söndag 15 juli 2018

Kort rapport från en gränsvandring

Någon gång på 1000-talet möttes (kanske) den svenske kungen Emund Slemme och den danske kungen Sven Tveskägg någonstans vid Göta älvs mynning och med hjälp av tolv ”nämnde män” med lokalkännedom gjordes en gränsdragning mellan Danmark och Sverige. Gränsen markerades med sex gränsstenar. En av dem återfinns än idag i skogen vid Danabäcken i Älvsereds socken.

                                         Källa: Svennung, J., Gränsdragningen mellan Sverige och Danmark på 1000-talet. Fornvännen 1966, s. 219-229.

Älvsereds förträffliga byalag har skapat en vandringsled längs denna östdanska gräns mot Sverige. Väl värd en vandring, sjutton kilometer genom skog och mark, förbi sjöar och på spänger över mossar.
För ett år sen gick vi, goda vänner, halva sträckan och förra helgen var det dags för den avslutande delen.
Solen sken och det var varmt, men inte för varmt. Det var torrt även ute i skogen. Blåbären små och utan smak. Ute på en myr hittade vi några förkrympta hjortron. Men myrliljan blommade vackert.

Och där låg den, en bit från leden, Danabäckstenen. Kanske bara en sten som alltid legat där, kanske ditbaxad på 1000-talet. Nu lade jag handen på den solvarma stenen och såg mig omkring. Tänkte mig tillbaka i i tiden. Hur såg det ut här då, för länge sen, för ettusen år sen? Lövskog? Ingen granskog i alla fall.

Och vad betydde gränsen? Knappast någon gräns i modern mening. Folk på ömse sidor kände sig nog inte som tillhörande någon nation. Människor rörde sig nog fritt här och blandades. Och det som fanns av centralmakt, stormän och krigsfolk drabbade bygden som andra olyckor.


fredag 22 juni 2018

Några rader för att dementera ryktet att jag lagt ner bloggen

Äntligen lite regn och normalt svenskt midsommarväder.
Maj månads högsommar var kanske bara ytterligare ett tecken på att tiden är ur led. Från klimatet till samhälle och politik.

Verkligheten har aldrig känts så overklig som nu. Är det ett ålderstecken?

Jag fortsätter att läsa bok efter bok på mitt ibland nästan maniska sätt. Vid slutet av en läsning uppstår en oro - vilken bok ska jag läsa sen? Eller så läser jag inte alls. Det finns ju alltid praktiska ting att ta itu med.
Förut läste jag och tänkte efter och skrev några rader här, nu kommer jag inte till skott. Tvekar. Försöker hitta ord, men ger upp. Och hur intressant är det jag försöker säga? Jag blir bara trött. Trött på mig själv. Ännu ett ålderstecken?

Om jag ändå eftersom jag nu är här ska nämna något om vad jag läst så är det t ex Gunnar Petterssons utmärkta "London - en berättelse om en stad" (Natur och kultur, 2018).
Det är just en berättelse om stadens historia och nutid och den som berättar vet väldigt mycket och berättar om det på ett sätt som bara den som vet mycket kan berätta. Stadssociologi och självbiografi på en gång. Och där finns den humor som vi trogna läsare av Gunnars blogg känner igen.

Kerstin Ekmans nya essäbok "Gubbas hage" (Bonniers, 2018) läste jag, okunnig som jag är, men fascinerad av hennes botaniska och naturvetenskapliga kunnande. Iakttagelser och reflektioner av flora och fauna blandas med klassisk och annan litteratur och allt mynnar ut i en mycket pessimistisk civilisationskritik. Jag fick vatten på min kvarn. Och så hennes fantastiska språk!

Vilket fick mig att tänka på att jag inte läst de fyra romanerna i sviten om Katrineholm, "Kvinnorna och staden" (1974-1983). Jag ägnade ett par veckor åt "Häxringarna", "Springkällan","Änglahuset" och "En stad av ljus". Det moderna Sveriges framväxt sett ur ett kvinnoperspektiv.

Se där, det blev några rader. Det blir nog fler.



onsdag 23 maj 2018

Om vedstapling

Äntligen har jag börjat stapla årets ved.
Sjukdom och sen leverans har gjort att jag inte kommit igång förrän nu. Målet är som vanligt att bli klar till midsommar.

Tidigt på morgonen eller på kvällen när solen sjunkit bakom träden och det svalnat något, då är det dags. Inte för mycket, inte för länge. Lagom pass.

Och framförallt långsamt. Vedstaplar som läggs upp hastigt blir inte bra. Varje vedträ ska finna sin rätta plats i den mur som byggs mot kommande vinters kyla.

Att arbeta långsamt och med måttlig ansträngning är också befrämjande för tanken. I själva verket har vedstapling mycket gemensamt med långsamt tänkande. De mest ostrukturerade tankar kan passas in i nya, oväntade sammanhang.

