torsdag 28 maj 2020

Kvällsläsning, 28 maj 2020

Kvällsläsning, 28 maj 2020.




Marcus Aurelius: "Självbetraktelser". Forum, 1967.

onsdag 27 maj 2020

Kvällsläsning, 27 maj 2020

Kvällsläsning, 27 maj 2020.



Marcus Aurelius: "Självbetraktelser". Forum, 1967.

lördag 23 maj 2020

Anteckning om en älg

En trögtänkt långsamläsares anteckningar, säger min logga. Här är en:

I ett tidigare inlägg i maj skrev jag några rader om Thorsten Jonsson och särskilt om novellen "Fly till vatten och morgon". Jag citerade också Per-Olof Erixons avhandling "Ett spann över svarta ingentinget. Linjer i Thorsten Jonssons författarskap" (Carlssons, 1994), som jag samtidigt hade läst (om). Erixon analyserar novellen ganska kortfattat men på ett sätt som sammanfaller med min läsning. Dock med ett, som jag ser det, anmärkningsvärt undantag.

När huvudpersonen, vars perspektiv helt dominerar händelseförloppet och som av allt att döma befinner sig på panisk flykt från ett blodigt illdåd, till slut når fram till vattnet, till en sjö, sannolikt med avsikt att dränka sig. Då sker något märkligt. I skymningen har en älgtjur lagt sig att vila vid sjöstranden. Älgen lyfter på huvudet och ser på honom. Men han"tänkte inte på att vara rädd för den, ty det var inte sådant han fruktade." Förbi av trötthet, ur stånd att direkt gå i sjön och dränka sig, finner huvudpersonen en plats att vila.
"Sedan lade han sig med ryggen mot älgens kropp och kände genast hur han själv sjönk ur sin kropps trötthet så att den trötta kroppen låg kvar med ryggen mot älgens päls medan han själv sjönk djupare. Sedan kände han djurets värme genom kläderna, och för varje andetag som djuret tog lyftes han upp som av en dyning."
Huvudpersonen väcks av att älgen reser sig och går iväg på morgonen och novellen kan avslutas.

Det är två saker jag funderar på här.

Varför i all världen har Thorsten Jonsson lagt en älg här vid vattnet? Var det bara en udda ingivelse som dök upp när han skrev? Varför behöll han den då? Jonsson var en berättartekniskt och stilistiskt oerhört medveten och noggrann författare. Varje ord, varje mening har vägts på guldvåg. Vad betyder älgen?

Och så: när jag läser Erixons analys så slås jag av att han inte med ett ord nämner älgen. Han skriver bara: "I närheten av stranden lägger han sig och somnar."

Om jag skulle skriva en avhandling om Thorsten Jonssons så skulle jag fundera länge på den där älgen.



För övrigt: läsning genererar läsning, som alltid. På Bokbörsen hittade jag den här lite slitna introduktionen av Hemingwayöversättaren Jonsson till bl a Hemingway, utgiven 1942.

söndag 17 maj 2020

En dålig nyhet och en fundering

Gunnar Pettersson lägger ner sin blogg Pressylta. Världen blir tråkigare för oss som följt honom i många år. Hans skäl är inget att säga om. Jag förstår dem. Och raderna om "ett par romanprojekt" väcker förväntningar...

Även jag funderar allt oftare på att avsluta denna allt glesare, allt långsammare blogg. Inte för att jag har tunga skäl som Gunnar, nej, mer för att motivationen bleknat och lusten att skriva minskat och för att de flesta av de idéer som dyker upp känns triviala och ointressanta när det kommer till skrivande.
Att skriva genomarbetade recensioner kräver alltför mycket arbete. Även på min nivå. Jag får fundera vidare.

I vår har jag tagit för vana att inte bara ta med mig kikaren utan också kameran på min vanliga skogsrunda här hemma. Ibland blir det en skaplig bild. Som den här lövsångaren som sjöng vackert för mig, i en björk som ännu inte slagit ut helt.




onsdag 13 maj 2020

Några rader om Thorsten Jonsson

Thorsten Jonssons (1910-1950) författarskap är inte omfattande. Ett par diktsamlingar, de båda novellsamlingarna "Som det brukar vara" (1939) och "Fly till vatten och morgon" (1941), romanen "Konvoj" (1947) och en postumt utgiven novellcykel "Dimman från havet" (1950).

