tisdag 7 juli 2015

Ni vet inte vad en ruhmkorffapparat är?

Jag botaniserar i en övergiven boksamling i ett av de utflyttade barnens rum och hittar en utgåva av Jules Verne "Till jordens medelpunkt", översatt av Claës Gripenberg och med illustrationer av Édouard Riou. Ett verk som jag i olika versioner sannolikt läst mer än en gång genom åren. Först kanske som Illustrerad klassiker.

Nu lägger jag mig på soffan och börjar läsa om professor Lidenbrock, sinnebilden av vetenskaplig utvecklingsoptimism, hans mer skeptiske brorson Axel och den tystlåtne isländske jägaren Hans, från nedstigningen i Sneffels krater på Island och till att de kastas upp av ett vulkanutbrott på Stromboli. Inte olik ett bokslukande barn på flykt undan en besvärlig yttervärld låter jag mig bara avbrytas av det sociala livets yttersta nödvändigheter. Fast det jag flyr ifrån är ett smärtande ryggskott.


Hela denna totalt osannolika färd djupt under jordskorpan, genom sprickor och grottor och över underjordiska hav, där allt ges vetenskapligt förnuftiga förklaringar, dokumenteras noggrant och exakt med hjälp av en Celsiustermometer levererad av firman Eigel, en manometer, en barometer, en kronometer från Boissonas i Genève, en inklinations- och en deklinationskompass, en nattkikare och - mycket viktigt - två ruhmkorffapparater.

Ni vet inte vad en ruhmkorffapparat är? Det visste inte jag heller. Nu vet jag.






måndag 6 juli 2015

Italo Calvino: En valförrättares dag

För några dagar sedan damp den ner i brevlådan, ett antikvariskt exemplar av Italo Calvinos "En valförrättares dag", utgiven av Bonniers i den klassiska Panacheserien*. Ett häftat, ouppskuret exemplar. En viss nostalgi infann sig. Jag fick ta fram min gamla schweiziska fällkniv och sprätta försiktigt. Jag har läst, och läst om.

Det är på ett sätt en rak och enkel berättelse om Amerigo Ormeas erfarenheter under en dag som valförrättare och observatör i Turin, representerande det italienska kommunistpartiet, under valet 1953. Vallokalen är belägen i Cottolengo, en jättelik asyl för fysiskt och psykiskt handikappade, de allra eländigaste i samhället, "underutvecklade, sinnesslöa, vanskapta, ända ned till de undangömda varelser som ingen får tillstånd att besöka", drivet av katolska nunnor.

Amerigo har drag av författaren själv. Calvino tjänstgjorde som valförrättare på samma plats som Amerigo, i Cottolengo 1953. Han arbetade på romanen under lång tid och ville redan då skriva om sina erfarenheter, men var osäker på vart det skulle föra honom, inte minst politiskt.**

Amerigos uppgift förutom att vara valförrättare är att som observatör förhindra att de kristliga demokraterna manipulerar valet genom att tillskansa sig röster från människor som är oförmögna att rösta själva. En verksamhet som skildras inte utan en viss komik.

Men under denna raka och enkla berättelses gång följer vi också Amerigos reflektioner över förhållandena i asylen, där en ny värld öppnar sig för honom, och där frågor som vad en människa är och vad människovärde är ställs på sin spets.

Och vad är demokrati? Ska människor som är ur stånd att bilda sig en uppfattning av omvärlden och som inte kan kommunicera med omvärlden tillerkännas rösträtt?

Man kan nog läsa berättelsen som en berättelse om hur en teoretiskt grundad, ideologisk världsuppfattning kolliderar med en konkret, låt vara extrem, verklighet av oförmåga och lidande.
"Han kände att den inblick han fått i deras lidanden, denna kunskap inte skulle gå honom spårlöst förbi [ ... ] Hur skulle han nu kunna återgå till sin läsning, till sina allmänna slutledningar?"
Kan ett annat, tänkt socialistiskt samhälle hantera detta lidande, det som nu självuppoffrande hanteras av nunnorna? Kan människokärleken genomsyra ett rationellt planerat, ordnat samhälle?

