onsdag 29 oktober 2014

Jag har läst Patrick Modiano: "Dora Bruder"

En femtonårig judisk flicka, Dora Bruder, rymmer i december 1941 från en internatskola i det ockuperade Paris. Trots sitt utsatta läge som judar anmäler föräldrarna flickan som saknad. En notis förs in i en kvällstidning. Patrick Modiano råkar läsa notisen 1988 och kan sedan inte släppa tanken på flickan och hennes öde och ägnar så de nio följande åren åt att försöka ta reda på flickans och hennes föräldrars historia. Det är om detta "Dora Bruder" (Elisabeth Grate bokförlag 2014) handlar.

Nu har jag läst boken två gånger. Det tål den. Eller, rättare, den kräver omläsning. Den andra gången med eftertankar och blickar bakåt och framåt i texten. Det är en mycket bra bok. Jag har nog inte riktigt tänkt färdigt. Jag tror jag måste läsa mer av Modiano. Men några rader här i alla fall om "Dora Bruder".

Det skrivs mycket om Modiano nu och "Dora Bruder" tycker jag bekräftar vad som skrivs. Modianos teman är minnet och tidens flykt, en sorgsenhet och ett vemod över hur det förgångna ohjälpligt suddas ut och över vår oförmåga att hindra denna ständigt pågående erodering av det som en gång var. Han är släkt med W G Sebald i detta minnesarbete.

I sina efterforskningar rör sig Modiano i Paris, han söker i arkiv och hos myndigheter, han söker i sina egna minnen av de kvarter där familjen Bruders tragedi utspelade sig, den tragedi som delades av så många judar i Frankrike, som till slut ledde till utrotningslägren.

Boken vimlar av gatunamn och adresser, stadsdelsnamn och platser. Det är som om exaktheten i alla dessa gatunamn och adresser, platser och stadsdelar är en besvärjelse av, en ersättning för, det skugglika hos dessa människor, eller som Modiano skriver:
"Det man vet om dem kan ofta sammanfattas i en enkel adress. Och denna topografiska precision står i kontrast till det man aldrig kommer att få veta om deras liv - denna vita fläck, detta block av okänt och tystnad."
Modiano söker förbindelser mellan det förflutna och nuet och han minns 1965, minns de gator han då gick på, minns sin väntan på kaféer och de intryck som den tiden gav och då han ingenting visste om Dora Bruder, men - menar han, kanske gick han utan att vara medveten om det
"i Dora Bruders och hennes föräldrars spår. De fanns där redan, i bakgrunden."
"Man föreställer sig att åtminstone platserna behåller ett svagt avtryck av de människor som bott där […] varje gång jag har befunnit mig på en plats där de har levat har jag fått en känsla av frånvaro och tomhet."
Tålmodigheten hos Modiano: "jag söker efter ledtrådar, längst bort i tiden."
Det tog Modiano fyra år att upptäcka Doras exakta födelsedatum, den 25 februari 1926. Varför denna jakt på några öden i det förflutna? För att rädda minnet av dessa nazismens annars anonyma offer? För att blottlägga undangömd skuld? För att hantera känslan av frånvaro och tomhet? Det han finner är de knapphändiga uppgifter om Dora Bruder och hennes föräldrar som finns i arkiv och människors minne. Men trots denna knapphändighet är det en mycket tankeväckande bok. Både spännande och vemodig, sammanvävd av författarens eget liv och de människors liv vars spår han söker efter. Och staden Paris.
Jag kommer att läsa mer av Modiano.



fredag 24 oktober 2014

Passande läsning en fredagskväll

Passande läsning en fredagskväll: Thorsten Jonssons novell "Ensam med en halv liter konjak", i samlingen "Fly till vatten och morgon" från 1941. Novellkonst när den är som bäst. Passande av flera skäl.



fredag 17 oktober 2014

Notis

Världsrymden är mycket större än vad vi tidigare trott, säger forskningen.
Det verkar vara så ödsligt därute. Själv har jag nog med att hantera jordelivets prövningar.


Källa: Forskning & framsteg nr 9 2014.

onsdag 8 oktober 2014

Ytterligare om vad jag inte gör och ytterst lite om läsning

Jag sysslar mest med att inte göra saker. Det jag gör är bara det nödvändiga.

Efter en fin helg kom den riktiga hösten med regn och blåst. Och lite åska i morse.
Jag läser Raymond Chandler, "The long good-bye". I´m in the mood for wisecracks, tydligen.


Jag kan ingenting om rosor, men jag uppskattar deras skönhet. Så här vackert blommade Rose de Rechts i söndags.
Bilden får utgöra pausbild här ett tag. Kortare eller längre tid.

fredag 3 oktober 2014

Om vad jag inte gör och lite om läsning

Vad jag inte gör? Jag läser inte alla intressanta böcker som trängs i hyllan. Eller - jag börjar läsa, men slutar efter ett tag. Och så gör jag allting annat, varav en hel del sådant som jag ska göra, men också en hel del sådant som jag inte ska göra. Eller inte borde göra.
Prokrastinering kallas det och verkar vara väldigt populärt nuförtiden. Jag stöter ständigt på nya artiklar och böcker om det. Så jag är väl en trendnisse. Eller bara ett offer för tidsandan.
I alla fall är det därför det är lite tunnsått med inläggen här.

