torsdag 20 april 2017

Klage-Wijsa/ Öfwer Thenna torra och kalla Wååhr

Man ska inte klaga, i synnerhet inte på vädret, jag vet. Men i morse när jag gick en av mina vanliga rundor, runt Kärragärde, rakt mot den iskalla vinden från havet, då kunde jag inte låta bli att försöka recitera Lars Wivallius Klage-Wijsa för mig själv. Det gick lite sisådär, eftersom min förmåga att minnas texter är något begränsad.

Hemkommen konsulterade jag Runeberg
1.
En tor och kall wåhr/gör Sommaren kort
Och Wintrens föda fördrifwer/
Gud hielpe/ som råer/ sij Wåhren går bort/
Och liten glädie oss gifwer/
Sool warma/ förbarma/
Hoos Wädreth tort/
Nu kölden Sommaren rifwer.
2.
Godt Maijeregn giff/ lät dugga tätt neer/
Lät warm Dagg Örterna fuchta/
Oss torckan bortdriff/ låt frostet ey meer/
The späda Blomsteren tuchta/
War nådigh/ war nådigh/
för them iagh beer/
Som HERran tiena och fruchta/
3.
Lät Wäderet kolt/ och torckan oblidh/
Ey twinga Rosorna röda/
Lät Åkeren stolt/ ey läggias så nidh/
At han ey Bondan kan föda/
Bewara/ från fahra/
I allan tijdh/
Then späda Jordenes gröda. 

Och så vidare i 22 strofer. Om något ska ingå i en svensk kanon, så är det denna dikt. Den skrevs 1641, efter att Wivallius frigivits från fångenskapen på Kajaneborgs fästning i Finland och utkom av trycket 1642. Längtan efter vår och värme och grönska är sig lik, nu som på 1600-talet.

Jag har tidigare skrivit några rader om Wivallius -  här och här - och passar på att länka.

Och så lurade jag skjortan av ett par av mina bloggläsare här.



torsdag 6 april 2017

Två sporadiska anteckningar

När jag sitter och läser på morgonen slumrar jag till i fåtöljen. Hamnar i en dröm. Plötsligt blir allt där intensivt ljust. Jag vaknar till av att solen skiner in genom fönstret rakt i mitt ansikte. Solljuset är så starkt att jag måste blunda. Jag sitter så en stund och tänker på drömmen.

Lite senare går jag en av mina vanliga rundor. Det är fortfarande sol. Höstsådden på fälten är intensivt grön. På vägen genom skogen mot Bjällemad hör jag en fågel sjunga högt upp i en trädtopp. Jag går försiktigt vidare och får syn på den. Det är en trastfågel, men ingen koltrast. Kanske en taltrast. Vinden får trädet och fågeln att gunga fram och tillbaka. Jag står där och lyssnar till den melodiska och rikt varierade sången. Tänker inte på någonting. Jag bara är där jag är.


Den här taltrasten sjöng i en grantopp vid Öströö förra året vid den här tiden.

torsdag 30 mars 2017

Pensionärsliv, läsning

Om livet nu är en teater så måste man spela sin roll väl.

I pensionärsrollen ingår dagliga promenader. Vilket för mig innebär raska, minst timslånga rundor.

Vädret de senaste dagarna har inte varit det bästa. Fem, sex plus, lätt sydvästlig vind och ett envist, fuktigt dis. När det inte regnar. Men lärkorna flyger upp ute på fälten och ryttlar, sjunger lite tveksamt - vilket jag kan förstå. Ska det här kallas vår? De verkar i alla fall vara lite fler i år än förra året.

Kanske är det också ett tecken på att jag lever ett pensionärsliv att jag fick ett infall att läsa om Birger Sjöbergs "Kvartetten som sprängdes"? Och att jag ägnade ett par dagars läsning åt detta? Mitt läsande har annars alltid präglats av ett slags självpålagd disciplin, en vilja att hinna med att läsa viktiga böcker. En disciplin som jag naturligtvis inte har kunnat upprätthålla. Men där avsteg (främst deckare) känts som just avsteg.

Som pensionär har jag både mer tid att läsa och mindre tid kvar att läsa. Jag kommer ju ändå inte att hinna läsa allt jag vill (borde) läsa. Jag märker att det jag kallar slumpläsning blir allt vanligare.

Man kan nog också se den här läsningen som ett slags flykt, en verklighetsflykt. När alternativen är att antingen gråta (krigen) eller skratta (Trump) åt eländet - och när skrattet dessutom strax fastnar i halsen...

