onsdag 14 januari 2015

lördag 3 januari 2015

Det var länge sedan jag skrev om vandring här

Det var länge sedan jag skrev om vandring här.
I dag snörde vi på oss vandringskängorna och gick en runda i skogen. Fyra, fem plusgrader. Blåsigt. Perfekt att gå i skogen. Som vanligt mötte vi inte en människa. Jo, förresten, en kvinna med hund. Lunchmackor med kaffe åt vi vid Rörsjön. Solen stod redan lågt över träden. Vinden svepte kall över vattnet. Vi satt inte länge. Men vi njöt av tillvaron.


För den specialintresserade en karta. Från parkeringen vid Skärbäck gick vi mot Karlsvik och Rörbäck upp mot Dikarens, längs Rörsjöns norra strand över Toppbjär ner mot Valasjön och sedan Hallandsleden förbi Ängens och så vägen vid Kalvsjön, förbi Angkärr och åter till Skärbäck. En sträcka på väl en mil.


fredag 2 januari 2015

Senecas åsikt

Lite med anledning av gårdagens text.
"Nej, vi ha icke för liten tid oss tillmätt, men vi förslösa för mycket af den. Lifvet är tillräckligt långt, och äfven för de största verks fullbordan är vår tid riklig nog, blott den i sin helhet blir väl använd. Men där den får flyta hän i vällefnad  och slarf, där den icke användes för något förnuftigt ändamål, då märker man en gång, när den obevekliga timmen slår, att den tid, hvars förrinnande man ej lade märke till, nu är och förblir förfluten."

Lucius Annaeus Seneca: "Om lifvets korthet" (övers. Johan Bergman. Stockholm: Björck & Börjesson, 1912.


torsdag 1 januari 2015

I mitt huvud på nyårsdagen

2015. 2015. 2015...

Ju fler gånger jag upprepar det nya årtalet, desto mer science fiction-artat låter det. Men det gjorde ju 2014 också. Och det gångna året finns inte mer. Inte en sekund finns kvar. Inte en sekund kommer att komma tillbaka. Det som finns kvar är det gjorda och dess konsekvenser. Som alltid. Men dessutom allt det ogjorda. Om jag ska tala för mig - och det ska jag ju här - så har väl aldrig det ogjordas mängd varit så stor som 2014. Tycks det mig i alla fall.

Om jag hoppas på 2015? Nja, det verkar som om det nya året rör sig lika hastigt som det gamla. Sekunderna tickar på. Något blev gjort och något blev ogjort den här första dagen, som alltid.
Det blir förmodligen ingen ändring. Och väl är det. För vad var det vi sa i går kväll, gamla vänner samlade till nyårsfest? Att de flesta förändringar numera är till det sämre.

Till det lästa under denna ledighet hör Sara Danius "Den blå tvålen - romanen och konsten att göra saker och ting synliga" (Bonniers 2013). Om den vill jag bara säga att den dels är en mycket välskriven och spännande bok om 1800-talsrealismen, fullspäckad med intressanta och tankeväckande analyser av hur Stendahl, Balzac och Flaubert på olika sätt förde in samhället i litteraturen, gjorde det synligt. Och dels är det en bok på 430 sidor som absolut inte lämpar sig för den sträckläsning som jag ägnat den.

Man dras med av Danius, hon skriver klart och redigt och liksom tar en vid handen och så är man inne i en längre textanalys och man förstår vad hon menar, mer eller mindre. Men så följer ytterligare en analys och så en utvikning och så en ytterligare analys och till sist är man (jag) utmattad och hänger inte med i svängarna. Man kan säga att det är för mycket av det goda. Kort sagt: jag borde delat upp läsningen i tre delar (och varför inte ge ut boken i tre delar i stället för en?). För hur länge sedan var det inte som jag läste "Rött och svart"? Och "Förlorade illusioner"? Jag går till hyllan och bläddrar lite och vill läsa om nu, i ljuset av Danius analyser. "Madame Bovary" läste jag när nyöversättningen kom förra året, men Stendahl- och Balzacläsningen ligger decennier bakåt.

2015. Jag ska nog vänja mig vid det här året också. Kanske kommer jag att läsa om en del och säkert kommer jag att läsa nytt. Modianos "De dunkla butikernas gata" väntar i hyllan. Jag får se till att glömma de där tickande sekunderna och göra något  istället.



måndag 22 december 2014

De sociala medierna och jag, ett slags julhälsning

Efter sju års bloggande, ett år på Facebook och då och då en bild på Instagram frågar jag mig: hur i all världen har det här gått till? Varför finns jag i sociala medier? Och vem är jag i sociala medier?

[Och här skulle följa ett längre analytiskt resonemang kring mina bevekelsegrunder. Men det strök jag.]

Det jag kan säga inför årsskiftet är att jag kommer att sträva på, på det sätt jag kan, med notiser om min läsning och lite tankar kring den. Inte med samma entusiasm som de första åren. På sparlåga första halvåret, kanske lite mer senare, när mer tid kommer att ges. Kanske.

I backspegeln ser jag ändå att min vingliga väg har avsatt en del respons och kommentarer. Och jag är numera oftast en mer uppmärksam läsare. Att försök sätta ord på läsupplevelsen förstärker den. Värdet av mina anteckningar får vara vad det är, take it or leave it.

