onsdag 22 juni 2016

Predikarens syn på saken


"Då sade jag i mitt hjärta: »Såsom det går dåren, så skall det
ock gå mig; vad gagn har då därav att jag är förmer i vishet?»
Och jag sade i mitt hjärta att också detta var fåfänglighet.
Ty den vises minne varar icke evinnerligen, lika litet som
dårens; i kommande dagar skall ju alltsammans redan vara
förgätet.  Och måste icke den vise dö såväl som dåren?"

onsdag 8 juni 2016

Några funderingar över två dikter av Lars Gustafsson

"Sorgesång över den blogg som en gång var" - kanske kommer det inlägget snart? Men inte än.

Som ni som läser (du, och du, och du, tja det var väl nästan alla...) märker så händer det inte så mycket här. Inte så konstigt, eftersom den läsning som skulle ge upphov till tankar som skulle komma till uttryck, är lagd i träda. Ett passande uttryck, förresten, eftersom mycket av min tid går åt till trädgårdsarbete. Och andra praktiska sysslor.

Men då och då den senaste tiden, särskilt under de varma kvällar när man kan sitta ute länge, har jag suttit och läst i Lars Gustafssons båda diktsamlingar "Om begagnandet av elden" (2010) och "Elden och döttrarna" (2012). Jag läste dem när de kom och skrev några rader här och här. De är väl värda att återkomma till, som de flesta av Gustafssons samlingar.

Två av dikterna har jag funderat mycket på. Det som följer är inte genomarbetade tolkningar, inte fullödiga analyser, nej, det är på sin höjd några funderingar som jag vill dela med mig av, till vad nytta vet jag inte. Kanske någon av er som läser tycker att det är intressant - eller totalt galet. Kanske kommer någon rent av med invändningar, kommentarer, egna tankar.

De två dikterna är "På väg genom mörkren"* i "Om begagnandet av elden"och "Liv" i "Elden och döttrarna". Den första lyder i sin helhet så här:

På väg genom mörkren

Detta är en sfär som har
en ständigt vidgande insida. 
Men ingen yttersida. 
Sådana sfärer finns. 
Jag är den enda.

Det är en ytterst märklig dikt. Vad i all världen "handlar" den om? Jag förutsätter nu att den handlar om något, att det inte bara är slumpartat sammansatta meningar. Det verkar handla om en sfär och det är ett Jag som dyker upp i diktens slutrad som talar och som påstår fyra saker om denna sfär.
Denna sfär har en ständigt vidgande insida. Om en sfär har en ständigt vidgande insida tänker jag mig den ungefär som en ballong, som ju vidgas när man blåser upp den. Men till skillnad från ballongen har den här sfären ingen yttersida. Mycket märkligt. Men diktens Jag påstår bestämt att sådana sfärer finns. Ok, vi accepterar det. Och så, till slut, påståendet att diktens Jag är den enda sfären av detta slag. Och diktens titel: "På väg genom mörkren". Vilka mörker är det fråga om? Vad är det här för sfär?

En tanke, eller snarare en bild, som efterhand dök upp, efter många omläsningar, är att dikten handlar just om ett Jag, om en människa som på sin väg genom livet, "mörkren", tar in världen, upplever, vidgar sin "insida" genom erfarenheter, och som inte har några på förhand givna begränsningar i detta upplevande, ingen "yttersida". Och det enda sätt som en människa kan uppleva världen är som ett unikt existerande Jag. Och varje Jag är den enda sfären, det enda Jag man kan vara.


Den andra dikten är denna:

Liv 
Kambriska anförvanter,
som rotade i stenen, ur stenens skugga
känner av den svaga havsströmmen
med smala genomskinliga trådar
silar detta vatten och behåller
något litet. Som har hungerns gåva.

Är det av detta som liv består?
Eller fanns där något annat?
Sällsamma stora värld
som försöker äta sig själv.
Och ser sig själv med
stora hungriga ögon.

Dikten talar om vattenlevande djur under kambrium och kallar dem "anförvanter", etablerar därmed ett släktskap med människan. Djur som har "hungerns gåva". Men det är knappast de kambriska anförvanterna som ställer frågorna i fjärde strofen. Delar människan hungerns gåva med de kambriska anförvanterna, är det av detta som även människans liv består? Hungern. Tvånget att äta. Eller finns det något annat? Och så de märkliga avslutande stroferna. Är världen bara en ständig ämnesomsättning, en värld "som försöker äta sig själv"? En värld som "ser sig själv med stora hungriga ögon."?

Så har jag i alla fall funderat. Det är möjliga sätt att läsa dessa dikter, möjliga tolkningar. Och dikterna är, som jag ser det, möjliga sätt att se på världen. Vilket väl är poesins syfte.




