tisdag 10 september 2019

Lars Gustafssons sista roman

Kastanjer faller redan från de stora träden vid gårdsplanen. Lönnarna skiftar långsamt färg och en sträng nedfallna löv har samlats i kanten av gräsmattan. Jag körde in ved i går morse och eldade; nattkylan hade satt sig i väggarna. Även om det plötsligt blev varmt idag så är det ingen tvekan om att hösten är här. Hösten, som både är en tid då jag ser tillbaka och jämför förhoppningar och utfall, en tid då det är lämpligt att begrunda summan under ett tillfälligt slutstreck och börja på nytt. En tid för försoning och för att gå vidare.

I år är det inte riktigt så. Det är inte bara en envist seg förkylning som gör att jag fastnat i ett tillstånd där tiden bara rinner undan, där inget vettigt blir gjort, där jag slarvar bort hela dagar i tidsfördriv.
Jag tycker inte om mig själv. Jag skäms, jag läxar upp mig själv - lönlöst.

Lars Gustafssons postuma roman, "Dr Weiss sista uppdrag" (Norstedts 2019), stod flera dagar oläst i hyllan. Nu har jag i alla fall läst, och läst om. Det är en fascinerande berättelse, och det särskilt om man är något bevandrad i Lars Gustafssons författarskap. Boken är en ekokammare. Bara det att det första kapitlet i boken, märkligt nog med titeln "Sista kapitlet", med ett fåtal förändringar, är identiskt med en novell i samlingen "Förberedelser till flykt och andra berättelser" från 1967, där med titeln "Slutspel i Whorfington - sista kapitlet i en imaginär roman". Som om denna imaginära roman först nu blivit skriven.

Dr Weiss uppdrag, oklart av vem det är givet, är att återfinna Järnkronan, Fredegesiusbrödernas "intelligensförstärkare", som ger innehavaren överlägsen kunskap, men också insikt om den mänskliga existensens totala intighet.

I denna filosofiska fantasyroman för uppdraget Dr Weiss på de mest osannolika vägar, bakåt och framåt i rumtiden, genom närmast hallucinatoriska miljöer och till förindustriella men också mycket avancerade kulturer; han möter faror och hinder och ställs inför gåtor. Här känner man igen många av Lars Gustafssons teman, matematiska och naturvetenskapliga spekulationer, dubbelgångare, minnespalats, luftfarkoster.

Lars Gustafssons sista roman. Jag ställer in den i hyllan, sist i den långa raden. Det känns vemodigt.


fredag 30 augusti 2019

På Hallands Väderö

Vi besökte Hallands Väderö och vandrade längs lederna över betesmark, snår och urskog. Värmen var pressande, men det förtog inte fascinationen i känna sig förflyttad till en helt annan historisk tid.

Hemma läste jag vad Carl Fries skrev på 1940-talet:
”Man får söka sig fram genom snårens labyrint, genom trånga passager som sluta blint i ett virrvarr av blommor och taggiga kvistar eller grena sig och vidgas till små öppna ängar. Luften står stilla härinne mellan snåren, den är tung av kaprifolens doft och fylld av fågelsång; här är sylviornas, koltrastens, näktergalens önskeland. Detta är skogens förgårdar med öppen himmel över sig och kustbandets intensiva sol över all rikedomen. Men i högskogen innanför brynet är det djup skugga. Fantastiska trädgestalter, stammar, tunga som stenblock, spärra plötsligt vägen i denna skogskrypta, knotiga grenar treva om varandra genom snåren, där murgrönan flätar sina lianer. Det är plötsligt sankt och mjukt under fötterna, och framför en i skogsskymningen ligger en svart vattenyta, ett alkärr. Ur detta träsk lyfta sig underligt formade rotmassor; de stå som jättelika spindlar i vattnet och balansera på sina ryggar de tunga alstammarna, som i sin tur likt pelare böra upp lövvalvet. Sådana alkärr, numera sällsynta, spelade med säkerhet en stor roll i forntidens sydsvenska lövskogar."

Gammal lind i Nörreskog på Hallands Väderö. Ur Carl Fries "Den svenska södern"

torsdag 15 augusti 2019

Ytterligare några notiser ur vardagen

Vid den här tiden för fyra år sedan skrev jag ett inlägg med den både pretentiösa och opretentiösa titeln "Vändpunkt. Några notiser ur vardagen", med anledning av att jag slutat arbeta och skulle bli pensionär.

