söndag 27 januari 2008

Varför läser man deckare?

Under veckan har jag blandat Lagercrantzläsningen med Leif GW Perssons "Faller fritt som i en dröm". Det är lätt att fly in i en deckare efter en arbetsdag, när man är trött och splittrad...

Varför läser man deckare? För att det är spännande att till slut få veta "vem som gjorde det", att fallet klaras upp, att alla frågetecken rätas ut och att bitarna faller på plats. Man får svar på frågorna. Vilket man sällan får i verkliga livet. Åtminstone inte de svåra frågorna. Kanske är det därför man läser spänningslitteratur - för att det är spännande - och för att få vara med om att spänningen släpper och man kan andas ut... Deckare som ett slags andningshål. En fiktiv värld där frågorna får svar. En terapi, för att härda ut?

Sen finns det deckare och deckare. Jag har läst några nyare svenska deckare och inte alla har varit bra; några har varit ytterst dåliga schablon-hopkok.

Det finns däremot dem som jag gärna läser om.

I går kväll kom jag att tänka på Johan Asplunds lilla bok "Angående Raymond Chandler" (2004), tog den ur hyllan och började läsa den och strax var jag fast. Asplund har återvänt till Chandler och hans privatdeckare Philip Marlowe i omgångar under åren och den här boken är så fylld av intressanta iakttagelser att man bör läsa den mycket långsamt. Liksom Chandlers böcker.
(Jag upptäckte att jag saknade två och loggade in på Adlibris på stubinen och beställde och började planera en omläsning av rubbet... jag i ett nötskal...)

Jag läser Chandler inte så mycket för kriminalhistorierna som för att låta mig förflyttas till ett amerikanskt 40-tal, till ett språk och en miljö som är så främmande och samtidigt så lockande. Ett slags exotism. Kanske av samma skäl som jag mer gillar äldre, svartvita filmer än moderna färgfilmer. Något med det renodlade, stiliserade. En dragning till det enkla? Förenkling? Flykt?

fredag 11 januari 2008

På Chesil Beach

Några ord om Ian McEwans roman "På Chesil Beach", som kom i höstas.
På glasklar prosa får vi följa ett nygift, ungt engelskt par in i en katastrofal bröllopsnatt. Båda är oskulder och detta är det pryda England 1962; vi får redan på de inledande sidorna klart för oss att detta kommer att gå åt helvete. De här människorna är fångna i sin tid och dess konventioner. Brudgummen, Edward, är sprängkåt och bruden, Florence, lider av beröringsskräck (sexuella övergrepp från faderns sida antyds). Under bröllopsnatten rusar bruden från sängen och ner på stranden. Han följer efter, arg och ledsen. De möts på stranden och skildringen av deras oförmåga till kommunikation är plågsam läsning. De skiljs åt och ses aldrig mer.
Sista delen av romanen är en rapsodisk återblick på deras liv och Edward tänker att de där minuterna på stranden bestämde hela hans senare liv.
Men herregud, säger man, så kan det väl inte vara? De kunde väl där på stranden lika gärna ha fått ur sig något, nått fram till varandra, börjat om? Åtminstone så småningom?

Men hur fria är vi egentligen att i varje given situation välja rätt?
Vad som är det rätta valet kan på ett sätt bara ses i ljuset av vad som sedan händer. Och vi handlar alltid utifrån givna villkor, samhälleliga och psykologiska. Vi kan aldrig lyfta oss själva i håret, ur den tid vi lever.
Vi kanske aldrig kan välja fritt? Det finns kanske inte något sådant som den fria viljan? Vi kanske bara kan göra det vi faktiskt gör och ingenting annat. Det hävdar åtminstone filosofen Lars Bergström, i essän "Handlingsfrihet" i "Döden, livet och verkligheten" (Thales, 2005). Denna text har gnagt i mig ett tag. Hans ståndpunkt är orimlig, han har ju fel, men...

