onsdag 12 december 2018

Vergilius: Aeneiden

På tal om att läsa klassiker. När jag nu läst Vergilius "Aeneiden" en andra gång har jag blivit än mer övertygad om att ett betydande diktverk kräver omläsning. Denna andra läsning har gjort mig bekant med verket. Jag var mer hemmastadd och såg att vissa partier lämpade sig mer för snabbare läsning, medan andra krävde långsamhet, omtagning, eftertanke.
Inte så att jag blivit någon expert, till det krävs kraft och förmåga som jag inte har. Men omläsningen och inte minst översättarens omfattande kommentarer gav möjlighet till djupare insikt.

"Aeneiden" består av tolv sånger på hexameter om cirka tiotusen rader och skildrar hur den trojanske fursten Aeneas lyckas fly från det brinnande Troja, bärande sin far Anchises på ryggen och med sin son Iulius vid handen och följd av en folkspillra på ett antal skepp färdas över Medelhavet för att efter diverse äventyr efter flera nå fram till det land där han av ödet utsetts att grunda det världsomspännande romerska imperiet.

Den tragiska kärlekssagan med drottning Dido i Karthago, där Aeneas tvingas av sitt öde att svika sin kärlek och därmed driva Dido i döden och besöket i dödsriket, där Aeneas möter både sin döde far och den oförsonliga Dido, är kanske de mest gripande delarna i hela verket.

Till slut landar Aeneas flotta vid Tiberns strand i det Latien där den åldrade Latius är kung och vars unga dotter Lavinia uppvaktas av flera friare. Men Latius har  i en spådom fått veta att bara en främling kan äkta Lavinia. Den främste av friarna, Turnus, samlar trupper till krig mot Aeneas och hans trojaner.

Striderna mellan trojanerna och Turnus trupper upptar den senare och större delen av verket.
"Men med kraft stöts svärdet in i Eurylaos' sida
och fläker upp hans vita bröst innan Nisos har tystnat.
Ned sjunker gossen, död; längs ädelt formade lemmar
rinner blodet, och tungt mot skuldran faller hans huvud
såsom när plogens kniv skär av en purpurröd blomma
och den försmäktande dör, som vallmon på utmattad stängel
sänker hjässan, böjd av en häftig regnskur mot marken."
Till slut möts Aeneas och Turnus i en envig där Aeneas först tvekar, men sedan dödar sin motståndare, som hämnd för att denne dödat sonen till Aeneas allierade kung Evandros, som styr den fattiga bondby på de kullar som långt senare ska bli Rom.

                                                             Aeneas i underjorden

Och där slutar också verket. Eller förblev oavslutat, eftersom Vergilius inte hann avsluta det före sin död. Hans önskan var att det ofullbordade verket skulle brännas, men kejsar Augustus hindrade detta och såg till att det utgavs, inte utan skäl då det på ett sätt läsas som en "hyllningsdikt i förklädnad" till Augustus, som Bengt Holmqvist skriver i förordet. Under besöket i underjorden målas hela den ödesbestämda, kommande romerska historien upp, med Aeneas som grundaren, fram till Caesar Augustus fredsrike.

"Andra må forma brons mer konstfullt och låta den andas,
fånga ett levande ansiktes drag i marmor, och bättre
hävda vid domstol sin sak, med ritstav teckna planeters
banor, och förutspå när stjärnor stiger ur havet;
din lott, romare, är att styra de övriga folken,
upprätta fred - det skall bli din konst - och skonsamt behandla
slagna som söker skydd, men nedslå alla som trotsar."

Liksom i "Odysséen" är gudarna mycket aktiva i "Aeneiden". De ingriper i olika förklädnader i människorna förehavanden och styr människorna mot deras givna öden. Juno motarbetar Aeneas, Venus hjälper honom. Det sistnämnda inte förvånande, eftersom Venus dessutom är mor till Aeneas. Gränsen mellan gudarnas och människornas värld är öppen.

Varför då läsa Aeneiden? För att öka på sitt bildningskapital? Ja, varför inte? Många klassiska verk ingår i ett sammanhängande litterärt universum. Aeneiden är inte möjlig utan Odysséen. Den gudomliga komedin är inte möjlig utan Aeneiden. Men framför allt för att det är en fascinerande och gripande skildring. Det är inte utan skäl Aeneiden fortfarande är levande efter tvåtusen år..

