Själviakttagelse eller svårigheten med att hoppa på sig själv bakifrån

Jag läser Per Svenssons recension i DN av Marianne Lindberg De Geers nyligen publicerade dagbok.

Hennes ""egentliga" motiv är, framhåller hon, förhoppningen om att likt Lars Norén, lyckas öppna en bakdörr till det sanna jaget. Hon uttrycker det som att hon vill "hoppa på" sig själv "bakifrån" och "avslöja" sig själv inför sig själv."

Lycka till, säger jag. Och tänker på vad Thomas Bernhard skrev:

"Medan vi utan vidare kan iaktta någon annan, utan att han vet om (och varseblir) det, alltså hans gång liksom hans tänkande, kan vi aldrig iaktta oss själva, utan att vi vet om (och varseblir) det. När vi iakttar oss själva, iakttar vi ju aldrig någonsin oss själva, utan alltid någon annan. Vi kan således aldrig tala om själviakttagelse, eller också talar vi om att vi iakttar oss själva som den vi är, när vi iakttar oss själva, men som vi aldrig är, när vi inte iakttar oss själva och följaktligen iakttar vi, när vi iakttar oss själva, aldrig den, som vi hade för avsikt att iaktta, utan någon annan. Begreppet själviakttagelse, således också begreppet självbeskrivning är alltså falskt."

Citatet från Thomas Bernhard: Gå. i: Helt enkelt komplicerat och andra texter. Norstedts, 1991.

Personlighet under konstruktion

Avslutar äntligen läsningen av Arne Melbergs "Självskrivet". Som jag skrev tidigare är boken mycket rapsodisk, men jag tycker ändå att Melberg visar på intressanta linjer, tendenser och likheter i olika författarskap som ägnar sig åt självframställning.
På slutet kommer han in på bloggar och även om han lämnar frågor obesvarade och öppna, så gör han denna intressanta distinktion mellan olika personligheter och självframställningar i en jämförelse mellan Anaïs Nin och Martina Lowden:

"Den traditionella personligheten reserverar sitt autentiskt privata jag till dagboken; medan den blogg-presenterade personligheten framstår som ett resultat av estetisering, stilisering, design. Ingen misstänker Anaïs Nin för att "bakom" sin dagbokspersonlighet hysa ett eller flera obeskrivna blad; men just den misstanken är oundviklig vid läsningen av Lowden. Hennes Allt kan inte vara allt. Kanske hon därmed hjälper oss att inse att också den traditionella privatpersonen har starka inslag av konstruktion? Eller demonstrerar hon personlighetens historiska förvandling?"

Lowden, menar Melberg, eftersträvar närvaro, men hon

"verkar faktiskt sikta till att konstruera sig själv som litteratur: en litterärt förmedlad och förvandlad närvaro. Hennes manifest personliga text är samtidigt egendomligt distanserad och opersonlig; jag tror att hon därmed illustrerar en tendens: att den klassiska distinktionen mellan privat och offentlig person lämnar plats för en privatiserad offentlig person, som i det här fallet är en litterärt stiliserad persona."

Recensenter har ironiserat över att Melberg använder en förlagsutgiven bok, Lowdens "Allt", som sitt blogg-exempel. Men jag tror att den kan användas i det principiella resonemanget.
Och för mig som självframställande bloggare håller det frågorna vid liv: vad är det jag gör? Vad är det jag konstruerar?

Självskrivet

Det går långsamt med läsandet. Jag gör verkligen skäl för epitetet "trögtänkt långsamläsare".
Några sidor då och då blir det dock, mest i Arne Melbergs "Självskrivet". (Bilden: Arne Melberg)
När jag läste inledningen, om självframställningens teori och fenomenologi, blev jag entusiastisk. Melbergs käpphäst är att författare som skriver om sig själva i någon mening sysslar med vad han vill kalla "självframställning", och den kan se ut hur som helst. Från klassisk självbiografi och memoarer till att författaren "visar sig genom att dölja sig" på olika sätt i sin text.
Biografisk sanning och ren fiktion kan fritt blandas och något renodlat subjekt som kan friläggas på något objektivt sätt tror inte Melberg på:

"Det skrivande jaget är oftast det färdiga jaget medan det beskrivna jaget är det ofärdiga; men beskrivningen leder till upptäckter, förändringar, tolkningsproblem, justeringar av alla förhandsbilder och alla berättelser vi har om oss själva. Beskrivningen av vår egen ofärdighet kan kort sagt fresta oss till att förändra våra liv likaväl som att bekräfta våra liv, justera våra berättelser likaväl som uppfinna nya berättelser..."

Sen skriver Melberg om en mängd författarskap ur denna självframställandets synvinkel: Montaigne (självfallet!), Rousseau, Nietzsche, Strindberg, Proust, Gertrude Stein, Walter Benjamin, Czeslaw Milosz, Ondaatje, Thomas Bernhard, Pamuk, Nabokov, Canetti, Naipaul, Sebald... osv, osv.
Låter det mastigt? Det blir ibland lite rapsodiskt och synvinkeln är snäv och jag är böjd att hålla med Fabian Kastner i SvD:

"Jag önskar att Melberg hade bemödat sig mindre om att koka ner alla författarskap till ett, och istället försökt förmedla något av deras särart – Nabokovs finess, Gombrowiczs egensinne och Thomas Bernhards ursinne."

Ändå, efter halva boken, läser jag vidare med intresse och en sak väcks i alla fall vid läsningen: lusten att läsa alla dessa författare, en del som jag läst för länge sedan och glömt, en del som jag inte alls läst. Och det är väl en bra egenskap hos en bok.