tisdag 9 december 2014

Mer Modiano

Efter att ha läst "Place de l'Etoile", "Lilla smycket", "Dora Bruder", "De yttre boulevarderna" och när jag nu är mitt inne i en mycket långsam läsning av "Nätternas gräs" kan jag nog säga att jag drabbats av akut Modianoförgiftning.

Ni, kultiverade läsare, har säkert redan läst Modianos nobelföreläsning, men här finns den på svenska i alla fall: http://www.nobelprize.org/nobel_prizes/literature/laureates/2014/modiano-lecture_sv.html

Slutorden lyder:

"Jag tror tyvärr att det har blivit omöjligt att gå på spaning efter den tid som flytt med samma kraft och klarhet som Marcel Proust. Det samhälle han skildrade var artonhundratalets, och det var fortfarande stabilt. Prousts minne levandegör det förflutna in i minsta detalj, som en "tableau vivant". Jag har intrycket att minnet numera är långt mindre självsäkert och att det ständigt måste kämpa mot glömska och amnesi. Under detta lager, denna massa av glömska som täcker allt, går det bara att snappa upp fragment av det förflutna, spår som upphör tvärt, flyktiga, nästan ogripbara människoöden.
Men förmodligen är det romanförfattarens kall att på glömskans stora vita ark blåsa nytt liv i några halvt utplånade ord – isberg som har lossnat och driver omkring på havsytan."
Om Modiano har rätt vet jag inte. Men all den "information" som pockar på uppmärksamhet kanske just genom sin mängd döljer mer än den informerar. Blir till en "massa av glömska som täcker allt". 


fredag 5 december 2014

Några rader om "De yttre boulevarderna"

Jag fortsätter att läsa Patrick Modiano. Det är inte lätt att skriva om denna läsning, men här några rader i alla fall.

Patrick Modianos "De yttre boulevarderna" inleds med en beskrivning av ett svartvitt foto av några män och kvinnor i en bar på ett lantligt värdhus i en by utanför Paris i juli 1944.
På bokens sista sida får bokens berättare, som kallar sig Serge Alexandre, just detta foto i sin hand av värdshusvärden, med uppmaningen att han som är så ung hellre borde tänka på framtiden - men tvärtom är fotot utgångspunkten. Hela boken är en sons imaginära resa bakåt till juli 1944, till kretsen av dessa män, varav en är hans far.

Sällskapet i baren är skumraskfigurer, svartabörshajar och antisemiter, som skamlöst utnyttjar den tyska ockupationens möjligheter för att göra sig förmögenheter. En av dem är Serge Alexandres far, som trots att han är jude deltar i affärerna, men på nåder, hunsad och förnedrad. Situationen är spänd. De lyssnar på nyhetssändningar och anar att deras tid snart är ute.

Från att vara en beskrivning av ett foto glider texten över i en skildring där - den då ofödde - sonen plötslig deltar i skeendet. Han umgås med sällskapet och vämjes. Varför är han där? För att han vill veta vem hans far var.
"Att gräva ner mig i denna fysiskt och psykiskt osunda miljö; att behöva umgås med dessa skumma individer; att ge akt på dig dag efter dag utan att förtröttas. Och alltsammans för denna hägring, denna avsigkomna figur! Men jag visste att jag skulle följa efter dig ända till slutet. Faktum är att du intresserade mig, 'pappa'. Man är alltid nyfiken på sitt ursprung."  
Boken har tre tidsskikt: nuet, då Serge får fotot och sedan skriver; 1944, fotots tid, som han förflyttar sig till; och så Serges tonår, då fadern hämtar honom från en internatskola och då de lever en tid tillsammans och försörjer sig på diverse udda sätt, innan fadern efter att - kanske, kanske inte - försökt knuffa ner sonen framför ett tåg i metron och sedan lämnat honom utan att de återses igen.

Fadern känner inte igen sin son. Eller vill han inte? Sonen söker faderns sällskap, men avslöjar inte vem han är. Hela skildringen är drömlik. Saker sker som inte är möjliga. Så till exempel mördar Serge en av de skrävlande antisemiterna, sedan denne talat illa om fadern.    