Men han är, om än idag ganska bortglömd, en av den svenska litteraturens klassiker.
"Om man eldade upp alla de böcker Thorsten Jonsson skrev, redigerade och översatte, och sedan petade i askan, skulle man finna några metalliskt klingande bokstäver. Satte man samman dem skulle de bilda ett ord: kvalitet." *
När jag härom kvällen sökte efter läsning som kunde stilla mitt oroliga sinne, som kunde få mig att försjunka i långsam, djupt koncentrerad läsning, något jag så länge saknat denna iskalla pandemi-vår,
tog jag fram den här volymen med Thorsten Jonssons samlade noveller, gediget inbunden, utgiven 1955 i serien Bonnierbiblioteket. Och jag blev inte besviken.


Thorsten Jonsson spelade en stor roll som introduktör och översättare av amerikaner som Ernest Hemingway, William Faulkner, Erskine Caldwell och andra.  Och det är i den traditionen han skriver, "hårdkokt", sparsmakat, inte ett ord för mycket, men samtidigt med en inlevelse och förståelse för de livsöden han skildrar. Novellerna i "Som det brukar vara" utspelar sig i Jonssons lantliga västerbottniska hemtrakter, medan "Fly till vatten och morgon" handlar om brott och brottslingar, i en del fall med verklighetsbakgrund.

Novellen "Fly till vatten och morgon", i samlingen med samma titel, är en av de bästa noveller jag vet.

Den inleds med att en man hastigt lämnar ett hus genom en vit grind, något har hänt där, men man får inte veta vad som hänt. Han vågar inte se sig om, han rusar genom skogen, på flykt. Han vill till vatten. Han hör en koskälla, han följer en stig, hjulspår, han kommer fram till en gård. Han är törstig. På en bänk står två bleckhämtare som lyser i skymningen. De måste innehålla mjölk, tänker han och lyfter locket på den ena och ser något svart, hembryggt öl, tänker han och dricker. 
"Han drack i långa drag och ölet hade en egendomlig mjuk smak, en tjock smak som blev klibbig när han druckit en stund, och han tog hämtaren från munnen och andades, och när han andades in hade han en klibbig värme i munnen och hela magen var full av något varmt, och hans kropp hade återfått sin verklighet och ville inte förena sig med det varma och klibbiga som låg i hans mage. Han tittade ner i hämtaren och såg att vätskan lämnat ett brett spår som en bottensats, och plötsligt kände han att han druckit blod."
Han spyr upp blodet. "När han kräktes kom det på kläderna, och han hade inte fått blod på kläderna förut." Han stöter på en bäck och lägger sig ner och dricker, ligger på mage och låter vattnet strömma in i munnen. "Och innan han hunnit upp började han se vad som hänt i huset ovanför den vita grinden, och han reste sig upp och började gå utan att se åt sidorna."

Han följer bäcken och kommer till vattnet, till en sjö. Han är trött, alltför trött. Han vill sova.
I skymningen bland strandtallarna ligger en stor älgtjur. Han känner ingen rädsla. Älgen ser på honom. Han går fram, darrande av trötthet.
"Sedan lade han sig med ryggen mot älgens kropp och kände genast hur han själv sjönk ur sin kropps trötthet så att den trötta kroppen låg kvar med ryggen mot älgens päls medan han själv sjönk djupare. Sedan kände han djurets värme genom kläderna, och för varje andetag som djuret tog lyftes han upp som av en dyning."
Han vaknar av att älgen reser sig och går. Han är framme vid vattnet och det är morgon.





* Sverker Sörlin citerad från Per-Olof Erixon: "Ett spann över svarta ingentinget. Linjer i Thorsten Jonssons författarskap." Carlssons, 1994.

måndag 27 april 2020

I Hjoggböle

Den varma sommaren 2014 ville vi se Norrland och körde därför utan brådska, med många stopp på olika platser, upp genom Norrlands inland till Kiruna och Abisko.

På väg söderut längs kusten var ett av resmålen ett besök i Hjoggböle, en ikonisk plats för alla PO Enquistläsare.

Vi ringde och hörde oss för om öppettider för författarbyn Hjoggböle och Torbjörn och Karin Häggmark var vänliga nog att öppna och visa oss muséet i bönhuset och bjöd därtill på kaffe och kakor och en längre pratstund.

När jag nu läser alla minnesord minns jag den där soliga eftermiddagen.


Det berömda skithuset.





Modellen av det gröna huset.


Och PO:s modellflygplan.