I en av salarna betraktar Amerigo en söndagsklädd bonde som på besök hos sin sinnesslöe son knäcker mandlar och räcker till sin sonen.
"När den unge idioten hade slutat sitt tröga mellanmål satt far och son kvar på var sin sida av sängen, båda hade lagt sina ben- och blodtunga händer på knäna och lutat huvudet åt sidan - fadern med hatten neddragen, sonen kortsnaggad som en straffånge - för att ännu kunna se på varandra med en blick ur ögonvrån.
  "Så är det", tänkte Amerigo, "dessa två behöver varandra, sådana de är."
  Han sade sig: "Detta sätt att vara är kärleken."
  Och sedan: "Det mänskliga når så långt som kärleken når, det har inga andra gränser än dem vi själva sätter."


___________________________________________________________________________
*Italo Calvino: En valförrättares dag. Bonniers, 1965.
**Torbjörn Elensky: Italo Calvino : skönlitteraturen som livsform. Bokförlaget h:ström, 2014.

måndag 29 juni 2015

Stalinisten Calvino

Några rader apropå Calvino och "Klätterbaronen" i föregående bloggpost. Och apropå det jag för ett tag sen skrev om "avfällingar".

Torbjörn Elensky skriver i sin läsvärda biografi att Italo Calvino genom sitt deltagande i andra världskrigets motståndsrörelse mot fascisterna "med ett slags självklarhet" drogs in i det italienska kommunistpartiet, PCI. Men att han "anstränger sig för att vara kommunist" och att hans förhållningssätt till politiken överhuvudtaget efterhand blir alltmer distanserat. Och han lämnar kommunistpartiet 1957.

Den bilden bekräftas i en text som Calvino publicerade 1979 i La Repubblica, i en bilaga med anledning av hundraårsdagen av Stalins födelse. Texten har i den engelska översättning jag läste för några år sedan titeln "Was I a Stalinist too?" och återfinns i "Hermit in Paris : autobiographical writings". 


Calvino börjar med att han skulle vilja kunna säga: "nej, jag var inte stalinist". Eller: "jag var det, men jag visste inte vad det betydde". Eller: "jag trodde att jag var det, men  i verkligheten var jag det inte".

Det kan finnas någon sanning i alla dessa påståenden, skriver Calvino, men menar att han måste börja med att säga: "ja, jag var stalinist". För att sedan utröna innebörden. Han skriver:
"What I wanted to identify with was the history that began with the rescue from Nazism and Fascism which then ruled Europe..."
Kommunismen var den väg historiens flod tog. Den gav ett löfte om en bättre framtid. Revolutionens löfte om ett rättvist samhälle. Han kunde visserligen se övergreppen, men att lämna kommunismen innebar att lämna rörelsen, organisationen, massorna. Calvino intog en realpolitisk, machiavellisk syn på utrensningarna. De var dessutom något som hände innan han drogs med. Och trots denna kunskap fick ideologin styra över verkligheten:
"This incapacity to transmit experience, or let's say the lack of efficacy in communicating one's experience, continues to be one of the most depressing facts in the way history and society work: there is no way of preventing a generation from closing its ears..."
Historien drivs framåt, menar Calvino, av okontrollerade känslor, oklara övertygelser och ställningstaganden som inte är några ställningstaganden och med hänvisning till nödvändigheter som inte är några absoluta nödvändigheter.

Här tror jag finns en viktig kärna. Calvino skriver:
"At this point I can attempt to clarify my definition: Stalinism relied on necessity, things could not happen any other way from the way they happened, even though the face of that history had nothing pleasant about it. Only when I managed to understand that even inside the most iron necessity there is a point where choices are possible, and Stalin's choices had been largely disastrous, did any justification of Stalinism become unthinkable."
I en rörelse styrd av ideologiskt tänkande hyste Calvino en längtan, en utopi om en icke-ideologisk syn på världen. Men han spelade med.
"But in fact the real Stalinist sin I was guilty of was precisely this: in order to defend myself from a reality which I did not know, but which in some way I sensed but did not want to articulate, I collaborated with this unofficial language of mine; it presented to official hypocrisy as a picture of serenity and smiles something that was trauma and tension and torture. Stalinism was also the smooth-speaking and cheerful mask which concealed the historical tragedy taking place."
Calvinos erfarenhet delas av många. Ideologier skapar trygghet. Det är lättare att uthärda världens kaos med skygglappar. Särskilt de som skapar illusioner om historiska nödvändigheter eller att det finns en den enda vägens politik. Hur många ideologier offrar inte människoliv för en föregivet bättre framtid? Därvidlag ser vår samtid inte ljusare ut än Calvinos tid.
_______________________________________________________________________

