onsdag 30 juli 2014

Stunder vid trädgårdsbordet

Det blir många stunder vid trädgårdsbordet dessa dagar. Någon gång i solen, men mest i skuggan av blodboken. Det mesta sker där, måltider, läsning och som nu ett försök att skriva ner några rader till bloggen.

Jag sitter i en lantlig trädgård med perennrabatter och kryddland där fjärilar dansar, med växthus och grönsaksland och omgiven av höga träd, kastanj, almar, lönnar och askar. Runt om finns odlad åker och betesmarker. Det här är en gammal gård. Här har bott folk sen urminnes tider, enligt skrivna källor sen tolvhundratalet. Över mig en alldeles klarblå himmel. En vind tar i och sträcker ut flaggstångens vimpel. Boklöven har redan börjat rassla. En idyll, på många sätt.

Tyst är det inte. Vinden för med sig ljud från motorväg och järnväg. På bordet ligger telefon och dator. Genom olika flöden nås jag av "nyheterna", som man sa förr, om världens tillstånd. Och man måste vara gjord av sten för att att inte bli dyster till sinnet av dessa nyheter.

Jag ska villigt erkänna att min läsning är ett sätt att, nej, inte fly från, men kanske att balansera, att hitta en motvikt till, denna dysterhet. Inte så att jag läser glada, positiva böcker, för att muntra upp mig. Nej, det jag läser, eller det mesta av den litteratur jag läser, är den som utan illusioner och utan försköning handlar om människans villkor. Inte till tröst, om sådan funnes. Men till något annat. Till insikt, kanske.

Så långt som Willy Kyrklund, i "Mästaren Ma", vill jag kanske inte gå:
"Jag intresserar mig icke för människorna. Jag intresserar mig för människans villkor. Människans villkor är det som är utanför människan, det som formar och avgränsar henne. Det som är utanför människan är det omänskliga."
Hur nu de orden ska tolkas. Det "omänskliga", de villkor som formar oss, är väl intressanta för oss människor just för att vi är människor. Och det o-mänskliga är en egenskap hos världen just genom att människor finns. Annars vore den ingen egenskap. Jag intresserar mig för människan och människans villkor.

Willy Kyrklund, omkring 1960

Det som tilltalar mig är Kyrklunds blick, hans perspektiv, där människan ständigt ses under sina i grunden ytterst kärva existentiella villkor. Hans blick för det som är boskap och botten i oss alla. Nej, ingen fara! Jag tror inte på något för alla gemensamt i samhälleliga och politiska frågor. Här är det som alltid sociala strider och motsättningar som gäller. Klasskamp om man så vill.

Den samlingsvolym Kyrklund jag nu läser är minst av allt en samling traditionella skönlitterära texter, med människors jag, handlingar, livslopp och utveckling i centrum, nej, mer ett myller av röster och figurer, med olika språk och tilltal, där det just är de mänskliga villkoren som gestaltas, högt och lågt om vartannat och blandat med illusionslösheten en alldeles underbar humor.

Kyrklund har inget till övers för den sköna litteraturen. Som han uttrycker det i "Tvåsam":
"Att rada en massa fingerade fakta efter varann och ta på sig minen att det inte kunde vara annorlunda, detta är ett depraverat illusionstrick och ingenting annat."
Nå, efter att ha läst Torgny Lindgrens "Klingsor" vill jag nog hävda att även depraverade illusionstrick tilltalar mig. Det finns mer än ett sätt att se på världen och människorna. Den goda litteraturen har många former.

*

Willy Kyrklund: Prosa. Bonnier Alba, 2003. Innehåller: "Tvåsam", "Solange", "Mästaren Ma", "Aigaion", "Till Tabbas", "Polyfem förvandlad", "Den rätta känslan", "Om godheten".



torsdag 24 juli 2014

Kort berättelse om en resa

Hemma igen efter en fjortondagars norrlandsresa och vi upptäcker att sommaren är den tid då gräs och gröda gror. Lite trädgårdsarbete, alltså, i värmen.
Men också tid att sitta i skuggan och se de tunna molnen segla fram på himlen, lyssna till vinden i lönnar och blodbok, se fjärilsdansen i rabatterna och bara låta tankarna vandra.

Även om man alltid har något att berätta när man gjort en resa så ska jag inte göra det här. Mer än att säga att Norrland visade sig från sin vackraste sida, på alla sätt. Mötena med naturen, med platser och med människor och så hela tiden detta sagolika väder. Regnkläderna packades aldrig upp. Tre regnväder kom under bilfärder.

Höjdpunkterna var många. Vandringen vid Tjuluträsk i Ammarnäs. Abisko nationalpark. Besöket i Hjoggböle, med det Enquistska skithuset i backen ovanför det gröna huset.  Och mycket annat.
Jag var ute på nätet mycket sparsamt och har inte följt de vanliga bloggarna. Men omvärlden fanns naturligtvis där, liksom nu, i nyhetsflödet. Gaza, Irak, Ukraina. I den svenska sommaridyllen.

