tisdag 12 augusti 2014

Om godheten

I dessa tider, då ondskan tycks regera världen mer än någonsin, är det upplyftande att läsa Willy Kyrklunds "Om godheten" (Bonniers, 1988). En fantastisk bok, där Kyrklund för olika resonemang om godheten och dess natur, och bland annat blir inbjuden på te hos Gud.

"En god sak kan vara vilkensomhelst idé eller dess materiella hypostas", skriver Kyrklund. Och
"Mänsklighetens historia visar oss, att godheten är stadd i oupphörlig tillväxt. Idén om godheten och kravet på godhet intar genom årtusendena en allt större plats i människornas föreställningsvärld och samhälle." 
De första gudarna var inte goda. De representerade endast makt. Människorna var prisgivna åt sina villkor, naturen var hård.

Efterhand förbättrade människorna sina villkor och fick större pretentioner på tillvaron, t ex livskvalitet. Och ställde krav på gudarna; de måste vara goda. Och Gud anpassade sig.



De tidiga krigen handlade om att röva slavar och egendom. De handlade om vem som var starkast. Det fanns en höviskhet mellan de stridande. Man hade respekt för varandra som krigare. Ingen var ju bättre kålsupare än den andre.

Men även krigsväsendet påverkades av godheten. Godheten frigjorde sig, blev idealism. Goda människor kämpade för en god sak, onda kämpade för en ond sak.

Och vad Kyrklund skrev 1988 gäller väl än:
"Ett krig som förs för en god sak vilar aldrig. Det finns nämligen alltid fiender till den goda saken, som bedriver subversiv verksamhet inom det egna statsområdet. I överensstämmelse härmed finna vi att ett karakteristiskt drag i vår moderna civilisation är utvecklingen av den vetenskapliga tortyren, med vars hjälp man kan uppspåra motståndare till den goda saken.
Avskaffandet sedan länge av rov och plundring som motiv för krig, insättande av högre mål, arméns härav stärkta moral, och på senare tid förtingligandet av fienden, kriminaliseringen av motståndaren, har inneburit successiva bidrag till försvarets utveckling. Detta är godhetens betydelse för krigskonsten."
Det gäller i dag som alltid att skilja på de goda människorna och de ondsinta och dåliga människorna. De goda blir politiker och de ondsinta, de brutala och defekta individerna, de åtar sig villigt
"…den tortyr och de bödelsgärningar som är ofrånkomliga i kampen mot den onda saken. De verkligt stora katastroferna däremot, krig, svält, förföljelser av minoriteter och självtänkare, mänsklighetens eventuella totalutrotning av mänskligheten, administreras av goda människor som understöds av goda människor som tror på en god sak."

tisdag 5 augusti 2014

Albert Camus: Landsflykten och riket

Idealiskt är sommar och semester liktydigt med frihet, att kunna välja friare, att befinna sig i ett rum med större möjligheter än annars. Men här finns också risken att den ökade friheten blir en källa till beslutsångest. Vad ska jag välja? Väljer jag rätt? Somrarna är ju inte längre lika långa som barndomens oändliga somrar och timglasets sand rinner allt snabbare.

Jag försöker hålla den där beslutsångesten i schack genom att inte bara låta planering och ambitioner styra, utan att också vara öppen för det slumpartade och oväntade. Som nu, häromdan, när jag plötsligt fann mig sittande i trädgården läsande novellerna i Albert Camus "Landsflykten och riket", utgiven i Bonniers klassiska Panacheserie 1957, i översättning av Eva Alexandersson.

Den här boken hamnade i min hylla när jag nyligen läste om några verk av Camus och i samband med det läste C. G. Bjurströms "Albert Camus - från främlingskap till landsflykt" och Jenny Maria Nilssons utmärkta "Albert Camus - varken offer eller bödel", som jag skrev om här.

Jag tror att det inte bara är vid min horisont som Camus dyker upp. Kanske är det en trend i en tid då ideologiska och politiska motsättningar exploderar i alltmer våldsamma former. Kanske behövs Camus i en tid när allt mer mördande sker i namn av den absoluta sanningen. Eller - ibland är "ideologi" eller "politik" bara den urgamla strävan efter att med vilka medel som helst komma i besittning av makten och pengarna.

Jag läste Camus som ung och fascinerades av existentialismen, så långt jag nu kunde förstå den. Men Camus var ju en borgerlig intellektuell, inte riktigt politiskt korrekt enligt mina dåtida mallar. Sartre var bättre.



