tisdag 9 februari 2016

Hur jag spelade bibliotekarierollen

De sista tjugoåtta åren av mitt arbetsliv hade jag en yrkesroll, bibliotekariens. Men jag lät den aldrig sammanfalla med mig själv. Jag klev in och klev ut, kan man säga. Oftast var det en roll jag gärna spelade och ofta spelade jag en viss roll för dem som jag mötte i den rollen. Det var nästan alltid ett roligt jobb.

Men det var en roll, en av många i livet, det var inte jag. Samtidigt tror jag att jag lyckades spela rollen på ett sätt som gjorde att jag själv var närvarande i rollen och att det märktes och att det var avgörande för hur väl kommunikationen med låntagarna lyckades.

Jag tror att det är viktigt att upprätthålla en reflekterande distans till sina roller  i tillvarons teater.

Jag kom att tänka på det när jag läser Montaigne, kapitel tio i tredje boken, "Om att hushålla med sin vilja".
"De flesta av våra handlingar är en fars. 'Hela världen spelar teater'. Vi måste spela vår roll på rätt sätt, men då som en lånad rollkaraktär. Av masken och det yttre ska man inte göra ett verkligt väsen, inte göra det främmande till något eget. Vi kan inte skilja mellan hud och skjorta. Det räcker att mjöla in ansiktet, vi behöver inte mjöla in hjärtat. Jag vet människor som byter form och substans och blir nya gestalter och varelser var gång de får nya ämbeten, och jag vet människor som gör sig till prelater ända in i levern och inälvorna och släpar med sig ämbetsvärdigheten ända in på dass."

Giuseppe Arcimboldo: Bibliotekarien, ca 1566

_________________________________________________________________________________
Michel de Montaigne: Essayer. Bok 3. Ny översättning och med kommentarer av Jan Stolpe. Atlantis, 2012.

torsdag 4 februari 2016

Andras uppfattningar

Det var markfrost i morse. Sen kom solen och försökte sätta färg på landskapet. För första gången på länge behövde jag inte tända i pannan på morgonen. Det här är en vanlig dag, en bra dag, med den vanliga växlingen mellan praktiskt och intellektuellt arbete.


Och varje dag några rader i Essayerna. Kapitel nio, "Om fåfänglighet", i tredje boken.
"Antingen det nu är inlärt eller naturligt att vi tvingas leva efter andras uppfattningar gör det oss mer ont än gott. Vi lurar av oss våra egna goda sidor och anpassar vår yttre framtoning till den gängse uppfattningen. Det blir inte lika viktigt för oss hur vi är inom oss och i verkligheten som hur vi ter oss i det allmänna medvetandet. Till och med andens glädjeämnen och visheten tycks oss gagnlösa om det bara är vi själva som har glädje av dem och de inte betraktas och gillas av andra."

söndag 31 januari 2016

Underrättelser angående landthushållningen i Halland

I eftermiddags gick vi i ett nästan vårlikt ljus över landskapet, om än vinden var kylig och det plötsligt kom några regndroppar. Jag skrev häromdagen att arbetet med att gå igenom husförhörslängder är som att vandra runt i Hallands socknar, gård för gård, hushåll för hushåll och där möta  alla dessa bönder och bondhustrur, pigor och drängar, backstugusittare och fattighjon.

En som verkligen reste i 1700-talets Halland var Anders Gustaf Barchaeus (1735-1806).
Han var ursprungligen jurist, men kom att intressera sig för ekonomi och blev "juris oeconomias et commerciorum adjunkt" i Uppsala och så småningom professor.

Enligt tidens sed intresserade han sig för det svenska jordbruket och »huru Sveriges ringa folkhop bäst skall användas». Ju större befolkning, desto starkare stat - men då måste också jordbruket befrias, hemmansklyvning tillåtas, tjänstehjonsstadgan avskaffas, jorden skiftas och brukningsmetoderna moderniseras.

"Hans åskådning i dessa stycken saknade ej inslag av utopisk tro på naturens givmildhet samt anmärkningsvärd social radikalism, och i allmänhet svärmade han för friheten, särskilt i näringslagstiftningen.", som det står i levnadsteckningen Svenskt biografiskt lexikon.

I en broschyr "Om lantbrukets hjälp" föreslog han att "lämpliga personer skulle utsändas för att studera Sveriges och kringliggande länders jordbruk" och till slut blev det han som med instruktion och rekommendation av Vetenskapsakademiens Pehr Wilhelm Wargentin 1772-1775 gjorde studieresor i stora delar av mellersta och södra Sverige och Pommern. Syftet var, enligt instruktionen "at med urskillning samla kunskaper om de bästa inrättningar, som i särskilda orter kunna finnas vid Landthushållningen, på det allmänheten deraf må kunna draga någon nytta."