Här några bilder:

Tjuluträsk

Abisko nationalpark

Det Enquistska skithuset…

…med anslaget på dörren.



torsdag 17 juli 2014

"Jord och vind blåser tvärs igenom oss"

"Frihet är den förnimmelse som vi har av förloppen inom oss själva. Ofrihet är den förnimmelse som vi har av förloppen utanför oss. Jag vet icke om det finnes någon annan metod att skilja på vad som är vi och vad som icke är vi.
De flesta menar att skinnet skiljer dem från det som omger dem. Men människans skinn är tunt och genomsläppligt, fullt av hål och öppningar likt en trasig rock. Det omänskliga far in och ut genom revorna; jord och vind blåser tvärs igenom oss. Vår hjälplöshet är höggradig."

Willy Kyrklund: "Mästaren Ma." (1953)

Läst och citerat på resande fot i Lappland.

tisdag 8 juli 2014

Jag läser Willy Kyrklund igen


”Jag är icke någon process i naturen. Jag är en uppfattning av en process i naturen. Och denna uppfattning innebär i varje situation ett val. Jag må vara fri eller ofri eller bortom fritt och ofritt, detta är likgiltigare än påvens skägg. Jag har alltid ett val. Alltid, i varje sekund.”

Willy Kyrklund, i "Tvåsam" (1949). Detta med anledning av, tja, att jag läser den kloke Kyrklund. Igen.



fredag 4 juli 2014

Kanske är världen en roman som vi skriver på i huvudet

Världen, vad är den? Kanske mer vad vi vill att den ska vara och vad vi föreställer oss, än vad den "är". Den enda synvinkel vi har och kan ha är vår egen. Vi vill gärna tro att vi kan tillägna oss de andras, men hur lyckas vi med det? Kanske är världen en roman som vi skriver på i huvudet, ömsom enligt vår vilja, ömsom under tvång, ständigt i efterhand, bara med den skillnaden mot en tryckt roman att den i varje (skriv- och läs-)ögonblick öppnar för ett stort antal okontrollerbara händelseutvecklingar och pågår dygnet runt ända tills vi når den sista sidan och pärmarna slås igen och vi hamnar bland de många aldrig mer lästa böckerna i evighetens bibliotek.

Vadan denna kanske något flumfilosofiska inledning? Tja, den är tänkt som en inledning till ännu en repris. Texten här nedan är densamma som när den publicerades, jag har bara redigerat den en smula. 
Och anledningen till att jag letade upp den var att den tanke som föranledde den - kort uttryckt: världen skiter i oss - blev aktuell för mig igen. Vilket den för övrigt alltid, under ytan, är.

                                                                                *
Är man rastlös och inte kan läsa så koncentrerat som man vill så kan man botanisera slumpvis i hyllan, ta en volym här och en volym där, slå upp och börja läsa och så plötsligt fastna någonstans, t ex i Lars Gustafssons "Utopier och andra essäer om 'dikt' och 'liv' ", en sliten pocketbok från 1969.



I denna innehållsrika bok diskuterar Lars Gustafsson i en intressant essä frågan om vad en roman är. Ett bland flera kriterier är att
"i varje episk skildring måste några saker träda i förgrunden, andra skildras på ett mera översiktligt eller perifert sätt eller kanske bara antydas".
Gustafsson kallar det romanens "uppmärksamhetscentrum, som olika personer och föremål kan stiga in och ut ur under berättelsens gång."

Vilket är naturligt eftersom romanen är linjär - allt kan inte sägas på en gång och för att bli begriplig måste romanen (liksom våra egna inre ständigt pågående försök att begripliggöra våra liv) ha en berättande struktur.

Sen kan man bryta mot regeln att bara "det väsentliga" ska finnas med i uppmärksamhetscentrum, t ex genom att låta alla triviala detaljer i rumsinteriörer etc. befinna sig i detta centrum. Den en gång nya franska romanen försökte något sådant. Resultatet blir att vi försöker förstå varför de finns där. Vi vill ju ha ordning och reda där, liksom över huvud taget i vår verklighetsuppfattning.


När jag läser denna essä minns jag en gammal idé som jag skulle vilja se genomförd: att skriva en roman där uppmärksamhetscentrum är tömt på människor. En roman med enbart miljöskildring. En skildring av tingens värld. Gärna en så skickligt anlagd roman att vi när vi läser den hela tiden (och med stigande irritation) väntar på att åtminstone en handlande människa ska dyka upp och göra allting begripligt. Men det sker aldrig. Världen finns där. Men utan människor. Världen finns där och dag följer på natt som följs av dag, allt enligt naturlagarna, och det är ett innehållsrikt och växlande skådespel. Men utan människor. Jag kan tänka mig att det är efter civilisationernas sammanbrott, efter den sista, totala miljökatastrofen.

Men hallå!, säger vän av ordning - ett skådespel kräver någon som skriver och någon som skådar, någon som ser eller läser - och jag kan bara hålla med. Det krävs en vilja och en föreställning. Det är en knäpp idé. Men intressant.

