söndag 19 april 2015

Vad jag tänker på när jag går längs fägatan

Varje gång jag går längs den urgamla fägatan borta i betesmarken tänker jag på Ekelöfs rader i "En verklighet (drömd)", inledningsdikten i "Om hösten" (1951):
Det är skönt att gå
En gammal gärdsgård är också med
Det är den stund då stenarna tänker som bäst
Om jag på något sätt är religiös, så kan det inte uttryckas bättre än i diktens slutrader:
Där pågår just nu detta liv
som också är kvällsmolnens liv, och stjärnornas, och de befolkade världarnas,
och de osynligas liv, och de dödas
ty något annat liv finns inte:
Alla lever de och skall leva
och alla ger av sitt liv åt alla och lånar sitt ljus åt alla
och alla gömmer sitt ljus för alla och lever av och på alla
och det är inte ett gott och inte ett ont
Det bara är
Det finns en lyckokänsla som kommer sällan men kommer ändå
Det finns detta vårt förnimmandes vittnesbörd
och detta att vara till.
Flyktigt är allt medvetande
men flyktigt är inte fåfängligt.
Så sluts min bukoliska sång.



lördag 11 april 2015

"Framtiden är mörk, och det är på det hela taget det bästa en framtid kan vara..."

Ska man vara optimist eller pessimist inför framtiden? Kanske är det bäst att vara ingetdera. Kanske är det bäst att bara vara öppen. Öppen för att man kan veta mycket, men aldrig allt. Kanske hade jag något sådant i tankarna när jag skapade min bloggprofil i januari 2008 och skrev att jag är "i grunden pessimist, men öppen..."?

När jag nu läser Rebecca Solnits "Män förklarar saker för mig" (Daidalos, 2015) så är det inte främst titelessän eller de andra feministiska analyserna av mäns våld mot kvinnor (skarpa, kloka, förfärande) som fängslar mig, utan den med titeln "Woolfs mörker".

Den inleds med ett citat från Virginia Woolfs dagbok 18 januari 1915, i efterdyningarna av en av Woolfs återkommande depressioner och ett självmordsförsök:
"Framtiden är mörk, och det är på det hela taget det bästa en framtid kan vara, tror jag"
Solnit menar att detta är ett "exceptionellt tillkännagivande, som påstår att det okända inte behöver förvandlas till det kända genom falska förutsägelser eller en projicering av dystra politiska eller ideologiska föreställningar; det är en hyllning av mörkret..."

Varför ska man hylla mörkret? Är det inte bättre att lysa upp framtiden med planer, förutsägelser och förhoppningar? Jovisst, det är ju så vi ständigt gör. Men vi måste vara medvetna om begränsningarna, om att både det förflutna och framtiden till stor del ligger i mörker. Att vi alltid tolkar världen och att vi oftast tror att tolkningarna styr världens gång. Trots att det förhåller sig tvärtom.


Solnit citerar Laurence Gonzales, som i en bok om att överleva i vildmarken skriver att planering, att planen, är "ett minne av framtiden, provar verkligheten för att se om den passar". Och om verkligheten inte stämmer med planen så har vi en tendens att ändå följa planen, att se det vi vill se och därmed hamna i problem. Vi stänger ute verkligheten, vi vill inte se mörkret. Vi borde vara mer öppna för mörkret, för det vi inte vet.

Vi måste erkänna gränserna, inte tro att vi fullt ut kan kartlägga och förstå och förklara och förutsäga - för att därmed invagga oss i en önskad trygghet och förvissning.

Solnit skriver:
"Vi vet mindre när vi felaktigt tror att vi vet än när vi medger att vi inte gör det"
Och kanske är den mest realistiska grunden för optimism och hopp inför framtiden - det bästa en framtid kan vara - att vi helt enkelt inte vet vad som kommer att hända, och att det ofta är det osannolika och otänkbara som inträffar och att även om vår strävan efter det goda till stor del sker i mörker så är det det enda vi kan göra. Att acceptera mörkret, där allt kan hända. Det är där vi möter verkligheten. Inte i optimistiska eller pessimistiska förutsägelser och förväntningar.