En bok som lite slumpartat hamnade i mina händer har jag i alla fall lyckats avsluta, Per Svenssons "Vasakärven och järnröret - om den långa bruna skuggan från Lund" (Weyler 2014).

Det är en bra bok. Svensson visar på ett övertygande sätt att det finns en linje mellan trettiotalets "bruna" Lund, med nationalistiska, fascistiska och nazistiska studentrörelser, och den inre kretsen i dagens SD: Åkesson, Söder, Jomshof. De träffades också i Lund och i grunden är SD ett "apokalyptiskt kulturrevolutionärt och därför främlingsfientligt nationalistparti" av samma stuk som sina föregångare. De judar och andra främmande folkelement som hotade nationens renhet då har ersatts av islamsk massinvandring.

Sen blev jag ståene framför bokhyllan och valde att läsa Raymond Chandler. Inte så konstigt och inte första gången. Lika väl som man kan lyssna bra musik många gånger kan man läsa bra litteratur många gånger. Jag läser Chandler ungefär som jag lyssnar till musik. Och det behöver jag nu.

söndag 21 september 2014

Vad jag gör och lite om läsning

Efter ett träningspass tidigt på lördagsmorgonen åt vi frukost på altanen. Solsken och sommarvärme. Gräs och träd och det mesta i trädgården fortfarande grönt, om än med många nya nyanser. Det kunde lika gärna ha varit en julimorgon. Som vanligt efter träning smakade mackor och kaffe bättre än vilken lyxfrukost som helst.

För första gången i år räfsade jag sen löv, under lönnen som först av alla bestämt sig för att det är höst. Löven hade blåst samman i en lång sträng, de var torra och spröda, lätta att räfsa ihop. Vilket är en fördel. Nackdelen är att de snabbt fyller skottkärran. Det blev många vändor fram och tillbaka.

Jag tänkte att detta kanske är den sista riktigt varma sensommardagen. I morgon blir det regn och sen sjunker temperaturen och vi går in i hösten. Men på många sätt har denna sommar varit en av de bästa. Därför har jag egentligen inget emot att det mörknar tidigare, att ogräset slutar växa och att mer tid kan tillbringas inomhus.

Jag gick bort och inspekterade vedförrådet. Solen ligger på där under eftermiddagarna. Det känns bra att att veta att vi kommer att kunna hålla huset varmt ännu en vinter. Men varför lägga ner det arbete som vedeldning innebär, numera visserligen bara att stapla och köra in en gång i veckan och att elda, så småningom varje dag? Det finns ju smidigare, mer arbetsfria sätt att värma upp huset.

Jag vet. Men jag behöver detta arbete, och andra lagom ansträngande sysslor som följer med ett liv på landet, som motvikt till den symbolhantering som annars präglar mitt liv.

                                                                           *

Ola Klippviks "Vikbodagbok" (2009) kom med posten från ett antikvariat. Jag har inte läst honom tidigare, annat än någon gång hans blogg så länge den var aktiv. Bodil skrev nyligen så positivt om den nyutkomna tredje Vikbodagboken att jag blev nyfiken.

Jag blev först lite besviken.  Det är just ett slags dagbok, med en knapp sida text per vecka, om Klippviks vardagar på Vikbolandet som småbarnsförälder och författare, make och recensent, hemmafixare och lärare på skrivarkurs. Om landskapet, om djur och natur. Noteringar om allt blandas, ibland med en mening om det ena följd av en mening om det andra, ett omdöme, ett citat, oftast utan vidare kommentarer.


Hur intressant är det att läsa om en ung familjs dagliga liv, med blöjbyten och förkylningar och hämtningar på dagis, om matlagning och någon gång om äktenskapliga konflikter? Och varför utvecklar Klippvik inte den kritik av mångt och mycket, som nu bara antyds eller skymtar fram?
Läsefrukter redovisas ytterst kortfattat, en mening, ett citat, de utvecklas aldrig, ingår aldrig i något resonemang på djupet. Något blir jag för all del nyfiken på, något känner jag igen, men mest tänker jag: och?

Å andra sidan - allt eftersom jag läser växer ett sammanhang fram, texterna länkas samman, blir till en struktur där delarna kanske inte ska läsas bara enskilt utan som en enhet, som ett livsflöde. Det blir då ett slags realism, som skildrar livet som det är, stort och smått om vartannat, där de stora tankarna får samsas eller kollidera med de dagliga, triviala nödvändigheterna.

Kanske är det så att jag känner igen mig i detta? - utan all jämförelse i övrigt. Alla som i någon mån läser och tänker känner nog igen sig. Jag tror att jag får ge boken en chans till, göra en omläsning med ögon för helheten.

tisdag 16 september 2014

Från Fylleån till Lagaoset

Förra söndagen var en stor dag. Äntligen gick vi den den sista etappen i södra delen av vårt projekt Gå längs Hallands kust, den mellan Fylleåns mynning och Lagaoset. Vilket fullbordade sträckan mellan Getterön i Varberg och länsgränsen i söder.


Det var lätt att gå, längs betesmarker och sandstränder.

Vid Påarp.


Jätteflockar av vitkindad gås.


Sandlöpare. (Tack till Lena J. för sakkunskapen!)


Vid Lagaoset.

Nu återstår bara norra länsdelen. Där är det betydligt svårare, med vikar och skär och  klippor och klappersten och sanka marker. Hittills har vi gått kanske en tiondel. Men skam den som ger sig.