tisdag 15 augusti 2017

Ronny Ambjörnsson: "Ellen Key"

Nej, jag har inte lagt ner bloggen. Och jag har läst en bok.

I morse var det lite kyligare. Grönskan finns kvar, men överallt har höstens färgtoner smugit sig in. Vägrenarnas blåklockor har bleknat. Gräsen är ännu vackrare nu. Och jag längtar redan efter de första riktiga höstdagarnas klara stillhet. Efter sommarens oreda kommer höstens ordning.

"Vem känner idag till Ellen Key?", frågar Ronny Ambjörnsson i sitt förord till "Ellen Key : en europeisk intellektuell" (Bonniers, 2012) och svarar att en del nog har hört hennes namn, men inte vet så mycket om vad hon gjorde och vad hon stod för.

Till denna kategori hörde jag. Nu när jag läst Ambjörnssons omfångsrika idéhistoriska biografi över Ellen Key vet jag betydligt mer.

Från 1860-talet och fram till sin död 1926 var hon oförtrutet verksam som skribent och talare, essäsist och debattör, inom en mängd olika områden. Undervisning och uppfostran, folkbildningsfrågor, arbetar- och kvinnorörelsen, fredsarbetet, skönhet i vardagen, religiösa och filosofiska frågor. Ofta stridbar och kontroversiell. En idealist och visionär som trodde på en långsam evolution i samhället till det bättre, en utveckling där mäns och kvinnors olika egenskaper skulle blandas och utjämnas och skapa en ny och bättre människa.

Ambjörnsson menar att hon inte var någon originell tänkare i första hand, men mycket beläst och influerad av inte bara av sin egen samtid, utan också av den stora europeiska traditionen med namn som Montaigne, Rousseau, Spinoza, Goethe, Spencer, Darwin, Nietzsche.

"Ellen Key är min vägvisare in i förra sekelskiftets Sverige och Europa", skriver Ambjörnsson.
Han vill "återskapa en tidsanda, inte bara en person". Och det är det som gör den här boken så spännande - och lärorik - att läsa. Keys gärning sätts in i sitt historiska sammanhang. Det är inte fråga om att hålla med eller inte hålla med. Men, som Ambjörnsson skriver, "många av de tankar som Ellen Key framförde pekar alltså framåt. Men inte alla. [...] Man får ofta lust att säga emot Ellen Key. Men det har det goda med sig att man får tänka över vad man egentligen tycker."

Vad det nu än kan tjäna till att läsa böcker som denna, så bidrar det i alla fall något till den rudimentära bildning jag besitter. Eller som Ellen Key skriver: "Ju större rikedom af dylikt kvarstannande gods, ju större behållningen af ett studium: ju fler inre bilder..., ju mera utveckling hafva vi af ett studium vunnit för vår personlighet."






tisdag 4 juli 2017

Valboskap

Jag plockar slumpmässigt en bok ur hyllan och upptäcker att engelska historiker har humor, utan tvekan:
"Vissa antropologer tror att det var skötseln av tamdjurshjordarna som först gav upphov till synen på politikens uppgift som inskridande och manipulativ. I samhällen där man, som i Polynesien, levde av att odla grönsaker och säd, som krävde relativt liten mänsklig inblandning, tycks man ha haft en relativt opretentiös syn på de styrandes funktion. Man ansåg att naturen borde sköta sig själv och att man kunde överlåta åt människorna att ta hand om sig själva utan regleringar ovanifrån. Men tamdjurshållningen skapade en mer auktoritär attityd. Under den nya tiden i England gav människans bestämmanderätt över de lägre stående djuren den mentala motsvarighet på vilken många politiska och sociala arrangemang kunde byggas upp."

Keith Thomas: Människan och naturen (Ordfront, 1988)


tisdag 27 juni 2017

då stenarna tänker som bäst

Jag kanske ska förklara frånvaron av inlägg här. Ni är ju några som envisas med att återvända hit, trots tystnaden.

Från mitt skrivbord ser jag genom fönstret en väl lagd stengärdsgård. Alltid samma mönster av rejäla stenar, större och mindre, helt oberörda av världens eller vädrets växlingar. Jag ser den varje dag.

