fredag 29 april 2016

Det oväntade mötet mellan en bibel och Leopardis Zibaldone på ett soffbord

"Det oväntade mötet mellan en bibel och Leopardis Zibaldone på ett soffbord" - äntligen får jag använda denna rubrik!


I vänster ringhörna Bibeln eller Den heliga skrift innehållande Gamla och Nya testamentets böcker - enligt Kongl. bibelkommissionens översättning. Stockholm: Frölén & Comp., 1899.
xxiv, x, 1106, 348, 158 s. och 4,2 kg.

Och i den högra Giacomo Leopardi: Zibaldone. Edited by Michael Caesar and Franco D'Intino. Translated from the Italian by Kathleen Baldwin... New York: Farrar, Strauss and Giroux, 2013.
ixxxvi, 2502 s. och 1,6 kg.

En volym fylld av illusioner och en totalt illusionslös.
Det är oväntat kanske, men inte en slump, att dessa båda tungviktare möts på mitt soffbord.

Bibeln tillhörde min djupt troende farfar, en småbrukare från mellersta Halland som dog samma år som och innan jag föddes. Och som min far och hans syskon nu är döda så finns den hos mig. Jag tog fram den nu, när jag (som så många pensionärer; är det en naturlag?) sysslar lite med släkthistoria.

Och sedan har jag nu, sent omsider, bestämt mig för att börja läsa Giacomo Leopardis väldiga "dagbok", Zibaldone, som jag köpte redan 2013 när denna engelska översättning kom ut, men som hittills bara tålmodigt fått vänta i hyllan. Det är inget verk som man läser från pärm till pärm och det av flera skäl. Inte minst för att det alltså rör sig om 2500 sidor med liten text på bibeltunt papper. Och innehållet spänner över vida fält av vetande. Det blir en selektiv läsning. En läsning lika
chronschoughsk och amatöristisk som all min läsning.

Oavsett om man väljer att kalla honom pessimist eller nihilist så är för mig Leopardis kompromisslösa materialism och knivskarpa syn på människans villkor i ett universum som inte finns till för människans skull en källa till paradoxal upprymdhet.

Som någon kanske uppmärksammat är Leopardi sedan några år en återkommande läsning för mig. Sök på Leopardi i bloggens sökruta! Senast skrev jag om Moraliska småskrifter", som nyligen kom i svensk översättning.

fredag 15 april 2016

"Också jag har varit Alfred Vestlund..."

Jag har alltid haft ett på gränsen till det neurotiska kontrollerat läsande. Detta för att tiden till läsning var så knapp. Mycket av läsningen har blivit till projekt. När jag hittat ett väsentligt författarskap ska jag läsa "allt". Dessutom har det olycksaliga påfundet med en blogg lett till ett slags redovisningstvång. Inför vem? Tala om utvecklat överjag...

När jag blev pensionär trodde jag att den ökade tiden till läsning skulle gör mitt läsande mer lössläppt, mer spontant och framför allt mer omfattande. Lite mer omfattande, ja, men redan har jag stött på en ny gräns, om än lite längre bort. Och det gamla överjaget, den jäveln, han finns kvar...

Nå, lite mer spontanläsande har det blivit.

Som härom dagen, då ännu en fin medlemsbok från Gunnar Ekelöf-sällskapet damp ner i brevlådan: "Också jag har varit Alfred Vestlund - intervjuer och enkätsvar med och av Gunnar Ekelöf" (Daniel Möller (red), Magnus Halldin (inledning). Gunnar Ekelöf-sällskapet, 2016)

Det är en sammanställning av nära nog samtliga intervjuer och enkätsvar, det tidigaste från norska Dagbladet 1932 och det sista ett uttalande för Sveriges Radio 1967 med anledning med utgivningen av André Malraux "Antimémoires", som lästes upp av Bengt Ekeroth på grund av Ekelöfs sjukdom, knappt fem månader före hans död.