När jag nosade i hyllorna kom jag att tänka på den fina läsupplevelsen när jag först läste "Kvartetten som sprängdes" och på Hasse Alfredsons underbara TV-serieversion från 1973. Jag  hittade en pocketversion i Delfinserien från 1968 med båda delarna och slog mig ner och började läsa.

Sjöberg iscensätter en svensk småstadsidyll på 1920-talet, med ett myller av människoöden i olika samhällsskikt. Rollerna är givna, alla samhällsklasser finns där, fabrikörer och bodbiträden, journalister och spåkvinnor, alla spelar med i denna mänskliga komedi. Det är en vänlig satir, porträtten är ömsint ironiska. En viktig ingrediens är småborgerliga drömmar om att snabbt bli rik i efterkrigstidens börshausse, drömmar som slutar i krasch för de inblandade. Men trots alla svårigheter inträffar inga irreparabla katastrofer, allt reder ut sig och den romantiska kärleken segrar över konvenansen.

Jag läser den som god underhållning. Bitvis är det väldigt roligt. Ja, det handlar om verklighetsflykt, om man så vill.
Den som vill gå mer på djupet kan läsa Sven Delblancs mer kritiskt analyserande text i "Den svenska litteraturen. Modernister och arbetardiktare 1920-1950".


                                                                    Birger Sjöberg

lördag 18 mars 2017

Måste man vara en ko för att göra läsandet till en konst?

Det har nog inte undgått någon av mina läsare (du lilla tappra skara...) att jag menar att man bör läsa långsamt och eftertänksamt. Men ibland läser jag nog alltför hastigt, kanske beroende på att det hela tiden dyker upp intressanta böcker som jag bara måste läsa.

Som den bok som jag just nu håller på med, Michelle Boulous Walkers "Slow philosophy : reading against the institution" (Bloomsbury Academic, 2017), där hon pläderar just för vikten av långsam, eftertänksam läsning. Hon är filosof, verksam vid University of Queensland, och mot en situation där filosofi vid de akademiska institutionerna bedrivs under alltmer tidspress ställer hon ett annat sätt att bedriva filosofi, där siktet inte är inställt på att snabbt uppnå systematik och resultat, utan att på att, likt antikens filosofer uppnå vishet. Alltså snarare "philosophy as a love of wisdom and a way of life, rather than simply as a desire (or a need) to know."

Botemedlet är ett långsamt, eftertänksamt, öppet läsande. Ett återvändande läsande. Ett läsande som tar den tid som behövs.

En av de många tänkare och författare som Boulous Walker tar upp i sin bok är Nietzsche som i "Om moralens härstamning" på ett lite överraskande sätt skrev om vikten av att läsa långsamt:
"För att [...] göra läsandet till en konst är det framförallt ett som fordras - just det som i våra dagar blivit allra grundligast bortglömt (därför lär det väl också dröja innan mina böcker blivit 'läsbara'): man måste vara en ko för att kunna prestera det - man måste nämligen kunna idissla..."

                                                                      *

Nietzschecitatet i Jan Sjögrens översättning. Det dyker också upp i Arne Melbergs "Läsa långsamt : essäer om litteratur och läsning (Symposion, 1999)

måndag 13 mars 2017

Zygmunt Bauman: "Retrotopia"

"Retrotopia" (Polity, 2017), så heter Zygmunt Baumans sista bok. Jag köpte och läste den så snart den fanns tillgänglig. (Som om det var nödvändigt att inte vänta ut den svenska översättningen... Jag måste sluta med det här beteendet.)

I alla fall. Om vi förr ställde hoppet om ett bättre samhälle till framtiden och om utopin var en kommande tid bättre än nuet, så ser vi nu allt oftare bakåt, försöker hämta hoppet där, ställda inför en framtid som bara inger skräck. Alltså en retro-utopi.
Det handlar då inte bara om högerpopulister. Optimism inför samhällsutvecklingen, någon?

I fyra avsnitt beskriver och analyserar Bauman vår tid. Rubrikerna är "Back to Hobbes", "Back to tribes", Back to inequality", "Back to the womb". Ska man kort sammanfatta så är allt i rörelse, allt är osäkert, "flytande" för att använda en baumansk term, det gamla gäller inte längre, nationalstaterna har förlorat makten över det globaliserade kapitalet, de rika berikar sig, gömmer sig i gated communities, de fattiga trycks ner i försämrade villkor, och därav denna nostalgi för det förflutna, när  kanske inte allt var bättre, men överblickbart och man visste vad man hade och inte levde i ständig osäkerhet, från sms-jobb till terrorhot. Alla problem och alla lösningar på problemen privatiseras.