Men framförallt har den här tiden skapat kontakter med andra läsare och skrivare som jag inte för allt i världen skulle vilja vara utan. Ni vet vilka ni är. Om jag drar en cirkel med början i Uppsala, så tangeras bland annat Stockholm, Wien, Zagreb, Paris och London.

Till er och till andra som förirrat sig hit vill jag skicka en önskan om en god jul ett gott nytt år!

Vy över Sandgärdet, 19 december 2010.

tisdag 9 december 2014

Mer Modiano

Efter att ha läst "Place de l'Etoile", "Lilla smycket", "Dora Bruder", "De yttre boulevarderna" och när jag nu är mitt inne i en mycket långsam läsning av "Nätternas gräs" kan jag nog säga att jag drabbats av akut Modianoförgiftning.

Ni, kultiverade läsare, har säkert redan läst Modianos nobelföreläsning, men här finns den på svenska i alla fall: http://www.nobelprize.org/nobel_prizes/literature/laureates/2014/modiano-lecture_sv.html

Slutorden lyder:

"Jag tror tyvärr att det har blivit omöjligt att gå på spaning efter den tid som flytt med samma kraft och klarhet som Marcel Proust. Det samhälle han skildrade var artonhundratalets, och det var fortfarande stabilt. Prousts minne levandegör det förflutna in i minsta detalj, som en "tableau vivant". Jag har intrycket att minnet numera är långt mindre självsäkert och att det ständigt måste kämpa mot glömska och amnesi. Under detta lager, denna massa av glömska som täcker allt, går det bara att snappa upp fragment av det förflutna, spår som upphör tvärt, flyktiga, nästan ogripbara människoöden.
Men förmodligen är det romanförfattarens kall att på glömskans stora vita ark blåsa nytt liv i några halvt utplånade ord – isberg som har lossnat och driver omkring på havsytan."
Om Modiano har rätt vet jag inte. Men all den "information" som pockar på uppmärksamhet kanske just genom sin mängd döljer mer än den informerar. Blir till en "massa av glömska som täcker allt". 


fredag 5 december 2014

Några rader om "De yttre boulevarderna"

Jag fortsätter att läsa Patrick Modiano. Det är inte lätt att skriva om denna läsning, men här några rader i alla fall.

Patrick Modianos "De yttre boulevarderna" inleds med en beskrivning av ett svartvitt foto av några män och kvinnor i en bar på ett lantligt värdhus i en by utanför Paris i juli 1944.
På bokens sista sida får bokens berättare, som kallar sig Serge Alexandre, just detta foto i sin hand av värdshusvärden, med uppmaningen att han som är så ung hellre borde tänka på framtiden - men tvärtom är fotot utgångspunkten. Hela boken är en sons imaginära resa bakåt till juli 1944, till kretsen av dessa män, varav en är hans far.

Sällskapet i baren är skumraskfigurer, svartabörshajar och antisemiter, som skamlöst utnyttjar den tyska ockupationens möjligheter för att göra sig förmögenheter. En av dem är Serge Alexandres far, som trots att han är jude deltar i affärerna, men på nåder, hunsad och förnedrad. Situationen är spänd. De lyssnar på nyhetssändningar och anar att deras tid snart är ute.

Från att vara en beskrivning av ett foto glider texten över i en skildring där - den då ofödde - sonen plötslig deltar i skeendet. Han umgås med sällskapet och vämjes. Varför är han där? För att han vill veta vem hans far var.
"Att gräva ner mig i denna fysiskt och psykiskt osunda miljö; att behöva umgås med dessa skumma individer; att ge akt på dig dag efter dag utan att förtröttas. Och alltsammans för denna hägring, denna avsigkomna figur! Men jag visste att jag skulle följa efter dig ända till slutet. Faktum är att du intresserade mig, 'pappa'. Man är alltid nyfiken på sitt ursprung."  
Boken har tre tidsskikt: nuet, då Serge får fotot och sedan skriver; 1944, fotots tid, som han förflyttar sig till; och så Serges tonår, då fadern hämtar honom från en internatskola och då de lever en tid tillsammans och försörjer sig på diverse udda sätt, innan fadern efter att - kanske, kanske inte - försökt knuffa ner sonen framför ett tåg i metron och sedan lämnat honom utan att de återses igen.

Fadern känner inte igen sin son. Eller vill han inte? Sonen söker faderns sällskap, men avslöjar inte vem han är. Hela skildringen är drömlik. Saker sker som inte är möjliga. Så till exempel mördar Serge en av de skrävlande antisemiterna, sedan denne talat illa om fadern.    

Sonens känsla för fadern är en solidaritet, trots allt - trots faderns deltagande i en smutsig hantering och trots hans lismande servilitet och trots att fadern övergivit honom och trots händelsen i metron.

"Romanen handlar om en saknad, men genom en konstruerad projektion" skriver Per Arne Tjäder i sin bok om Modiano.

Tjäders bok är en guldgruva om man vill fördjupa sig i Modianos författarskap. En djup gruva, ändå lättläst.


Modiano, Patrick: "De yttre boulevarderna". Elisabeth Grate bokförlag, 2014.
Tjäder, Per Arne: "Gare d'Austerlitz - en bok om Patrick Modiano". Daiadalos, 2014.