Avslöjandet i bokens titel kommer från en intervju  i Svenska Dagbladet 1952 med anledning av att Ekelöf fått Frödingstipendiet, där han säger att även han publicerat sig i Grönköpings Veckoblad under signaturen A:lfr-d V:stl-nd.  Det vore intressant att veta när och med vad! Någon som vet?

Här finns kåserande hemma-hos-reportage i veckotidningar som Idun och Vecko-Journalen, intervjuer i dagstidningar, enkätsvar och intervjuer i litterära tidskrifter, utskrifter av radiointervjuer, med mera.

Inget sensationellt nytt för den som litet intresserat sig för Ekelöf och kanske läst den av Ingrid Ekelöf utgivna "En självbiografi - efterlämnade brev och anteckningar" från 1971 och Carl Olov Sommars gedigna "Gunnar Ekelöf - en biografi" från 1989. Men ändå intressant.


Påfallande är Ekelöfs tillbakadragenhet, hans ovilja att vika ut sig och sitt privatliv (föreställ er Ekelöf poserande på färgbilder i DN Kulturs flersidiga utvikningar av dagens kändisförfattare...).

Det var tydligen vanligt med utskickade enkäter och Ekelöf svarar pliktskyldigt, ibland inte utan glimten i ögat, som på BLM:s fråga 1953, "Vilken diktad gestalt skulle Ni helst vilja träffa?", då Ekelöf svarar: Humpty Dumpty.
"Dels tycker jag om tyst folk som inte likt kreti och pleti hela tiden diskuterar och resonerar om Vitalismen eller Myten om Sisyfos eller Gud vet vad utan att göra någonting, dels skulle jag då kunna hålla i honom och hindra honom från att falla, vilket jag tycker är synd att han skall göra år efter år.
Dagens Nyheter frågade 1966 en rad författare vad de läser just nu.
Ekelöf svarar att när man kommit upp i åren så intresserar höstens bokflod mindre. Man märker, eller har fått mer tid att märka, hur mycket man inte läst, inte hunnit med att läsa.
"Därför vänder jag mig åter till klassikerna, och inte bara de guldkantade utan också de silver- eller bronskantade, ja, gärna de halvt eller helt anonyma av vilka det bara finns papperslappar kvar som inte skulle räcka till att rulla en cigarett med."
Jag kan bara hålla med.

För övrigt kan jag rekommendera ett medlemskap i Gunnar Ekelöf-sällskapet.



måndag 11 april 2016

Om(läsning): Lars Gustafssons "En biodlares död"

April och våren håller oss på halster, om man nu kan uttrycka det så. Men gräset växer och stararna är här och sädesärlan. I lördags gick vi runt på Årnäs naturreservat i den kyliga vinden från havet. Ejder. Massor av vitkindade gäss. Lärkor som flög upp mot den blå himlen.

Jag har gjort en långsam omläsning av Lars Gustafssons "En biodlares död", utgiven 1978.
För vilken gång i ordningen vet jag inte, men den inte bara kan utan bör läsas om, och jag vill nog utnämna den till en av Gustafssons främsta romaner.

Om hela romansviten ”Sprickorna i muren” är ett slags sorgearbete, så är denna den avslutande delen den som bearbetar den djupaste sorgen av alla. Här finns mycket litet av den lätta tonen, av den fabulerande uppsluppenheten i de tidigare romanerna. Snarare ett vemod, men ett vemod helt utan sentimentalitet.

Och om de tidigare delarna i sviten haft mer av en samhällelig, politiskt bredd i ambitionen att, som LG själv uttryckt det, försöka
hävda och formulera en individuell frihet och ett individuellt perspektiv i en period präglad av offentligt hyckleri, fräck maktmoral och den hemliga sektorns växande dominans över det demokratiska rättssamhället
som lett till ”ett tillstånd där begreppen förefaller upplösas och bli undanglidande”, så koncentreras skildringen i ”En biodlares död” till en enda människa, utgörs nu av en enda människas röst.

Man ser ofta att romanen i ämnesbibliografier klassificeras som en skönlitterär skildring av cancersjukdom. Vilket naturligtvis är korrekt. Men det som är romanens ”ämne” är något annat.

