tisdag 16 september 2014

Från Fylleån till Lagaoset

Förra söndagen var en stor dag. Äntligen gick vi den den sista etappen i södra delen av vårt projekt Gå längs Hallands kust, den mellan Fylleåns mynning och Lagaoset. Vilket fullbordade sträckan mellan Getterön i Varberg och länsgränsen i söder.


Det var lätt att gå, längs betesmarker och sandstränder.

Vid Påarp.


Jätteflockar av vitkindad gås.


Sandlöpare. (Tack till Lena J. för sakkunskapen!)


Vid Lagaoset.

Nu återstår bara norra länsdelen. Där är det betydligt svårare, med vikar och skär och  klippor och klappersten och sanka marker. Hittills har vi gått kanske en tiondel. Men skam den som ger sig.

söndag 14 september 2014

En svarthätta i växthuset

Släpp ut mig! Det händer då och då att en fågel förirrar sig in i växthuset bland tomater och vinrankor och inte hittar ut igen. Att förklara var dörren finns hjälper inte. I morse var det en svarthätta. Så småningom flög den ut i alla fall.


Detta som pausbild i väntan på mer substantiella inlägg om läsning och tankar från en ovanligt trögtänkt långsamläsare.

måndag 8 september 2014

Jag har ingen inre potential

Jag råkade få syn på en artikel av Maria Küchen i Kritiker nr 31&32, 2014 med titeln "Jaget finns eftersom det kan försvinna - Om inre potential, artificiell intelligens och konsten att dö"

En kort men intressant artikel, inte så mycket om artificiell intelligens och konsten att dö, men lite om jaguppfattningen från Augustinus och framåt och framför allt om vår tids jaguppfattning.

Om vad Küchen kallar "den hegemoniska definitionen av jaget i det liberala västerlandet", "en inofficiell statsreligion i början av det tjugoförsta seklet i Sverige".
"I centrum av jaget finns en skimrande kärna, en essens. 'Din inre potential' brukar den kallas. En människa som finner sin inre potential kan nå hur långt som helst. Med hjälp av sin inre potential löser individen livets problem och övervinner motgångar, antingen det handlar om arbetslöshet, sjukdom eller sorg efter en anhörig."
Denna essentialistiska syn på vad ett jag är, är naturligtvis inte ett resultat av filosofiskt eller vetenskapligt tänkande, utan helt enkelt en normativ definition, ett svar på de krav som samtiden ställer.
"Jaget i början av tjugoförsta seklet förväntas vara en autonom och effektiv produktions- och konsumtionsenhet. Att 'finna sin inre potential' innebär i praktiken att leva upp till denna förväntan. Några klarar det, andra inte. De som inte 'finner sin inre potential' hamnar i 'utanförskap'.
I valfrihetens samhälle där det i ett slags sekulär framgångsteologis namn alltid är individen som bär ansvaret för allt som en individ kan drabbas av, från sjukdom till arbetslöshet, har coacherna fått en lukrativ marknad: "Mellan 2008 och 2013 betalade Arbetsförmedlingen ut mer än fyra miljarder kronor till privata bolag som skulle coacha arbetslösa in i sysselsättning."

Vad skulle Montaigne ha skrivit om coaching, frågar Küchen och citerar från "Essayer", bok 2, "Om våra handlingars obeständighet", där Montaigne för fram en jaguppfattning av ett helt annat slag än dagens enkelspårigt konsumtionssamhällesanpassade.

Jag läser om och fastnar för följande, som åtminstone för mig ligger sanningen betydligt närmare än någon inre potential:
"Vi är alla lappverk, av en väv så formlös och skiftande att varje bit, varje ögonblick spelar sitt eget spel. Och det är lika stor skillnad mellan oss och oss själva som mellan oss och andra. 'Tro mig, det är en stor sak att handla som en enda människa.'"
"Det är inte bara tillfälligheternas vind som sätter mig i rörelse efter sin önskan. Dessutom rör och stör jag mig själv genom min egen vacklande hållning, och den som noga ger akt märker att han aldrig befinner sig i samma tillstånd två gånger. Jag ger min själ än det ena, än det andra ansiktet beroende på åt vilket håll jag vänder den. Att jag talar på olika sätt om mig själv beror på att jag ser på mig själv på olika sätt. Alla motsägelser kan påträffas hos mig alltefter vridning, i någon form."



tisdag 2 september 2014

Trivialiteter, läsning

De första septemberdagarna bjuder på sommarvärme. Höstterminen har dragit igång och efter jobbet går jag en stund i trädgården och sitter sedan i solen vid växthusväggen. Trött.