Bauman citerar och refererar ymnigt från många källor, från sociologiska forskningsrapporter till dagstidningsartiklar. Han citerar också Marx' ord från "Louis Bonapartes adertonde Brumaire":
"Människorna gör själva sin historia, men de gör den inte efter eget gottfinnande, inte under omständigheter som de själva valt, utan under omständigheter, som är omedelbart för handen givna och redan existerande."

Men om man ska utläsa något om strategin för ett bättre, säkrare och mer demokratiskt och jämlikt samhälle, så ligger det inte åt det marxistiska hållet. Istället hittar man i det sista avsnittet ett långt citat (med motiveringen "and here I quote it verbatim as it sholuld be learned") av påve Franciskus om behovet av dialog över kulturgränserna för att uppnå fred och frihet.

Det finns otvivelaktigt ett gap mellan vad som behöver och måste göras för att ändra riktning på utvecklingen och vad som kan göras. Bauman slutar med dessa, föga uppmuntrande, ord:

"More than at any other time, we - human inhabitants of the Earth - are in the either/or-situation: we face joining either hands, or common graves."



tisdag 28 februari 2017

I min lantliga efterblivenhet läser jag "Europeiska missnöjets grunder"

Av olika anledningar har Carl Jonas Love Almqvist dykt upp i mina tankar på sistone.

När jag får frågan "Har du läst Almqvist?" så svarar jag "ja" - men det är inte riktigt sant - så jag lägger till "en del, i alla fall". Sanningen är nog att "Amorina", "Drottningens juvelsmycke" och "Det går an" och några folklivsberättelser är vad jag läst. Och så två urvalsvolymer, av Kurt Aspelin och Folke Isaksson. Och en del av den läsningen skedde nog för åtskilliga decennier sedan.

Det som jag tänkte på nu var den radikale Almqvist. Samhällskritikern, Aftonbladet, "Svenska fattigdomens betydelse", "Europeiska missnöjets grunder" och annat.

Men de båda urvalsvolymerna, Aspelins och Isakssons, innehöll bara utdrag. Jag ville läsa hela "Europeiska missnöjets grunder".

Räddningen fanns på nätet. Jag gick till litteraturbanken.se - där finns, bland mycket annat, Almqvists samlade verk som nedladdningsbara ePub-filer. Och i fjortonde bandet fanns "Europeiska missnöjets grunder", som jag nu läser.

Ja, jag vet, det är förgårdagens nyheter. Men i min lantliga efterblivenhet är jag likväl imponerad och glad.



torsdag 23 februari 2017

En dikt om döden, samtidigt en mycket vacker kärleksdikt

Jag läser, eller snarare långsamt strosar runt i, Lars Gustafssons lyrik. Fram och tillbaka, utan system. Stannar upp, återvänder och läser om och går vidare för att sedan återvända igen. Det finns ju egentligen ingen kronologi här, inget spår att följa mot ett mål.

Det är inte allt jag gillar. Lars Gustafsson kan vara fyrkantigt docerande i sitt lärdomsprål. Men när han är som bäst vet jag ingen svensk poet vars röst så direkt kan tala till mig.

En av höjdpunkterna, enligt men mening, är samlingen "Variationer över ett tema av Silfverstolpe", som kom 1996.

I analogi med en musikalisk variation över ett tema utgår Gustafsson från ett par rader av Gunnar Mascoll Silfverstople,
Det var den tid, då varje timma ägde
en egen kraft, som måste vinnas ut.
och sedan följer 29 kortare eller längre dikter, som, med Gustafssons ord i en efterskrift, "experimentera[r] med känslolägen som om de vore tonarter. Dikterna letar sig fram genom olika lägen och kristalliseras så småningom i fast form, en villanella. Den fasta formen får sedan vika för ett nytt kaos och en ny ordningsprocess, i flera sådana cykler."

Jag läser dikterna som meditationer över tidens obönhörliga gång och minnet ("Kroppen minns. / Vad själen minns var bilder bara.", över den hos Lars Gustafsson ständigt närvarande barndomen och det västmanländska landskapet. Det finns som sagt ingen kronologi. Läser man de sista av Lars Gustafssons samlingar, trettio år senare, så är det samma röst som talar.

Här en dikt om döden, som samtidigt är en mycket vacker kärleksdikt:

För eller senare kommer den människa
som bär med sig vår död.
Sällan en mördare.
Oftare en älskad människa,
men vetskapen att detta är den sista,
detta är den som skall tillsluta mina ögon,
denna människa och ingen annan
är den sista.
Och efter henne kommer där ingen mera.