Torbjörn Elensky: Italo Calvino : skönlitteraturen som livsform. Bokförlaget h:ström, 2014.

Italo Calvino: Hermit in Paris : autobiographical writings. London: Jonathan Cape, 2003.

onsdag 24 juni 2015

Klätterbaronens bokhyllor

Den 15 juni 1767 vägrar tolvårige Cosimo Piovasco di Rondó att äta de sniglar som serveras till middagen. Fadern, baron Arminio Piovasco di Rondó, blir upprörd. Men Cosimo framhärdar, lämnar bordet och tar sin tillflykt högt upp i ett av träden i herrgårdens park och svär att han aldrig ska komma ner. Ett löfte han håller. Han lever sitt liv i träden, som "klätterbaron", ett lång och rikt liv, med ett alldeles speciellt perspektiv på tillvaron, som gör honom till en vis man.

"Klätterbaronen" av Italo Calvino är det jag läser just nu, en omläsning föranledd av en läsutmaning (Tack Anna C. för impulsen!). Det är en fantastisk roman. Den kan nog sägas uppfylla det konstnärliga ideal, lättheten, som Calvino satte främst i sin föreläsningsserie "Sex punkter inför nästa år hundrade" (1985).
"För att bevara böckerna skaffade sig Cosimo i flera omgångar ett slags hängande bokhyllor placerade på bästa sätt i skydd för regn och gnagare, men han lät dem oupphörligt byta plats allt efter sin smak och sina studier för ögonblicket. För honom var böckerna på något sätt som fåglar, han ville inte se dem i hålor eller burar för då trodde han att de skulle bli missmodiga. På den stadigaste av dessa lufthyllor ställde han upp encyklopedin av Diderot och d'Alembert allteftersom volymerna anlände från bokhandlaren i Livorno, och om han på sista tiden hade blivit något tankspridd av att alltid hänga näsan över böckerna och kanske mindre intresserad av världen omkring sig, kom han nu genom att läsa i encyklopedin om sådana vackra saker som Abeille, Bois och Jardin att återupptäcka tingen omkring sig som nya."

Illustration av Domenico Gnoli

_______________________________________________________________________________
"Klätterbaronen" finns utgiven i en pocket som innehåller även "Den tudelade visconten" och "Den obefintlige riddaren". Bonniers 2008.

fredag 12 juni 2015

Den svenska poesins essens

Den svenska poesins essens

ett andetag djupt är livet
mellan extas och fångenskap
det andra livet
så länge krampen släpper

en förmiddag i Sverige
landskap i gult och guld
landskap för länge sedan
fosterlandet under jorden

den blåa himlen
gyllene stunder
ljuskantring, jordrök
tre vägar, vid askens rötter

nog finns en dag
efter tystnad, sent i livet
dagar, besinning
hjärtats höst
det stora enklas dag
för ljusets skull

ut mot udden, havsnära
ebb och flod, ödslighet, bränning av ljus
gräset och vinden, segel
långdyning, havet slutet

en röst, en människas röst
trotsare och längtare
ställd i förändringen

ord när hösten faller
vägvisare till underjorden
vid nattens tröskel

röster, stenar, sånger
ändå, gluggar och sprickor
ådernät i åderträet

att färdas med en fågel
den dunkla vingen, genomfärd
resor i din tystnad

jorden är din
karga ägor, jordens blommor
dagsländor, halva djurriket

det stora undret
människans art
stoft av ett stoftkorn, mikrokosmos
det oundvikliga

gården, hus utan trädgård
varma rum och kalla
hemifrån, utifrån, inifrån
fotspår, hemmaliv

om hösten
främling i eget landskap
avfall, avskedsövning, höstfärd

samtal under jorden
naknare, andhämtning
nattljus, nattlig diktamen

dagen kommer
det brinner en eld
om dagen om natten

ett brev till min älskade
mållös, innan klockan slagit noll
kärleksförklaring, bortförklaring
ögon, läppar