Och man tar en paus och lyssnar till koltrastens sång och man har inte bråttom för det är långt till midsommar och det viktiga är att vedträn och tankar finner sin rätta plats.



måndag 21 maj 2018

Sommarläsning: Walter Ljungquist

I den stilla sommarkvällen doftar syrenerna starkt. Det är ännu varmt. Jag slår mig ner ute i trädgården och läser.
"Det här hände den sommar då Jeanna och jag var på fotvandring. Vi befann oss då på en knapp dagsmarschs avstånd från vårt mål. Vi hade startat från min hustrus föräldrahem i Sörmland, där vi hade gästat ett par dar, och var nu på väg till min bror och svägerska, som ägde en gammal kungsgård i Södra Tjust i Småland. De två första dagarna, när vi ännu var ovana vid att gå, hade vi åkt bil några gånger, men sedan tredje dagen hade vi sagt nej tack till alla vänliga erbjudanden från förbipasserande bilister. Vädret hade hela tiden varit storartat, och vi hade haft en mindre vanlig tur att finna på präktiga nattlogin och vänliga människor."
Så inleds Walter Ljunquists novell "En dörr står på glänt", i samlingen med samma titel från 1937. Det är en underbar skildring av ett ungt pars fotvandring längs grusvägar i trettiotalets svenska landsbygd. Språket är konkret och detaljrikt beskrivande. Alla sinnen är inblandade. Man ser solljuset dallra över fälten i middagshettan, känner doften av vägdamm och känner svalkan om kvällen, hör tornseglarnas skrin.

Det är ett svunnet Sverige, ett enklare Sverige ( ja, jag vet att det inte var enklare), en tid som jag av någon märklig anledning önskar att jag hade kunnat återvända till. (Återvända? Men jag har ju aldrig varit där?)

Men framförallt handlar novellen om att minnas och om hur det som en gång var på ett sätt aldrig försvinner. Minnen kan väckas av händelser och upplevelser i nuet.

Journalistparet på semestervandring övernattar på en gästgivaregård i en trakt som berättaren ofta besökte i sin barndom. Berättaren minns. Nutid och dåtid, landskapet, naturen och människorna växer till en utvidgad verklighet av förbindelser och korrespondenser, det minnesrum till vilket en dörr plötsligt kan öppnas på glänt.

Vandrarna går vilse när de fortsätter och när de vänder tillbaka får de syn på ett vitt hus. De ser en kvinna på cykel med ett barn på styrstången hastigt avlägsna sig.
De knackar på för att be om vatten och ser att dörren står öppen. De går in och ropar hallå, men finner huset tomt. De går runt i de stilla, tysta rummen. Fönstren står öppna. Hela tiden har de känslan av att vara iakttagna.
"När vi vände oss inåt rummet tyckte vi att de gamla möblerna också viskade sinsemellan, och det var något högdraget, förnämt och lite vemodigt högtidligt över dem. Deras blanknötta ytor och stoppningar ansträngde sig förgäves att berätta för oss om de människohänder och öden och lidanden, som rört vid dem."
En nymodig svart och glänsande telefon på ett skrivbord ser ut som en anakronism.

Berättaren ser ut genom ett öppet fönster, känner blommorna dofta och möter blicken från en fågels öga i trädets lövverk. En trollslända slår sig i samma ögonblick ner på hans hand och sitter fullkomligt stilla.
"Plötsligt kom det för mig, att jag gick omkring i ett hus där invånarna genom någon lekfull eller ond andes infall blivit förvandlade till sländor och fåglar och blommor, så att de därigenom var utestängda från sitt eget hem och från alla förbindelser med människornas värld. Det var som om de förbryllade höll sig i närheten av oss och ångestfullt sökte kontakt med oss för att få hjälp i sin svåra belägenhet."
Så ringer telefonen, de lyfter luren och det visar sig att en nyss avliden åldrig man ligger i sin säng på övervåningen och att kvinnan är hans syster som cyklat efter hjälp. När berättaren ser den döde och sedan, när läkaren anlänt, får veta hans namn förstår han vem mannen är och skikt efter skikt av barndomstiden frigörs och leder fram till minnet av en betydelsefull gåva som han en gång fått av den döde.

Walter Ljungquist är en svensk Proust. Han var antroposof. En eller flera av Ljungquists noveller läser jag om varje sommar. "En dörr står på glänt" har jag skrivit om förut i bloggen. En repris alltså, men lite ändrad och utvidgad. Att på det här sättet återvända till och läsa om är något som jag alltid talat för. Kanske mer ju äldre jag blir. När mycket i livet är repriser.


måndag 14 maj 2018

I det varma sommarrummet

Jag går ut ur det ännu svala huset och in i det varma sommarrummet. Det är sen eftermiddag. Jag sitter i skuggan under den stora blodboken och läser Bo Lindbergs bok om Seneca. Lätta moln driver över den blå himlen. Runt om mig finns allt det gröna; de stora träden, lönn, kastanj och ask. Blommande syrén, äpple och päron. En lätt vind för med sig trafikljud, men det stör mig inte. Gärdsgårdens stenar ligger tankfullt stilla i solgasset. Och hela dagen gal göken, lång borta.