Det vardagsliv som glimtar fram i inlägget är det vardagsliv som jag fortfarande lever.
Fyllt av praktiska ting och göromål som följer av att bo på landet. Promenader bort till beteshagen, iakttagelser av djur och natur och odling och årstidernas växlingar. Läsning, givetvis, om sommaren gärna i den stora blodbokens skugga. Umgänge med barn och barnbarn och goda vänner. Motion och träning som åtminstone periodvis utövas regelbundet. Och i görligaste mån tid till självvald ensamhet, utan vilken jag skulle ha svårt att leva.

Ett liv präglat av vanor. Vanor om vilka Lars Gustafsson skrev att det är av dem vi består: "Och man kommer att minnas oss // som en knippe utav vanor. / Och inte den de bodde hos." Många ser vanor som stelbenthet, som inskränkthet, oförmåga till förändring. Jag trivs i vanornas lugna rytm, där förändringar kan ske långsamt, eftertänksamt.

Och så detta om att jagas av tidens knapphet. Jag skrev att jag aldrig varit riktigt vän med tiden och att det var dags att göra något åt detta. Hur har det gått? Sådär. Jag hinner fortfarande inte med allt jag vill göra. Och mina återstående dagar är färre. Men jag har nog lite lättare att acceptera nödvändigheten av att skjuta upp saker och kanske rentav strunta i dem. Om det nu beror på klokskap eller åldrandet vill jag låta vara osagt.

Den större värld som omger min vardagsvärld är däremot inte densamma som för fyra år sedan. Allt tycks mörkare än på mycket länge. Konsumtionskapitalismen härskar och i sin dödsdrift sprider den sina metastaser till varje vrå av världen. Ingen kommer undan. Obönhörligt är vi på väg mot något slags - undergång? Om man får tro klimatforskarna så är det så. Att det handlar om drastiska förändringar på alla plan är det ingen tvekan om.

Vad gör jag för att vrida tiden rätt? Inte mycket. Går det att vrida tiden rätt? Tveksamt.

Kanske inte så konstigt då att jag har kommit att fördjupa mig i de hellenistiska filosofiskolor som satte sig före att hantera livets hårda villkor, epikuréer, stoiker. Deras olika praktiker lär oss att nå sinnesfrid genom att försonas med vår dödlighet och genom att inse att de ögonblick av liv vi lever är de enda vi har och att det inte tjänar något till att oroa oss över framtiden eller gräma oss över det förflutna. Vilket är lika lätt sagt som svårt att leva upp till.

Nästa rapport kommer (?) om fyra år.


Löken är skördad och ligger på tork i solen, mellan regnskurarna.

lördag 10 augusti 2019

Richard Ford: "Mellan dem"

Richard Ford har jag läst sen sjuttiotalet. 
Senaste romanen på svenska, den lysande "Kanada", skrev jag om här.
Nu fick jag syn på "Mellan dem" från 2017 på ett utförsäljningsbord (köp tre böcker för 100 kr) i Gallerian i Varberg och insåg att jag missat den.

Så det blev en paus i Vergiliusläsandet.

Baksidestexten säger bättre vad jag skulle vilja säga om boken än vad jag själv förmår. 




onsdag 7 augusti 2019

Några rader till om Vergilius

Jag återvänder till Vergilius och "Georgica". Som jag skrev i förra inlägget så bjuder översättaren Ingvar Björkeson på trettio sidor kommentarer till verket. Nog så nödvändigt och lärorikt för en novis som jag.

Från andra boken citerade jag några rader om vårens ankomst:
"Då som ett fruktbart regn från höjden nedstiger Etern
skapelsens mäktige far, till sin makas jublande sköte
och i förening alstrar de allt som lever och andas."
Till dem finns en kommentar: "Jfr Lucretius 2.991 ff.", som är en hänvisning till Lucretius "Om tingens natur" och då är jag så lycklig att jag kan gå till hyllan, ta fram boken (även den i Björkesons översättning) och läsa:
"Och så till sist: ur himmelska frön är vi alla komna
och vi har samma far. Den bördiga jorden, vår moder,
mottar ovanifrån hans våta regnande droppar
och blir befruktad och föder leende skördar och trädens
ymniga gåvor, vilda djur och människosläktet."
En god illustration till det faktum att Vergilius verkade i en tradition av "imitatio", där det var naturligt att försöka efterlikna stora föregångare, kanske överträffa dem. Och en av hans förebilder var epikurén Lucretius.


