onsdag 12 december 2018

Vergilius: Aeneiden

På tal om att läsa klassiker. När jag nu läst Vergilius "Aeneiden" en andra gång har jag blivit än mer övertygad om att ett betydande diktverk kräver omläsning. Denna andra läsning har gjort mig bekant med verket. Jag var mer hemmastadd och såg att vissa partier lämpade sig mer för snabbare läsning, medan andra krävde långsamhet, omtagning, eftertanke.
Inte så att jag blivit någon expert, till det krävs kraft och förmåga som jag inte har. Men omläsningen och inte minst översättarens omfattande kommentarer gav möjlighet till djupare insikt.

"Aeneiden" består av tolv sånger på hexameter om cirka tiotusen rader och skildrar hur den trojanske fursten Aeneas lyckas fly från det brinnande Troja, bärande sin far Anchises på ryggen och med sin son Iulius vid handen och följd av en folkspillra på ett antal skepp färdas över Medelhavet för att efter diverse äventyr efter flera nå fram till det land där han av ödet utsetts att grunda det världsomspännande romerska imperiet.

Den tragiska kärlekssagan med drottning Dido i Karthago, där Aeneas tvingas av sitt öde att svika sin kärlek och därmed driva Dido i döden och besöket i dödsriket, där Aeneas möter både sin döde far och den oförsonliga Dido, är kanske de mest gripande delarna i hela verket.

Till slut landar Aeneas flotta vid Tiberns strand i det Latien där den åldrade Latius är kung och vars unga dotter Lavinia uppvaktas av flera friare. Men Latius har  i en spådom fått veta att bara en främling kan äkta Lavinia. Den främste av friarna, Turnus, samlar trupper till krig mot Aeneas och hans trojaner.

Striderna mellan trojanerna och Turnus trupper upptar den senare och större delen av verket.
"Men med kraft stöts svärdet in i Eurylaos' sida
och fläker upp hans vita bröst innan Nisos har tystnat.
Ned sjunker gossen, död; längs ädelt formade lemmar
rinner blodet, och tungt mot skuldran faller hans huvud
såsom när plogens kniv skär av en purpurröd blomma
och den försmäktande dör, som vallmon på utmattad stängel
sänker hjässan, böjd av en häftig regnskur mot marken."
Till slut möts Aeneas och Turnus i en envig där Aeneas först tvekar, men sedan dödar sin motståndare, som hämnd för att denne dödat sonen till Aeneas allierade kung Evandros, som styr den fattiga bondby på de kullar som långt senare ska bli Rom.

                                                             Aeneas i underjorden

Och där slutar också verket. Eller förblev oavslutat, eftersom Vergilius inte hann avsluta det före sin död. Hans önskan var att det ofullbordade verket skulle brännas, men kejsar Augustus hindrade detta och såg till att det utgavs, inte utan skäl då det på ett sätt läsas som en "hyllningsdikt i förklädnad" till Augustus, som Bengt Holmqvist skriver i förordet. Under besöket i underjorden målas hela den ödesbestämda, kommande romerska historien upp, med Aeneas som grundaren, fram till Caesar Augustus fredsrike.

"Andra må forma brons mer konstfullt och låta den andas,
fånga ett levande ansiktes drag i marmor, och bättre
hävda vid domstol sin sak, med ritstav teckna planeters
banor, och förutspå när stjärnor stiger ur havet;
din lott, romare, är att styra de övriga folken,
upprätta fred - det skall bli din konst - och skonsamt behandla
slagna som söker skydd, men nedslå alla som trotsar."

Liksom i "Odysséen" är gudarna mycket aktiva i "Aeneiden". De ingriper i olika förklädnader i människorna förehavanden och styr människorna mot deras givna öden. Juno motarbetar Aeneas, Venus hjälper honom. Det sistnämnda inte förvånande, eftersom Venus dessutom är mor till Aeneas. Gränsen mellan gudarnas och människornas värld är öppen.

Varför då läsa Aeneiden? För att öka på sitt bildningskapital? Ja, varför inte? Många klassiska verk ingår i ett sammanhängande litterärt universum. Aeneiden är inte möjlig utan Odysséen. Den gudomliga komedin är inte möjlig utan Aeneiden. Men framför allt för att det är en fascinerande och gripande skildring. Det är inte utan skäl Aeneiden fortfarande är levande efter tvåtusen år..

PS:
Jag blev uppmärksammad på att det finns en "fortsättning" på Aeneiden. Vad hände efter slutstriden? Kungadottern Lavinia skymtar bara förbi i några versrader. Hon yttrar inte ett ord. Det är männens värld. Ändå var det ju hon som skulle bli Aeneas hustru. Ursula K. Le Guin har skrivit en mycket intressant roman, "Lavinia", där kungadottern är huvudpersonen. Jag ska återkomma till den, hoppas jag.


onsdag 5 december 2018

Vasskrift i vatten

I brist på annat. Vasskrift i vatten, Valasjön.