onsdag 29 april 2015

På lunchrasten i dag läste jag Sten Lindroth

Men, herregud, något läser jag väl? Något som jag kan skriva om? Om än i twitterformat?

Jo. På lunchrasten i dag läste jag Sten Lindroth:
"Den västerländska tankens historia är berättelsen om sanningens öden. Vad som är sanning - otaliga profeter, präster, filosofer och politiker har predikat det för oss under årtusenden. För dem har sanningen varit något entydigt och självklart, där allt hängde ihop och ingenting fick ändras; ett slags salighetslära. Så var det förr i världen mera än nu, och mest under medeltiden."
Och jag tänkte: ... förr i världen ... mest under medeltiden ...  men är inte medeltiden tillbaka igen? Eller har den aldrig upphört? Allt detta dödande för olika salighetsläror ...

Onsdag 29 april 2015, klockan 07.15

Citatet är från essän "Montaigne och tvivlets födelse", omtryckt i "Epoker och människor - idéhistoriska uppsatser", Wahlström & Wistrand, 1982.

söndag 19 april 2015

Vad jag tänker på när jag går längs fägatan

Varje gång jag går längs den urgamla fägatan borta i betesmarken tänker jag på Ekelöfs rader i "En verklighet (drömd)", inledningsdikten i "Om hösten" (1951):
Det är skönt att gå
En gammal gärdsgård är också med
Det är den stund då stenarna tänker som bäst
Om jag på något sätt är religiös, så kan det inte uttryckas bättre än i diktens slutrader:
Där pågår just nu detta liv
som också är kvällsmolnens liv, och stjärnornas, och de befolkade världarnas,
och de osynligas liv, och de dödas
ty något annat liv finns inte:
Alla lever de och skall leva
och alla ger av sitt liv åt alla och lånar sitt ljus åt alla
och alla gömmer sitt ljus för alla och lever av och på alla
och det är inte ett gott och inte ett ont
Det bara är
Det finns en lyckokänsla som kommer sällan men kommer ändå
Det finns detta vårt förnimmandes vittnesbörd
och detta att vara till.
Flyktigt är allt medvetande
men flyktigt är inte fåfängligt.
Så sluts min bukoliska sång.



lördag 11 april 2015

"Framtiden är mörk, och det är på det hela taget det bästa en framtid kan vara..."

Ska man vara optimist eller pessimist inför framtiden? Kanske är det bäst att vara ingetdera. Kanske är det bäst att bara vara öppen. Öppen för att man kan veta mycket, men aldrig allt. Kanske hade jag något sådant i tankarna när jag skapade min bloggprofil i januari 2008 och skrev att jag är "i grunden pessimist, men öppen..."?

När jag nu läser Rebecca Solnits "Män förklarar saker för mig" (Daidalos, 2015) så är det inte främst titelessän eller de andra feministiska analyserna av mäns våld mot kvinnor (skarpa, kloka, förfärande) som fängslar mig, utan den med titeln "Woolfs mörker".

Den inleds med ett citat från Virginia Woolfs dagbok 18 januari 1915, i efterdyningarna av en av Woolfs återkommande depressioner och ett självmordsförsök:
"Framtiden är mörk, och det är på det hela taget det bästa en framtid kan vara, tror jag"
Solnit menar att detta är ett "exceptionellt tillkännagivande, som påstår att det okända inte behöver förvandlas till det kända genom falska förutsägelser eller en projicering av dystra politiska eller ideologiska föreställningar; det är en hyllning av mörkret..."

Varför ska man hylla mörkret? Är det inte bättre att lysa upp framtiden med planer, förutsägelser och förhoppningar? Jovisst, det är ju så vi ständigt gör. Men vi måste vara medvetna om begränsningarna, om att både det förflutna och framtiden till stor del ligger i mörker. Att vi alltid tolkar världen och att vi oftast tror att tolkningarna styr världens gång. Trots att det förhåller sig tvärtom.