På de inledande sidorna tar berättaren, Lars Gustafsson på utflykt i den texanska öknen, avsked av läsaren. Det som följer är förre folkskolläraren i Väster Våla, Lars Lennart Westins, efterlämnade anteckningar. Liksom huvudpersonerna i de tidigare romanerna heter han också Lars och delar födelsedata med författaren. Men det är allt. Lars Gustafsson är formellt inte närvarande i romanen, som i ”Herr Gustafsson själv”.

Händelseförloppet, det yttre, är lätt att snabbrelatera: Westin insjuknar i cancer, får ett besked från röntgen som han av någon anledning väljer att inte öppna, sjukdomen förvärras, han avlider.

Det är vårvintern 1975 och Westin lever ensam i ett torp i Västmanland, förtidspensionär, med trädgårdsland, hund och bikupor. Under hösten har han drabbats av en smärta som han tror kan vara ett ryggskott. Men smärtan återkommer och förvärras. Han utreds och röntgas och väntar på resultatet. När brevet kommer väljer han alltså att inte öppna det.
När brevet från Regionsjukhuset äntligen kom lade jag det helt enkelt åt sidan och tog en promenad. Jag kände mig alldeles lugn och jag tittade mycket omsorgsfullt på alla nakna lövträd efter vägen. Jag är oerhört förtjust i sådana där nakna grenverk mot en blyfärgad himmel. De är som ett slags bokstäver i ett främmande språk som försöker säga någonting.”
Mellan de allt starkare smärtattackerna lever han sitt ensliga liv, promenerar med hunden, iakttar landskapets skiftningar, naturens förändringar.
Bra eller dåligt, ensligt eller fint, det är mitt egentliga liv.”
Han pendlar mellan hopp under de smärtfria perioderna och insikten om sin kommande död när smärtan sätter in.
Och varje morgon är jag lika rädd att de där smärtorna skall komma tillbaka. Hela vintern led jag av smärtor. Nu lider jag precis lika mycket av rädsla för smärtan."

Jag läser romanen som en berättelse om en människas uppgörelse med sitt liv, där det är cancersmärtan som ställer allt på sin spets. Det är först nu, drabbad denna allt mer outhärdliga smärta, som Westin känner sig verklig. Smärtan bränner bort allt oväsentligt, den är ”en form av sanning

Westin ser tillbaka på det liv han har levt och det liv han inte har levt, det han kunde ha levat.
Smärtan väcker upp minnen. Den smärta som leder till döden och som paradoxalt nog gör att han känner sig levande i sin kropp, okluven, äntligen närvarande.
Smärtan dramatiserade det faktum att jag har en kropp, nej att jag ä r en kropp…
Sorgen över hur detta liv blev, över att kanske aldrig nått fram till en annan människa - hans äktenskaps stumhet, den tysta överenskommelsen om att inte se varandra, inte se den ursprungliga smärtan:
Det var förbjudet att se varandra. Jag menar verkligen se varandra.” 
När Westin inleder att förhållande med en annan kvinna och berättar om det för sin hustru, vill hon bjuda hem henne. Och kvinnorna finner varandra. Han ställs utanför, känner sig lurad. De båda kvinnorna förvandlar honom till ”något oansvarigt, ett barn som man inte kunde räkna så noga med.”
Problemet med de där kvinnorna var att de kände att jag ville alldeles för litet. Kvinnorna är beredda till allt om de känner att man vill det.” 
Jag har velat alldeles för litet. Hela mitt liv. Människor har aldrig haft en känsla av att jag har haft något ärende till dem. De tre senaste månaderna har gjort mig verklig. Det är hemskt.” 
Westins anteckningar handlar ofta om språket, om det språk han levt i, det han kallar "medelklassens ängsliga språk", det som döljer verkligheten, det som gör att han aldrig riktigt når fram till andra människor, det språk som nu rämnar.