De sex novellerna i "Landsflykten och riket", som alla på olika sätt behandlar existentiella teman - där landsflykten kan stå för främlingskap och ensamhet och riket för tillhörighet och gemenskap - är alla läsvärda, men särskilt "Avfällingen eller En förvirrad hjärna", "De stumma" och "Gästen" stannar kvar i minnet.

Den sistnämnda utspelar sig en vinter i det koloniala Algeriet, på den ödsliga högslätten. En gendarm kommer ridande upp till ett högt beläget skolhus, med en arab bunden och kopplad i ett rep. Läget i landet är spänt och gendarmen beordrar läraren, Darus, att dagen efter föra den fängslade araben, som mördat sin kusin och som kanske också är motståndsman, till domstolen i Tinguit tjugo kilometer bort. Läraren vägrar först. Han vill inte bli inblandad. Han har sökt sig till tjänsten i detta utarmade landskap för att spela en meningsfull social roll för det fattiga folket i byarna och kanske också för att fly världen och dess konflikter.

Han bjuder gendarmen och araben på pepparmyntsté och går till sist med på att överlämna fången. Gendarmen ger sig av. Daru befriar araben från repen och bjuder honom på mat, låter honom sova i skolsalen. Han känner ingen rädsla och araben flyr inte. På morgonen ger de sig av till fots.
"Han var upprörd över mannens enfaldiga brott, men att utlämna honom stred mot hans hedersbegrepp: blotta tanken därpå gjorde honom vild av förödmjukelse."
Halvvägs överlämnar han ett matpaket och pengar till araben.
" "Titta nu här", sa läraren och pekade mot öster, "där är vägen till Tinguit. Det är två timmars väg dit. I Tinguit finns myndigheterna och polisen. De väntar på dig." Araben tittade mot öster medan han alltjämt tryckte paketet och pengarna mot bröstet. Daru tog honom i armen och vände honom omilt ett kvarts varv mot söder. Vid foten av den höjd där de stod kunde man svagt skymta en knappt märkbar stig. "Det där är stigen tvärs över högslätten. En dagsmarsch härifrån träffar du på betesmarker och de första nomaderna. De kommer att ta emot dig och skydda dig i enlighet med sina lagar."
Han vänder ryggen åt araben och går. När han vänder sig om efter ett tag ser han att araben beger sig mot fängelset.

När han så kommer tillbaka till skolhuset och klassrummet finner han att någon med oövad hand skrivit något på svarta tavlan, bland de franska floderna:
" "Du har utlämnat vår broder. Det ska du få umgälla." Daru betraktade himlen, högslätten och därbortom de osynliga vidder som sträckte sig ner mot havet. I detta vidsträckta land som han älskat så högt var han ensam."
Man kan lätt se Camus stå där, han som varken ville vara offer eller bödel.

onsdag 30 juli 2014

Stunder vid trädgårdsbordet

Det blir många stunder vid trädgårdsbordet dessa dagar. Någon gång i solen, men mest i skuggan av blodboken. Det mesta sker där, måltider, läsning och som nu ett försök att skriva ner några rader till bloggen.

Jag sitter i en lantlig trädgård med perennrabatter och kryddland där fjärilar dansar, med växthus och grönsaksland och omgiven av höga träd, kastanj, almar, lönnar och askar. Runt om finns odlad åker och betesmarker. Det här är en gammal gård. Här har bott folk sen urminnes tider, enligt skrivna källor sen tolvhundratalet. Över mig en alldeles klarblå himmel. En vind tar i och sträcker ut flaggstångens vimpel. Boklöven har redan börjat rassla. En idyll, på många sätt.

Tyst är det inte. Vinden för med sig ljud från motorväg och järnväg. På bordet ligger telefon och dator. Genom olika flöden nås jag av "nyheterna", som man sa förr, om världens tillstånd. Och man måste vara gjord av sten för att att inte bli dyster till sinnet av dessa nyheter.

Jag ska villigt erkänna att min läsning är ett sätt att, nej, inte fly från, men kanske att balansera, att hitta en motvikt till, denna dysterhet. Inte så att jag läser glada, positiva böcker, för att muntra upp mig. Nej, det jag läser, eller det mesta av den litteratur jag läser, är den som utan illusioner och utan försköning handlar om människans villkor. Inte till tröst, om sådan funnes. Men till något annat. Till insikt, kanske.