I mitt sökande efter den svenska poesins essens har jag här gjort ett experiment. Dikten ovan består uteslutande av titlar till svenska diktsamlingar. Jag tror att man här närmar sig den svenska poesins essens. Jag menar också att dikten är en dikt i egen rätt, återspeglande den svenska folksjälen.*
Den hastigt tillkomna dikten förmedlar, åtminstone bitvis, något av den "riktiga" diktens språkliga värld och kan därmed lika mycket som den förvandla läsaren.

Den intresserade kan identifiera 87 diktsamlingar av något färre poeter.


*Trigger warning utfärdad





Gunnar Ekelöf finns med

lördag 6 juni 2015

Robert Musil: "Om dumheten"

Finns det en mer allmänmänsklig egenskap än dumhet? Är vi inte alla åtminstone då och då dumma?
Själv kommer jag ofta, alltför ofta, på mig med att vara  dum. Men vad är då dumhet?

Lyckligtvis har Förlaget Vesper just givit ut Robert Musils "Om dumheten" (översatt av Henrik Sundberg och med ett intressant efterord av Bo Isenberg), som är ett föredrag hållet på inbjudan av Österreichischer Werkbund i Wien 1937. Författaren erkänner visserligen inledningsvis att han inte vet vad dumhet är, men har ändå på bokens knappt femtio sidor en del att säga om ämnet och behandlar ett antal olika kategorier av dumhet.

Och det är en rolig läsning. Texten är hållen i en lättsamt ironisk ton, med en humoristisk distans som emellertid övergår i iskallt förakt när ett slags dumhet - den enögda politiska fanatismen - förs fram som den värsta avarten av dumhet. Musil är inte explicit, men det märks i vilken tid föredraget hölls:
"... livsvillkoren i dag är sådana, så oöverskådliga, så svåra, så förvirrade, att det ur den enskildes tillfälliga dumhet lätt kan bli en allmänhetens konstitutionella. [... ] i många avseenden torde man i dag kunna tala om en 'social imitation av andliga defekter'; exemplen på detta är tämligen påtagliga."
"När det gäller behovet att förhäva sig blir i synnerhet ett visst lägre mellanskikt av anden  och själen fullständigt skamlös så snart det framträder i skydd av partiet, nationen, sekten eller konstriktningen och får säga vi i stället för jag."
Dumheten, som ju oftast är av mer oskyldigt slag och som sagt kanske är en en ingrediens även i de klokaste människors tänkande och handlande, ibland rentav sammanvävd med genialiteten, kan under vissa omständigheter bli en ödesdiger egenskap.

Robert Musil är författare till ett av 1900-talets mest betydelsefulla litterära verk, "Mannen utan egenskaper". Musil arbetade in till sin död 1942 på verket och hann, i sin exil i Schweiz undan nazisterna, belagd med publiceringsförbud, aldrig att avsluta det. Endast de två första banden utkom, 1930 respektive 1932. En svensk översättning i fyra band kom 1961-1983.

Huvudpersonen, Ulrich, är en just en man utan egenskaper. Han är en möjlighetsmänniska. Genom sin överlägsna intelligens ser han ihåligheten tidens trender och konventioner.

Man kan, som Bo Isenberg skriver i efterordet, läsa "Om dumheten"som en av Ulrichs betraktelser i romanen.

Ulrichs "egenskapslöshet" är dubbel, både en ovilja att anamma gängse "egenskaper", åsikter, att inlemmas i ett kollektiv - och en oförmåga att engagera sig, att ta del i det sociala livet, att ta ställning.