Men varför öppnar han då inte brevet med beskedet från röntgen? För att han aldrig förlorat allt hopp? För att han vägrar att förlora allt hopp?
"Om jag öppnade det, tänkte jag, hur kommer det att förändra mig? Om det står att jag bara har några månader kvar att leva, kommer jag att bli alldeles paralyserad då? Förlamad?"
"Om det där brevet innehåller min död, så vägrar jag det. Med döden ska man inte inlåta sig."
Romanen ger inget svar, som jag läser den.
De sista anteckningarna ställer frågan om gud. Westin skriver att det vanliga kätteriet förnekar att det finns en gud som skapar oss.
"Ett mycket intressantare kätteri är att tänka sig möjligheten att en gud har skapat oss och sedan säga att det inte finns något som helst skäl för oss att vara imponerade av det. Än mindre tacksamma. Finns det en gud är det vår uppgift att säga nej."
Här tonar romanen ut i teologin, en terräng som jag inte kan orientera i.

Men jag är säker på att jag kommer att läsa om boken om några år. Med nya ögon.

måndag 4 april 2016

Några rader om Lars Gustafsson

Jag läser vad som skrivs om Lars Gustafsson. Mycket håller jag med om. Hans författarskap är omfattande, romaner, noveller, poesi, essäer, och hans ställningstaganden i olika frågor många och skiftande. När jag räknar efter har jag femtiofyra volymer i hyllan. Han är en av de få svenska författare som jag läst och följt ända sedan tonåren. Ibland har jag haft invändningar och blivit besviken, särskilt vid hans politiska högersvängar, men oftast läst med glädje och beundran. I all sin mångsidighet var han nästan aldrig ointressant. Och efter sitt återvändande till Sverige återvände han också till sitt författarskaps bästa sidor.

Romansviten "Sprickorna i muren" läste jag om varje sommar i flera år. Poesin läste jag mest i början, och nu med stigande intresse de senaste åren. Kanske är det som poet han kommer att leva längst.

Hur kom det sig att jag 1968 som sjuttonåring gick in till Lundgrens bokhandel och köpte den nyutkomna diktsamlingen "Bröderna Wright uppsöker Kitty Hawk"? Jag var ju ingen lyrikintresserad gymnasist, som det vänliga kvinnliga bokhandelsbiträdet förmodade. Sociologiskt sett var detta ytterst osannolikt. Egendomligt.

Kanske det är förklaringen? Världen var ju egendomlig. Jag förstod den inte. Och den som upplever världen som allt annat än självklar kan, i vissa fall - lyckliga? olyckliga? - driven av en inre nödvändighet komma att söka förklaringar i litteraturens värld och kanske hitta fram till en författare som i grunden alltid skriver just om världens egendomlighet?

Förstod jag allt? Inte ens hälften, förmodligen mindre än så. Men där i de tidiga tonåren började jag med autodidaktens ihärdighet mitt liv med litteraturen som en nödvändig, ständig följeslagare. Och även om jag senare i livet samlat på mig akademiska poäng för en yrkeskarriär så drivs jag fortfarande av samma inre nödvändighet. Världen är fortfarande en egendomlig plats. Allt egendomligare ju äldre jag blir.


Jag har aldrig träffat Lars Gustafsson. Men vid två tillfällen har jag haft kontakt med honom.

En gång när jag hamnade i en diskussion med en kompis om hans radiohörspel "Huset i Oneida". Det finns inte utgivet på svenska. Jag tog mod till mig och mailade och frågade om det fanns möjlighet att läsa det. Först menade Lars Gustafsson att det fanns med i volymen "Två maktspel" från 1970, men så är ju inte fallet. Till slut rekommenderade han mig att ta kontakt med Uppsala UB, där hans arkiv finns. Men mina kollegor där svarade inte på mail och jag lät det rinna ut i sanden.

Och sommaren för två år sedan, när vi körde genom Västmanland ner längs Kolbäcksån, svarade han vänligt på en fråga om vilken sluss som var mest sevärd.