Och när jag nu bläddrar i "Om tingens natur" hittar jag förstrykningar och utropstecken från tidigare läsning. 

Enligt Lucretius består det oändliga världsalltet av tomrum och atomer. Atomerna rör sig ständigt och kombineras slumpartat till allt som finns, däribland människans kropp och själ. Allt är statt i förändring, ingenting är evigt utom tomrummet och atomerna.

Lucretius vill trösta oss. Han vill bota vår skräck för döden. Vi finns inte, vi finns, och sen finns vi inte längre. Gudarna finns, men de rör oss inte. De är också slumpvisa atomkombinationer. Det finns inget dödsrike, ingen tillvaro efter döden. Han skriver:
"Var alltså lugn! Vi har ingenting att frukta av döden
ty den som inte finns till vet ej av smärta, och intet,
när väl en odödlig död har släckt hans dödliga levnad,
skiljer honom från den som aldrig föddes till världen."

lördag 3 augusti 2019

Vergilius: "Georgica"

Hur kan en lärodikt på hexameter som skrevs för tvåtusen år sedan och som i fyra böcker behandlar åkerbruk, vinodling, boskapsskötsel och biodling väcka min entusiasm?

Det var i alla fall vad jag behövde för att få läslusten tillbaka. Häromdan damp den ner i brevlådan och jag började läsa ”Georgica” av Vergilius (70-19 f Kr), översatt av den eminente Ingvar Björkeson och just utgiven av Natur & Kultur.



Ja, jag vet inte riktigt hur jag ska uttrycka det - kanske är det blandningen av poetiska bilder och handfasta odlingsråd och skildringen av en svunnen värld där människans beroende av naturens villkor var tydligare än idag.

Och kanske också det att läsningen väcker tankar på att vi nu sannolikt är på väg mot ett tillstånd i världen där vår sårbarhet och litenhet gentemot naturens krafter alltmer kommer att likna situationen under antiken.

Det är ingen tjock volym, bara lite över 100 sidor, med förord av Malte Persson och  med en innehållsrik kommentardel av översättaren.

Än har jag bara läst de två första böckerna av fyra (jag läser långsamt, med drivankare, läser om), men vill ändå ge ett smakprov.

Vårens ankomst skildras:
"Då som ett fruktbart regn från höjden nedstiger Etern
skapelsens mäktige far, till sin makas jublande sköte
och i förening alstrar de allt som lever och andas.
Snart ljuder fågelsång i snår och väglösa dungar,
boskapen grips av Venus' makt när dagen är inne.
Marken står spirande grön och för Zefyros' ljummande vindar
öppnar fälten sin famn, en mild fukt tränger igenom
myllan, och skotten vågar nu tryggt förtro sig åt solens
nya strålar, vinrankan räds ej den stigande Austers
anlopp, de störtregn ur skyn den mäktiga Aquilo sänder,
nu slår dess knoppar ut, och den utvecklar hela sitt bladverk."
Och följs av en skapelseberättelse, den mytiska guldåldern, människans första tid på jorden:
"Världen såg liknande dagar gry när den föddes och växte,
sådant var dess klimat, det vill jag gärna tro, och det rådde
ständig vår, med leende vår var jorden välsignad.
Euros' vintriga blåst var skonsam den tid då de första
djuren drack himlens ljus, då människans släkte, av jorden
alstrat, över dess hårda mark först lyfte sitt huvud,
skogarna fylldes av vilda djur och himlen av stjärnor.
Kunde allt nyfött och svagt härdat ut med tillvarons mödor
om ej en långvarig fred mellan hetta och köld hade slutits
och inte jorden fått milt beskydd av himmelska makter?"
Och så direkt därefter ännu ett av otaliga odlingsråd:
"Tillse för övrigt att noga beströ med närande gödsel
varje stickling du satt, och glöm ej att täcka med mylla
som du först blandat ut med pimpsten och skrovliga snäckskal
- så tränger luften in och vattnet kan sippra igenom
och ge plantorna kraft."

Jag får nog anledning att återkomma.



torsdag 1 augusti 2019

Ett livstecken

Mollösunds gamla kyrkogård är väl värd ett besök. I väntan på läs- och skrivlust.