måndag 20 augusti 2018

Stenografera för brinnande livet, du kommer ändå alltid på efterkälken

Måndag eftermiddag. Jag tar en paus i arbetet med att rensa bort grästuvor vid järngrinden. Sätter mig med en kopp kaffe i trädgården. Solen går i moln, vinden är sval. Ansträngningen är måttlig och jag har den behagliga trötthet i kroppen som infinner sig efter nyttigt arbete. Jag mår bra. Jag är precis där jag är, har inget behov av tankeflykt. Det är en bra stund i livet.

Vem vill inte gripa dagen och fånga stunden, stanna upp och hålla kvar åtminstone några ögonblick av detta enda liv som pågår medan vi sysslar med annat (för att använda de vanliga klyschorna)?

I en av essäerna i "Sommar", just med titeln "Fånga stunden", befinner sig Werner Aspenström uppkrupen i en fällstol på en veranda på Kymmendö. Det är en lördag i juli 1958. I handen har han en penna och i knät en anteckningsbok. Han beskriver minutiöst och detaljerat vad han ser och upplever i stunden. Fönsterrutor som speglar träden, växter, en fluga, molnen på himlen, föremålen innanför köksfönstret, ljuden från en koskälla, ladusvalornas skrin, lekande barns röster.

Han tänker på vad han läst hos Simone Weil, att "[a]ldrig, inte i något fall, är en ansträngning till genuin uppmärksamhet bortkastad. Den bär alltid frukt i det andliga och dessutom på intellektets lägre plan, ty andligt ljus upplyser alltid förståndet... Varje gång man är verkligt uppmärksam, dödar man därför något ont inom sig."

Men Aspenström är skeptisk. Uppmärksamhet, ja - men i stunden efter är den förflyktigad och Aspenström irriteras av att han nu inte kunde låta bli att tänka på Weil, det höga föredömet.

Existerar det alls ett "nu", frågar han sig.

"Vad jag hittar är minnesfragment, slumpartade förpackningar. Stenografera för brinnande livet, du kommer ändå alltid på efterkälken. Simone Weils moraliska universum förutsätter en fast tidsordning, saknas en sådan finns det inte heller någon ovedersäglig sanning utan endast en virvelstorm av varandra oberoende, tillfälliga fakta, lokala rapporter på väg i alla riktningar

Och på ett typiskt Aspenströmsätt punkteras högtidligheten:

"...vad jag uppmärksammar är att min högra hand börjar bli trött och besväras av kramp, ovan som den är vid andra skrivdon än tangenter. Från den högra handen flyttar sig blicken till fötterna, jag är barfota och tänker att i morgon måste jag klippa naglarna. Vilka småtankar som står redo, när de högre avsikterna nickar till!"


tisdag 14 augusti 2018

Aspenströmläsning

Jag är inne i stan för ovanlighetens skull och går över en parkering till bilen när himlen öppnar sig i ett plötsligt störtregn. Hemma läser jag av regnmätaren: 33 millimeter. Stora vattenpölar på vägen. Den bruna gräsmattan med förtorkade löv och smågrenar som blåst ner släpper sakta igenom vattnet.
Kanske vänder det nu, kanske får vi en tidig höst, vem vet?

Och med läsningen är det också lite si och så. Men jag är glad att jag hittade fram till Werner Aspenström. När tid medges och läsro infinner sig är det hos honom jag befinner mig. Vansinne, naturligtvis, att mer eller mindre snabbläsa sig fram, från 1943 till 1997.

Här en dikt från samlingen "Litania" (1952).

En gång i en tidig morgon

En gång i en tidig morgon, ljusets
och sinnenas morgon.
Mellan dig och världen var inget töcken,
inga slöjor.
Himmelen var ofattbar som nu, kanske högre
men ändå inte fjärran.
Minns du hur människornas boningar
voro liksom pålade fast vid marken?
Stenarna vilade tungt i sina hålor.
Blommorna vilade tungt i sina höljen.
Hästarna stodo drömmande under träden.
För fågelskaran och för sången, för dem
som kastas i flykt från land till land
fanns ännu reden och viloställen.
Även de stora städerna levde vid den tiden trygga,
inneslutna inom sina murar.



måndag 30 juli 2018

"Många solar lyste"

Om jag till min natur alltid varit ambivalent, tvehågsen, öppen för omtolkningar och flexibel (eller en ryggradslös vindflöjel...), så märker jag också nu hur min upplevelse av denna märkliga sommar blixtsnabbt kan växla från den ena extremen till den andra.