Ju mer jag tar del av nyhetsflödet, desto mer känner jag ett behov av att bara glo på gärdsgården.


Jag har alltid varit fascinerad av stenar. Av det att de bara finns. Tyngden. Orörligheten.
I ett kortare perspektiv är de naturligtvis stumma, döda ting. I ett längre perspektiv är jag inte så säker på det.

Ekelöf skrev om sensommarkvällen:
En gammal gärdsgård är också med  / Det är den stund då stenarna tänker som bäst


En längre tid har jag inte läst så mycket, mer ägnat mig åt praktiska ting. Trädgård, ved, röjning, snickerier. Nu har jag i alla fall börjat läsa Sverker Sörlins "Antropocen - en essä om människans tidsålder" (Weyler, 2017).
"På bara några årtionden har det gått upp för oss att vi som summa besitter krafter som kan omforma världen och bokstavligen ändra jordens bana. Den jord som jag ville skulle förbli större än jag är nu tagen i vår makt, ett maktövertagande av människor. Vad vi gör med den kommer att förändra den och vi vet inte om det kommer att vara bra för oss eller inte, eller för jorden själv. Kanske är det bra för några, men inte för alla. Vi kan säga att frågan är öppen."
Den verkar lovande. Kanske blir det några rader här.

onsdag 24 maj 2017

En dystopisk repris

Det var inte bättre förr. Men jag var lite bättre. Åtminstone för ett år sen, när jag läste mer intressanta böcker och skrev om dem. Som här, en repris alltså:

                                                                           *

Människan lämnade samlar- och jägarstadiet, blev bofast och började odla jorden, skaffade egendom. Det var då förfallet började, det var redan då det gick fel. Långsamt började civilisering och tekniska framsteg leda till vår undergång. Och med industrialisering och kapitalism i accelererande takt.

Mer eller mindre uttalat tycks detta vara grundsynen i Helena Granströms dystert vackra bok ”Det som en gång var” (Natur & kultur, 2016), illustrerad med kongeniala svartvita foton av hotade naturmiljöer av Marcus Elmerstad.

Boken är till större delen en essäistisk text där Granström, med ett otal exempel och ett flitigt refererande till teknikhistoriker, ekologer och antropologer, visar på hur människan alltmer kommit att fjärma sig från den natur där hon är ett djur bland andra djur och hur hon genom, i vid mening, vetenskapliga och tekniska framsteg bedriver rovdrift och utarmar naturens resurser och samtidigt tror sig kunna med ytterligare vetenskapliga och tekniska framsteg lösa alla de problem som följer av denna rovdrift och utarmning.

Granström menar att detta är en ogrundad framstegsoptimism. En grandios mänsklig hybris. Och vi är inte på väg mot katastrofen - den är pågående och vi gör oss blinda för den. Hon använder begreppet ”shifting baseline syndrome”, som innebär att synen på vad som är normalt i en allt mer utarmad miljö hela tiden förändras. Det tillstånd som tidigare betraktats som katastrofalt, betraktas nu som normalt.

På så sätt står vi ut ännu en tid, utan att se sanningen i vitögat. Utan att kunna se sanningen i vitögat.
För att slippa leva våra liv i ruinerna av det som en gång var, gör vi dessa ruiner till våra nya palats.”
Invävt i de essäistiska partierna finns en berättelse om en ung kvinnas vandring i den svenska fjällvärlden. Hon tilltalas med författarens förnamn. Det tycks vara ett försök att hitta åtminstone rester av det liv som en gång var, i en ursprunglig natur. Men förgäves, vad hon finner är bara en ännu äldre kulturmark, ett landskap präglat av mänsklig exploatering.


Även de kognitiva aspekterna av en alltmer teknikdominerad värld tas upp. Håller människan själv på att införlivas, uppgå i den teknik hon skapat, inte minst kommunikationsteknologin? Granström skriver om en ny ”platslöshet”:
Känslan av närvaro kan vara förlagd någon helt annanstans än till den plats där vi kroppsligen befinner oss.” 
Konkret liv ersätts av abstraktioner, verklighet av symboler. Mänskliga möten, öga mot öga, med virtuella ”möten”. Mänskliga behov tillfredsställs av tekniska lösningar. Maskinell beröring.