Kanske kommer sommaren tillbaka. Det är ju inte höst än. Men gässen sträcker över himlen på väg från sovplats till matplats och tillbaka. Allt grönt har fått nya skiftningar och kvällarna blir svalare. Skuggorna under träden svartnar och mörkret faller allt tidigare. Ett gult löv är inte längre någon dyrbarhet.

Äpplena mognar på träden och vi skördar vindruvor och tomater. Trädgårdslandet dominerar mathållningen. Det blir mycket rotsaker och kryddor.

Som alltid så här års smyger sig ett visst vemod på. Var sommaren så kort? Har mer än halva det här året redan gått? Vad hann jag med? Vad hann jag inte med?

Bortom dessa trivialiteter tränger sig världshändelserna på genom alla medier. Hur kan man se allt som sker utan att hamna i den djupaste förtvivlan?

En av lönnarna har före alla andra bestämt sig för att det är höst.

Denna sommar har jag inte läst så mycket som jag brukar. Albert Camus och Willy Kyrklund. Och så föll jag till föga efter alla lovord och läste John Williams "Stoner" och blev inte besviken. Denna sorgsna roman om tålmodighet och försoning höll hela vägen. Det är inte alla romaner som gör det.

Och nu läser jag en volym, "The atheism of Giacomo Leopardi"som påminner mig om det som skulle blivit, men inte blev, sommarens stora läsprojekt, den engelska översättningen av Leopardis jättelika "Zibaldone", på mer än 2500 sidor. Ingen sträckläsning från pärm till pärm, naturligtvis, men nedslag här och där, några trådar i den stora väven.

Vissa år har hösten med kyla och dagar med hög och klar himmel inneburit en skärpning och ett nytt lugn i liv och läsning. Jag hoppas att det blir så även i år.


onsdag 27 augusti 2014

Citatet.3 Leopardi igen...

På tal om människan som alltings mått. Giacomo Leopardi influerades av tysk naturfilosofi, men vägrade att se något annat än illusioner, om än trösterika, i tron på den goda naturen och alltings sammanhang.
"The Romantic theories of pantheism in Leopardi's view impart to nature a humane, even anthropomorphic, concern that is wholly foreign to it. The forces of nature may be either for good or for the evil, or often random, even disorderly, certainly from the point of view of the organisms that objectify the impulses of nature it acts in ways that appear cruel, or indifferent."
Citatet återfinns i Pamela Williams: "Madame de Staël, the German philosophers and Leopardi's atheism", ett av de intressanta kapitlen i "The atheism of Giacomo Leopardi", Cosetta Veronese & Pamela Williams (eds.), Leicester: Troubador, 2013, som jag nu ägnar de stunder då jag kan uppbringa åtminstone en viss koncentration.


PS: Den som vill läsa vad jag klottrat ner här i bloggen om Leopardi kan söka på Leopardi i sökfönstret här till höger...

söndag 24 augusti 2014

Citatet.2 Är människan alltings mått?

Citatet.2 ger ett annorlunda perspektiv på livet och döden:
"Ultimately, life and death are just biological categories invented by human beings for the sake of measuring and categorizing, in order to come to terms with, and make sense of, their own circumscribed and time-bound existence."
Kanske är människan inte alltings mått? Kanske finns det större mått. Eller måttlöshet. Naturen.

Jag citerar från ett mycket intressant kapitel, "Poetry and materialism in Shelley and Leopardi", av Cosetta Veronese, i "The atheism of Giacomo Leopardi", Cosetta Veronese & Pamela Williams (eds.), Leicester: Troubador, 2013.

Veronese visar genom en analys av Shelleys dikt "Mont Blanc" och Leopardis "Ginsten" hur Shelley och Leopardi, utifrån likartade materialistiska och ateistiska grunder hamnar i skilda uppfattningar om människans villkor; Shelley mer positiv och optimistisk, Leopardi mer negativ och - minst sagt - pessimistisk.

Shelley har jag inte läst alls. Att jag läst Leopardi vet de happy few som följt denna blogg några år. Han är en av de tre, fyra omistliga vännerna bland de döda.



fredag 22 augusti 2014

Citatet.1

"Bilderna vandrar igenom oss som vågor genom vatten, envar våg med sin egen struktur. En sammansatt våg formar vid något tillfälle en föränderlig bild som är mitt jag. Vid denna bild måste jag klamra mig fast som en drunknande; den är ju jag."

                                                                         *

Willy Kyrklund: "En privilegierads äventyr", i: "8 variationer: prosa" (1982)