Det blev "Kapten Nemos bibliotek".Det var längesedan jag läste en roman rakt igenom, med sådan intensitet, sittande i läsfåtöljen, liggande på soffan, bara avbruten kortare stunder av nödvändigheter som att lägga ved i pannan eller att dricka en kopp kaffe och att äta en skinkmacka.
Jag letar i hyllan och hittar Thomas Bredsdorff, som skriver i "Det svarta hålet : om tillkomsten av ett språk i P. O. Enquists författarskap" (1991) att "I en bestämd mening är romanen en enda lång upprepning. Det är författarskapets mest självrefererande verk [...] ett slags efterskrift till hela det hittillsvarande verket." Men det som är intressantare är "hur den synvinkel kommer till stånd utifrån vilken bitarna läggs ihop till en ny bild."
Nu väntar "Ett annat liv". Hur läggs bitarna till dess bild?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar