söndag 2 november 2008

"...den mänskliga kroppen som grund för politiskt tänkande."

Ännu en stjärnklar natt med minusgrader. Solen stiger på en blå himmel och rimfrosten gnistrar. Växterna slokar, de sista löven singlar ner. Det är vackert. När jag går ut till brevlådan vid vägen och hämtar tidningen på morgonen är luften är kall och klar.

Jag läser (ja, jag gör annat än läser - men det är ju min läsning bloggen ska handla om...) - alltså: jag läser den sista delen av Nina Björks "Fria själar", om Victoria Benedictssons dagböcker, "Stora boken".
Björk skriver:
"Dessa dagböcker är till stora delar en lång och kämpande självuppfostran. Parallellt med att Benedictsson inser existensen av en könsbestämd ideologi försöker hon med egen kraft och vilja ta sig ur denna ideologi genom att ändra på sin egen person. Hon kämpar helt enkelt för att få ideologin att vara på en annan plats än inuti henne själv."
Den könsbestämda ideologin sa henne att hon som kvinna aldrig skulle kunna skapa fullvärdiga konstverk, på sin höjd skriva "Dame-romaner", med Brandes ord.
Alltså försökte hon skapa om sig enligt det liberala idealet om en fri, oberoende människa som är sina egna prestationer, det som Björk analyserat hos Locke och Mill.

Björk följer hennes förtvivlade kamp i dagboken, genom skrivandets förhoppningar och tvivel, visar på hur Benedictsson långsamt förlorar hoppet om att likt de manliga författarna kunna skildra det moderna genombrottet och hur hon som kvinna utsätts för och till slut internaliserar den manliga blicken och dukar under och begår självmord, efter en katastrofala relationen med Georg Brandes. Men:
"Det var inte Georg Brandes som knäckte Victoria Benedictsson. Det var kanske inte heller ytterst det patriarkala samhället, även om det naturligtvis hade del i det. Det var tron på att idealet om den fria och sanna människan, idealet om en människa som inte låter sig styras av kön eller börd, tron på att det idealet inte kan förverkligas på något annat sätt än genom individens egna ansträngningar. När Benedictsson inte kunde leva upp till detta ideal hade hon ingenting annat att anklaga, ingenting annat att rasa emot, än sig själv."
Björks analys är mycket övertygande. Men den är också problematisk.
Hennes underliggande tanke är att "Vår dröm om den individuella suveräniteten är en chimär." Vi är alla beroende och relationella varelser. Alltså måste vi skapa ett samhälle av solidaritet och jämlikhet. Den tanken är inte ny och det återstår en del att göra.
Och dessutom:
"I förlängningen av den här avhandlingen ligger en önskan om att återgå till den mänskliga kroppen som grund för politiskt tänkande."
Den som skriver så i dag gör sig till en given måltavla för attacker. Men jag tror att det är värt att följa Björk i fortsättningen.

4 kommentarer:

Lena sa...

Jag hinner inte kommentera, men jag läser med intresse om din läsning av Nina Björk. Bara så att du vet!

Lennart Erling sa...

Det är roligt att någon läser! Jag tror jag "plågar" min omgivning lite med att prata för mycket om den här boken. Den är både till synes enkel i vad den hävdar, men den lämnar också, tror jag, öppningar för nya sätt att tänka som inte ens författaren har riktigt grepp om...
Finns det en rädsla för att kommentera på nätet? Det är synd. Jag skulle vilja att fler gjorde det.

Lena sa...

Rädsla känner jag inte personligen. Men jag har så förtvivlat mycket att göra att jag inte förmår att lämna sådana genomtänkta kommentarer som jag tycker att vissa texter förtjänar.

Sen tänkte jag att du kanske undrade vart jag tagit vägen ...

Lennart Erling sa...

Jo, det är inte utan... det är ju så få som kommenterar.