Så långt som Willy Kyrklund, i "Mästaren Ma", vill jag kanske inte gå:
"Jag intresserar mig icke för människorna. Jag intresserar mig för människans villkor. Människans villkor är det som är utanför människan, det som formar och avgränsar henne. Det som är utanför människan är det omänskliga."
Hur nu de orden ska tolkas. Det "omänskliga", de villkor som formar oss, är väl intressanta för oss människor just för att vi är människor. Och det o-mänskliga är en egenskap hos världen just genom att människor finns. Annars vore den ingen egenskap. Jag intresserar mig för människan och människans villkor.

Willy Kyrklund, omkring 1960

Det som tilltalar mig är Kyrklunds blick, hans perspektiv, där människan ständigt ses under sina i grunden ytterst kärva existentiella villkor. Hans blick för det som är boskap och botten i oss alla. Nej, ingen fara! Jag tror inte på något för alla gemensamt i samhälleliga och politiska frågor. Här är det som alltid sociala strider och motsättningar som gäller. Klasskamp om man så vill.

Den samlingsvolym Kyrklund jag nu läser är minst av allt en samling traditionella skönlitterära texter, med människors jag, handlingar, livslopp och utveckling i centrum, nej, mer ett myller av röster och figurer, med olika språk och tilltal, där det just är de mänskliga villkoren som gestaltas, högt och lågt om vartannat och blandat med illusionslösheten en alldeles underbar humor.

Kyrklund har inget till övers för den sköna litteraturen. Som han uttrycker det i "Tvåsam":
"Att rada en massa fingerade fakta efter varann och ta på sig minen att det inte kunde vara annorlunda, detta är ett depraverat illusionstrick och ingenting annat."
Nå, efter att ha läst Torgny Lindgrens "Klingsor" vill jag nog hävda att även depraverade illusionstrick tilltalar mig. Det finns mer än ett sätt att se på världen och människorna. Den goda litteraturen har många former.

*

Willy Kyrklund: Prosa. Bonnier Alba, 2003. Innehåller: "Tvåsam", "Solange", "Mästaren Ma", "Aigaion", "Till Tabbas", "Polyfem förvandlad", "Den rätta känslan", "Om godheten".



torsdag 24 juli 2014

Kort berättelse om en resa

Hemma igen efter en fjortondagars norrlandsresa och vi upptäcker att sommaren är den tid då gräs och gröda gror. Lite trädgårdsarbete, alltså, i värmen.
Men också tid att sitta i skuggan och se de tunna molnen segla fram på himlen, lyssna till vinden i lönnar och blodbok, se fjärilsdansen i rabatterna och bara låta tankarna vandra.

Även om man alltid har något att berätta när man gjort en resa så ska jag inte göra det här. Mer än att säga att Norrland visade sig från sin vackraste sida, på alla sätt. Mötena med naturen, med platser och med människor och så hela tiden detta sagolika väder. Regnkläderna packades aldrig upp. Tre regnväder kom under bilfärder.

Höjdpunkterna var många. Vandringen vid Tjulträsk i Ammarnäs. Abisko nationalpark. Besöket i Hjoggböle, med det Enquistska skithuset i backen ovanför det gröna huset.  Och mycket annat.
Jag var ute på nätet mycket sparsamt och har inte följt de vanliga bloggarna. Men omvärlden fanns naturligtvis där, liksom nu, i nyhetsflödet. Gaza, Irak, Ukraina. I den svenska sommaridyllen.

Här några bilder:

Tjulträsk

Abisko nationalpark

Det Enquistska skithuset…

…med anslaget på dörren.



torsdag 17 juli 2014

"Jord och vind blåser tvärs igenom oss"

"Frihet är den förnimmelse som vi har av förloppen inom oss själva. Ofrihet är den förnimmelse som vi har av förloppen utanför oss. Jag vet icke om det finnes någon annan metod att skilja på vad som är vi och vad som icke är vi.
De flesta menar att skinnet skiljer dem från det som omger dem. Men människans skinn är tunt och genomsläppligt, fullt av hål och öppningar likt en trasig rock. Det omänskliga far in och ut genom revorna; jord och vind blåser tvärs igenom oss. Vår hjälplöshet är höggradig."

Willy Kyrklund: "Mästaren Ma." (1953)

Läst och citerat på resande fot i Lappland.

tisdag 8 juli 2014

Jag läser Willy Kyrklund igen


”Jag är icke någon process i naturen. Jag är en uppfattning av en process i naturen. Och denna uppfattning innebär i varje situation ett val. Jag må vara fri eller ofri eller bortom fritt och ofritt, detta är likgiltigare än påvens skägg. Jag har alltid ett val. Alltid, i varje sekund.”