* "På väg genom mörkren" finns för övrigt med bland de valda dikterna från "Om begagnandet av elden"  i "Elden och döttrarna".

fredag 27 maj 2016

Sorgesång över det som en gång var

Så har jag då lyckats slita mig från trädgårdsarbetet och läsa en bok i alla fall.
Dessutom en bok som fått mig att tänka en del. Det krävdes att rätt bok skulle dyka upp.
Här några anteckningar.

                                                                        *

Människan lämnade samlar- och jägarstadiet, blev bofast och började odla jorden, skaffade egendom. Det var då förfallet började, det var redan då det gick fel. Långsamt började civilisering och tekniska framsteg leda till vår undergång. Med industrialisering och kapitalism i accelererande takt.

Mer eller mindre uttalat är detta, tycks det, grundsynen i Helena Granströms dystert vackra bok ”Det som en gång var” (Natur & kultur, 2016), illustrerad med kongeniala svartvita foton av hotade naturmiljöer av Marcus Elmerstad.

Boken är till större delen en essäistisk text där Granström, med ett otal exempel och ett flitigt refererande till teknikhistoriker, ekologer och antropologer, visar på hur människan alltmer kommit att fjärma sig från den natur där hon är ett djur bland andra djur och hur hon genom, i vid mening, vetenskapliga och tekniska framsteg bedriver rovdrift och utarmar naturens resurser och samtidigt tror sig kunna med ytterligare vetenskapliga och tekniska framsteg lösa alla de problem som följer av denna rovdrift och utarmning.

Granström menar att detta är en ogrundad framstegsoptimism. En grandios mänsklig hybris. Och vi är inte på väg mot katastrofen - den är pågående och vi gör oss blinda för den. Hon använder begreppet ”shifting baseline syndrome”, som innebär att synen på vad som är normalt i en allt mer utarmad miljö hela tiden förändras. Det tillstånd som tidigare betraktats som katastrofalt, betraktas nu som normalt.

På så sätt står vi ut ännu en tid, utan att se sanningen i vitögat. Utan att kunna se sanningen i vitögat.
För att slippa leva våra liv i ruinerna av det som en gång var, gör vi dessa ruiner till våra nya palats.”
Invävt i de essäistiska partierna finns en berättelse om en ung kvinnas vandring i den svenska fjällvärlden. Hon tilltalas med författarens förnamn. Det tycks vara ett försök att hitta åtminstone rester av det liv som en gång var, i en ursprunglig natur. Men förgäves, vad hon finner är bara en ännu äldre kulturmark, ett landskap präglat av mänsklig exploatering.


Även de kognitiva aspekterna av en alltmer teknikdominerad värld tas upp. Håller människan själv på att införlivas, uppgå i den teknik hon skapat, inte minst kommunikationsteknologin? Granström skriver om en ny ”platslöshet”:
Känslan av närvaro kan vara förlagd någon helt annanstans än till den plats där vi kroppsligen befinner oss.” 
Konkret liv ersätts av abstraktioner, verklighet av symboler. Mänskliga möten, öga mot öga, med virtuella ”möten”. Mänskliga behov tillfredsställs av tekniska lösningar. Maskinell beröring.

Det är en djupt pessimistisk bok. Granström menar att allt redan är för sent, att det inte finns någon väg tillbaka till ett bättre samhälle med en mer förnuftig resursanvändning och ett sätt för människan att leva i samklang med naturen. Vi är alla delaktiga, det är vår kultur. Den präglar alla våra relationer. Vi för den vidare. Här finns en djup tragik:
Det jag vet är att det enda som är sorgligare än att förlora en djup och meningsbärande relation till sin omvärld, är att förlora vetskapen om att denna förlust ägt rum.”
I sitt ifrågasättande av det mesta i det moderna samhället, ger Granström alltså inga anvisningar på hur en förändring skulle kunna komma till stånd. Hela boken genomsyras av melankoli, av uppgivenhet. En reaktionär klagosång?

Ja, men det är mer än reaktionärt, eftersom det inte går att vrida klockan tillbaka, till det tillstånd som en gång var, det är mer en sorgesång, som Tobias Dahlkvist skriver i en recension i tidskriften Respons (nr 2, 2016), som fick mig att läsa boken. Dahlkvist önskar att Granström skulle ha tagit del av den filosofiska pessimistiska traditionen, för att inte hamna i ren nihilism.

Jag ska villigt erkänna att den här boken slår an en sträng hos mig. Mycket kan kanske avfärdas och karakteriseras som grumlig naturmystik. Men på en del punkter tangerar den mitt eget tänkande kring samhällsutvecklingen och i många enskildheter ger den mig nya insikter och och i mycket kan jag bara instämma, särskilt i kritiken av miljöproblematik och den konsumtionsdrivna kapitalismen.