Det är en djupt pessimistisk bok. Granström menar att allt redan är för sent, att det inte finns någon väg tillbaka till ett bättre samhälle med en mer förnuftig resursanvändning och ett sätt för människan att leva i samklang med naturen. Vi är alla delaktiga, det är vår kultur. Den präglar alla våra relationer. Vi för den vidare. Här finns en djup tragik:
Det jag vet är att det enda som är sorgligare än att förlora en djup och meningsbärande relation till sin omvärld, är att förlora vetskapen om att denna förlust ägt rum.”
I sitt ifrågasättande av det mesta i det moderna samhället ger Granström alltså inga anvisningar på hur en förändring skulle kunna komma till stånd. Hela boken genomsyras av melankoli, av uppgivenhet. En reaktionär klagosång?

Ja, men det är mer än reaktionärt, eftersom det inte går att vrida klockan tillbaka, till det tillstånd som en gång var, det är mer en sorgesång, som Tobias Dahlkvist skriver i en recension i tidskriften Respons (nr 2, 2016), som fick mig att läsa boken. Dahlkvist önskar att Granström skulle ha tagit del av den filosofiska pessimistiska traditionen, för att inte hamna i ren nihilism.

Jag ska villigt erkänna att den här boken slår an en sträng hos mig. Mycket kan kanske avfärdas och karakteriseras som grumlig naturmystik. Men på en del punkter tangerar den ett tänkande kring samhällsutvecklingen som jag delar och i många enskildheter ger den mig nya insikter och och i mycket kan jag bara instämma, särskilt i kritiken av miljöproblematik och den konsumtionsdrivna kapitalismen.
"Hur kan vi acceptera att vi rör oss mot en oåterkallelig förstörelse av vår livsmiljö?"

torsdag 4 maj 2017

Sporadisk anteckning

Nej, jag klagar inte längre. Framåt eftermiddagen stiger temperaturen upp mot tjugo grader. Vårens under utspelas än en gång. Jag rensar i perennrabatten och i kryddlandet. Sitter och läser Raymond Chandler, i lä för vinden. Låter den gröna läkedomen verka.

Ett tornfalkspar som hållit till här ett tag har - kanske - inlett sin häckning i ett gammalt skatbo, höst upp i päronträdet, fem meter från kökstrappan. 




torsdag 20 april 2017

Klage-Wijsa/ Öfwer Thenna torra och kalla Wååhr

Man ska inte klaga, i synnerhet inte på vädret, jag vet. Men i morse när jag gick en av mina vanliga rundor, runt Kärragärde, rakt mot den iskalla vinden från havet, då kunde jag inte låta bli att försöka recitera Lars Wivallius Klage-Wijsa för mig själv. Det gick lite sisådär, eftersom min förmåga att minnas texter är något begränsad.

Hemkommen konsulterade jag Runeberg
1.
En tor och kall wåhr/gör Sommaren kort
Och Wintrens föda fördrifwer/
Gud hielpe/ som råer/ sij Wåhren går bort/
Och liten glädie oss gifwer/
Sool warma/ förbarma/
Hoos Wädreth tort/
Nu kölden Sommaren rifwer.
2.
Godt Maijeregn giff/ lät dugga tätt neer/
Lät warm Dagg Örterna fuchta/
Oss torckan bortdriff/ låt frostet ey meer/
The späda Blomsteren tuchta/
War nådigh/ war nådigh/
för them iagh beer/
Som HERran tiena och fruchta/
3.
Lät Wäderet kolt/ och torckan oblidh/
Ey twinga Rosorna röda/
Lät Åkeren stolt/ ey läggias så nidh/
At han ey Bondan kan föda/
Bewara/ från fahra/
I allan tijdh/
Then späda Jordenes gröda. 

Och så vidare i 22 strofer. Om något ska ingå i en svensk kanon, så är det denna dikt. Den skrevs 1641, efter att Wivallius frigivits från fångenskapen på Kajaneborgs fästning i Finland och utkom av trycket 1642. Längtan efter vår och värme och grönska är sig lik, nu som på 1600-talet.

Jag har tidigare skrivit några rader om Wivallius -  här och här - och passar på att länka.

Och så lurade jag skjortan av ett par av mina bloggläsare här.