fredag 24 oktober 2014

Passande läsning en fredagskväll

Passande läsning en fredagskväll: Thorsten Jonssons novell "Ensam med en halv liter konjak", i samlingen "Fly till vatten och morgon" från 1941. Novellkonst när den är som bäst. Passande av flera skäl.

fredag 17 oktober 2014

Notis

Världsrymden är mycket större än vad vi tidigare trott, säger forskningen.
Det verkar vara så ödsligt därute. Själv har jag nog med att hantera jordelivets prövningar.


Källa: Forskning & framsteg nr 9 2014.

onsdag 8 oktober 2014

Ytterligare om vad jag inte gör och ytterst lite om läsning

Jag sysslar mest med att inte göra saker. Det jag gör är bara det nödvändiga.

Efter en fin helg kom den riktiga hösten med regn och blåst. Och lite åska i morse.
Jag läser Raymond Chandler, "The long good-bye". I´m in the mood for wisecracks, tydligen.


Jag kan ingenting om rosor, men jag uppskattar deras skönhet. Så här vackert blommade Rose de Rechts i söndags.
Bilden får utgöra pausbild här ett tag. Kortare eller längre tid.

fredag 3 oktober 2014

Om vad jag inte gör och lite om läsning

Vad jag inte gör? Jag läser inte alla intressanta böcker som trängs i hyllan. Eller - jag börjar läsa, men slutar efter ett tag. Och så gör jag allting annat, varav en hel del sådant som jag ska göra, men också en hel del sådant som jag inte ska göra. Eller inte borde göra.
Prokrastinering kallas det och verkar vara väldigt populärt nuförtiden. Jag stöter ständigt på nya artiklar och böcker om det. Så jag är väl en trendnisse. Eller bara ett offer för tidsandan.
I alla fall är det därför det är lite tunnsått med inläggen här.

En bok som lite slumpartat hamnade i mina händer har jag i alla fall lyckats avsluta, Per Svenssons "Vasakärven och järnröret - om den långa bruna skuggan från Lund" (Weyler 2014).

Det är en bra bok. Svensson visar på ett övertygande sätt att det finns en linje mellan trettiotalets "bruna" Lund, med nationalistiska, fascistiska och nazistiska studentrörelser, och den inre kretsen i dagens SD: Åkesson, Söder, Jomshof. De träffades också i Lund och i grunden är SD ett "apokalyptiskt kulturrevolutionärt och därför främlingsfientligt nationalistparti" av samma stuk som sina föregångare. De judar och andra främmande folkelement som hotade nationens renhet då har ersatts av islamsk massinvandring.

Sen blev jag ståene framför bokhyllan och valde att läsa Raymond Chandler. Inte så konstigt och inte första gången. Lika väl som man kan lyssna bra musik många gånger kan man läsa bra litteratur många gånger. Jag läser Chandler ungefär som jag lyssnar till musik. Och det behöver jag nu.

söndag 21 september 2014

Vad jag gör och lite om läsning

Efter ett träningspass tidigt på lördagsmorgonen åt vi frukost på altanen. Solsken och sommarvärme. Gräs och träd och det mesta i trädgården fortfarande grönt, om än med många nya nyanser. Det kunde lika gärna ha varit en julimorgon. Som vanligt efter träning smakade mackor och kaffe bättre än vilken lyxfrukost som helst.

För första gången i år räfsade jag sen löv, under lönnen som först av alla bestämt sig för att det är höst. Löven hade blåst samman i en lång sträng, de var torra och spröda, lätta att räfsa ihop. Vilket är en fördel. Nackdelen är att de snabbt fyller skottkärran. Det blev många vändor fram och tillbaka.

Jag tänkte att detta kanske är den sista riktigt varma sensommardagen. I morgon blir det regn och sen sjunker temperaturen och vi går in i hösten. Men på många sätt har denna sommar varit en av de bästa. Därför har jag egentligen inget emot att det mörknar tidigare, att ogräset slutar växa och att mer tid kan tillbringas inomhus.

