Sebald: "a militant elegist"

Några notiser, under en arbetsvecka som snart runnit undan.
Det är redan torsdag och jag tänker på hur lite av uppsatsarbetet som blivit gjort. Den gamla vanliga psykologiska mekanismen träder i funktion: jag skjuter upp det i och för sig intressanta arbetet för att jag är för trött och okoncentrerad efter jobbet, vilket leder till att jag får dåligt samvete, vilket gör mig irriterad och okoncentrerad, vilket... I stället för att jag tar tag i någon bit och börjar jobba på den och sen en till och en till, tills massan blir stor nog att av sin egen tyngd rulla på.
Nå, något har jag ju gjort, förstås.

Två böcker damp ner i postlådan, Karin Stensdotters "Arnes kiosk" och Thomas Nydahls "Alla de andra som också skrev". Frestelser. Jag bläddrar lite och tänker att Thomas bok passar bra att läsa i småportioner och kombinera med uppsatsen.

Sen måste jag citera Susan Sontag, som skriver i "Regarding the pain of others" om problemet med att vi använder bilder och foton som ett sätt att minnas, att det till slut blir vårt enda sätt att minnas, att det utplånar andra sätt att minnas och förstå.
Och, skriver hon,

"even a writer as steeped in nineteenth century and early modern literary solemnities as W. G. Sebald was moved to seed his lamentation-narratives of lost lives, lost nature, lost cityscapes with photographs. Sebald was not just an elegist, he was a militant elegist. Remembering, he wanted the reader to remember, too."

Regarding the pain of others

Susan Sontags "Regarding the pain of others" (2003) är en ganska tunn bok, 131 sidor, men så sprängfylld av intressanta tankar, idéer och perspektiv att det är omöjligt (åtminstone för mig) att ge en rättvisande sammanfattning.

Men några saker vill jag nämna.

Temat är bilder av mänskligt lidande genom historien och människans förhållande till dessa bilder. Bilder av krig och krigets offer.

Boken fortsätter "On photography" (1977), som jag läste i januari och skrev om här och här.
Sontag är inte längre lika säker på att den alltmer tilltagande exponering som vi genom olika media utsätts för av mänskligt lidande i krig och katastrofer, att denna exponering nöter ner vår förmåga till inlevelse.
Inlevelseförmågan finns nog kvar, menar hon, men i det moderna livet, som i mycket utspelas just i ett medielandskap, där ett överflöd av ting och sensationer pockar på vår uppmärksamhet, är det en naturlig reaktion att vända sig bort från det obehagliga.
Särskilt som detta fragmentiserade överflöd av eländesbilder utan sammanhang bara skrämmer oss och ger oss känslan av att inte kunna göra något åt det, inte kunna göra något av vår medkänsla.

Sontag anknyter till vad hon skrev tidigare om hur den fotografiska bilden och filmen, till skillnad från den resonerande texten, aldrig kan informera oss på ett intellektuellt plan, bara visa upp. Och att chocktröskeln in till vår uppmärksamhet hela tiden blir högre.

Oavsett fotografens uppsåt är det bildens betraktare som avgör vad bilden står för. En protest mot kriget. En heroisk handling. Meningslöst våld. Meningsfullt våld.

Det har alltid funnits och finns i vår tid kanske mer än någonsin en fascination inför bilder av våld och lidande. Masskulturen, film, TV och datorspel excellerar i våld och inhumanitet. Vad som tidigare var avskyvärt är nu underhållning.

Vissa fotografier, skriver Sontag, som t ex bilden av den lille pojken i Warszawas getto 1943 med höjda armar, kan vara en påminnelse och en utgångspunkt för tänkande och resonemang om en historisk händelse. Men i flödet av bilder som sköljer över oss får varje bild en allt kortare livslängd. Det finns ingen tid att tänka efter:

"Space reserverd for being serious is hard to come by in a modern society, whose chief model of a public space is the Mega-store..."

"..the media have swallowed it."

Från tolv minus i går kväll till plus två nu på morgonen. De frostklädda stenarna i beteshagen samlas och begrundar situationen. Jag kan ana det mycket lågmälda samtalet när jag går förbi. Känna deras oändligt långsamma stenblickar: varför så bråttom?
Det ges inte tid till läsning nu, men jag bläddrar i en gammal pocket i Bo Cavefors klassiska BOC-serie, Walter Benjamin: Bild och dialektik, från 1969. Här finns "Liten fotografihistoria" och "Konstverket i reproduktionsåldern"- utan tvekan texter som inspirerat Susan Sontag.
"On photography" avslutas symtomatiskt av "A brief anthology of quotations - Homage to W.B."