"Hur kan vi acceptera att vi rör oss mot en oåterkallelig förstörelse av vår livsmiljö?"


fredag 13 maj 2016

Ett läsminne och en ny pausfågel

Jag kände mig tom och rastlös efter att ha arbetat mig trött i trädgården. Jag satte mig i en trädgårdsstol. Jag befann mig i paradiset, omgiven av grönska, sommarvärme och fågelsång. Ändå denna tomhet. Eller denna svårighet att uppbåda sammanhängande tankar. Och rastlösheten.

Ett läsminne dök upp. Så med en kraftansträngning reste jag mig och hämtade Jenny Diskis "On trying to keep still" från hyllan.

Inom ramen för ett någorlunda normalt socialt liv söker jag så ofta jag kan upp ensamheten. Jag har ett starkt behov av ensamhet. En privilegierad form av ensamhet, den självvalda.

 Diski skriver  om ensamhet i "On trying to keep still":
"Much worse, more alarming than anything else, there is also in solitude emptiness: a mind devoid of thoughts, or rushing away from them, which is more shocking than outside interruption. No peaceful blankness, but a mad, skittering nothingness. The perfect image of aloneness collapses into trivia and pointlessness. Boredom, perhaps, but I don't think so. It is more like a flat refusal to think."
Just så. Det är snart tio år sedan jag läste detta, men det fanns där i minnet.

För övrigt ännu en pausfågel, en buskskvätta som satt i hallonsnåret nere vid gamla bron.

lördag 7 maj 2016

Dags för en pausfågel

Jag vistas mest utomhus nu, i allt det gröna. Läsandet ligger i träda. Så det är nog dags för en pausfågel. I bokskogen vid Öströö i går satt denna taltrast högst upp i en gran och sjöng vackert för oss i den ljuvligt stilla kvällen. 


tisdag 3 maj 2016

Leopardi. Illusioner.

Jag kommer (kanske) att efter hand lägga ut citat här från min läsning av "Zibaldone". Med eller utan kommentarer. Människans förmåga att leva, eller överleva, genom illusioner är ett tema som är centralt för Leopardi. Och det är inte underligt att Nietzsche gillade Leopardi.

"I consider illusions to be in a certain sense real, since they are essential ingredients in the system of human nature, and given by nature to all men, so that it is not right to scorn them as being the dreams of a single man, but better to regard them as a real part of man and willed by nature, without which our life would be the most miserable and barbarous thing, etc. Hence they are necessary and form a substantial part of the composition and order of things."


Giacomo Leopardi: "Zibaldone". Edited by Micahel Caesar and Franco D'Intino. New York: Farrar, Strauss and Giroux, 2013.( Z51). sid. 58.

fredag 29 april 2016

Det oväntade mötet mellan en bibel och Leopardis Zibaldone på ett soffbord

"Det oväntade mötet mellan en bibel och Leopardis Zibaldone på ett soffbord" - äntligen får jag använda denna rubrik!


I vänster ringhörna Bibeln eller Den heliga skrift innehållande Gamla och Nya testamentets böcker - enligt Kongl. bibelkommissionens översättning. Stockholm: Frölén & Comp., 1899.
xxiv, x, 1106, 348, 158 s. och 4,2 kg.

Och i den högra Giacomo Leopardi: Zibaldone. Edited by Michael Caesar and Franco D'Intino. Translated from the Italian by Kathleen Baldwin... New York: Farrar, Strauss and Giroux, 2013.
ixxxvi, 2502 s. och 1,6 kg.

En volym fylld av illusioner och en totalt illusionslös.
Det är oväntat kanske, men inte en slump, att dessa båda tungviktare möts på mitt soffbord.

Bibeln tillhörde min djupt troende farfar, en småbrukare från mellersta Halland som dog samma år som och innan jag föddes. Och som min far och hans syskon nu är döda så finns den hos mig. Jag tog fram den nu, när jag (som så många pensionärer; är det en naturlag?) sysslar lite med släkthistoria.

Och sedan har jag nu, sent omsider, bestämt mig för att börja läsa Giacomo Leopardis väldiga "dagbok", Zibaldone, som jag köpte redan 2013 när denna engelska översättning kom ut, men som hittills bara tålmodigt fått vänta i hyllan. Det är inget verk som man läser från pärm till pärm och det av flera skäl. Inte minst för att det alltså rör sig om 2500 sidor med liten text på bibeltunt papper. Och innehållet spänner över vida fält av vetande. Det blir en selektiv läsning. En läsning lika
chronschoughsk och amatöristisk som all min läsning.

Oavsett om man väljer att kalla honom pessimist eller nihilist så är för mig Leopardis kompromisslösa materialism och knivskarpa syn på människans villkor i ett universum som inte finns till för människans skull en källa till paradoxal upprymdhet.

Som någon kanske uppmärksammat är Leopardi sedan några år en återkommande läsning för mig. Sök på Leopardi i bloggens sökruta! Senast skrev jag om Moraliska småskrifter", som nyligen kom i svensk översättning.