Solnit citerar Laurence Gonzales, som i en bok om att överleva i vildmarken skriver att planering, att planen, är "ett minne av framtiden, provar verkligheten för att se om den passar". Och om verkligheten inte stämmer med planen så har vi en tendens att ändå följa planen, att se det vi vill se och därmed hamna i problem. Vi stänger ute verkligheten, vi vill inte se mörkret. Vi borde vara mer öppna för mörkret, för det vi inte vet.

Vi måste erkänna gränserna, inte tro att vi fullt ut kan kartlägga och förstå och förklara och förutsäga - för att därmed invagga oss i en önskad trygghet och förvissning.

Solnit skriver:
"Vi vet mindre när vi felaktigt tror att vi vet än när vi medger att vi inte gör det"
Och kanske är den mest realistiska grunden för optimism och hopp inför framtiden - det bästa en framtid kan vara - att vi helt enkelt inte vet vad som kommer att hända, och att det ofta är det osannolika och otänkbara som inträffar och att även om vår strävan efter det goda till stor del sker i mörker så är det det enda vi kan göra. Att acceptera mörkret, där allt kan hända. Det är där vi möter verkligheten. Inte i optimistiska eller pessimistiska förutsägelser och förväntningar.

Solnit skriver också, i denna korta men mycket spännande essä, om ett möte och ett gräl med Susan Sontag, som skrev om det ovissa i "Mot tolkning" och om poeten John Keats begrepp "negativ förmåga" och mycket annat - och som i så mycket av det jag läst av Solnit finns denna förmåga att röra sig mellan vardagliga erfarenheter och abstrakt tänkande och skapa en läsning som allvarligt riskerar att förändra ens syn på världen.

Så är det. Nu har jag förklarat saken för er. Nej, det har jag inte alls... Jag har bara skrivit ner några tankar vid läsningen av Solnit. Och som alltid här i bloggen läser jag det jag skrivit om och om igen och trots alla ändringar stannar alltid känslan av att texten inte är riktigt färdig kvar. Men någon gång måste jag ju sätta punkt.

Av en slump kom jag att läsa Rebecca Solnit för några år sedan, när jag sökte efter litteratur om vandring och läste hennes "Wanderlust - a history of walking"(Verso, 2001). Sedan har jag fortsatt med "Gå vilse. En fälthandbok" (Daidalos, 2012) och "Det avlägset nära" (Daidalos, 2014), alla lika läsvärda som "Män förklarar saker för mig".

lördag 4 april 2015

Vårsolen skiner på påskliljorna

Varför läser man deckare? För att befinna sig i en välordnad fiktiv värld där frågorna får sina svar? Till skillnad från den verkliga världen där det sällan är så. Ett slags verklighetsflykt, mer eller mindre. I alla fall har jag under denna ovanligt besvärliga inledning av året mest ägnat mig åt deckare. Omläsning av Ian Rankin, omläsning av två av P. D. James bästa, "Death in holy orders" och "The murder room" (omläsningar är inget problem för den glömske) och så en ny bekantskap, Peter Robinson, inte mindre än tio böcker i serien om Inspector Banks.

Nu har jag börjat läsa Rebecca Solnits "Män förklarar saker för mig" (Daidalos, 2015)

I den inledande titelessän skriver Solnit om hur hon och och en väninna hamnar i samtal med en äldre man på en fest. Mannen har hört att Solnit "skrivit ett par böcker" och börjar sedan lägga ut texten om en väldigt viktig nyutkommen bok - som visar sig vara Solnits senaste bok... Väninnan lyckas först efter flera försök få mannen att inse att det är bokens författare han pratar med. Och han har inte läst boken, bara läst en recension. Men han kommer snart över pinsamheten, och fortsätter att mala på samma odrägliga sätt...

Essän publicerades först på nätet och fick ett enormt genomslag och bidrog till skapandet av begreppet "mansplaining". Solnit ser den här egenskapen som manlig, även om hon medger att man även kan stöta på den hos kvinnor. Och att absolut inte alla män har den. Vilket stämmer med min erfarenhet.

För övrigt vill jag bara säga glad påsk till den lilla tappra skara som envisas med att läsa Den långsamma bloggen. Vårsolen skiner på påskliljorna vid äppelträdet och kanske kommer jag att fyllas av ny energi.