Å ena sidan glädjen, dag efter dag av solljus och värme, underbara sommarkvällar som vi drömt om hela den kalla årstiden, kvällar i trädgården, samvaron med mat och dryck, stillheten med en bok i tystnaden.

Å andra sidan oron, när jag lyfter blicken - denna förfärliga torka, den brunbrända gräsmattan, de slokande växterna, höstfärgerna i trädens lövverk, björkarna som fäller blad. Och värre: halverad skörd eller missväxt, vallar utan återväxt, foderbrist, djur till nödslakt.

Och så skogarna som brinner. Är det ett resultat av obönhörliga klimatförändringar? Är det en bild av vår framtid?
                                                                    *

Jag läser nu Hans Isakssons bok "Werner Aspenström"(Natur och kultur, 2003) och parallellt med den Aspenströms "Samlade dikter" (Bonniers, 2018)

Aspenström skrev många dikter baserade på drömmar. Här är en, ur samlingen "Hundarna" från 1954. En fruktansvärd dikt.

Många solar lyste

Många solar lyste över berget,
rörde sig icke men droppade eld.
En var tiofalt större än de andra,
ett väldigare öga, en vrede
tigande och outhärdlig.
Människor skyndade in i den svala skogen.
Hur ömkligt de sprang över slätten:
män med flaxande rockar, kvinnor
med grytor och korgar i famnen,
barn som ingenting vet och som dansar,
åldringar irrande fram och tillbaka.

Och i skogen förbrändes de alla.

Min bror och syster var där inne i döden,
min lilla hund hörde jag länge kvida,
och oupphörligt strömmade nya skaror dit
till de fasansfulla lyktorna.


söndag 22 juli 2018

"jag var ett ingenting som genomfors av stämningar"

Av en slump, ett sommarlästips från Per Wästberg i Svd, har jag suttit ute i trädgården och läst Werner Aspenströms prosabok "Bäcken", utgiven 1958, där han skriver om sin barndom på ett småbruk i Dalarna. En lycklig slump, för det är en mycket läsvärd bok.
Aspenström var född 1918 och förlorade sin far i Spanska sjukan samma år. Modern är centrum i den känslige pojkens värld, en värld av både ljus och mörker. Tjugotalets landsbygd, knapert men inte fattigt, höns, två kor som vallas på skogen.

Men hur autentiska är våra barndomsminnen? Ju äldre man blir, desto fler tenderar att dyka upp. De som återkommer tycks ibland vara entydiga och glasklara. Aspenström skriver om sin lek vid en bäck, att han tänkte skriva en dikt om bäcken, "på enkelhetens språk, det som minst vanhelgar", men kommer fram till att den dikten får bäcken själv skriva. Vilket skulle förvandla bäcken från bäck till "sekreterare" och upplösa enkelheten "under tankemikroskopet".
"Vad jag beskriver är en närvarokänsla i en tid som inte längre existerar, i en natur som inte tillhör mig utan en gång för länge sedan förmedlades till mig av en främling, ett barn med mitt namn. Ändå upplever jag och hanterar denna främlings verklighet som min personliga egendom, kanske min enda riktigt påtagliga. Av mig själv har jag inget minne, jag var ett ingenting som genomfors av stämningar, kökets, skogens, regnets, moderns, kattens, dödens och den soldallrande gungbrädans stämning."



måndag 16 juli 2018

"Hur snabbt försvinner inte allt..."


"Hur snabbt försvinner inte allt: i världen människorna själva, i tiden deras minne! Vad är sinnevärldens ting, särskilt de som lockar oss genom lust eller skrämmer oss genom olust eller högljutt prisas av fåfängan? Så obetydliga och föraktliga, så smutsiga, bräckliga och livlösa! Att besinna det hör förnuftet till. Hurdana är dessa människor vilkas omdömen och meningar förlänar ära? Vad är döden? När man beaktar den i och för sig och i tanken skiljer den från vad inbillningen häftat vid den, befinns den blott vara en naturtilldragelse. Men att låta sig skrämmas av en sådan är barnsligt. Vidare är den ej endast en naturtilldragelse utan även en för naturen nyttig tilldragelse."

