torsdag 14 februari 2019

Jag har ett problem

Jag har ett problem. Varje gång jag avslutat läsningen av en bok så hamnar jag i beråd om hur ska jag kunna välja vilken bok som jag ska läsa härnäst. Vilket är det rätta valet? Varje val utesluter ju alla andra alternativ för den tid det tar att läsa den valda boken - och vem vet om det kommer någon tid efter den tiden? Kanske är det den sista bok jag läser. Med åren har jag kommit allt närmare den boken.

Men så kan man väl inte tänka? Det är ju att tillskriva läsandet en alltför stot vikt. Och dessutom spelar det inte någon som helst roll vilken bok som blir den sista. Inte heller läsfrukter går det att ta med sig när man går över floden. Allt det lästa suddas ut. Men det är ju inte för döden man läser, det är för livet. Och nu är jag en gång för alla så funtad att läsandet är en väsentlig del av mitt liv. Inte den mest väsentliga - långt ifrån. Men jag kan inte tänka mig ett liv utan läsning.

För ett par dagar sedan lyckades jag i alla fall bestämma mig. Den hade stått i hyllan för böcker att läsa en tid, Hans Falladas "I mitt främmande land. Fängelsedagboken 1944." (Lind & Co, 2016).

I september 1944 sitter den tyske författaren Hans Fallada inspärrad för observation på obestämd tid på anstalten Neustrelitz-Strelitzs avdelning III, bland "otillräkneliga eller delvis otillräkneliga brottslingar", efter att under oklara omständigheter ha avlossat en revolver under ett gräl med sin fru, med vilken han ligger i skilsmässa.

Han ges tillåtelse att skriva och skriver en roman och mellan raderna på detta manuskript skriver han,  med mikroskopisk skrift, en dagbok, som skildrar författarens liv under naziregimen. Han framställer sig som en svuren fiende till allt vad nazismen står för, men till skillnad från exilförfattarna har han stannat kvar i landet och trots ständiga problem, inte minst med sin frispråkighet, lyckats publicera sig. Dock inte utan en viss anpassning, vilket han nu försöker rättfärdiga. Efter krigsslutet påbörjar han en renskrivning, där en del antisemitiska formuleringar försvinner. Men boken kom aldrig att ges ut under Falladas livstid. Den kom på tyska först 2009.

Jag har läst några av Falladas böcker, bl a klassikern "Hur ska det gå för Pinnebergs" (1932) och framförallt den oerhört starka "Ensam i Berlin" (1946), om vilken jag då skrev att det är "en bok som var både svår, ja, nästan plågsam, att läsa - och samtidigt en skickligt komponerad bladvändare. Det är en verklighetsbaserad berättelse om hur ett äldre arbetarpar i krigets Berlin 1940 börjar lägga ut handskrivna meddelanden i trappuppgångar med uppmaningar till motstånd mot den nazistiska regimen, åtminstone inledningsvis i tron att budskapet ska få genomslag. Och om hur Gestapo långsamt ringar in dem och hur de oundvikligen slutar i tortyrkammare och avrättningsrum.
Runt om dem ett krigsberlin med hängivna nazister som trakasserar och berikar sig på kvarvarande judar, med korrumperade ämbetsmän och med samvetslösa angivare. En fruktansvärd bild av livet i en totalitär stat och en tankeställare: hur skulle du agera under sådana förhållanden? Hur stark är din personliga moral?"



tisdag 5 februari 2019

Gunnar D Hansson: "Tapeshavet"

Vinter och låg sol. Inte mycket snö, men vackra drivor på vägen bort mot Gamla bron och beteshagen, för några dagar sedan. Då var det kallt. Sedan kom snöblandat regn in från väster, som övergick i regn och rejält mildväder. Västkustvinter, slaskvinter.


Jag fick Gunnar D Hanssons "Tapeshavet" (Bonniers, 2018) i julklapp. Jag har läst och lagt åt sidan för förnyad läsning. Läst igen och igen och igen. Jag blir aldrig färdig med den, verkar det som. Det är en märklig bok.

Även om jag inte är färdig, så kan jag inte låta bli att skriva ner några rader här...