Solnit skriver också, i denna korta men mycket spännande essä, om ett möte och ett gräl med Susan Sontag, som skrev om det ovissa i "Mot tolkning" och om poeten John Keats begrepp "negativ förmåga" och mycket annat - och som i så mycket av det jag läst av Solnit finns denna förmåga att röra sig mellan vardagliga erfarenheter och abstrakt tänkande och skapa en läsning som allvarligt riskerar att förändra ens syn på världen.

Så är det. Nu har jag förklarat saken för er. Nej, det har jag inte alls... Jag har bara skrivit ner några tankar vid läsningen av Solnit. Och som alltid här i bloggen läser jag det jag skrivit om och om igen och trots alla ändringar stannar alltid känslan av att texten inte är riktigt färdig kvar. Men någon gång måste jag ju sätta punkt.

Av en slump kom jag att läsa Rebecca Solnit för några år sedan, när jag sökte efter litteratur om vandring och läste hennes "Wanderlust - a history of walking"(Verso, 2001). Sedan har jag fortsatt med "Gå vilse. En fälthandbok" (Daidalos, 2012) och "Det avlägset nära" (Daidalos, 2014), alla lika läsvärda som "Män förklarar saker för mig".

lördag 4 april 2015

Vårsolen skiner på påskliljorna

Varför läser man deckare? För att befinna sig i en välordnad fiktiv värld där frågorna får sina svar? Till skillnad från den verkliga världen där det sällan är så. Ett slags verklighetsflykt, mer eller mindre. I alla fall har jag under denna ovanligt besvärliga inledning av året mest ägnat mig åt deckare. Omläsning av Ian Rankin, omläsning av två av P. D. James bästa, "Death in holy orders" och "The murder room" (omläsningar är inget problem för den glömske) och så en ny bekantskap, Peter Robinson, inte mindre än tio böcker i serien om Inspector Banks.

Nu har jag börjat läsa Rebecca Solnits "Män förklarar saker för mig" (Daidalos, 2015)

I den inledande titelessän skriver Solnit om hur hon och och en väninna hamnar i samtal med en äldre man på en fest. Mannen har hört att Solnit "skrivit ett par böcker" och börjar sedan lägga ut texten om en väldigt viktig nyutkommen bok - som visar sig vara Solnits senaste bok... Väninnan lyckas först efter flera försök få mannen att inse att det är bokens författare han pratar med. Och han har inte läst boken, bara läst en recension. Men han kommer snart över pinsamheten, och fortsätter att mala på samma odrägliga sätt...

Essän publicerades först på nätet och fick ett enormt genomslag och bidrog till skapandet av begreppet "mansplaining". Solnit ser den här egenskapen som manlig, även om hon medger att man även kan stöta på den hos kvinnor. Och att absolut inte alla män har den. Vilket stämmer med min erfarenhet.

För övrigt vill jag bara säga glad påsk till den lilla tappra skara som envisas med att läsa Den långsamma bloggen. Vårsolen skiner på påskliljorna vid äppelträdet och kanske kommer jag att fyllas av ny energi.





fredag 27 mars 2015

Tomas Tranströmer

Tomas Tranströmer är död.

När han fick Nobelpriset skrev jag dessa rader:

"Jag går till hyllan och plockar fram Månpocketsamlingen från 1984, gulnad och skör vid det här laget. Och åtta andra volymer, en del originalutgåvor, som jag samlat på mig genom åren. Detta är unikt för mig. En nobelpristagare som jag läst så gott som varje rad av.

Denna bloggs läsare har väl gjort detsamma, alltså tagit fram något ur hyllan, bläddrat och tänkt, men jag vill ändå återge slutstrofen från "Flygblad", som finns i samlingen "För levande och döda" (1989), som jag hörde Tranströmer läsa i radio i eftermiddags, när jag körde hem.

Vi är levande spikar nedhamrade i samhället!
En dag skall vi lossna från allt.
Vi skall känna dödens luft under vingarna
och bli mildare och vildare än här.

Tomas Tranströmer skriver om levande och döda, för levande och döda..."


fredag 20 mars 2015

Tidsgrubbel

Några rader här, för att bloggens långsamhet inte ska övergå i total stiltje...