Vi måste i alla fall avvisa tron på att vårt liv måste vara sådant det är. Vi lever vårt liv, det lever inte oss. Vi är ansvariga. Vi kan välja. Eller?

lördag 5 januari 2008

Det självbiografiska biblioteket

Alberto Manguel skriver i "Nattens bibliotek" om det personliga biblioteket, det som består av de böcker man samlat på sig genom årens lopp. Om hur detta avspeglar konfigurationen i ens inre. "Alla bibliotek är självbiografiska."
Hur många gånger har inte jag, när jag kommit hem till någon, ägnat en stund åt bokhyllornas innehåll och dragit en del slutsatser. Vilket naturligtvis ofta blivit helt fel. Böckernas och dess ägares dygder står sällan i ett direkt förhållande till varandra.
Manguel skriver vidare om "det nät av associationer" som uppstår bland de böcker man samlar på sig. Och det är här man kan säga något som att bibliotek är självbiografiska.
Om jag går runt och plockar i mina hyllor så ser jag att där finns böcker som följt mig sen femtonårsåldern. Olika författare, olika ämnen, "spåren av vissa tider och platser", som Manguel skriver. De berättar något om mig. Från en ung läshungrig autodidakt och vänsterradikal, med en olycksalig dragning till filosofer och tänkare som kunde tänkas förklara världen och människorna, till en äldre, inte fullt så vänsterradikal, dito. En som fortfarande läser skönlitteratur med tanken att andras erfarenheter kan belysa de egna. Kanske är det ett kvinnligt drag? Den kloka Nina Björk skriver om detta i en DN-krönika. (Av någon anledning finns den inte på webben, men den finns här.)

Efter några gallringar på senare år finns de kvar, de där böckerna som betytt eller betyder något för mig. Några få kommer jag att öppna igen. Så varför inte göra sig av med de andra? Nej, de tillhör mig i mer än en bemärkelse. De är en del av mig. Men kommer att överleva mig, kanske ingå i något annat personligt bibliotek. Böcker kan leva längre än människor.

torsdag 3 januari 2008

Att läsa om

Två arbetsdagar avklarade. Influensan känns fortfarande i kroppen. Vinden viner därute i mörkret, så jag håller mig inne och tänker på att det onda (influensan) oftast för något gott med sig. Jag hann läsa en del.
Och eftersom jag fick Östergren om Östergren, Stephen Farran-Lees intervjubok med Klas Östergren, i julklapp, så gjorde jag en omläsning av de tre romanerna i Österlentrilogin: Ankare (1988), Handelsmän och partisaner (1991), Under i september (1994).
De har ju setts som hårdkokta böcker om ensamma män med emotionella problem som dricker för mycket. Men det stämmer inte. Fylla förvisso, men framförallt romaner om livet, om förväntningar och besvikelser, om moral och politik. Ibland vansinnigt roliga, ibland djupt tragiska.
Det är stor litteratur och stor litteratur tål omläsningar.
Med åren utkristalliseras en del omläsningsobjekt. Mina är t ex Lars Gustafssons romanserie Sprickorna i muren (Herr Gustafsson själv ; Yllet ; Familjefesten ; Sigismund ; En biodlares död) - en eller flera läser jag om varje sommar och fram träder ett alltmer avlägset, krackelerande svenskt sjuttiotal och en tid då samhället på något sätt var gripbart, öppet för kritik. Och en annan Lars Gustafsson än den vi ser i dag.
På ett annat plan finns några noveller av Walter Ljungquists i En dörr står på glänt (1937), kanske mest Godnattkyssen. Och på ytterligare ett annat Raymond Chandler. Och så Gunnar Ekelöf, outtömlig.

tisdag 1 januari 2008

Här och nu är den första dagen 2008

Här och nu är långt från de sicilianska Madoniebergen. Här och nu är den första dagen 2008, en råkall, mulen, blåsig halländsk vinterdag. Nu är närmare bestämt kvart över fem på eftermiddagen och mörkret har fallit. Efter två veckors influensa med feber upp och ner avslutades 2007 med en underbar nyårsafton hos vänner i Galtabäck. God mat, gott vin och så samtal som upphävde tiden i mer än en bemärkelse.
Det blir inte mycket läst i dag. Lite i en av julklappsböckerna, Alberto Manguels "Nattens bibliotek". Om de fåfänga försöken att klassificera och systematisera all erfarenhet som finns samlad i böcker. Fåfängligheters fåfänglighet... (Predikaren, kapitel 1, lämplig läsning denna årets första dag.)
Men tankarna rör sig långsamt denna dag, vill liksom inte ge sig tillkänna...