Tapeshavet skapades vid västkusten under en värmeökningsperiod för 6000 år sedan. Strandlinjen höjdes när havet steg och landhöjningshastigheten minskade. I Bohuslän bildades musselskalbankar, om vilka Linné skrev att de "här äro samlade i den myckenhet, at man kan undra det så många liv lefwat i werlden." Boplatser översvämmades. I dessa skalbankar har många fornfynd gjorts.

Om bland annat detta handlar "Tapeshavet". Detta och mycket, mycket annat. Det är en kökkenmödding: två avdelningar dikter samsas med kortare eller längre prosatexter om geologi, arkeologi, klimatförändringar, poetik, botanik, lokalhistoria, släkthistoria och dagboksanteckningar. Allt koncentrerat till Bohuslän och mest till halvön Härnäset.

På bokens bakre flik står det att den tematiserar "ett slags samtida (pre-apokalyptisk) krympande tomhet utifrån en konkret geografisk avgränsning". Vilket väl är ett sätt att uttrycka det.

Redan den inledande dikten kan sägas ge en anvisning hur man ska läsa boken.
"De enskilda fynden är av begränsad betydelse för
denna dikts ämne. Liksom för skolutflykter i trakten.
Det viktiga är den samlade mängden av fynd
från ett och samma ställe. Av sådant som tjänat ut,
benkrokar som brutits av, hasselnötter som knäckts,
flintavslag, ja, allt möjligt som en gång var mänskligt möjligt.
Alltså tillfälliga glimtar och milda effekter av sådant som en gång
varit helare än delarna och just nu denna dikts ämne.
Delar av ett system, men vilket? Ett återvändande i mer
skadad form än de rimmade ordåterkomsterna i villanellan,
ett från början italienskt herdeversmått som också
aristokratin och dess skalder fann roande och användbart.
Och i den fantastiska dikten Österöd finns ett slags skapelseberättelse, utan någon Gud.
"Världen bara fortsatte och fortsatte, också
här, tidens krafter vilade inte. Strandskatan kom
på överenskommet datum i mars månad,
grodäggen kläcktes i ljumma gölar av gökrop."
Överhuvudtaget läser jag "Tapeshavet", i all dess mångsidighet, med alla sina utvikningar, som att här upprättas en förbindelse med det som skedde då, för 6000 år sedan, översvämningen, trangressionen, de radikalt förändrade livsvillkoren, och nutidens skeenden:
"Den otämjda naturen hotar för tillfället ingen,
men vårdbehovet stiger. Sedan drontförintelsen
har femtiotusen arter försvunnit, sju miljarder
människor behöver ringa minst tre gånger om dagen."
Inte så att här ges någon lösning eller någon tröst.
"Det har blivit svårare att samtidigt leva i tre tider.'
Vad göra? Fortsätta att gå vägen längs. Tills den upphör.
Samtiden tillhör redan det förflutna. Det är det enda
att hålla sig till. Det visste redan urkineserna."
Nu står boken i hyllan, till vänster om läsfåtöljen. Det är bara att sträcka ut handen och läsa igen.

fredag 25 januari 2019

Verklighetsflykt

Ett par minusgrader, barmark, svag vind. Jag håller mig dock mest inomhus, med en andra antibiotikaomgång. Ingen spökskrivare syns till, så jag får själv ta till orda.

I den här situationen har jag ett starkt behov av verklighetsflykt. Och vad är då lämpligare än att läsa äldre reseskildringar?

Jonas Carl Linnerhjelm, bildad godsägare på Ebbetorp i Kalmartrakten, gjorde åtskilliga resor runt om i Sverige med häst och vagn i slutet av 1700- och början av 1800-talet och skrev resebrev, vilka gavs ut i tre volymer. Han var typisk för sin tid, då upplysningens rationalitet blandades med förromantikens sentimentalitet, med stark övervikt för den senare.

Även om här finns en hel del iakttagelser av odling och jordbruksmetoder, så är det inte det Linnerhjelm är ute efter, utan pittoreska scenerier i landskapet, vyer som väcker sublima känslor hos betraktaren, ett slags besjälat landskap. Linnerhjelm ser landskapet som motiv för måleri. Något som särskilt får honom att stanna upp i hänförelse är vattenfall. Till Göta älv och Trollhättan återkommer han ett par gånger.