Jag går också till hyllan och tar fram de där böckerna som en gång hamnade här, men som aldrig blev lästa. "Legionärerna" och "Sekonden". Det är nog dags nu.

fredag 17 april 2020

Läsning under den här satans pandemin

"Det är inte det som händer som vållar människorna oro utan de åsikter de har om detta."
Säger Epiktetos.

Den korta versionen av kärnan i stoicismen är att det du kan göra något åt, det ska du göra något åt; det du inte kan göra något åt, det ska du inte bry dig om.

Den här satans pandemin kan jag inte göra något åt, den finns. Mina tankar om den, min oro, kan jag göra något åt. Alltså borde jag göra det.

"Lättare sagt än gjort."
Säger jag.

Även om jag länge gått i lära hos stoikerna så har jag långt kvar till apatheia, sinnesro.

Flera veckor nu har jag inte kunnat läsa ordentligt. Jag strör påbörjade, ej avslutade, inte ens kvartslästa böcker omkring mig. Det stavas nog koncentrationssvårigheter.

Men så hamnade jag framför hyllan och tog fram Giacomo Leopardis "Moraliska småskrifter" (översättning och efterord av Gustav Sjöberg, Celanders förlag, 2015). Kanske är det just i tider som dessa rätt att läsa materialisten och anti-metafysikern Leopardi.

Leopardi är en ständigt följeslagare för mig, som trogna bloggläsare säkert uppmärksammat (ja, jag återanvänder lite äldre rader här...). Olika vägar har lett mig fram till hans verk - dikter, prosa, aforismer och den väldiga "anteckningsboken" "Zibaldone" - med dess illusionslösa syn på människans plats i världen.

Den bästa introduktionen jag vet är Tobias Dahlkvists gedigna "Förtvivlans filosofi - Vilhelm Ekelund och mottagandet av Giacomo Leopardi i Skandinavien" (Ellerströms, 2010).

"Moraliska småskrifter" skrevs till största delen 1824, men kompletterades senare och den postuma utgåvan 1845 anses som den definitiva. "Moraliska" betyder här att ett antal hållningar till eller perspektiv på världen utmanas: vårt förhållande till naturen, döden, njutningen, ledan. Det sker både i korta prosastycken och i dialoger, både mellan historiska personer och - märkligt nog - mellan naturfenomen.

Leopardi är pessimist, ja ibland nattsvart pessimist. Liv är lidande, lyckan är omöjlig att uppnå, allt är fåfänglighet, det bättre att inte vara född, kunskap och upplysning leder oss inte alltid till framsteg, etc.
Men han kan också skratta åt eländet och skriver ofta med lätthet och en underbart svart humor. Han är ingen misantrop, ingen kall cyniker. Han är fylld av medkänsla för människans utsatthet. Och det är ingen gråtande medkänsla, snarare märker man ofta en uppfordran till en stolt hållning inför tillvarons prövningar.

Jag tror att man kan utläsa en etik, en uppmaning till solidaritet människor emellan, när nu villkoren är som de är. Inför den likgiltiga naturens nycker är vi alla lika och har ett gemensamt ekologiskt ansvar. Kritiken av den konsumtionsdrivna kapitalismens rovdrift på miljö och människor får här en ny dimension. Jag funderade på detta när jag skrev om den underbara dikten "Ginsten".

Sjöberg talar i sitt efterord om bokens "uppgörelse med en antropocentrisk optik" och den formuleringen tycker jag pekar på om kärnan hos Leopardi. Människan tror att människan är skapelsens krona och det centrum kring vilket allt rör sig. Men Leopardi avvisar all idealism, allt är materia och det finns inga högre skäl till att något ska ska existera eller inte existera. Universum struntar i oss.

I en av dialogerna, "Dialog mellan Naturen och en Islänning", beklagar sig islänningen i ett möte med Naturen över allt elände som vederfarits honom - "och jag drar slutsatsen att du är en öppen fiende till människor och andra djur, och till alla dina verk".

Varpå Naturen svarar:
"Trodde du kanske att världen skapades för er skull? Du ska veta att jag med mina skapelser, ordningar och verkningar med ytterst få undantag alltid haft och har en helt annan avsikt än människans lycka eller olycka. När jag sårar er på ett eller annat sätt och genom vilka medel det vara må, inser jag det själv inte annat än ytterst sällan: liksom jag vanligtvis inte vet om jag gläder eller understödjer er; och jag har inte, som ni tror, gjort dessa ting, och utför inte dessa handlingar, för att glädja eller tjäna er. Och i sista hans skulle jag inte märka om jag så råkade utplåna hela ert släkte."