PS:
Jag blev uppmärksammad på att det finns en "fortsättning" på Aeneiden. Vad hände efter slutstriden? Kungadottern Lavinia skymtar bara förbi i några versrader. Hon yttrar inte ett ord. Det är männens värld. Ändå var det ju hon som skulle bli Aeneas hustru. Ursula K. Le Guin har skrivit en mycket intressant roman, "Lavinia", där kungadottern är huvudpersonen. Jag ska återkomma till den, hoppas jag.


onsdag 5 december 2018

Vasskrift i vatten

I brist på annat. Vasskrift i vatten, Valasjön.


torsdag 15 november 2018

Varför ska man läsa klassikerna?

Varför ska man läsa klassikerna?

För någon tid sedan satt jag på en balkong med utsikt över Nemisjön uppe i Albanobergen, inte långt från Rom, med ett glas vitt vin tillhands och försjunken i läsningen av Vergilius "Aeneiden".
Vilken plats kunde vara lämpligare för läsning av Vergilius än där, i den del av Italien som var målet för Aeneas och hans skepp, det Hesperien där han med benäget bistånd av gudarna skulle komma att grunda det romerska riket?


Läsningen hade jag påbörjat hemma, den fortsatte i Italien och avslutades några dagar efter hemkomsten.

Italo Calvino ställer frågan om klassikerna i en essä med titeln "Why read the classics?"*

Han går mycket systematiskt tillväga och definierar i femton punkter vad som kännetecknar ett klassiskt litterärt verk och varför vi bör läsa klassiker. Jag håller med om de flesta av punkterna.

Calvino skriver inledningsvis att en klassiker är en bok som belästa personer, när de läser den, säger sig göra en omläsning av, inte att de läser den för första gången. Och att man sannolikt kan spåra en viss skenhelighet här. För vem, hur beläst han än är, har läst alla klassiker?

En av Calvinos punkter, den fjärde, kan jag obetingat skriva under på. Den att en klassiker kan definieras som ett litterärt verk som kräver omläsning:
"A classic is a book with with each reading offers as much of a sense of discovery as the first reading."
Det är en erfarenhet jag gjort åtskilliga gånger. Nu senast med "Aeneiden", som jag - faktiskt - börjat en omläsning av. Och det beror inte på att jag, inte utan skäl, karakteriserar mig som trögtänkt. Det är en nödvändighet. Man läser inte på samma sätt andra gången. Man får en överblick som kan ge detaljer deras rätta djup. Man kan stanna till längre i avgörande passager. Man ser samband och strukturer man inte sett tidigare.
                                                                       *

Ett fundamentalt problem när det gäller läsning av klassiker är, menar Calvino, att man ju också ska läsa annat, samtida litteratur, all den goda litteratur som inte (eller ännu inte...) är klassiker, den som kan få oss att förstå vår egen samtid. Hur uppnå den goda balansen?

Calvino skriver om hur samtiden med sitt skval, med dess flod av oväsentligheter, hotar att dränka oss (och det naturligtvis än mer idag än när Calvino skrev sin essä för trettiosju år sedan...), men att det ändå är nödvändigt att känna sin tid för att få rätt perspektiv i klassikerläsningen:
"The contemporary world may be banal and stultifying but it is always the context in which we have to place ourselves to look either backwards or forwards. In order to read the classics, you have to establish where exactly you are reading them 'from', otherwise both the reader and the text tend to drift in a timeless haze. So what we can say is that the person who derives maximum benefit from a reading of the classics is the one who skilfully alternates classic reading with calibrated doses of contemporary material."
Jag märker att jag nuförtiden mer och mer väljer klassiker och att jag försöker läsa dem omsorgsfullt. Kanske för att jag känner att det börjar bli sent i livet, att jag annars inte kommer att hinna läsa dem.
(Den kanske än mer fundamentala frågan om det verkligen är nödvändigt att ha läst dem undviker jag).

_____________________________________________________________________
Italo Calvino: "Why read the classics". Vintage books, 1999.
Vergilius: "Aeneiden". Tolkad och kommenterad av Ingvar Björkeson. Natur & kultur, 1988.


torsdag 8 november 2018

Ugglum

Jag läser visserligen några få tidskrifter, men ingen som jag läser från pärm till pärm. Ibland kan de bli liggande olästa.

När tidskriften Essä annonserades blev jag nyfiken och betalade in en prenumeration. Jag har inte blivit besviken.
Essä ska ge  "utrymme åt nyskriven svensk essäistik genom att belysa kulturhistoriska texter, bilder och objekt." Dessa "källtexter" kan "bestå av allt ifrån ett rättsfall till en kokbok, omgärdad av essäer skrivna av personer från sinsemellan olika håll. Essä vill visa hur samma källa kan framkalla skilda tolkningar och hur äldre idéer och uttryck kan ta plats i vår tid."