Han är egentligen mestadels ganska tråkig att läsa. Han stannar till på en ort eller i en stad, besöker någon prominent person, beser någon trädgård eller parkanläggning, dömer ut kyrkans utsmyckning som alltför primitiv, reser sedan vidare, förfasas över obrukad mark och gläds åt åker och äng.

Men jag fängslas ändå av att i tanken följa honom längs vägar (som ofta är mycket rudimentära) från Lund i söder till Falun i norr. Den historiskt intresserade har en del att hämta här.

Jag ska bara återge ett citat där han mer än någon annan gång (i alla fall i det här urvalet) visar sig ha en blick för den bistra verkligheten, även om känslorna tar överhanden.

Det är när han besöker Falu koppargruva i maj 1787. Han visas runt och får se det djupaste schaktet, Konung Adolph Freriks schakt.

"Ur detta svalg uppvindades tvenne karlar, just medan vi voro där invid. De stodo på brädden av tunnan eller så kallade baljan. Den ene förde ett bloss, och den andre en ovanligt lång båtshake i handen. Man kan omöjligt föreställa sig huru både majestätligt och hiskligt det var att se dem så höjas ur ett mörkt svalg, och förande en så bister spira, som hållen upprätt, steg just lika majestätligt tillika med dem. Det var som om avgrundens regent velat högtidligt resa sig ur sin grundlösa boning. Men huru hastigt försvann icke detta dystert majestätiska intryck för medlidande känslor över nöd och strängt arbete. De voro för hettans skull nere i gruvan alldeles nakna, endast med byxor och en tröja, för att ej i luften här uppe förkylas. Deras svarta ansikten, bruna kroppar och nedsölade klädnad gjorde den fasligaste sammansättning och harmoni. Efter en kort stund hissades de eller som det här heter, åkte ned igen i samma avgrund. Ögat vågade knappt följa deras förfärliga sjunkande, och för min imagination svävade blott bilder av träldom och döden; särdeles då de med avlyftade hattar gjorde bön till den allt bevarande Guden, och försvunno undan min åsyn i det djupa mörkret. Jag ryste, ömmade och gick."




----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Jonas Carl Linnerhjelm: Brev under resor i Sverige. Valda samt med inledning försedda av Harald Schiller. Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1932.

torsdag 10 januari 2019

Stenarna bidar sin tid

Sex minus i morse. Till en början sol, glitter i det frostiga gräset och ett varmt ljus i rummet, över bokryggarna. Sedan mulet, lite varmare, men fuktigt gråmulet och inget ljus. 
Jag är fortfarande trött. Tvingar mig själv till lite utejobb för att få frisk luft. Går bort till beteshagen och talar med mina vänner stenarna. De kan konsten att bida sin tid. De låter sig inte oroas.


Och än är det inte senvinter! Jag skulle behöva en spökskrivare. En stand-in. En vikarie.

Har börjat läsa Gunnar D Hanssons "Tapeshavet" (Bonniers 2018). 


torsdag 3 januari 2019

Monteverdi - Zefiro Torna , oh di soavi accenti

Under några veckor inte ett ord och knappt en tanke. En seg lunginflammation däckade mig.
Lite sent kanske att önska eventuella läsare ett gott nytt år nu.
Jag gör det i alla fall med detta fantastiska stycke musik.
Även om det dröjer kommer nog den milda västanvinden att blåsa in även i år. Och ge nya krafter.






onsdag 12 december 2018

Vergilius: Aeneiden

På tal om att läsa klassiker. När jag nu läst Vergilius "Aeneiden" en andra gång har jag blivit än mer övertygad om att ett betydande diktverk kräver omläsning. Denna andra läsning har gjort mig bekant med verket. Jag var mer hemmastadd och såg att vissa partier lämpade sig mer för snabbare läsning, medan andra krävde långsamhet, omtagning, eftertanke.
Inte så att jag blivit någon expert, till det krävs kraft och förmåga som jag inte har. Men omläsningen och inte minst översättarens omfattande kommentarer gav möjlighet till djupare insikt.

