onsdag 30 november 2016

Sporadisk anteckning. Nyhetsflödet har alla namnen.

I somras gick jag här längs en dammig grusväg, på vandring både i ett yttre landskap och i ett inre.
Det finns en tidlöshet eller en möjlighet att befinna sig i olika tider längs den här vägen, liksom man i det inre landskapet kan röra sig mellan olika tider, blanda samman dem och förlora den självklara förankringen i nuet. 



Nu är det vinter och när jag ser ut genom fönstret virvlar löven runt på marken under kala träd. Jag försöker följa ett lönnlöv när det blåser iväg bland de andra upp mot gärdsgårdens stenar och ner igen. Det är omöjligt, det går inte. 

Den här hösten och vintern liknar inte förra årets höst och vinter. I det lilla livet finns förvisso  källor till glädje och förtröstan. För övrigt ser jag få ljuspunkter. Snarare tycks allt gå åt helvete. Nyhetsflödet har alla namnen. 

Det är inte utan att jag likt en sentida Wu Tao-tzu skulle vilja kliva in i bilden och fortsätta längs grusvägen och försvinna bortom kröken.

Så slutar denna sporadiska anteckning.


torsdag 13 oktober 2016

Bob Dylan - Not Dark Yet

Om det var ett bra val eller inte? Det här är bra i alla fall...

måndag 10 oktober 2016

Socialismen som ett etiskt emancipationsprojekt?

Jag läser Nina Björks "Drömmen om det röda. Rosa Luxemburg, socialism, språk och kärlek" (Wahlström & Widstrand, 2016).

Björk menar, efter Andrzej Walicki, att Luxemburg efter socialdemokratins svek inför krigsutbrottet 1914 och under kriget överger sin klassiska marxistiska determinism för "ett halvkvädet erkännande åt socialismen som ett etiskt emancipationsprojekt där hon tidigare främst hade sett den som en nödvändig följd av den kapitalistiska ekonomiska utvecklingen".

Det finns en möjlighet för människan att säga nej.

"Det finns en gräns för nödvändighetens rike, och där börjar den moral som faktiskt kan väljas."

Jag uppfattar Björks egen hållning som just ett etiskt emancipationsprojekt. Däri är hon mer optimistisk än vad jag är.
Rosa Luxemburg

måndag 3 oktober 2016

Nere vid stranden



Nere vid stranden finns bara det nödvändiga.



onsdag 28 september 2016

Therese Bohman: "Den andra kvinnan"

Jag skruvar ner ambitionerna med den här bloggen ytterligare, om det nu är möjligt, och kallar det jag skriver "sporadiska anteckningar". Här kommer en.

Lite oväntat fick jag häromdan för mig att läsa Therese Bohmans roman "Den andra kvinnan" från 2014. Jag har inte läst henne tidigare, inte debuten "Den drunknade" (2010) eller den senaste, "Aftonland", bara några artiklar och debattinlägg. Och uppskattande ord om henne av personer vars omdöme brukar vara gott.

Huvudpersonen och den som för ordet i "Den andra kvinnan" är en ung kvinna med arbetarklassbakgrund som försörjer sig som timvikarie i restaurangköket på Norrköpings sjukhus. Hon har läst vid universitetet och gått en skrivarkurs. Hon känner sig inte hemma där hon är, hon skriver och vill bli författare, leva ett helt annat liv. Hon umgås i studentkretsar, men känner sig främmande även där. Hon upplever sig som ensam, ensam om att vilja leva ett liv med helt andra kvaliteter än de gängse. Hon tror på skönheten, på det sanna, på högre estetiska kvaliteter. Det är inte mycket som duger åt henne. Därav ensamheten, manifesterad i återkommande citat från Dostojevskijs "Anteckningar från källarhålet".

Det skulle kunna vara bara en odräglig och dåligt grundad elitism, men jag accepterar de stora orden för att de samsas med ett slags klarsyn, en realism som innefattar både hennes sociala bakgrund (de fabriksbyggnader där hennes mormor slet hyser nu utbildning och kultur) och insikten att det är på henne själv det beror om hon ska lyckas nå sina drömmar.

Hon bryter med gängse feministiska regelverk när hon blir älskarinna åt en äldre överläkare på sjukhuset. Här hittar hon vad hon vill ha - åtrå, passion, klassisk kvinnlighet - och hon tar det.
Men förhållandet får en oväntad vändning (som jag inte ska avslöja) och blir till ännu ett genomskådande av den brackiga borgerlighet som hon inte vill vara en del av. Hon kan gå vidare i sin strävan efter den verkliga konsten, den som höjer sig över det vardagliga.


Kan jag som äldre vit heterosexuell medelklassman (eller hur jag nu i identitetspolitikens tidevarv ska klassificeras...) egentligen förstå den här romangestalten? Har jag "rätt" att avge ett omdöme?