Sonens känsla för fadern är en solidaritet, trots allt - trots faderns deltagande i en smutsig hantering och trots hans lismande servilitet och trots att fadern övergivit honom och trots händelsen i metron.

"Romanen handlar om en saknad, men genom en konstruerad projektion" skriver Per Arne Tjäder i sin bok om Modiano.

Tjäders bok är en guldgruva om man vill fördjupa sig i Modianos författarskap. En djup gruva, ändå lättläst.


Modiano, Patrick: "De yttre boulevarderna". Elisabeth Grate bokförlag, 2014.
Tjäder, Per Arne: "Gare d'Austerlitz - en bok om Patrick Modiano". Daiadalos, 2014.




fredag 28 november 2014

Konsumtionskritisk notis

Så lämpligt att döpa inledningen till årets konsumtionshögtid till BLACK FRIDAY.
Det ger helt rätt associationer.



måndag 24 november 2014

Språklig utvikning

Jag dammar av "Shakespeares dramatiska arbeten", i Karl August Hagbergs översättning, sjunde bandet, innehållande "Othello" och "Kung Lear". Detta med anledning av uttrycket "Cordelias tystnad".
Men här ska det handla om en annan sak. Varför använder Hagberg "bildlikt" i stället för "bildligt"?
Har han slumrat till?
Jag kastar ut frågan till mina språkkunniga läsare...


lördag 22 november 2014

Onomatopoetisk utvikning

Var kommer de ifrån alla dessa böcker som vill hamna i mina hyllor?
Som denna fascinerande skrift, utgiven 1908. Man kan bli sittande länge och inse vilka luckor det finns i ens bildning.
"Gökens namn är naturligtvis likaledes en härmning av hans läte, hvilket fullkomligt tydligt framträder i det tyska kuckuck, det engelska cuckoo, det holländska koekkoek och det franska coucou. Det svenska gök och det danska och norska gjøg äro besläktade med det medelhögtyska gouch och det lågtyska gök. [...] Anställa vi en jämförelse med andra språk, så finna vi en genomgående öfverensstämmelse: på latin cuculus, på italienska cucco, på spanska och portugisiska cuco, på gammalgrekiska kokkyx, på sanskrit kôkilas; i de keltiska språken: på kymriska côg, på gaeliska cuach: i de slaviska språken: på fornslaviska kukavica, på polska kukawka, på serbiska kukava; på angelsachsiska är namnet geác, på nordiska gaukr, på gammalengelska geka; ännu kallas göken i norra England gawk; på ungerska gauka."
Osv. Osv.


Författaren, lektor Johan Eriksson, skriver:
"Följande plan ligger till grund för detta arbete: de inhemska och europeiska fåglarna med tabell och svenska och tyska provinsialismer, de utomeuropeiska fåglarna, tydningar af läten och därav uppkomna benämningar, däggdjurs, kräldjurs, groddjurs och insekters namn, namnbildning genom analogi, alfabetisk uppräkning af en del andra onomatopoetiska ord, litteraturförteckning.

Boken avslutas med följande tabell (klicka och läs!):




fredag 21 november 2014

Sven Lindqvist om fickor

En god vän ringde härom kvällen och frågade om jag kunde minnas var Sven Lindqvist hade skrivit om fickor.

Eftersom jag nyligen läst några av Lindqvists femtiotalsböcker kunde jag snabbt ta fram "Hemmaresan" (1959), där texten finns. Den är även omtryckt, något bearbetad,  i urvalsvolymen "Livstidsmänniskan" (1992). Nu tog jag mig tid att läsa om.

Lindqvists korta text är ett kunskapsteoretiskt resonemang utifrån talesättet att "hitta som i sin egen ficka" eller "känna något som sin egen ficka".

Han använder talesättet för den kunskap som är tyst, som man inte kan teoretisera om, ett slags självklar förtrogenhetskunskap. Allt det som man lärt sig genom att göra det. Och som man inte kan lära sig genom att läsa om eller få förklarat för sig. Man måste göra det själv. Man måste leva det.