Men att vara en utanförstående iakttagare är också en egenskap. Det är en egenskap som kan tillskrivas Musil. Det är en positiv egenskap, en ständigt närvarande skepsis, ett ifrågasättande, en öppenhet för att allt kunde vara annorlunda, att inget är ödesbestämt.

Hos Musil blir, som Isenberg skriver, reflektionen högsta egenvärde. Musil är "ett apolitiskt väsen", "oförmögen till ens elementära politiska affekter". Litteratur och konst saknar politisk betydelse, det är fråga om heterogena sfärer. Om det kan man tänka en del.


Jag läste "Mannen utan egenskaper" någon gång i mitten av åttiotalet, och diskuterade den i en läsecirkel, och jag brukar säga att jag till och med läste den två gånger. Men jag vet inte om det är ett falskt minne. Jag är för dum för att komma ihåg. Sen dess har de stått här i hyllan och väntat på ytterligare omläsning. Den dagen kommer nog. 

tisdag 2 juni 2015

Du sköna nya andra maskinålder

Först vill jag utfärda en varning för förlaget Daidalos...

Detta kvalitetsförlag ger år efter år ut den ena intressanta boken efter den andra, i skilda ämnen. Och som jag nu har den olycksaliga läggningen att intressera mig för vitt skilda ämnen och som jag dessutom är medlem i förlagets bokklubb sen urminnes tider - så syns det i mina hyllor.
Nu har jag återigen spontanbeställt och läst en ny bok, fast jag borde nöjt mig med några bra recensioner.

Nåja. Kunskap är nu en gång för alla en lätt börda. (Men det tar tid att läsa...)

Jag har läst Erik Brynjolfsson och Andrew McAfee: "Den andra maskinåldern - arbete, utveckling och välstånd i en tid av lysande teknologi" (Daidalos, 2015).

Den första maskinåldern var den industriella revolutionen från 1700-talet och framåt. Genom mekanisering och olja och elektricitet förbättrades arbetets produktivitet och arbetskraften fördes över från manuellt arbete i jordbruket till mekaniserat arbete i industrin. Vilket genom facklig kamp och socialstatens uppkomst ledde till en välståndsökning för alla.

Nu är vi inne i en snabbt accelererande andra maskinålder, som höjer produktiviteten med stormsteg. Tänk datorer, digitalisering och robotar. Men vart ska den onödiggjorda arbetskraften ta vägen? Och hur ser fördelningen av det ökade välståndet ut?

Om Brynjolfsson och McAfee i boken första del på gängse amerikanskt vis sjunger en lovsång till digitaliseringens alla fantastiska möjligheter, från industrirobotar till självgående bilar, så redovisas i bokens andra del, mer krasst, den andra maskinålderns ekonomiska och sociala konsekvenser.

Här handlar det är inte om någon välståndsökning för alla, här handlar det om "the winner takes all" - ökade inkomstklyftor och permanent arbetslöshet. De tar USA som exempel, där det totala samhälleliga förmögenheten ökade 1983-2009, men under samma period minskade den för 80 % av befolkningen. 2002-2007 tillföll två tredjedelar av alla tillväxtvinster en procent av befolkningen.

Den andra maskinåldern skapar mångmiljardärer och fattiga.

Vad göra åt det? Brynjolfsson och McAfee är vaga på den punkten. Den andra maskinåldern är i deras framställning en utveckling som är oundviklig. Mer utbildning, kanske. Anpassning till utvecklingen. Kanske rentav medborgarlön? Själv vet jag inte. Bli maskinstormare?

Två av de recensioner som jag borde nöjt mig med att läsa är dels Lennart Schöns mycket kritiska i Respons 2015 nr 1 och dels Håkan Lindgrens också till stor del kritiska i SvD.

En intressant aspekt på digitalisering som Håkan Lindgren tar upp i sin text är detta med "länkdöden".
Jämfört med film och papper är datafiler och hårddiskar sköra, sårbara ting. Han roar sig med att kolla  bokens källhänvisning till webbsidan med uppgiften att tio procent av världens foton togs under ett enda år - och möts av "Not found". Hur länge leder mina två länkar härovan rätt?



Ludditer i alla länder, förenen eder!