torsdag 3 december 2020

Sent torsdag eftermiddag

Sent torsdag eftermiddag. Mörkret tätnar långsamt. Jag slår mig ner, tänder läslampan och börjar läsa Klas Östergrens "Renegater".  Läsningen är en belöning efter fullgjort nyttigt arbete. Luther är nöjd.

Det är en ren njutning att röra sig in i Östergrens språkvärld. Från sidan 117 klipper jag ut denna typiskt Östergrenska meta-reflektionen:

    "Frågan huruvida det är möjligt att frilägga, isolera och ge en enskild handling en uttömmande beskrivning ser man sällan besvarad på något övertygande sätt. Författare och advokater och diverse utredare gör sina försök, utifrån olika filosofiska och rättsliga principer. Frågan är aktuell för alla som bestämt sig för att skildra ett händelseförlopp; var man rimligtvis bör börja, vad det är för initial rörelse i universum som utgör första länken i en kedja av reaktioner. Man måste överväga alla omständigheter som kan vara relevanta. Men konstnärliga val, beträffande allt från enskilda detaljer till övergripande perspektiv, lämnar bara provisoriska svar, vart och ett otillräckligt, de utgör bara bitar av den kod som programmerar en berättelse, men tillsammans kan de få en världsbild att framträda.
    För den som dagligen står inför problemet blir det nästan omöjligt att betrakta ens ett passivt objekt utan att se det inbegripet i ett mönster av handlingar, utförda, pågående och planerade. Ju mindre uppenbart sammanhanget är, desto mer nödvändigt kan det vara att klargöra det. Varje företeelse har en bakgrund, hur dunkel den än kan synas vara. Om den saknas blir själva tomrummet en bakgrund i sig, ett tomrum som gapar och skriker om att fyllas av innehåll."






lördag 28 november 2020

Vid Rörsjön

Fyra minus i morse. Vindstilla, grå himmel. Full aktivitet vid fågelmaten. Och för första gången i år kom två domherrepar fram. 

Igår gick vi i skogen. Bland annat för att "ljuset ökar mängden kväveoxid i blodet vilket har positiva effekter på blodkärl och cirkulation och/eller möjligen också att solen ”triggar igång” kroppens belöningssystem och att detta motverkar effekter av skadlig stress. En annan viktig faktor kan vara att solljus krävs för bildning av livsnödvändigt D-vitamin. Solstrålningen består av synligt ljus med olika våglängder men där finns även osynligt UV-ljus som när den träffar huden omvandlar kolesterolliknande molekyler till ett förstadium av vitamin D".



                                                                Vid Rörsjön.

 

lördag 21 november 2020

Nekromanti (†)

Som en så gott som ständigt läsande (och som i viss mån tidsneurotiker) har jag alltid en längre eller kortare kö av böcker att läsa, vars ordning jag sällan bryter. Ett ständigt undantag är dock när ett nytt nummer av tidskriften Essä kommer i brevlådan. Då blir jag genast sittande med den. 

Nummer sju av Essä har som vanligt en "källtext" som ett antal skribenter kommenterar eller anknyter till.
Källtexten den här gången är bara ett tecken:  (†) , ett tecken som i ordböcker markerar att ett ord är "dött" eller i alla fall föråldrat. Som alltid är det här numret läckert formgivet, den här gången med kongenialt svarta sorgkanter.

En av skribenterna, Karin Westman Tikkanen, skriver bland annat i sitt bidrag att tecknet som ser ut som ett kors har en lång historia och att det egentligen inte har något med det kristna korset att göra. Det har enligt traditionen sitt ursprung hos den grekiske grammatikern Zenodotos från Efesos (ca. 325-260 f. Kr.), förste föreståndaren för biblioteket i Alexandria, som uppfann ett tecken för att markera felaktigheter i sin kritiska granskning av manuskript av Homeros.

Nils Håkansson bidrag är betitlat "Språknekromantin - spridda iakttagelser inför en språkpuristisk etik". 
Nekromanti? Begreppet är sammansatt av grekiskans nekrós ("död") och manteía ("spådom", "förutsägelse"). Håkansson vill föreslå en ny användning av begreppet - språknekromantikern  som "ägnar sig åt att väcka liv i döda ord och språkformer."

Detta och mer därtill om språk och språkhistoria gör att jag ännu en gång blivit glatt överraskad och imponerad av gänget bakom den geniala idén med tidskriften Essä. Måtte den överleva och fortsätta.




