lördag 20 december 2008

Dystra tankar, goda dofter

Ännu en gråmulen dag med lite regn och en envis blåst. Efter städning och sillinläggning och innan jag börjar koka ihop basen till kvällens fisksoppa tvingar jag mig själv till en promenad bort till betesmarken. Vattnet stiger nästan över Gamla bron. Jag hade bara mobilen med mig, men jag tycker att bilden, med sina felaktiga färgtoner, är fin.

Nu ska jag läsa vidare i Baumans "Konsumtionsliv", som givit upphov till den längsta tråden här på bloggen. Inte konstigt. Det är en fruktansvärt intressant bok. Och fruktansvärd i det den förmedlar: vi har nästan alla disciplinerats att anta rollen som lydiga konsumenter i konsumtionssamhället. Om vi kan konsumera, vad klagar vi över? Det är ju frihet vi fått. Inte längre produktionssamhällets tråkiga uppskjutande av konsumtion tills vi hade råd. Nu kan vi fritt välja bland alla nya varor (de gamla blir snabbt gamla), kreditgivarna trycker pengar i händerna på oss (om vi inte slagits ut och inte längre är fullvärdiga konsumenter/medborgare, då är vi inte intressanta). Köp nu, betala sen. Allt är varor, ting och människor, allt måste omsättas, snabbare och snabbare.
Dystra tankar. Men på spisen sjuder fiskgrytan, det doftar av tomat, vitlök och timjan. Det tar den tid det tar. Lite mer salt?

5 kommentarer:

Karin S sa...

Gillar också bilden, en rysare som tusenbitarspuzzel, men inte helt otänkbar?!

Fortsätt du skriva om konsumismen - det är intressant. När jag funderar så tror jag att mina farföräldrar (födda kring förra sekelskiftet) var den sista generationen som inte alls var behäftad med det här tänkandet.
Mina föräldrar (födda på trettiotalet) inte så mycket heller, men nu uppmanas de att låna på sina bostäder och sätta sprätt på pengarna...

Det ÄR underligt, en dag måste väl notan betalas. Av någon. Eller?

Lennart Erling sa...

Notan betalas väl av staten = skattebetalarna = konsumenterna nu i USA, hur många miljarder dollar det nu var... Det är ju livsfarligt för systemet om konsumtionen upphör.
Jag sitter nu och läser Bauman och han analyserar och knyter ihop den ena tråden efter den andra och det är en fröjd - och en fasa - att se hur vi internaliserar ett beteende som bara kan leda käpprätt i fördärvet.
Själv känner jag mig ibland som en relik från det femtiotal där jag föddes och fick lära mig att spara först och köpa sen. Det är nog där jag hör hemma, egentligen. Bortsett från viss IT-användning, förstås...

Karin S sa...

Ja, jag som är född på sextiotalet fick väl i och för sig samma medskick.
Fast ibland undrar jag om inte Sverige är snäppet värre än Frankrike åtminstone vad gäller bostäderna. I Sverige kan man ju låna allt, i princip? Och så räknar man med att hinna betala så mycket amorteringar innan man flyttar men det gör inget för där kommer värdestegringen in.

Fast vad gäller resten, det helt umbärliga - bilar, handväskor, iPodar etc så har jag ingen som helst förståelse för beteendet.
Fast jag känner ju av det. Trycket från barnen är stort, vad gäller grejer och "alla andra har". Och det är en helt annan mängd av prylar trots att vi inte är extrema på något vis, än vad det någonsin var frågan om i min generation.

Jo, du har väl rätt, det är skattebetalarna som betalar. Och det lönar sig alltså inte att vara "skötsam"?

Lennart Erling sa...

Det lönar sig nog inte, kanske är det meningslöst, men man mår nog bättre (allt är ju individuellt idag...) av att gå mot strömmen och satsa mer på varaktig kvalitet och långsamhet.

Lena/northofsweden sa...

Mitt i allt elände är det i alla fall glädjande att se att andrahandsbutiker blir allt vanligare och att även "vanligt" folk handlar där. Att handla begagnade ting tilltalar förstås inte finansmarknaden - men egentligen är det ju köpberoendet som sådant man skulle vilja bli av med. Jag blir själv alldeles förskräckt när jag tänker efter hur lugn och behaglig jag känner mig när jag spankulerar runt bland en massa andra människor i vårt närmaste köptempel. Det är ett gift!