torsdag 20 februari 2020

En beklämmande läsning

Jag är en notorisk bokköpare. Vill jag läsa en bok, så köper jag den. Oftast går inhandlandet snabbare än läsandet, så en del böcker blir stående olästa. Inväntande sin rätta tid att bli lästa. Något som i nittionio fall av hundra inträffar, förr eller senare. Och de flesta böcker blir kvar i mitt bibliotek. Efter mer än femtio år är de en del av mitt liv. Att gå längs hyllorna är att gå en minnesväg.

En bok som stått oläst ett tag är den tyske journalisten och historikern Götz Alys "Europa mot judarna 1880-1945" (Daidalos, 2018).

Men nu har jag läst den. Det är en beklämmande läsning. En del visste jag om antisemitismen i Europa, om pogromerna i öst, om hur nazisterna utnyttjade den utbredda antisemitismen för sina syften. Men omfattningen hade jag inte klart för mig.

Den moderna antisemitismen var, menar Aly, något nytt. Inte som den gamla, grundad på medeltida fördomar. Det tidiga 1900-talets nationalism och nationsbildandet i första världskrigets kölvatten skapade en modern antisemitism som i grunden var ekonomisk, social och politisk. Nationalister i de nya staterna strävade efter en etniskt homogen stat, ett samhälle där judarna stigmatiserades som ett hinder för majoritetens framgång. Judarna var alltför ekonomiskt framgångsrika, var överrepresenterade på universiteten, lade beslag på viktiga positioner i samhället, till förfång för majoritetsbefolkningen.

Större delen av boken skildrar, land för land, hur diskriminering, fördrivning och till slut mord på judar blev till en allmän företeelse. Värst i östra Europa. Omkring 85 procent av de sex miljoner som mördades i Förintelsen kom från Polen, Ryssland, Rumänien, Ungern och de baltiska staterna. Och när så nazisternas folkmordspolitik svepte över Europa fanns i många av de ockuperade och allierade länderna lokala politiker som stod till tjänst med att bygga ghetton och uppsamlingsläger för transport till förintelselägren.

Stora delar av befolkningen i dessa länder deltog i plundring av de borttransporterade judarnas tillgångar. Lägenheter med hela möblemang blev plötsligt tillgängliga. Och de få överlevande som återvände möttes oftast av oförstående miner och stängda dörrar.

Jag har ytterligare en oläst bok av Götz Aly i hyllan. "Hitlers folkstat. Rån, raskrig och nationell socialism" (Daidalos, 2005), där Aly visar "hur nationalsocialismen förvandlade staten till en rövarmaskin som lyckades vinna stora delar av det tyska folket genom en kombination av socialpolitiska åtgärder, skatteförmåner och varuförsörjning från ockuperade områden."

Tids nog kommer jag att läsa även den.



måndag 3 februari 2020

Har jag hamnat i fel århundrade?

Jag skriver siffrorna i dagboken: 2020. Det går trögt att skriva årtalet. Som om handen inte vill lyda, som om det krävs extra starka signaler från hjärnan för att skriva dessa siffror. Som om sifferkombinationen 2020 inte är ett årtal, inte betecknar det år som just inletts och i vilket jag lever. Ännu lever. Som om jag på något märkligt sätt förflyttats till en främmande sciencefiction-värld.

Men nej, det är ju 2020 nu, det är den värld jag vaknar till varje morgon och vars nyhetsflod jag motvilligt tar del av. För att sedan efter bästa förmåga ta tillvara varje dag som ges, med dess glädjeämnen och dess bekymmer.

Är jag för mycket en 1900-talsman, född som jag är precis mitt i århundradet och formad av dess andra hälft? Har jag hamnat i fel århundrade?


Långt innan granskogen invaderade landskapet röjdes sten och lades i rösen och hackan eller ärjkroken sattes i jorden.

måndag 27 januari 2020

Med anledningen av Förintelsens minnesdag

"Men ett folkmord kan inte begås enbart av dem som tar initiativ till det. Den som undersöker hur judeförföljelsen gick till i olika länder slås ofrånkomligen av hur de tyska erövrarna förmådde utnyttja redan givna nationalistiska, national-sociala och antisemitiska strävanden för att uppnå sina mål. Utan åtminstone passivt understöd, utan de tjänstemän, poliser, politiker och tusentals inhemska mördare som i flera stater hjälpte till med och utförde delar av arbetet, hade det monstruösa projektet inte kunnat förverkligas med en sådan svindlande hastighet. Varken Förintelsens snabba förlopp eller dess avstannande är möjligt att begripa om man bara tittar på de tyska kommandocentralerna."
Götz Aly: "Europa mot judarna 1880-1945" (Daidalos, 2018)


lördag 18 januari 2020

Ännu en etapp på Hallandsleden

I torsdags var det dags för ännu en etapp på Hallandsleden. Denna gång från Strucksjö och ner till Strängbetong i Veddige. Mestadels skogsvägar, men också en del stig, och hela vägen bara skog. Tyvärr en hel del fula kalhyggen. Tyst och stilla. Inte ett hus och vi mötte bara en människa, en skogsmaskinförare som satt i sin bli och åt lunch.

Sträckan blev lite längre än planerat. När vi kom fram till bäcken som avvattnar Stora Ärsjön var flödet så kraftigt att vi inte kunde ta oss över torrskodda. Det fanns bara en sak att göra. Vända om och göra en kringgående rörelse runt Abborrvattnet och Stora Dammsjön och en sista bit i obanad terräng under en klippbrant och fram till andra sidan bäcken. Fyra och en halv kilometer extra - en enkel match för friskvårdande pensionärer.


Vi hade startat senare än vanligt så när vi, trötta men mycket nöjda, nådde målet efter drygt femton kilometer hade det redan börjat skymma.