 

torsdag 19 november 2020

Torsdag kväll och höstmörkret är kompakt

Torsdag kväll och höstmörkret är kompakt utanför fönstren. Vinden hörs fortfarande i träden. Jag läser de sista sidor i Nina Björks "Om man älskar frihet. Tankar kring det politiska" (Wahlström & Widstrand, 2020). Lugnt och metodiskt resonerande plockar hon isär och visar upp motsägelserna i liberalismens försvar för det kapitalistiska produktionssättet. Om man efter att ha läst boken ordentligt fortfarande är övertygad liberal, så är man... ja, jag vet inte vad jag ska använda för ord. Nu är jag ju inte övertygad liberal. Övertygad socialist i någon mening. Men inte lika optimistisk som Nina Björk. 

För övrigt är jag nu, äntligen, så gott som klar med mitt bidrag till släkthistorien. Jag har, som jag nog nämnt här tidigare, skrivit om min farfar och hans bröder som i början av förra seklet reste till Amerika för att tjäna pengar eller utvandra för gott. Det mesta av jobbet har varit att lära mig att utnyttja de fantastiska möjligheter till släktforskning som finns. Men även skrivandet har tagit tid. Stränga krav och klen förmåga är ingen bra kombination...


onsdag 11 november 2020

Dagens vandring mellan Svenshult och Skråmered

Onsdag kväll och jag är lite mör i benen efter ännu en etapp på Hallandsleden. Dagens vandring mellan Svenshult och Skråmered var ändå utan större strapatser, ganska slätt och lättgånget. Sju, åtta grader, lite vind och en låg och tätgrå himmel. Ett och annat regnstänk. 

Detta projekt, att bit för bit gå från länsgränsen i norr till länsgränsen i söder, närmar sig nu sitt slut. Nästa vecka eller så kommer vi att gå den sista sträckan upp på Hallandsåsen. 

Om det är något i vardagen som jag ser fram emot, så är det våra vandringsdagar. Att förflytta sig på det här långsamma sättet och med sinnena öppna för naturens skiftningar lära känna landskapet, att stanna till, att iaktta och samtala, det är ett utmärkt botemedel mot höghastighetssamhällets stress.

En av mina medvandrare frågade om jag skrev något i bloggen nuförtiden. Jag svarade att, nej, inte så mycket. Och så är det. Det blir enkla rader som dessa.



                                                                    Bron över Blankan

fredag 30 oktober 2020

Det är dags att gå ut i skogen och hämta granris för att lägga på gravarna

Allhelgonahelg. Det är dags att gå ut i skogen och hämta granris för att lägga på gravarna. Och att minnas de döda. Det är ju bara där, i våra minnen, som våra dödas korta eviga liv finns. Det dör med oss och förhoppningsvis kommer vi i vår tur att leva kvar en tid i våra barns minnen.

Vilket kan bilda en osökt övergång till att berätta att jag så småningom läste klart Martin Hägglunds "Vårt enda liv. Sekulär tro och andlig frihet" (Volante, 2020). Den inledande entusiasmen försvann. Det var alltför många sidor som hamrade hem poängen att vi har ett enda liv där det är vårt ansvar att göra gott och att inte göra ont och att evigt liv är en logisk omöjlighet och att ett antal stora tänkare tänkt fel. 

Som materialist är jag inte rätt målgrupp för den grundläggande argumentationen. 

Sen kom kapitlet om demokratisk socialism. Där målas upp en utopi, en världsomspännande falangstär där ett "vi" bestående av altruistiska framtidsmänniskor diskuterar hur "vi" ska fördela arbete och välstånd, av var och en efter förmåga och till var och en efter behov. Inget fel i att tänka sig en bättre framtid. Men det finns ett stort glapp här. Vad talar för att världen rör sig i denna riktning? Ingenting. Tvärtom. Den stora och svåra frågan är vad vi kan göra nu.

Detta var en orättvis betraktelse som inte tar upp det som ändå är intressant. Symtomatiskt kanske, för en som lagt ännu ett decennium bakom sig och som i de stora frågorna bara ser i svart. 

För övrigt flyr jag in i skönlitteraturen. Mest behållning har jag fått av Klas Östergrens Österlentrilogi, "Ankare", "Handelsmän och partisaner" och "Under i september". Eller "fylletrilogin", som jag hellre kallar den. Böcker utan ett nyktert ögonblick, som Östergren sa i en intervju, om jag inte minns fel. Inte helt enkla att läsa, men jävligt bra. Stream of near-unconsciousness.




tisdag 13 oktober 2020

Det var en fin dag

Det var en fin dag, en dag med lätta moln och en varm och vänlig höstsol. Lönnarna i allén bjuder varje år på sin långsamt skiftande färgprakt. Efter förmiddagens vandring med goda vänner längs havet i naturreservaten mellan Gamla Köpstad och Träslövläge, med medhavd lunch, har vi ägnat oss åt gräsklippning, kanske den sista för året, och lövräfsning. Kastanjerna är väldigt frikostiga, både med löv och kastanjer. Det är ett visst jobb varje höst, men jag vill inte vara utan de stora gamla träden. De har funnits här före min tid och de kommer att finnas här efter min tid.