Marcus Aurelius: "Självbetraktelser". Översättning av Ellen Wester. Forum, 1967.



söndag 15 juli 2018

Kort rapport från en gränsvandring

Någon gång på 1000-talet möttes (kanske) den svenske kungen Emund Slemme och den danske kungen Sven Tveskägg någonstans vid Göta älvs mynning och med hjälp av tolv ”nämnde män” med lokalkännedom gjordes en gränsdragning mellan Danmark och Sverige. Gränsen markerades med sex gränsstenar. En av dem återfinns än idag i skogen vid Danabäcken i Älvsereds socken.

                                         Källa: Svennung, J., Gränsdragningen mellan Sverige och Danmark på 1000-talet. Fornvännen 1966, s. 219-229.

Älvsereds förträffliga byalag har skapat en vandringsled längs denna östdanska gräns mot Sverige. Väl värd en vandring, sjutton kilometer genom skog och mark, förbi sjöar och på spänger över mossar.
För ett år sen gick vi, goda vänner, halva sträckan och förra helgen var det dags för den avslutande delen.
Solen sken och det var varmt, men inte för varmt. Det var torrt även ute i skogen. Blåbären små och utan smak. Ute på en myr hittade vi några förkrympta hjortron. Men myrliljan blommade vackert.

Och där låg den, en bit från leden, Danabäckstenen. Kanske bara en sten som alltid legat där, kanske ditbaxad på 1000-talet. Nu lade jag handen på den solvarma stenen och såg mig omkring. Tänkte mig tillbaka i i tiden. Hur såg det ut här då, för länge sen, för ettusen år sen? Lövskog? Ingen granskog i alla fall.

Och vad betydde gränsen? Knappast någon gräns i modern mening. Folk på ömse sidor kände sig nog inte som tillhörande någon nation. Människor rörde sig nog fritt här och blandades. Och det som fanns av centralmakt, stormän och krigsfolk drabbade bygden som andra olyckor.


fredag 22 juni 2018

Några rader för att dementera ryktet att jag lagt ner bloggen

Äntligen lite regn och normalt svenskt midsommarväder.
Maj månads högsommar var kanske bara ytterligare ett tecken på att tiden är ur led. Från klimatet till samhälle och politik.

Verkligheten har aldrig känts så overklig som nu. Är det ett ålderstecken?

Jag fortsätter att läsa bok efter bok på mitt ibland nästan maniska sätt. Vid slutet av en läsning uppstår en oro - vilken bok ska jag läsa sen? Eller så läser jag inte alls. Det finns ju alltid praktiska ting att ta itu med.
Förut läste jag och tänkte efter och skrev några rader här, nu kommer jag inte till skott. Tvekar. Försöker hitta ord, men ger upp. Och hur intressant är det jag försöker säga? Jag blir bara trött. Trött på mig själv. Ännu ett ålderstecken?

Om jag ändå eftersom jag nu är här ska nämna något om vad jag läst så är det t ex Gunnar Petterssons utmärkta "London - en berättelse om en stad" (Natur och kultur, 2018).
Det är just en berättelse om stadens historia och nutid och den som berättar vet väldigt mycket och berättar om det på ett sätt som bara den som vet mycket kan berätta. Stadssociologi och självbiografi på en gång. Och där finns den humor som vi trogna läsare av Gunnars blogg känner igen.

Kerstin Ekmans nya essäbok "Gubbas hage" (Bonniers, 2018) läste jag, okunnig som jag är, men fascinerad av hennes botaniska och naturvetenskapliga kunnande. Iakttagelser och reflektioner av flora och fauna blandas med klassisk och annan litteratur och allt mynnar ut i en mycket pessimistisk civilisationskritik. Jag fick vatten på min kvarn. Och så hennes fantastiska språk!

Vilket fick mig att tänka på att jag inte läst de fyra romanerna i sviten om Katrineholm, "Kvinnorna och staden" (1974-1983). Jag ägnade ett par veckor åt "Häxringarna", "Springkällan","Änglahuset" och "En stad av ljus". Det moderna Sveriges framväxt sett ur ett kvinnoperspektiv.

Se där, det blev några rader. Det blir nog fler.