Halland var ett av de landskap som Barchaeus besökte. Anteckningarna från dessa studieresor kom aldrig att publiceras. På dödsbädden överlämnades de, tre digra kvartband, till bibliotekarien P. F. Aurivillius för att förvaras i Uppsala universitetsbibliotek. Och där kunde blivit liggande. Men 1924 sammanställde Bert Möller anteckningarna från Halland och gav ut dem som "Underrättelser angående landthushållningen i Halland" (Lund: Gleerup).


Det är en läsning som jag gärna återvänder till. Man påminns om Linné, som ju aldrig kom till Halland. Barchaeus färdas från norr till söder, besöker både godsherrar, präster och bönder, iakttar och upptecknar i detalj allt som rör odling och jordbruksmetoder, byggnadsskick och redskap, naturförhållanden och lokala säregenheter. Detaljrikedomen är fascinerande:
"På Nygård i Aschum lever Bonden Nils med välmåga och på ett snygt sätt, samt hedrad af sina grannar. Har likväl ej mer än 1/4 hem. med 5 a 6 t:rs årligt utsäde, ständig åker och svagt höbol och betalar i ordinarie skatt, enl. quittenceboken för sistl. år, 51 d:r 16 ./. Silf. mynt. Jemte vettig hustru hade han 3 arbetsföra egna barn, hvilka omständigheter pläga göra bonden rik. Det 4:e och yngsta, en Son om 12 år, var lam blefven i höften för 2 år sedan. Modren berättade honom hafva genom dåligt mot, ett slags ondt väder, som hon sade förderfva människjor."

"Trädes-ståcken eller kroken var äfvenledes värd aktning..."


Det som särkilt intresserar mig nu är uppgifter om de arbetsvandringar till sillfisket i Bohuslän som jag forskar om. Och här finns en del att hämta. Naturligt nog kom Barchaeus mest i samspråk med högreståndspersoner och det är deras bild av bönderna vi får. Vid besöket på Öströö i Dagsås, ett säteri med tolv insocknes och 3 utsocknes hemman, beklagar H. Öfver-Commisarien Löwenschöld
"Halländska Allmogens oflit vid jordbruket. De lägga snarare igän åker efterhand, än de skulle taga upp ny mark; och hålla sig gärna vid lättare arbeten: de gå om hösten till Göteborg på Silleri och till Skåne att tröska. Detta göra de unga karlarna. Eljest sitta de gärna i varmen om Qvällarna och ligga länge om mornorna."
Men var hallänningarna lata? Under den period då sillfisket gav möjlighet till kontantinkomster, under andra halvan av 1700-talet, agerade de snarare ekonomiskt rationellt. En dräng kunde tjäna fyra till fem gånger sin årslön på några månaders säsongsarbete i Bohuslän. Men Landshövdingen klagade i en skrivelse till Kommersekollegium:
"näppeligen någon husbonde kan förmå ett tjänstehjon att antaga årstjänst med andra villkor än löfte att få låta det komma på sillfiske och att giva detta hjon en kostsam utrustning med föda för den tid, som till dess varelse (vistelse) vid fisket kan åtgå, därest husbonden i annat fall icke låter bekväma sig till utfästandet av en ganska kännbar och på andra fjärran ifrån skärgården belägna orter oerhörd penningelön".
Konflikten kring arbetsvandringarna kulminerade 1793-1794 och 27 januari 1794 skickade landshövdingen de Charlière ut en skrivelse till socknarna i Halland, sedan han anmodats av Kommerskollegium att höra sockenstämmorna i frågan
"Huru de öfwerklagade olägenheterna måge kunna afhjelpas, på ett sätt, at Sillfiske och Trankokeriernes bestånd icke äfwentyras härigenom blifwer tydeligt och fullkomligt beswarad med en rättskaffens Patriotisk omtanke så wäl för det allmänna som denne Provincens icke inbillade, utan wärkeliga nytta och gagn."
De skulle därefter inkomma med sitt yttrande. Bland de sockenstämmor som mest utförligt uttalade sig var den i Tvååker 16 februari 1794. I detalj redovisas nyttan av att tillåta arbetsvandringar. Inkomsterna har
"wärkeligen Retablerat Bondeståndet efter åtskillige misswäxtår och ett kostsamt krig, och satt skattdragaren i stånd, at betala Låne Säd och flere års åsamkade krono utskylder."
Protokollet avslutas med en hemställan i djupaste underdånighet att frågorna må avgöras enligt hans Kungl. Maj:ts allernådigaste gottfinnande, men först kommer en passus som ger en god illustration av Tvååkerböndernas självbild:
"Om wårt underdåniga utlåtande i en el. annan omständighet icke aldeles instämmer med wår högtwördade och älskade Landshöfdings kungörelser af den 16 och 26 augusti 1793 så befinnes dock, at ändamålet är enahanda, at wi hate sjelfswåld, och at wi föreskrifwe oss sjelfwe strangarn och flere willkor til ordnings, goda Seders och inskäncknings befrämjande, Än dem Högbemälte Herre behagat föreslå." 
Det var alltså inte bara drängar (som oftast var bondsöner) utan även pigor (som ofta var bonddöttrar), fattigare bönder och obesuttna som utnyttjade möjligheterna. Det är omfattningen och betydelsen av det här som jag kanske någon gång kommer att kunna belysa på ett mer omfattande sätt, med det nya källmaterial som husförhörslängderna utgör. Den genomgång som jag håller på med (ett evighetsarbete...) har hittills resulterat mer än elvahundra noterade arbetsvandrare. 

