Mellan syren och - ?

Jag har egentligen fortfarande inte så mycket att säga.
Dock har jag (som så många andra) läst Gustave Flauberts "Madame Bovary", i Anders Bodegårds nyöversättning. Det är nu åtskilliga dagar sedan jag slog igen boken och Emma Bovary till slut dog sin plågsamma, kliniskt närgånget skildrade, död i arsenikförgiftning. Det finns lite olika idéer om vad som var den yttersta orsaken till hennes död, från överdrivet romanläsande till att hon var ett tidigt offer för konsumtionshets. Och teorier om vad romanen ytterst handlar om och och vad realismen är. Sara Danius nyutkomna och kritikerrosade "Den blå tvålen - romanen och konsten att göra saker och ting synliga" verkar intressant. Men så intressant så att jag ska läsa den, nu?
Jag passade i alla fall på att läsa om Nina Björks intressanta essä, "Emma Bovarys läsning", i "Sireners sång - tankar kring modernitet och kön" (1999).

Men sedan tog det stopp. Eller våren, med all praktiska uppgifter, tog över. Ogräset växer. Syrenen har börjat blomma. Så jag stänger ner nu ett tag, mellan syren och - ?

K-special om Sven Lindqvist

Jag såg nyss på SVT Play en mycket välgjord dokumentär, K-special om Sven Lindqvist. Rekommenderas. Finns här. Ja, i alla fall en månad framåt eller så.
I slutet av programmet finns en sekvens där Lindqvist håller sitt tacktal för Leninpriset 2012. Jag var där och applåderade. Det är ett lysande tal. Man kan läsa det här.
Det här var kortfattat. Men mer än ingenting.

Om ingenting

Jag har ingenting att säga, så jag skriver om ingenting.
Eller om stenarna.
Varför har jag stenar, vanliga gråstenar med lav och mossa, i bloggens logga? Med ett citat från Gunnars Ekelöfs dikt "En verklighet (drömd)"?
Stenarna är nog så verkliga. De ligger borta i beteshagen, där jag ofta går och där de har legat länge och kommer att ligga långt efter att jag har slutat att gå där.
Nu tror jag ju inte, bokstavligen, att stenarna tänker, eller att det finns en tid då "stenarna tänker som bäst". Jag är ju en sträng materialist och har inget till övers för religion eller metafysik.
Men det finns stunder då jag, likt Ekelöf i dikten, kan känna landskapet och naturen som en stor varelse som andas och doftar. Och jag kan känna mig som ett med denna varelse. Och jag kan känna frid. Kanske rentav den "lyckokänsla som kommer sällan men kommer ändå".
Jag vet inte vad jag mer kan begära av livet än detta.  Jag borde inte begära mer.

"Flyktigt är allt medvetande
men flyktigt är inte fåfängligt."

Jag läser Inger Christensen

Våren tar all min tid. Men några rader måste jag kasta ner här.

Jag läste om Inger Christensen hos Gabi. Där finns en länk till en uppläsning av poeten, 
och jag blev helt tagen av denna röst, så oändligt sorgsen och samtidigt så saklig.
Ja, om sorg och illusionslös saklighet kan ingå en förening så gör den det här.

Alltså finns den nu plötsligt här i min hylla, "Samlede digte" (Gyldendals 2012). Jag har inte läst Christensen tidigare. Någon dikt kanske, något om henne.

Jag har nu börjat läsa på måfå, lite här och lite där och intrycket består: det här är fruktansvärt bra, det här är poesi utöver det vanliga.

Som de här avslutande raderna i  "Digt om døden":

den nyfødte er som
    en overjordisk skabning
        der først når den rammes
            af sygdomme ligner

et menneskebarn
    giv os plads til at elske
        en dødelig form
            for udødelighed

som dybet løfter vandet
    op til en kilde
        løfter døden de levende
            op for at drikke

Det går alldeles utmärkt att läsa danska. Ordboken behövs för några få ord, någon vändning kan jag nog tolka fel. Men som hallänning är jag ju långt bort i generna dansk.

Nötväckan och Madame Bovary

Försöker ta mig ur något, vad det nu är, genom att gå in i våren. Eller snarare gå ut. Även om våren ännu bara består av sol och växande och för övrigt av en envis, kall vind från havet. Jag sysslar mest med praktiska ting. Men lyfter också blicken och ser att nötväckan även i år har hittat sitt bohål i den gamla lönnen utanför verkstan.

