i det avseendet att de barn och ungdomar som undervisas där, avskilda från samhället, är klonade mänskliga varelser, framtagna enbart för att fylla rollen som organdonatorer.

I den kontrafaktiska version av England under 1990-talet som Ishiguro skapat förhåller det sig så att det finns ett antal liknande inrättningar. Och det är ett normalt, icke ifrågasatt förhållande. Och det som gör framställningen ännu mer skrämmande är att inte heller de klonade huvudpersoner vi följer, Kathy, Ruth och Tommy, ifrågasätter sin roll som blivande organdonatorer.

De vägrar inte, de accepterar att ingå i ett system där de efter avslutat utbildning, i bästa fall, som Kathy,  under ett antal år kan vara skötare åt donatorer, innan även de blir donatorer. Deras korta liv leder fram till "fullbordandet", dvs döden, efter tre eller fyra donationer.

Ishiguro är formidabelt skicklig. Det dröjde ända till slutet av boken innan den naturligaste invändningen dök upp: klonerna undervisas på internatet som vilka ungdomar som helst, de har tillgång till ett bibliotek med skönlitteratur, de kommer i vuxen ålder ut till gemensamma boenden i det omgivande samhället och de rör sig fritt - men de gör inte uppror.

Det är orimligt. Men det här är science fiction. Kommer det att finnas samhällen där den vetenskapliga utvecklingens yttersta möjligheter leder till att människovärdet kan villkoras och det det som en gång bara var en mardröm blir det normala?



* Arthur Schopenhauer: "Om läsning och böcker" (i: "Klassisk horisont - essäer från fem sekler". Översatta och introducerade av Harry Järv. Cavefors, 1970.

torsdag 11 januari 2018

The buried giant

Jag läser aldrig fantasy. Därför var jag lite tveksam när jag började läsa Kazuo Ishiguros ”The buried giant” (Faber and Faber, 2015). Jag läste någonstans att Ursula K Le Guin hade blivit sur för att Ishiguro menat att boken inte alls var fantasy fast den var det och att Ishiguro dessutom nedvärderat genren. Hur som helst, jag började läsa och var snart fast, även om det här fanns gott om fantasy-ingredienser, som vättar, troll och drakar.

Boken utspelas i England under fem- eller sexhundratalet, eller det England som skulle följa på den romerska tiden, en tid då inträngande saxare i blodiga krig drivit britter västerut och landet ligger öde, med romerska vägar förstörda och villor i ruiner. Allt är osäkert. Vilka är vänner och vilka är fiender. Knektar och rövare gör vägarna osäkra. Dessutom hotas man ständigt av diverse övernaturliga väsen.

Ett äldre par, Axl och Beatrice, lever i en primitiv bondbygemenskap där de av någon anledning är illa sedda. De älskar varandra innerligt och vill varandra väl. De minns svagt att de har en son, som av oklara skäl lämnat dem och som de tror befinner sig i en annan by och som kommer att välkomna dem och låta dem leva där, så de beger sig på en mödosam vandring dit.

Det är inte bara Axl och Beatrice som har problem med att minnas. Hela landet är insvept i ett slags dimma, som visar sig vara andedräkten från en drake, en andedräkt som gör att människor inte längre minns, inte långt bakåt, ibland inte ens dag för dag.

På vägen möter Axl och Beatrice en saxisk krigare och en brittisk riddare i rustning, den senare en åldrig don quijoteliknande brorson till den döde Kung Arthur. De båda har olika mål: den förre vill döda draken som sprider glömska, för att hålla minnet av alla oförätter vid liv och för att kunna fortsätta att bekämpa britterna och den senare vill förhindra detta, för att glömskan ska leda till att krigen kommer till ett slut. Det antyds att även Axl har ett förflutet som riddare hos Kung Arthur, att han kämpat för fred och försoning.

Paret och deras följeslagare förflyttar sig långsamt, liksom berättelsen. Alla talar till varandra på ett formelartat, höviskt sätt. Även om det mesta återberättas långsamt saknas det inte dramatik. Men det är i grunden en melankolisk bok, med ett nästan drömlikt tempo.

Axl och Beatrice vill fortsätta att vara tillsammans efter döden. Det finns en färjkarl som kan ta dem med i sin båt till den ö där de döda vistas. Men villkoret för att efter döden få fortsätta att leva tillsammans är att båda som bevis för den ömsesidiga kärleken berättar om samma mest värdefulla minne  Men vill de egentligen minnas allt av sitt förflutna? Finns det inte oläkta sår? Kan de då fortsätta att älska varandra?

Till slut möts krigaren och riddaren i en envig vid drakens håla. Och Axl och Beatrice möter färjkarlen vid stranden.

Jag ska inte avslöja hur det går.




söndag 7 januari 2018

Ett nytt år och Ekelund påminner mig

Ett nytt år och Ekelund påminner mig. Men jag vet ju.
"Dagen är en prins som går förklädd. Lifvets konst är att hålla dagen i ära.
Så listigt är lifvet, att vi för idel indisposition och förströddhet låta det gå oss ur händerna. Alltid var där något som först skulle röjas ur vägen, fejas väck; alltid var det någon annan dag som skulle bli den riktiga och aldrig den närvarande, som ju var en helt simpel vanlig dag.
När man ser i sitt lif och söker finna ut grundfelet, hvad ser man, nästan alltid? Hopp och fruktan voro de begge vampyrerna som sögo blodet ur dig. Man kallar dem med ett namn 'indisposition'. Att vänta något är den sämsta formen för tillvaro. [...]
Hela lifvet borde betraktas som den sista dagen, utan nåd och respit. De svaga gå ständigt och vänta på undanröjandet af något hinder. När så skett, då först skall deras kraft visa sig i sin glans. De naiva! Det var ju just i genomskådandet af denna lifvets godmodigt elaka list som kraften skulle röjt sig. Och när 'hindret' är väck, då se de, och fatta likväl icke, att nu är också hela affären väck för dem."
 (Veri similia II, 1916)