Vissa tankar, vissa insikter eller intellektuella aha-upplevelser är för mig ofta förknippade med en viss plats. Antingen dök de upp just där, eller så har de i efterhand på något sätt förknippats med just den platsen.

Nu när jag läser Arne Melbergs "Litteratur i tid - Åtta kapitel ur tidens litteraturhistoria" (Daidalos, 2015), närmare bestämt det femte kapitlet, "Tidsgrubbel: Augustinus, Kierkegaard, Heidegger", så ser jag för mig en viss plats, nämligen den branta, slingrande nedförsbacken på Obbhultsvägen, strax före fundamenten till den gamla järnvägsbron. För ganska många år sedan körde jag där, från Åkulla, och just där i backen var jag mitt inne i en entusiastisk utläggning om något jag då hade läst, om det paradoxala att tiden egentligen inte "finns", att det vi kallar "nu" bara är ett ständigt övergående tillstånd, omöjligt att fixera. Och det förflutna, de tidigare "nu", var finns det? Och framtiden, var finns den?
Jag minns också att mitt sällskap i bilen var måttligt intresserat av utläggningen.

Sannolikt hade jag då bland annat läst kyrkofadern Augustinus berömda ord:
"Vad är då tiden? Om ingen frågar mig om det, då vet jag, om någon frågar mig och jag vill förklara det för honom, då vet jag det inte - men jag menar ändå med tillförsikt att jag vet att det inte skulle finnas någon förfluten tid om ingenting skett, inte någon framtid om ingenting följde, inte någon nutid om ingenting pågick. Hur kan då dessa båda tider - den förflutna och den kommande - finnas, när det förflutna inte längre är och det som kommer ännu inte är ? Men om nutiden alltid vore nutid, och inte övergick i förfluten tid, då skulle den inte längre vara tid utan evighet. Om det som pågår blir tid endast genom att övergå till det som förgått, hur kan vi då säga att ens nutiden är, när skälet till att den är är att den inte längre skall vara? Säger vi då inte egentligen att tiden är just för att den strävar efter att inte vara?" *


Melberg utnämner kapitlets tre herrar till "tidsgrubblare". Och vem är väl inte det, åtminstone någon gång i livet? Om det är så nyttigt vet jag inte. Men intressant är det. Och oundvikligt så fort man reflekterar något över sin plats i detta märkliga som är tiden.

Jag har skrivit här om flera av Melbergs böcker (sök på "Melberg" i bloggens sökruta!) och kan bara än en gång upprepa vad jag skrev för väl ett år sedan: "Melberg är professor emeritus och en lärd akademiker som kan skriva lärt på ett oakademiskt sätt, inte förenklande, men klart och redigt. Folkbildande för dem som vill bilda sig. Man känner sig mer intelligent än man är när man läser honom. Vilket alltid är trevligt."


*Augustinus: Bekännelser. Övers. av Bengt Ellenberg. Artos, 1990. s. 275.

måndag 16 mars 2015

onsdag 11 mars 2015

Senvintern har aldrig varit min bästa årstid

Senvintern har aldrig varit min bästa årstid. Inte i år heller. Har det inte varit det ena så har det varit det andra. Ryggjäveln. Tungsinnet. Huvudet ovanför vattenytan, inte mer. Och nu när vårsolen äntligen lyser in genom fönstret och speglar sig i kakelugnen har jag legat i feber och bara orkat läsa deckare. Som verklighetsflykt.



Någon frågade om jag skulle lägga ner bloggen, eftersom jag så sällan skriver något. Bra fråga. Hur pretentiös får man vara?

Men så i dag fortsätter jag läsningen av Arne Melbergs nya "Litteratur i tid - åtta kapitel ur tidens litteraturhistoria" (Daidalos, 2015) - "en serie uppslagsrika diskussioner om tidsmedvetna, för att inte säga tidsbesatta författare från Marcel Proust till Virginia Woolf, Elias Canetti, Vladimir Nabokov, W G Sebald, Göran Sonnevi."

Och tänker att nej, än ska jag inte ge upp.