Gustaf Utterström behandlar de halländska arbetsvandringarna i "Jordbrukets arbetare" (1957), men på individnivå är Halland ett outforskat område. För Västergötland finns en undersökning som tyder på att inkomsterna från Bohuslän ökade möjligheterna för deltagarna att höja sin sociala status. Sannolikt var det så i Halland också. 


tisdag 26 januari 2016

"Vi är alla lappverk..."

Dagarna går. Snön och isen har smält undan och nu på förmiddagen skiner solen över ett luggslitet landskap. Jag fortsätter arbetet med att hitta arbetsvandrare i husförhörslängder. Det är ett unikt källmaterial som växer och växer. Det är som att vandra runt i Hallands socknar. Gård för gård, hushåll för hushåll, alla dessa bönder och bondhustrur, pigor och drängar, backstugusittare och fattighjon. Meningsfullt? Ja, jag tror att jag kan använda detta material, att belysa en del av 1700-talets agrarhistoria.

Och även om jag hinner med en hel del annat också, så står tiden inte stilla. Lika lite som min oroliga själ. Vankelmod tycks vara mitt öde. Som Montaigne skriver:
"Det är inte bara tillfälligheternas vind som sätter mig i rörelse som den lyster, dessutom  rör och stör jag mig själv genom min egen vacklande hållning, och den som ser noga efter finner att han knappt ens två gånger befinner sig i samma tillstånd."
Ja,
"Vi är alla lappverk, av en väv så formlös och brokig att varje bit spelar sitt spel vartenda ögonblick. Och det är lika stor skillnad mellan oss och oss själva som mellan oss och andra."

tisdag 19 januari 2016

Mina dagar förflyter ganska lika

Isläggning på Törlan. I måndags morse var det sjutton minus, igår bara fyra och under dagen töväder. Och i natt kom det mer snö. Nu vill jag att vintern stannar ett tag. Jag har vant mig. Och det är vackert ute, en grafik i vitt, grått och svart.


Mina dagar förflyter ganska lika, i ett växelbruk mellan praktiska och intellektuella ting. För mig en idealtillvaro som jag efter bästa förmåga försöker använda på ett förnuftigt sätt.

Av en slump kom jag igår att ta Jon Hellesnes "Från Aten till Pompeji - filosofiska essäer" (Daidalos 1998) ur hyllan och hittade där en mycket intressant essä om Senecas tänkande och dess förhållande till den stoiska traditionen. Denna äldre stoiska tradition är "hårdare" än Senecas. Målet är detsamma, att uppnå sinnesfrid, ataraxia, genom att inse och försona sig med tanken på alltings förgänglighet och att vi existerar av en slump och att allt kan hända. Men Seneca förespråkar inte autarki, att man inte ska binda sig till någon annan människa och inte känna medlidande. Tvärtom: "Du bör leva för andra om du vill leva för dig själv." Ett slags grundläggande existentiell solidaritet.

Och så gick jag till brevlådan och där låg - detta inte av en slump - Senecas "Letters from a stoic : All three volumes" (Enhanced Media, 2015). 


Men är det inte lite suspekt att ägna tid åt dessa sen länge döda filosofer? Vad har de att lära oss idag?
Mycket, tror jag. Skalar vi bort det tidsbundna så finns där en förnuftig och rationell kärna. Det finns mycket att lära av deras förhållningssätt, samtidigt som man måste inse att de tillhör en förgången kultur.
Inte utan skäl betydde hellenistiska stoiker, epikuréer och skeptiker mycket för Montaigne, som levde i oroliga tider. Och vi då? Lever inte vi också under oroliga tider? När vi märker att moderniteten inte ledde till ett lyckorike för alla, trots alla ideologiers löften, kan det vara bra att besinna sig.

torsdag 14 januari 2016

Tranströmer: I arbetets utkanter

Under några dagar nu har jag läst och bläddrat tillbaka i och läst om igen i en mycket vacker bok, "I arbetets utkanter", utgiven av Bonniers 2015 under redaktion av Magnus Halldin och formgiven av Nina Ulmaja. Under två års tid har redaktören och Tomas och Monica Tranströmer gjort ett urval ur Tranströmers arkiv, det "litterära skafferi" som faktiskt är ett skafferi i det Tranströmerska köket.
Halldin skriver att Tranströmer gladde sig åt projektet, men att han inte fick se det fullbordat.