"Aeneiden" består av tolv sånger på hexameter om cirka tiotusen rader och skildrar hur den trojanske fursten Aeneas lyckas fly från det brinnande Troja, bärande sin far Anchises på ryggen och med sin son Iulius vid handen och följd av en folkspillra på ett antal skepp färdas över Medelhavet för att efter diverse äventyr efter flera nå fram till det land där han av ödet utsetts att grunda det världsomspännande romerska imperiet.

Den tragiska kärlekssagan med drottning Dido i Karthago, där Aeneas tvingas av sitt öde att svika sin kärlek och därmed driva Dido i döden och besöket i dödsriket, där Aeneas möter både sin döde far och den oförsonliga Dido, är kanske de mest gripande delarna i hela verket.

Till slut landar Aeneas flotta vid Tiberns strand i det Latien där den åldrade Latius är kung och vars unga dotter Lavinia uppvaktas av flera friare. Men Latius har  i en spådom fått veta att bara en främling kan äkta Lavinia. Den främste av friarna, Turnus, samlar trupper till krig mot Aeneas och hans trojaner.

Striderna mellan trojanerna och Turnus trupper upptar den senare och större delen av verket.
"Men med kraft stöts svärdet in i Eurylaos' sida
och fläker upp hans vita bröst innan Nisos har tystnat.
Ned sjunker gossen, död; längs ädelt formade lemmar
rinner blodet, och tungt mot skuldran faller hans huvud
såsom när plogens kniv skär av en purpurröd blomma
och den försmäktande dör, som vallmon på utmattad stängel
sänker hjässan, böjd av en häftig regnskur mot marken."
Till slut möts Aeneas och Turnus i en envig där Aeneas först tvekar, men sedan dödar sin motståndare, som hämnd för att denne dödat sonen till Aeneas allierade kung Evandros, som styr den fattiga bondby på de kullar som långt senare ska bli Rom.

                                                             Aeneas i underjorden

Och där slutar också verket. Eller förblev oavslutat, eftersom Vergilius inte hann avsluta det före sin död. Hans önskan var att det ofullbordade verket skulle brännas, men kejsar Augustus hindrade detta och såg till att det utgavs, inte utan skäl då det på ett sätt läsas som en "hyllningsdikt i förklädnad" till Augustus, som Bengt Holmqvist skriver i förordet. Under besöket i underjorden målas hela den ödesbestämda, kommande romerska historien upp, med Aeneas som grundaren, fram till Caesar Augustus fredsrike.

"Andra må forma brons mer konstfullt och låta den andas,
fånga ett levande ansiktes drag i marmor, och bättre
hävda vid domstol sin sak, med ritstav teckna planeters
banor, och förutspå när stjärnor stiger ur havet;
din lott, romare, är att styra de övriga folken,
upprätta fred - det skall bli din konst - och skonsamt behandla
slagna som söker skydd, men nedslå alla som trotsar."

Liksom i "Odysséen" är gudarna mycket aktiva i "Aeneiden". De ingriper i olika förklädnader i människorna förehavanden och styr människorna mot deras givna öden. Juno motarbetar Aeneas, Venus hjälper honom. Det sistnämnda inte förvånande, eftersom Venus dessutom är mor till Aeneas. Gränsen mellan gudarnas och människornas värld är öppen.

Varför då läsa Aeneiden? För att öka på sitt bildningskapital? Ja, varför inte? Många klassiska verk ingår i ett sammanhängande litterärt universum. Aeneiden är inte möjlig utan Odysséen. Den gudomliga komedin är inte möjlig utan Aeneiden. Men framför allt för att det är en fascinerande och gripande skildring. Det är inte utan skäl Aeneiden fortfarande är levande efter tvåtusen år..

PS:
Jag blev uppmärksammad på att det finns en "fortsättning" på Aeneiden. Vad hände efter slutstriden? Kungadottern Lavinia skymtar bara förbi i några versrader. Hon yttrar inte ett ord. Det är männens värld. Ändå var det ju hon som skulle bli Aeneas hustru. Ursula K. Le Guin har skrivit en mycket intressant roman, "Lavinia", där kungadottern är huvudpersonen. Jag ska återkomma till den, hoppas jag.


onsdag 5 december 2018

Vasskrift i vatten

I brist på annat. Vasskrift i vatten, Valasjön.