Å andra sidan finns den kunskap som man kan läsa sig till och förstå på ett teoretiskt plan. Men som man inte är hemmastadd i. Som man inte känner som sin egen ficka.
"Det viktiga är att bristen på samband mellan vad som vets vetenskapligt och vad som vets vardagligt. En sak är teoretiskt bevisad och insatt i den vetenskapliga systembyggnaden. En annan sak vet jag på grund av vad jag varit med om, som ett resultat av levandet. Och mellan dem har jag ingen personlig förmedling."
"Det gäller att med fantasin arbeta in de utifrån komna kunskaperna i vad man vet inifrån. Att i det påtagliga fantisera fram tillämpningar av abstrakta och teoretiska saker, för att göra även dem till bebodd kunskap."
Lindqvist ideal är att förena dessa båda sorters kunskap.
"Om vi lyckades fullständigt med detta skulle allt vad vi tänker innehållas i vad vi gör och allt vad vi gör innehålla vad vi tänker."
"Ty man vet inte riktigt vad man inte känner. Men i fickan kan man känna det."

Var och en som läst Sven Lindqvist vet att detta är kärnan i hela hans författarskap.


måndag 17 november 2014

Patrick Modiano: "Lilla smycket"

"Lilla smycket" är den andra av Patrick Modianos böcker som jag läser. Och jag kommer att läsa fler.
Jag fascineras av detta lågmälda, långsamma utforskande av det förflutna, av minnet och av det som finns kvar av den tid som en gång var och som oåterkalleligt försvinner, sakta men säkert.

Artonåriga Thérèse lever i Paris och försörjer sig på ströjobb. Bakom sig har hon en minst sagt problematisk uppväxt. Thérèses förträngda minnen av de svåra barndomsåren förföljer henne. Som barn skickas hon av sin mor till släktingar på landet, medan modern, en misslyckad dansös, till slut flyttar till Marocko, där hon sedan uppges ha dött. "Lilla smycket" kallades hon av sin mor, som ville göra henne till den stjärna hon själv inte blev - och som sedan övergav henne.

Så en dag på metron får Thérèse syn på en äldre kvinna i en sliten gul kappa och tror sig känna igen sin mor. Hon följer efter henne till en förort. Hon vill, men vågar inte tilltala henne.

När hon arbetar som barnflicka hos en ung familj där föräldrarna tycks syssla med skumma affärer och som behandlar sitt barn, en flicka, med en märklig kyla, ser hon sin egen barndom i flickans situation. Det förflutna finns alltid närvarande.

Det är Thérèse som berättar, från en position senare i livet.
"Jag var fortfarande densamma, som om Lilla smycket hade bevarats intakt i en glaciär. Fortfarande samma paniska skräck som grep mig på gatan eller när jag vaknade med ett ryck klockan fem på morgonen. Ändå hade jag fått uppleva långa perioder av lugn då jag så småningom glömde alltsammans."
Hon träffar en ung man som lyssnar till henne och en kvinnlig apotekare som likt en räddande ängel tar sig an henne - en kvinna vars godhet och mildhet står i kontrast till moderns egoism och hänsynslöshet - och långsamt får hon kraft att våga berätta om sin barndom.
"Allt som jag hade velat glömma fram till dess, eller som jag snarare hade undvikit att tänka på, liksom den som anstränger sig att inte se bakåt av rädsla för att få svindel, allt detta skulle så småningom dyka upp igen, och nu var jag redo att se det i ögonen."
Framställningen är realistisk vad gäller miljön, platser och gator i Paris, men gränsen till dröm och fantasi är tunn. Thérèse lever lika mycket i sina mörka minnen som i nuet.

På många sätt är det en enkel historia om hur en ung människa hinns upp av traumatiska minnen, genomgår en kris, får hjälp och stöd och når fram till ett slags försoning.
"Allt som hade gjort mig rädd och betryckt och som ända sedan barndomen fått mig att tro att jag aldrig skulle bli fri från det onda öde som drabbat mig, allt detta tycktes mig plötsligt som bortblåst."
Men enkelheten bedrar. Det förflutnas närvaro i nuet gör att berättelsen öppnar sig och ger den ett stort djup. Det förflutna är ju så mycket större än framtiden.