Man kan undra hur dessa stormfällda tallar över huvud taget kunnat växa så här direkt på hälleberget.


söndag 12 januari 2020

Priset för vår konsumtionsnivå

Candide och hans tjänare Cacambo förfäras när de i den holländska kolonin Surinam träffar på en svårt stympad neger liggande på marken, väntande på sin husbonde, den store köpmannen herr van den Dur. Det är slavägaren som stympat honom, "efter bruket här hos oss. [...] När vi arbetar i sockerbruken och råkar låta kvarnstenen krossa ett finger på oss hugger man av oss hela handen; när vi försöker fly hugger man ena benet av oss. Jag har undergått bägge delarna. Det är för det priset ni äter socker i Europa."

Jag kom att tänka på Voltaires "Candide" när jag läste en krönika av Alf Hornborg i OLM - Ordfronts litterära magasin (december 2019) med titeln "Elitens lögner leder till undergång".
Det är ingen text som man läser och sen lägger undan och glömmer. Den har legat i hyllan en månad nu och väntat på att jag ska skriva om den.


Ingen elit i världshistorien har uppfattat sitt välstånd som baserat på exploatering. Det har bara varit tingens naturliga ordning. Given av Gud eller Marknaden.

Västvärldens medelklass är en elit globalt sett, en privilegierad minoritet vars konsumtionsnivå som om den vore tillgänglig för alla människor i världen skulle kräva fyra planeter.

Idag, menar Hornborg, är världen sammankopplad i ett enda ekonomiskt system. Under modernitetens guldålder, 1950- och 60-talen "kunde den växande medelklassen upprätthålla föreställningen att den hade 'utvecklingen' att tacka för sitt välstånd. De stora klyftorna mellan Europa och Afrika betraktades som skillnader i tiden snarare än i det globala rummet."

Framtid såg ljus ut. Vi skulle hjälpa utvecklingsländerna att utvecklas. Men nu ser vi att klyftorna fördjupas och att hoten mot de ekologiska livsvillkoren förvärras.

"Särskilt i det globala Nord", skriver Hornborg, "har medelklassen hamnat i en återvändsgränd, trängd mellan höga ideal och allt mer plågsamma insikter om hur vår levnadsstandard bygger på exploatering och ohållbar resursanvändning, och fattigdom, i Syd."

"Framtidens historiker kan komma att fästa sin uppmärksamhet vid att just den medelklass som genom sin höga konsumtion och rörlighet bidrog mest till exploateringen av Syd och den globala uppvärmingen var den mest högljudda förespråkaren för global solidaritet och hållbarhet. I stället för att förändra sin egen materiella roll i världen valde den att fokusera på vad som sades."

Det finns ett pris även för vår konsumtionsnivå. Men det är inte vi som betalar det.


François Voltaire: Candide eller Optimisten. (översättning av David Sprengel. Forum, 1975)

                                                                            *
                                                                                
Alf Hornborg är kulturantropolog och professor i humanekologi vid Lunds universitet.
På svenska finns utgivna "Myten om maskinen - Essäer om makt, modernitet och miljö" (Daidalos, 2010) och "Nollsummespelet - teknikfetischism och global miljörättvisa" (Daidalos, 2015).

Jag har skrivit några rader om dessa intressanta böcker, HÄR och HÄR.

fredag 3 januari 2020

Olga Tokarczuk: "Jakobsböckerna"

När jag nu närmar mig slutsidorna i Olga Tokarczuks mäktiga och märkliga "Jakobsböckerna (sidnumrerad från 1057 till 1) och som i våldsam sammanfattning handlar om en judisk religiös sekts uppgång och fall i 1700-talets Polen, så inser jag att jag aldrig kommer att kunna göra rättvisa åt detta myller av människoöden, händelser och förvecklingar, från Konstantinopel till Frankfurt am Main.

Jag kan bara uppmana till läsning.

En i boken återkommande krönikör skriver, och kanske är det också Olga Tokarczuk som talar:
"Varje situation förefaller mig ändlös, så fort jag försöker beskriva den grips jag av rådlöshet och pennan faller ur handen. Beskrivningen av en situation är aldrig uttömmande, det finns alltid en rest som återstår att beskriva. När jag skriver skickar varje detalj mig vidare till nästa och den i sin tur vidare till ytterligare en, ett tecken eller en gest kanske, och ständigt måste jag fatta ett val om vad jag ska försöka fånga i det att jag berättar en viss historia, var någonstans jag ska fästa min inre blick, det mäktiga medvetande som ensamt förmår framkalla bilderna från det förflutna."



måndag 23 december 2019

Kroppens vila och skogens tystnad

Ett slags flykt från världens elände och ett botemedel för allmän svartsyn och dysterhet.

Med goda vänner gick vi häromdan ännu en etapp på Hallandsleden, i ljust mulet väder, några plusgrader, från Liden i Grimmared till Ry i Veddige, en sträcka på strax över milen.

Mestadels på stigar och skogsvägar, med några rejäla stigningar. Mycket vatten i markerna efter det ymniga regnandet. Det finns många bäckar här.


Vi slog oss ner och åt våra lunchmackor vid en av skvaltkvarnarna i Ulvatorpsbäcken.
Kroppens vila och skogens tystnad. Bara någon enstaka fågel. En nötväcka.
Ett par torpgrunder. Längs stigen flata stenar över dikena.
Överallt rester av stengärdsgårdar, ett minne av ett helt annat landskap.


Och så plötsligt: där satt den, nigande på en sten i det strömmande vattnet - strömstaren.


Med detta vill jag bara till slut önska dig som läser det här en riktigt god jul.
Och vem vet, kanske blir det ett år till med Den långsamma bloggen. Det trettonde.