Det första numret kom förra året och har som "källtext" Carl Jonas Love Almqvists "Svenska fattigdomens betydelse" från 1838. Essäisterna är Henrik Berggren, Jesper Roine, Christine Zyka och Johan Jönson, alla på olika sätt läsvärda.

Det andra numret kom för några månader sen och överraskade med att som källtext ha ett "objekt" - en geometrisk jordebokskarta från 1644 över Ugglums by i Västergötland, utvikningsbar i stort format och med god tryckkvalitet. För mig som sysslat något med svensk agrarhistoria träffade detta helt rätt.
Bidragen från arkivarien Mats Höglund och professorn i ekonomisk historia Lars Magnusson belyser hur karteringen av jordbrukssamhället var ett led i överhetens maktutövning, kontrollen över landets ekonomiska resurser. Erik Andersson skriver personligt om bland annat humleodling och Lotta Lotass text om fågelperspektiv i vid mening landar på svindlande vägar till sist även den i Ugglum.

"Geometrisk" syftar på att kartorna uppmättes på ett nytt sätt, med en geometrisk metod. Höglund citerar Gustav II Adolfs instruktion 1628 till generalmatematikern Anders Bure, som lade grunden för det svenska lantmäteriet:
"Eftersom hans kunglige maijstätts nådiga mening och intent är, icke allenast att försvara sitt land och riken för fienden, utan ock efter tillfälle på allt sätt förbättra deras lägenheter, hvarför, på det hans kunglige maijstätt sådant desto bättre må kunna göra och i verket ställa, ville hans kunglige maijstätt gärna hafva en synopsis, därute hans kunglige maijstätts alla landskapers och städers lägenhet sig för ögonen ställa kunde, hvaraf hans kunglige maijstätt sedan desto bättre kan öfverse och begrunda, hvaruti och huru hvart och ett stode att reparera och förbättra."

torsdag 1 november 2018

Namnspecialister förr och nu

Den romerske filosofen Seneca skrev till sin vän Lucilius:



Vi mer sentida får nöja oss med nätet och Google.

PS: Det fanns faktiskt "namnspecialister", "slavar som hade till uppgift att kunna namnen på alla sin herres vänner och klienter."

Seneca: "Breven till Lucilius". Översättning och inledning av Magnus Wistrand. Daidalos, 2018.

torsdag 11 oktober 2018

Jodå, jag både lever och läser

Jodå, jag både lever och läser. 




På min färd genom Werner Aspenströms författarskap finner jag många anledningar att stanna till.
"Samlade dikter 1943-1997" finns i pocket nu, 846 sidor. 



onsdag 26 september 2018

En blåsig, regnig och allmänt grå onsdagsmorgon

En blåsig, regnig och allmänt grå onsdagsmorgon. Jag lägger ifrån mig Martin Kylhammars bok* om den okände Sten Selander. Nu är han inte så okänd för mig längre. En mycket intressant läsning.
Det är främst som skildrare av svenskt landskap och svensk natur som jag fascineras av Selander. Och så hans kritik av den ödesdigra rovdriften på den natur som vi är en del av.
Det han skrev redan på trettiotalet har blivit än mer relevant. Och:
"Någon geolog har föreslagit att kvartärtiden skulle anses avslutad med maskinålderns inträde, som alltså skulle få inleda en ny geologisk epok. Ty då ingrep plötsligt en ny faktor i jordens historia: människan, som med maskinernas hjälp blev en makt, jämställd med naturkrafterna, och redan har omvandlat nästan hela jordytan."
Så inleder Sten Selander sitt magnum opus "Det levande landskapet i Sverige" från 1955.

Han var inte först med denna tanke. Sverker Sörlin skriver om detta i  "Antropocen. En essä om människans tidsålder" (2017)

Och som av en händelse som ser ut som en tanke: när jag läser dagens DN och SvD fastnar jag för tre rubriker:

En radikalpessimistisk krönika på ledarsidan i DN: "Våra barn kommer att få ett litet helvete på grund av hur vi beter oss" (fri länk här).

I DN-kultur en artikel om de flyktingströmmar som alltmer beror på klimatet: "Klimatflyktingarna har redan börjat komma" (tyvärr låst länk här).

Och med anledning av en ny FN-rapport en klarsynt artikel i - av alla ställen - SvD:s näringslivsdel: "Det är marknaden som dödar vår planet" (tyvärr låst länk här)





_______________________________________________________________________________

*Martin Kylhammar: "Den okände Sten Selander. En borgerlig intellektuell" (Akademeja 1990)