lördag 30 december 2017

Årets sista rader

Utanför fönstret virvlar några vilsna snöflingor runt i luften. Annars är allt stilla: blekt fjolårsgräs, kala träd, den ljust grå, tomma himlen. Gärdsgårdens stenar lika orörliga som alltid. Plötsligt ljud och rörelse: en flock gäss sträcker över Sandgärdet. Stillhet igen.

Jag borde skriva några rader här nu, innan... Ja, i alla fall innan också detta år är slut. Det tionde året som jag framhärdat med bloggen. Varför? Kommer jag att fortsätta? Jag vet inte.

För ett par år sedan frågade jag mig om jag var nöjd med det gånga året och svarade då att jag "med rimliga mått mätt" var nöjd. Vad är rimliga mått? Kanske att man inte kan mäta allt med samma mått. Samtiden kan inte mätas med bara ett mått. Om jag själv på det stora hela inte har något att klaga på, så lever jag som alla andra i den större världen och där var händelserna och tendenserna under året så mycket mer negativa än på länge att det är svårt att se några ljusglimtar eller känna något större hopp om en vändning. Så skrev jag då och så skriver jag även i år.

Men läsningen då, årets lästa böcker? När jag ser tillbaka så har jag läst en hel del, men skrivit mindre och mindre. Förmågan, kraften och kanske mest lusten att skriva har kanske inte helt försvunnit, men närapå. Det är tråkigt. Jag är inte nöjd med mig själv. Inte med något mått mätt.

Nu mörknar himlen och snöfallet tilltar. Det yr. Ekarna borta i beteshagen försvinner nästan. Snön lägger sig på gräs och stenar. Men mildväder är på väg, snöandet kommer att övergå i regn. Så kommer det här året att sluta. Få se vad som händer nästa år. Man vet aldrig.


torsdag 21 december 2017

Böcker som man behöver eller inte behöver

Året närmar sig sitt slut och jag inser att min ambition att bryta trenden med allt färre bloggtexter inte uppfylls i år heller. När jag bläddrar bakåt hittar jag den här texten om läsande, som jag repriserar, inte bara som utfyllnad, utan också för att den säger något om mig och mitt förhållande till böcker och läsning. Det är ju det som är meningen med bloggen. Eller har jag blivit ett av dessa "patologiska fall" som Proust talar om här nedan?

Jag passar också på att önska alla som råkar läsa det här en god jul och ett gott nytt år!

I Arne Melbergs "Essä" återges ett utdrag ur en liten volym av Marcel Proust, "Om läsning" (Pontes 2007), som är ett förord till Proust franska översättning av John Ruskins "Sesame and Lilies". Vilket får mig att plocka fram boken och läsa om den, fem år efter första läsningen.

Proust skriver om barndomens läsning, när han tar varje tillfälle i akt att befinna sig i böckernas värld. Och när omgivningen, föräldrar och familjeliv är ett förargligt hinder. Och han skriver om olika sätt att läsa.

Om Ruskin är odelat övertygad om läsandets betydelse, så har Proust en del intressanta invändningar. Han varnar för läsningen som självändamål. Den ska utlösa kreativitet, sätta fart på vårt eget andliga liv, inte ersätta det.
"Läsningen befinner sig vid tröskeln till det andliga livet; den kan leda oss in i det: den utgör det inte."

"Vi känner mycket väl att vår klokhet börjar där författarens slutar..."
Proust diagnostiserar
"vissa så att säga patologiska fall, av andlig depression, där läsningen kan bli en sorts vårdande disciplin med uppgiften att genom ett upprepat sporrande ständigt återinföra ett trögt intellekt i det andliga livet. [ ... ] Det finns vissa sinnen ... sådana här sjuklingar ... som en sorts lättja eller lättsinne hindrar från att spontant ta sig ner till de djupaste områdena av sig själv, där det sanna andliga livet tar sin början." 
"Läsningen blir […] farlig när den i stället för att väcka upp oss till intellektets personliga liv tenderar att ta dess plats..."
Det finns inte, skriver Proust,
"något materiellt som placerats mellan böckerna blad likt honung som framställts helt och hållet av andra och som vi bara behöver bemöda oss om att hämta på bibliotekets hyllor och sedan passivt avnjuta i en fullkomlig kroppslig och andlig vila."

Det goda läsandet, som jag ser det, är just ett läsande där man läser av behov, för att man kan använda sig av det som andra skrivit, till nya insikter och tankar, där med Prousts term det egna "andliga livet" berikas och utvecklas av det lästa.
Då finns det inga böcker som man måste ha läst och bocka av. Då behövs inte, som Proust skriver, "denna fetischistiska respekt för böcker". Då finns det bara böcker som man behöver eller inte behöver.


lördag 2 december 2017

Joseph Roth igen

Titeln på det urval av Joseph Roths journalistik som jag sen en tid läser - och läser om - har inte utan skäl titeln "The Hotel Years". Roth levde större delen av sitt liv på hotell. De var hans hemland, hans enda hem.

Nu när nationalismens spöke, i olika skepnader, går genom Europa, är det befriande att läsa Roth:
"The guests come from all over the world. Continents and seas, islands, peninsulas and ships, Christians, Jews, Buddhists, Muslims and even atheists are all represented in this hotel. The cashier adds, subtracts, counts and cheats in many languages, and changes every currency. Freed from the constriction of patriotism, from the blinkers of national feeling, slightly on holiday from the rigidity of love of land, people seem to come together here and at least appear to be what they should always be: children of the world."