Normaltillståndet hos världen i förhållande till oss som existerande art är att vi inte existerar. Vår individuella existens och vår upplevelse av världen, vad vi vill att den ska vara och hur vi föreställer oss att den är (och därmed möjligheten att skapa skildringar av den) är historiskt sett bara korta, uppflammande undantag ...


Montaigne har en underbar formulering, som jag tidigare citerat:
"Vi tycker att det universella sammanhanget på något sätt blir lidande av vår förintelse och att det har medlidande med vårt tillstånd. Ty vår förvända syn föreställer sig tingen förvända på samma sätt, och vi tänker oss att tingen fattas blicken i samma grad som blicken fattas tingen..."
Jag kom aldrig att skriva den romanen. Kanske finns den skriven? Är det någon som vet?
Och med den frågan utkastad blir det ett längre uppehåll här, inte ens några repriser.

onsdag 2 juli 2014

Dam i svart (repris från juli 2010)

Eftersom jag befinner mig i en intellektuell svacka när jag av allehanda skäl inte får något annat än praktiska ting ur händerna, så kör jag en repris på ett inlägg från juli 2010. 
Om det finns någon författare som ska läsas på sommaren så är det Walter Ljungquist och då gärna "Dam i svart". Eller novellerna i "En dörr står på glänt".

"Denna lördagsförmiddag kommer åskfronter in från havet med grått mörker, blixtar och ett välsignat regn. Vi kan ändå äta lunch ute i trädgården, med solglittrande vattendroppar på varje blad.

Jag läser en berättelse av Walter Ljunquist, "Dam i svart", ursprungligen publicerad i tidskriften Vindrosen 1948, sedan utgiven i en liten volym från Janus förlag 1983. Jag tog den ur hyllan och funderade på om jag läst den eller inte. Den såg läst ut av ryggen att döma. Det låg en lapp i boken, daterad 1985, med anteckningar om böcker jag beställt. Förmodligen läste jag den då. Men eftersom jag glömt allt är det på nytt en första läsning.

Berättelsen utspelas på småländsk landsbygd, det är 1800-tal. Och det är en berättelse. En äldre farbror Felix återger för sin brorson, genom sina minnesbilder, historien om en ung kvinna som gifter sig med en betydligt äldre änkeman som sedan dör, liksom den vuxne styvsonen. Förtalet och byskvallret menar att den unga kvinnan och styvsonen levt i synd och att hon mördat både make och älskare. Men vad är sanning?
Genom berättarens minnen, från besök hos den utstötta kvinnan tillsammans med sin mormor, den enda i bygden som vunnit dennas förtroende, till återkommande besök i vuxen ålder hos den åldrande kvinnan som lever isolerad och tyst innesluten i sitt livsformande öde, men som till slut bit för bit öppnar sig för honom, växer den tragiska bilden av vad som verkligen skett fram.
Det är gripande. Språket, skenbart enkelt, väver samman en bild av människors inre och yttre, av deras tal och tystnad, av deras handlingar och dessa handlingars oåterkalleliga konsekvenser, av naturen och landskapet, som visar hur sammansatt och gåtfull och i grunden ogripbar verkligheten är."

måndag 23 juni 2014

Utsikt från ett trädgårdsbord

Jag sitter på altanen, vid trädgårdsbordet. Blå himmel, västlig vind, drivande moln. Vad ser jag? Det doftande kryddlandet, där sparrisen fått växa upp till en vacker prydnadsbuske. Växthuset med sina tomatplantor, där några av vinrankans blad kikar ut i dörröppningen. Vid uthusgaveln den stora rosenbusken, översållad med blommor. Och på taknocken sitter rödstjärtshonan, entonig pipande och knixande, ständig sysselsatt med att flyga fram och tillbaka och mata ungarna under nockpannan. Ibland dyker hanen upp. Lyfter jag till slut blicken så ser jag upp i de väldiga askträdens lövkronor, gungande i vinden.

Och jag lyfter ofta blicken från boken, Antoine Compagnons "En sommar med Montaigne". Med en liten ändring kan jag göra Montaignes ord till mina och säga att när jag sitter ensam i en vacker trädgård kan mina tankar syssla med händelser långt bort under en del av tiden, men sedan för jag dem tillbaka till sittandet, till trädgården, till denna ljuva ensamhet och till mig själv.

Varför sitter jag här och läser? För att förmätet nog ytterligare en gång blanda in Montaigne så läser jag för att uppnå vad man kan kalla en "lärd okunnighet", som Compagnon menar är Montaignes ideal.
"Kände jag mig själv mindre väl och bedrog mig själv om min oförmåga skulle jag drista mig till att behandla något ämne i grunden. När jag nu utan plan och utan löfte kastar ut ett ord här, ett där som brottstycken tagna ur sina sammanhang, är jag inte tvungen att behandla dem grundligt eller hålla mig till dem utan att växla när jag har lust eller utan att hänge mig åt tvivel och osäkerhet och åt min dominerande egenskap, som är okunnighet."

För det är väl en rödstjärtshona? Ni som vet?