Willy Kyrklund, i "Tvåsam" (1949). Detta med anledning av, tja, att jag läser den kloke Kyrklund. Igen.



fredag 4 juli 2014

Kanske är världen en roman som vi skriver på i huvudet

Världen, vad är den? Kanske mer vad vi vill att den ska vara och vad vi föreställer oss, än vad den "är". Den enda synvinkel vi har och kan ha är vår egen. Vi vill gärna tro att vi kan tillägna oss de andras, men hur lyckas vi med det? Kanske är världen en roman som vi skriver på i huvudet, ömsom enligt vår vilja, ömsom under tvång, ständigt i efterhand, bara med den skillnaden mot en tryckt roman att den i varje (skriv- och läs-)ögonblick öppnar för ett stort antal okontrollerbara händelseutvecklingar och pågår dygnet runt ända tills vi når den sista sidan och pärmarna slås igen och vi hamnar bland de många aldrig mer lästa böckerna i evighetens bibliotek.

Vadan denna kanske något flumfilosofiska inledning? Tja, den är tänkt som en inledning till ännu en repris. Texten här nedan är densamma som när den publicerades, jag har bara redigerat den en smula. 
Och anledningen till att jag letade upp den var att den tanke som föranledde den - kort uttryckt: världen skiter i oss - blev aktuell för mig igen. Vilket den för övrigt alltid, under ytan, är.

                                                                                *
Är man rastlös och inte kan läsa så koncentrerat som man vill så kan man botanisera slumpvis i hyllan, ta en volym här och en volym där, slå upp och börja läsa och så plötsligt fastna någonstans, t ex i Lars Gustafssons "Utopier och andra essäer om 'dikt' och 'liv' ", en sliten pocketbok från 1969.



I denna innehållsrika bok diskuterar Lars Gustafsson i en intressant essä frågan om vad en roman är. Ett bland flera kriterier är att
"i varje episk skildring måste några saker träda i förgrunden, andra skildras på ett mera översiktligt eller perifert sätt eller kanske bara antydas".
Gustafsson kallar det romanens "uppmärksamhetscentrum, som olika personer och föremål kan stiga in och ut ur under berättelsens gång."

Vilket är naturligt eftersom romanen är linjär - allt kan inte sägas på en gång och för att bli begriplig måste romanen (liksom våra egna inre ständigt pågående försök att begripliggöra våra liv) ha en berättande struktur.

Sen kan man bryta mot regeln att bara "det väsentliga" ska finnas med i uppmärksamhetscentrum, t ex genom att låta alla triviala detaljer i rumsinteriörer etc. befinna sig i detta centrum. Den en gång nya franska romanen försökte något sådant. Resultatet blir att vi försöker förstå varför de finns där. Vi vill ju ha ordning och reda där, liksom över huvud taget i vår verklighetsuppfattning.


När jag läser denna essä minns jag en gammal idé som jag skulle vilja se genomförd: att skriva en roman där uppmärksamhetscentrum är tömt på människor. En roman med enbart miljöskildring. En skildring av tingens värld. Gärna en så skickligt anlagd roman att vi när vi läser den hela tiden (och med stigande irritation) väntar på att åtminstone en handlande människa ska dyka upp och göra allting begripligt. Men det sker aldrig. Världen finns där. Men utan människor. Världen finns där och dag följer på natt som följs av dag, allt enligt naturlagarna, och det är ett innehållsrikt och växlande skådespel. Men utan människor. Jag kan tänka mig att det är efter civilisationernas sammanbrott, efter den sista, totala miljökatastrofen.

Men hallå!, säger vän av ordning - ett skådespel kräver någon som skriver och någon som skådar, någon som ser eller läser - och jag kan bara hålla med. Det krävs en vilja och en föreställning. Det är en knäpp idé. Men intressant.

Normaltillståndet hos världen i förhållande till oss som existerande art är att vi inte existerar. Vår individuella existens och vår upplevelse av världen, vad vi vill att den ska vara och hur vi föreställer oss att den är (och därmed möjligheten att skapa skildringar av den) är historiskt sett bara korta, uppflammande undantag ...


Montaigne har en underbar formulering, som jag tidigare citerat:
"Vi tycker att det universella sammanhanget på något sätt blir lidande av vår förintelse och att det har medlidande med vårt tillstånd. Ty vår förvända syn föreställer sig tingen förvända på samma sätt, och vi tänker oss att tingen fattas blicken i samma grad som blicken fattas tingen..."
Jag kom aldrig att skriva den romanen. Kanske finns den skriven? Är det någon som vet?
Och med den frågan utkastad blir det ett längre uppehåll här, inte ens några repriser.