Javisst, det är ju därför den här skönlitterära berättelsen finns. Den skrevs för att läsas och det har jag gjort och mitt omdöme är att Therese Bohman har skapat en intressant romangestalt som jag både kan känna sympati för och ställa mig mer frågande inför. Berättelsen är välskriven och hennes kritik av ängslig normkritik som norm är bitvis mycket rolig.


torsdag 22 september 2016

Ola Larsmo: Swede Hollow

Efter ett våldsamt bråk på skofabriken i Örebro där han arbetar emigrerar Gustaf Klar med hustru och tre barn till Amerika. Året är 1897.

De hankar sig fram en tid i New Yorks slum med osäkra daglönejobb för Gustaf. Sedan tar de som så många svenskar tåget till St Paul, Minnesota och bosätter sig bland fattiga invandrare - svenskar, irländare och andra - bokstavligen på samhällets botten, nere i Swede Hollow, en dalsänka med fallfärdiga stugor och usla, sjukdomsframkallande sanitära förhållanden.

Familjens kamp för att överleva under knappa förhållanden skildras ur de olika familjemedlemmarnas perspektiv. Det är en gripande läsning. Mat för dagen är ingen självklarhet. Föräldrarna är strävsamma, Gustaf sliter ute på järnvägslinjer med nedisade järnvägsväxlar, men blir kvar i Dalen. Dottern Elin börjar på en syfabrik och lyckas skaffa sig ett bättre jobb och sedan gifta sig uppåt och skapa en annan tillvaro.

Romanen grundar sig i ett omfattande researcharbete och även om man kommer nära de enskilda individerna genom deras olika röster och skiftande perspektiv och miljöskildringen är oerhört rik på detaljer, färger och dofter, så tycks ibland den litterära gestaltningen brytas av just det omfattande grundmaterialet. Ambitionen att redovisa allt är stark. Det är ett både-och där bindestrecket inte riktigt binder samman delarna.

Ändå är det en mycket fängslande läsning och inte minst ger den anledning till eftertanke. Larsmo drar i en tidigare artikel om Swede Hollow i DN parallellen med dagens migranter till Sverige.


En annan anledning för mig att läsa med särskilt intresse är att min farfar, bara några år efter familjen Klar, lämnade hustru och ett barn och gjorde samma resa till St Paul, Minnesota och tillbringade sex år där, sannolikt som vaktmästare på Bethesda Hospital, innan han kunde återvända till Sverige och köpa ett småbruk i Slättåkra.


torsdag 15 september 2016

Innesluten i läsandets magi

Kanske var det omläsningen av W. G. Sebalds "Austerlitz", där återberättade minnen spelar en central rollsom fick mig att stanna upp och ge akt på en minnesbild som plötsligt dök upp när jag råkade få syn på en trave äldre Bonniers litterära magasin från sent sextiotal och tidigt sjuttiotal, som har blivit liggande kvar i en av bokhyllorna på andra våning, hyllor som innehåller böcker som är på väg att lämna huset, men som av olika skäl ännu dröjer sig kvar. Minnesbilden är allt annat än glasklar. Den är inte ens någon bild, utan mer ett minne av en stämning, av ett sinnestillstånd.

Jag sitter och läser på vår balkong. Det är sommar, eller åtminstone mycket varmt. Jag sitter på en stålrörsstol med flätad plastsits och rygg. Balkonggolvet är målat i en ljusgrön färg. Kanske finns där också en plastmatta. Balkongräcket av blå korrugerad plåt. En balkonglåda med blommor. Det kan vara 1967. Eller är det 1968? Det som talar för det senare året är att jag förknippar situationen BLM och det äldsta numret i traven är från våren 1968. Jag är alltså 17 år. Mot de flesta sociala predikatorer har jag inlett en livslång bildningsgång, tillsvidare enbart som autodidakt, långt senare även genom universitetsstudier.

Om än minnets placering i tiden är oklar och bara ger en fragmentarisk bild av miljön, så finns min upplevelse av situationen, stämningen, ännu kvar i mig och det var den som traven med Bonniers litterära magasin nu väckte till liv. Jag hittar inget bättre sätt att beskriva den än att jag sitter där på balkongen och läser, innesluten i läsandets magi. Det är jag och boken (vilken minns jag inte) och det är inte bara en bok av papper och bokstävernas trycksvärta, det är en öppning till andra platser, tider och människor.

De här åren hade jag, av både inre och yttre skäl, successivt kommit att läsa alltmer avancerad skönlitteratur, naturligtvis med en av oerfarenhet och bristande kunskaper i många stycken ofullständig förståelse. (Å andra sidan förhåller det sig väl på samma sätt i dag?). Jag lånade mängder av dåtidens röda band från biblioteket på Engelbrektsgatan.

Jag måste ha drivits av starka krafter. En vilja att förstå världens obegripligheter. (Känslan av att, likt Obstfelder, ha hamnat "paa en feil klode"). Också en flykt från samma världs outhärdlighet. Läsandet både som ett verktyg och en tillflykt. Var det oerfarenheten och den bristande kunskapen som gjorde läsandet magiskt, till ett ständigt omtumlande upptäckandets äventyr? Numera händer det inte så ofta att denna läsandets magi uppstår. Men det händer. Och samma krafter driver mig.