"The media have substituted themselves for the older world. Even if we should wish to recover that older world we can do it only by an extensive study of the ways in wich the media have swallowed it."

(Marshall McLuhan)

"...made real by photographs"

Jag vill inte påstå att jag blir klok på Sontags "On Photography", nu när jag avslutat den.
Jag får lägga den åt sidan och tänka vidare. Kanske läsa vad andra skrivit om boken.

Om jag ändå ska försöka formulera något, så tror jag att Sontag ser den lättframställda fotografiska bilden, som till skillnad från äldre tiders mer mödosamt tolkande bilder kan ses och ofta anses som en föregivet exakt verklighetsåtergivning, hur hon ser denna som något som just genom sin föregivet exakta verklighetsåtergivning och framförallt genom sin explosionsartade spridning (och Sontag skrev ändå på sjuttiotalet) har kommit att ställa sig ivägen för människors omedelbara förhållande till den verkliga världen.
En alltmer komplicerad och outgrundlig värld som vi bättre står ut med skenbart fångad i bildernas frusna ögonblick.
Eller något sådant.

Några sista citat:

"...a society becomes "modern" when one of its chief activities is producing and consuming images, when images that have extraordinary powers to determine our demands upon reality and are themselves coveted substitutes for firsthand experience become indispensable to the health of the economy, the stability of the polity, and the pursuit of private happiness."

"Instead, reality has come to seem more and more like what we are shown by cameras. It is common now for people to insist about their experience of a violent event in wich they were caught up - a plane crash, a shoot-out, a terrorist bombing - that "it seemed like a movie." This is said, other descriptions seeming insufficient, in order to explain how real it was."

"...people in industrialized countries seek to have their photographs taken - feel that they are images, and are made real by photographs."

On Photography

Varför ska jag alltid fastna för böcker som Susan Sontags "On photography"?
Böcker som är fullkomligt sprängfyllda av intressanta perspektiv och tankegångar, som är skrivna på en prosa lika komplicerad som innehållet. Texter som jag, långsamläsaren, om möjligt ännu långsammare än vanligt tar mig fram genom, sida för sida, och våndas
över att de insikter läsningen ger upphov till inte på ett klart och enkelt sätt kan bevaras.
Men jag läser vidare. Här lite anteckningar igen, kanske upprepningar...

Sontag är minst sagt skeptisk till fotot som realistisk verklighetsåtergivning. Hon menar att foton tvärtom ger en surrealistisk verklighetsbild. Fotonas fragmentiserade utsnitt finns inte i verkligheten, de finns bara som foton. Den fotografiska bilden skär ut en del av verkligheten på ett sätt som vår naturliga upplevelse av världen inte kan göra.

Den fotograferande människan anpassade sig snart till att verkligheten består av saker värda att fotografera, lärde sig att se världen som motiv.

Det socialt engagerade fotot är inte på egen hand informationsbärande - det kan visa, uppröra, men inte förklara. Det kan bara beskrivande bildtext - men den kan å andra sidan använda bilden på ett annat sätt än fotografen avsåg.
Och även det socialt engagerade fotot är ett objekt, har en estetisk sida, kan göras till konst.

"As Wittgenstein argued for words, that the meaning is the use - so for each photograph.
And it is in this way the presence and proliferation of all photographs contributes to the erosion of the very notion of meaning, to that parceling out of the thruth into relative thruths wich is taken for granted by the modern liberal consciousness."

Men så kan ju även texter användas. Allt kan användas. Jag är inte ute i någon bildstormarkampanj. Boken är bara så jäkla intressant...

Image-junkies

Susan Sontags "On photography" är fascinerande. Jag läser långsamt, gör förstrykningar, tänker efter. Ute är kvällen svart. Sju minus, alldeles vindstilla.

"All photographs are memento mori. To take a photograph is to participate in another person's (or thing's) mortality, vulnerability, mutability. Precisely by slicing out this moment and freezing it, all photographs testify to time´s relentless melt."

Lämpligare citat så här årets första dag och efter allt fotograferande under julen får man leta efter.

"Needing to have reality confirmed and experience enhanced by photographs is an aesthetic consumerism to wich everyone is now addicted. Industrial societies turn their citizens into image-junkies."

"Ultimately, having an experience becomes identical with taking a photograph of it, and participating in a public event comes more and more to be equivalent to looking at it in a photographed form."

Jag läser Sontags kritik av den klassiska sociala fotokonsten och frustreras av att boken, paradoxalt nog, är helt utan illustrationer. En del bilder hittar jag här.
Är det någon som vet andra eller bättre ställen?

Provokation

Susan Sontag: "On photography" (1971)