Vi är natur

Den 2 november skrev jag om Nina Björks avhandling "Fria själar" att den var övertygande, men också problematisk. Jag citerar mig själv:
"Hennes underliggande tanke är att "Vår dröm om den individuella suveräniteten är en chimär." Vi är alla beroende och relationella varelser. Alltså måste vi skapa ett samhälle av solidaritet och jämlikhet. Den tanken är inte ny och det återstår en del att göra.
Och dessutom:
"I förlängningen av den här avhandlingen ligger en önskan om att återgå till den mänskliga kroppen som grund för politiskt tänkande."
Den som skriver så i dag gör sig till en given måltavla för attacker. Men jag tror att det är värt att följa Björk i fortsättningen."

I dagens DN (2008-11-16) kan man följa Björk vidare.
Hon skriver återigen om att människan inte är så fri och autonom som hon (men oftast han) inbillar sig. Vi är kroppar i en natur, vi föds hjälplösa, vi blir sjuka, gamla, och vi dör.
Traditionellt har kvinnor tagit hand om detta kroppens beroende, vårdat och skött om, medan män sluppit undan, eller köpt sig fria.
Björk menar att feminismen hittills har slagits för kvinnors rätt att på samma sätt som män frigöra sig från kropp och natur. Och all koppling med natur och biologi har varit liktydigt med kvinnoförtryck.

"Och det är här jag börjar fundera. Tänk om feminismen har svarat på påståendena om kvinnors kroppslighet på fel sätt? Tänk om vi inte borde ha svarat "nej, vi är inte natur" utan "ja, vi är natur - och det är ni också." "

Ni, det vill säga männen.

Så ska vi inte istället inse att

"Den mänskliga närheten till kropp, natur, död och ekologiska gränser [alltid kommer] att existera. Frågan är bara vem som ska härbärgera ansvaret för den.
Kanske är det tid att välja en annan väg nu? Kanske är det tid att säga: Kära vänner, vi är natur - och det är ni också. Därifrån börjar vi bygga en möjlig kultur. Alla andra byggstenar är lögn."

Och hur i all världen skulle en sådan ombyggnad gå till? Hur många generationer tar det? Frågar pessimisten...