Nå, något läser jag ju. Närmare bestämt Anders Bodegårds nyöversättning av "Madame Bovary". Och försöker bortse från påbjudna tolkningsraster: för mycket romanläsning, det framväxande konsumtionssamhällets frestelser ("konsumentens tragedi") eller skrift och skrivande. Kanske handlar det bara om den gamla vanliga, ack så mänskliga dårskapen.
Bra är det i alla fall. Väldigt bra. Tragiskt och roligt.

När nu i Wåhrens-frögd all Wintrens möda stanar

Nej, så gammal är jag inte än att jag har blivit religiös.
Och jag har inte drabbats av "Skälfwe-sot" eller någon allvarligare åkomma till kropp eller själ. Men dessa allt annat än milda vårdagar läser jag gärna Jacob Frese (ca 1690-1729).

Barockens svenska språk är på något sätt mer språk än dagens, om man nu kan säga så. Det lyser mer, det har mer kropp, mer betydelsetyngd. Kanske för att det hör hemma i en tid då det skrivna och tryckta språket inte flödade lika rikligt som nu. Eller vad är det språket gör nu? Sköljer över oss? Dränker oss?

Frese föddes i Viborg i Karelen i svenska Finland, fick 1711 fly undan ryssarna och kom till Stockholm där han fick anställning som extra ordinarie kanslist vid kungliga kansliet. Han umgicks i borgerliga och litterära kretsar, hemma hos Sophia Elisabeth Brenner och med andra av tidens poeter. Han skrev ett högtidstal på vers till Karl XII:s namnsdag 1715 och tidstypiska hyllningsdikter vid bröllop och begravningar.

Men hans liv var ett liv i fattigdom och ohälsa.
Drabbad av en sjukdom som kanske var malaria och som till slut tog hans liv, skrev han varje vår under sjutton års tid en vårsång. I dessa bryter, som Carl Fehrman skriver i "Ny illustrerad svensk litteraturhistoria. Andra delen" (Natur och kultur, 1961), "en vekt melankolisk livskänsla fram för första gången i svensk barocklyrik." Det är nog det som tilltalar mig.

Märkliga är de vägar min läsning tar ibland. Hur kom det sig att jag kom att tänka på Frese? Och gick till hyllan, tog fram och började läsa. Det ena gav i alla fall det andra. Jag satt sedan med lunchmackorna ute på altanen och läste Tomas Tranströmers bidrag om tillfällighetsdikter, "Från 1719", i "Författarnas litteraturhistoria. I" (Författarförlaget, 1977), där Frese skymtar förbi.

Kanske kommer jag att skaffa och läsa Sven Christer Swahns avhandling? Men jag ska ju sluta att fylla hyllorna, sluta vingla fram så här i litteraturens värld! Eller fortsätta.

Textsidan är skannad ur "Sveriges national-litteratur 1500-1920" (Bonniers, 1921).

Att skratta åt eländet

Läser återigen i Tobias Dahlkvists "Förtvivlans filosofi: Vilhelm Ekelund och mottagandet av Giacomo Leopardi i Sverige" (Ellerströms, 2010).
Och bevisar väl därmed att jag är monomant fixerad vid Leopardi.

"Det är som väl alla vet bland de svartsynta författarna man hittar de allra roligaste", skriver Dahlkvist. Att han själv har humor visar han i denna mycket välskrivna bok, bland annat när han skriver om den filosofiska pessimistiska traditionen, där Eduard von Hartmann (1842-1906) var viktigast.

Hartmann "sökte förena Schopenhauers ahistoriska metafysik med en hegeliansk historiefilosofi och visa att tillvaron strävar i riktning mot en framtida världsundergång. I takt med att mänskligheten utvecklas kommer allt fler att inse pessimismens sanning; en dag kommer en majoritet ha utvecklats så högt i moraliskt och intellektuellt hänseende att de inser att det vore bättre om vi alla upphörde att existera."

Och så avslutar han med:

"För förhoppningsvis kommer också den tekniska utvecklingen att ha nått så långt att medlen att förinta världen kommer att finnas."

Jag vet inte om det bara är jag som skrattar högt?
Speciellt som den sista meningens förhoppning för länge sedan infriats.