Nu tar jag fram hans böcker och bläddrar, minns och tänker.
Vad ska jag läsa? Det blir den avslutande delen av "Sprickorna i muren", "En biodlares död".

fredag 1 april 2016

En rödhake sjöng för mig


April är grymmast av månaderna
skrev T. S. Eliot. Just i dag är jag beredd att hålla med honom. Utan att gå in på detaljer så går ingenting min väg denna dag. Solen skiner och himlen är underbart blå. Men jag känner mig som Ekelöfs vandrare:
Sannerligen du är inte mer än en valplats!
En vandrare av vilken solen och stormen på en gång söker ta kappan,
på en gång! Inte i tur och ordning.
Iskallt i skuggan, glödhett i solen:
Själens april.

Jag var på väg att gå in i min stuga, stänga porten och låsa om mig. Fly undan allt.

Men så när jag ändå, i dyster stämning, staplade ved, kom plötsligt en nyfiken liten rödhake och slog sig ner på vedhögen alldeles intill mig och sjöng några vänligt uppmuntrande strofer, innan den flög iväg igen. Det finns hopp.

onsdag 30 mars 2016

Mitt läsandets flyktiga lust

Efter att ha läst klart Martha C. Nussbaums "The therapy of desire - theory and practice in Hellenistic ethics" lägger jag mig på soffan och slumpläser i Horace Engdahls "Cigaretten efteråt" och stöter där på ett stycke om det otacksamma i en författares uppgift "i det avseendet att något som kostar timmars arbete under spänd koncentration, förbrukas av läsaren på några minuter." *

Men, menar Engdahl, "[d]enna skriande disproportion mellan skrivandets möda och läsandets flyktiga lust måste författaren leva med, ungefär som en mästerkock eller en tårtbagare."

Det är sant. Och det är något som jag då och då tänker på. Som nu, när jag avslutat läsningen av Nussbaums mer än femhundrasidiga volym som, för att citera mig själv, "förenar djup lärdom och ingående analyser med en glasklar lätthet och en rikedom på perspektiv" och som krävt åratal av forskarmöda och som jag visserligen har läst mycket långsamt och med omsorg, med understrykningar och notiser, men som jag ändå aldrig kan göra rättvisa i den meningen att allt jag har läst stannar kvar.

Mitt läsandets flyktiga lust avsätter väl alltid ett tunt lager på de andra lagren i min bristfälliga bildning, kanske rentav blandas de och berikar den. Men på de flesta områden är jag en amatör som läser av nyfikenhet och lust att lära. En lust som är beständig men vars resultat är flyktigt.

I det här fallet, med terapeutiska filosofier som epikurism, skepticism och stoicism, handlar det nog också och inte så lite om att jag söker kunskap för att lära mig leva bättre och bota ett eller annat karaktärsfel.


För övrigt har årets första starar kommit. En vanlig samlingsplats är högst upp i kastanjen.


* I min utgåva, originalutgåvan 2011, står det "som kostar en timmars arbete". Vem har slumrat? Engdahl eller korrekturläsaren?

måndag 28 mars 2016

Efter all påskmat måste man ut och gå

Efter all påskmat måste man ut och gå.

Så vi kör till Spannarp och mot Dagsås och in på vägen mot Berghem och Rulleröd. Ställer bilen och följer en liten skogsväg (som vi inte gått tidigare och de är inte många...) genom en dunge, över en betesmark och upp på vägen förbi Bockatorpet. Husen står och förfaller, men en gång var det ett hönseri här.
Vidare upp mot Nackhällebjär. I vägens grova makadam lyser tussilagon.


Längre upp går vi österut i en gammal öppen granskog över en ås och sedan tar vi oss ner i branten mot Karlsro, där det nyligen är avverkat och timret och massaveden ligger i en lång, ännu doftande stapel.

På vägen tillbaka till bilen går vi upp på toppen av Grönsbjär längs en nyanlagd, mycket brant avverkningsväg. Utsikten är fin, även om solen försvunnit i ett lätt dis, med havet som glänsande som silver.