Lindbergs bok är gedigen och genomreflekterad. Seneca var stoiker, men en stoiker light. Inte lika hårdhudad som Epiktetos. (Se t ex här). Och som Lindberg skriver så har stoikerna inte så mycket unikt att säga, det de säger är på många sätt allmängods. Ändå läser jag gärna stoikerna och de bekräftar att de djupaste sanningarna inte är så förbannat komplicerade.

Stoicismen är inte till för att lösa problem, mer för att lära sig att stå ut med dem. Stoicismen är en filosofi för osäkra tider, som under kejsartidens Rom, som i vår tids globalisering och skenande konsumtionskapitalism.

Ja, det var bara det jag hade att säga.


PS: Stoikerna är återkommande läsning här i bloggen. Är du nyfiken så sök på Seneca eller stoicism i sökrutan här till höger.






tisdag 8 maj 2018

Läget

Det var en jävla senvinter i år och när våren väl kom så hamnade jag i sega förkylningar och ... ja, skit samma. Jag har varit under isen. Tappat geisten.

De sen länge sporadiska anteckningarna här har blivit alltmer sporadiska. Nästa steg är att de upphör helt. Kanske kommer det att kännas som en befrielse. Åtminstone ingen större förlust i alla fall, inte för mig och inte för mina få återkommande läsare.

Men jag stänger inte ner, jag låter de samlade inläggen finnas där och förundras över hur varje dag några av dem hittar nya läsare. Något slags meningsfullhet finns väl i det.

Och nu är det plötsligt sommarväder. Allt börjar om och jag är fortfarande med. Kanske kommer det nya anteckningar.

torsdag 22 mars 2018

Om vanor - och en efterlysning (som snabbt gav resultat...)

Jag är en vanemänniska. Min vardag präglas av vanor. Hur mina dagar ser ut, när och hur jag gör saker. Dagarna liknar varandra.

Men så är jag ju också en vanlig människa. Vanlig, van-lik. Lik mina vanor, i överensstämmelse med mina vanor. Mina vanor trogen. Styrd av vanorna?

Vi är väl alla styrda av vanor. Det mesta i livet är ju ett repeterande av gårdagen. Man behöver inte alltid tänka så mycket. Tandborstning kräver inte reflekterat beslutsfattande.

I vårt aktiva yrkesliv styrs vi av hela samhällets tidsreglementering. Där kommer man inte undan. Det finns bara arbetstid eller fritid. (Ett hemskt ord: fritid).

När jag blev pensionär ändrades förutsättningarna. Det jag helst sysslade med på fritiden fick större utrymme. Men ganska snart märkte jag att även denna livsfas kom att präglas av vanor. Andra vanor. Mer vanor skapade av egna behov, mindre styrt av omvärldens krav.

Nåja, lyckligtvis lever jag ett ganska normalt socialt liv; jag håller mina eremitiska böjelser i schack.

Men också vanor som tillåter mig att bryta med vanor, som tillåter mig att plötsligt vända om, att stanna till i steget och se och göra saker på ett annat sätt, och andra saker, eftersom jag nu har tid till det. Kanske inte så mycket annorlunda saker, eftersom jag nu väldigt mycket och oåterkalleligt är den jag är.

Är det bra eller dåligt att vara vanemänniska? Jag tror inte att man kan generalisera. Var och en blir salig på sin fason. Jag är om inte salig så i alla fall nöjd med min. (Ett visst mått av acceptans är nödvändigt vid min ålder).

                                                                     *

Mitt egentliga ärende här är en efterlysning. Härom dagen när jag kom att tänka på hur mycket vanorna styr våra liv så dök några diktrader av Lars Gustafsson upp i minnet.

De handlade just om vanor, om hur lätt vi hamnar i vanor, hur vanorna söker upp oss. I dikten hade vanorna en kvinnlig gestalt. Men jag mindes inte någon ordalydelse. Jag hade snarare bara en bild av textrader med denna innebörd.

Jag gick till hyllan och började bläddra och läsa, från de senaste diktsamlingarna bakåt. Efter en timme gav jag upp. Jag hittade ingen dikt som motsvarade minnet. Är det ett falskt minne? Det är ju långt ifrån glasklart. Ändå finns det där. Har min hjärna på något märkligt sätt genererat Lars Gustafssonska diktrader?

Har någon lösningen på detta bryderi?

PS några timmar senare: Ja, den eminente Per Falk hade lösningen och visade att googling var effektivare än analogt bläddrande. Och min minnesbild hade vissa brister. Det var dikten "Vanor" i samlingen "Förberedelser för vintersäsongen" (1990).

VANOR

De kommer flygande som fåglar.
Och slår sig ner.

Bara ett sätt att nicka emot obekanta.
Kvällsgroggen. Morgonlöpningen

lika i alla väder. Besöken
vid stranden. Varför ge änderna bröd?

Man vet aldrig för hur länge
Eller varifrån de kommer.

De har så lite med oss att göra.
Vi kunde lätt ha haft helt andra.

Men när de nu slutligen bestämt sig
att häcka här, i denna skog,

är det av dem vi består.
Och man kommer att minnas oss

som en knippe utav vanor.
Och inte den de bodde hos.