Jag gick bort och inspekterade vedförrådet. Solen ligger på där under eftermiddagarna. Det känns bra att att veta att vi kommer att kunna hålla huset varmt ännu en vinter. Men varför lägga ner det arbete som vedeldning innebär, numera visserligen bara att stapla och köra in en gång i veckan och att elda, så småningom varje dag? Det finns ju smidigare, mer arbetsfria sätt att värma upp huset.

Jag vet. Men jag behöver detta arbete, och andra lagom ansträngande sysslor som följer med ett liv på landet, som motvikt till den symbolhantering som annars präglar mitt liv.

                                                                           *

Ola Klippviks "Vikbodagbok" (2009) kom med posten från ett antikvariat. Jag har inte läst honom tidigare, annat än någon gång hans blogg så länge den var aktiv. Bodil skrev nyligen så positivt om den nyutkomna tredje Vikbodagboken att jag blev nyfiken.

Jag blev först lite besviken.  Det är just ett slags dagbok, med en knapp sida text per vecka, om Klippviks vardagar på Vikbolandet som småbarnsförälder och författare, make och recensent, hemmafixare och lärare på skrivarkurs. Om landskapet, om djur och natur. Noteringar om allt blandas, ibland med en mening om det ena följd av en mening om det andra, ett omdöme, ett citat, oftast utan vidare kommentarer.


Hur intressant är det att läsa om en ung familjs dagliga liv, med blöjbyten och förkylningar och hämtningar på dagis, om matlagning och någon gång om äktenskapliga konflikter? Och varför utvecklar Klippvik inte den kritik av mångt och mycket, som nu bara antyds eller skymtar fram?
Läsefrukter redovisas ytterst kortfattat, en mening, ett citat, de utvecklas aldrig, ingår aldrig i något resonemang på djupet. Något blir jag för all del nyfiken på, något känner jag igen, men mest tänker jag: och?

Å andra sidan - allt eftersom jag läser växer ett sammanhang fram, texterna länkas samman, blir till en struktur där delarna kanske inte ska läsas bara enskilt utan som en enhet, som ett livsflöde. Det blir då ett slags realism, som skildrar livet som det är, stort och smått om vartannat, där de stora tankarna får samsas eller kollidera med de dagliga, triviala nödvändigheterna.

Kanske är det så att jag känner igen mig i detta? - utan all jämförelse i övrigt. Alla som i någon mån läser och tänker känner nog igen sig. Jag tror att jag får ge boken en chans till, göra en omläsning med ögon för helheten.

tisdag 16 september 2014

Från Fylleån till Lagaoset

Förra söndagen var en stor dag. Äntligen gick vi den den sista etappen i södra delen av vårt projekt Gå längs Hallands kust, den mellan Fylleåns mynning och Lagaoset. Vilket fullbordade sträckan mellan Getterön i Varberg och länsgränsen i söder.


Det var lätt att gå, längs betesmarker och sandstränder.

Vid Påarp.


Jätteflockar av vitkindad gås.


Sandlöpare. (Tack till Lena J. för sakkunskapen!)


Vid Lagaoset.

Nu återstår bara norra länsdelen. Där är det betydligt svårare, med vikar och skär och  klippor och klappersten och sanka marker. Hittills har vi gått kanske en tiondel. Men skam den som ger sig.

söndag 14 september 2014

En svarthätta i växthuset

Släpp ut mig! Det händer då och då att en fågel förirrar sig in i växthuset bland tomater och vinrankor och inte hittar ut igen. Att förklara var dörren finns hjälper inte. I morse var det en svarthätta. Så småningom flög den ut i alla fall.


Detta som pausbild i väntan på mer substantiella inlägg om läsning och tankar från en ovanligt trögtänkt långsamläsare.