Boken är fullmatad med faksimil av brev till författarvänner och andra, diktutkast från anteckningsböcker, bilder, texter av Tranströmer, samtal, tidningsnotiser, intervjuer och mycket annat. Jag vill särskilt nämna samtalet med Robert Bly om lyriköversättning och samtalet med Jan Erik Vold, "Gleden, musikken, fedrene, stillheten". För den som är förtrogen med Tranströmers poesi är detta en guldgruva och en anledning att återvända till den, om man nu inte har den ständigt aktuell.


Mitt förhållande till Tranströmers poesi är långvarigt, kanske från sjuttiotalet och framåt, jag minns inte riktigt. Men på åttiotalet handlade det om idoldyrkan, det minns jag. Bland annat var jag fascinerad av det sapfiska versmåttet och försökte själv en del (nu glömt och förlåtet). Sedan blev jag en mer sporadisk läsare, även om hans poesi alltid fanns där, och som jag ibland fick en association till, ett ord eller en fras, och tänkte: har inte Tranströmer skrivit om detta?

Kanske var ingången en dag av splittring och oro, eller en stund när tillvaron tangerat gränsen för det uthärdliga. Då kunde jag slå upp en eller ett par dikter och läsa och nästan alltid skedde något. Jag har svårt att säga vad. Kanske bara att ett annat ljus föll in, att tankar i rundgång bröts av, att jag såg på ett annat sätt.

Var och en läsare har nog sin egen Tranströmerläsning. Och det är rätt. Som han själv skrev: "Som författare är jag en person som fanns i dikten när den skrevs, men sedan kan man kasta bort mig. Läsaren blir viktigare." Så oavsett om du läst eller aldrig läst Tranströmer: läs den här boken! Och i det senare fallet, läs Tranströmer.


måndag 11 januari 2016

Pierre Hadot: "Vad är antikens filosofi?"

Årets läsning börjar bra. Denna mörka, grådisiga dag med smältande snö och slask ägnar jag mig, när hushållsbestyren är avklarade, åt Pierre Hadots "Vad är antikens filosofi?" (Daidalos, 2015)

Filosofi, vad är det? Oftast tänker vi oss komplicerade system, invecklade teoretiska diskurser, ibland med ambitionen att heltäckande förklara allt, världens gång och människans plats i den. Hadot skriver här om antikens filosofer och filosofier och ger en annan bild av vad filosofin ursprungligen var och vad den kunde vara i dag.

Från Sokrates och Platon och fram till kristendomens början handlade filosofi mer om ett sätt att leva, ett sätt att förhålla sig till livet. Den filosofiska diskursen handlade om att artikulera och försvara livsvalet. Hadot skriver både lärt och levande om filosofins rötter och framväxt och hur kristendomen "tog över" filosofins roll som livsfilosofi och hur filosofin blev mer av bara teori och mindre av praktisk levnadsvisdom.
"För att förstå antikens filosofiska texter måste man beakta det filosofiska livets särskilda villkor under denna epok och urskilja filosofens djupa avsikt, som inte är att utveckla en självtillräcklig diskurs utan att beröra människors själar. [...] Ibland handlar det om att omvända eller trösta, läka eller uppmuntra; men framför allt handlar det aldrig om att kommunicera ett färdigt vetande utan om att forma, det vill säga lära ut en praktisk kunskap, utveckla en habitus, en hållning och en ny förmåga att bedöma och kritisera saker och ting, och om att transformera, det vill säga förändra människors sätt att leva och att se på världen."
Det handlar egentligen om ett slags andliga övningar. Både stoiker och epikuréer menade att om man lever i medvetande om dödens närhet och inriktar sig på det ögonblick som är just nu, så kan man befria sig från oro över framtiden och det förflutnas tyngd. Människan kan då, som Hadot skriver:
"[se] världen med nya ögon, som om hon såg den för första och sista gången: i nuets glädje upptäcker hon existensens mysterium och storslagenhet, världens framträdelse, och uppnår samtidigt sinnesfrid genom insikten om det relativa i allt som väcker bekymmer och oro."
Och inte av en slump utan med väl planerad avsikt avslutade jag just i dag läsningen av andra boken av Montaignes Essayer, i Jan Stolpes nya översättning. Hadot skriver om Montaigne att denne i sina essayer "försökte praktisera de olika levnadssätt som den antika filosofin rekommenderar", från Senecas stoicism, Plutarchos probabilism via skepticismen, "för att slutligen utmynna i epikurismen".



Och - utan all jämförelse i övrigt! - försöker jag göra detsamma som Montaigne...