tisdag 28 juli 2015

Jag försöker upprätthålla en moralisk föresats och läser om en ond dvärg


"Sjukdom är ett hinder för kroppen, men inte för dina moraliska föresatser, om dessa inte själva vill det. Är du halt, är detta ett hinder för ditt ben men inte för dina föresatser. Så ska du tänka om allt som du råkar ut för. Du kommer att finna att allt som sker är ett hinder för någonting annat än för dig själv."
Så skrev Epiktetos och så kan man väl se det, med en viss ansträngning. Jag försöker göra det; inte halt, men med envisa ryggbesvär. Och till mina moraliska föresatser hör, om man nu vill placera detta i den moraliska sfären, att jag vill bilda mig genom läsning.

Jag har ägnat mig en del åt omflyttning i och städning av bokhyllor på sistone och hittade då några böcker av Pär Lagerkvist, som jag inte läst på kanske femtio år: "Bödeln", "Gäst hos verkligheten" och "Dvärgen". I dag tog jag paus i den mer krävande Musil-läsningen och läste "Dvärgen". Den var klart läsvärd.

Miljön är hovet hos en mycket machiavellisk italiensk renässansfurste. Fursten har en dvärg. Furstens dvärg hatar människorna, men älskar makten och våldet. Han anser sig tillhöra en överlägsen ras och föraktar fursten när denne sluter ett fredsfördrag med grannstatens furste - men det är bara en list och han låter dvärgen bjuda gästerna på förgiftat vin vid fredsbanketten, kaos utbryter och då triumferar dvärgen:
"Jag kröp upp på en stol för att riktigt kunna överblicka vad som hände omkring mig. Fullständigt vild av upphetsning stod jag där och betraktade de oerhörda följderna av mitt verk, hur jag mejade ner detta vedervärdiga släkte som inte förtjäna något annat än att utrotas."  
Det är dvärgen som för ordet i denna berättelse om krig och maktkamp. Dvärgen är både en individ och en symbol för ondskan i världen och ondskan i människan.  Realism och symbolism blandas. Lagerkvist är inte historiematerialist. Ondskan är snarast en metafysisk, evig entitet än förankrad i sociala och politiska förhållanden. Boken slutar med att dvärgen kastas i en fängelsehåla och där tålmodigt väntar på att åter behövas.
"Om jag känner min herre rätt kan han inte i längden undvara sin dvärg. Så tänker jag här i min källarhåla och är vid gott mod. Jag tänker på den dag då man ska komma och lösa mina bojor för att han skickat bud efter mig igen."
Jag bläddrar lite i ett par tillgängliga handböcker, Erik Hjalmar Linders bastanta "Fyra decennier av nittonhundratalet" och "Den svenska litteraturen. Modernister och arbetardiktare 1920-1950", för att få lite bakgrund. Det finns naturligtvis mycket mer att säga om Pär Lagerkvist och "Dvärgen". Linder säger mest. Sven Delblanc en del. Båda använder mellanrubriken "Kämpande humanism" för att karakterisera Lagerkvist hållning. Delblanc är inte så entusiastisk. Han gör också en djärv psykologisk tolkning: "Dvärgen tycks på ett slående sätt bära likheter med diktaren själv, kortvuxen, rödhårig, benägen att dra sig undan i ensamheten, olustig inför vetenskapens närgångna granskning."
Vad skulle Lagerkvist ha sagt om det?


Illustration av Sven T. Kjellberg 1951
_________________________________________________________________________

Epiktetos: "Handbok i livets konst". Översättning av Anders Håkansson. Bakhåll, 2007.
Erik Hjalmar Linder: Ny illustrerad svensk litteraturhistoria. Band 5: Fyra decennier av nittonhundratalet. 3:e bearb. och utök. uppl. Natur och kultur, 1958.
"Den svenska litteraturen. Modernister och arbetardiktare 1920-1950". Lars Lönnroth, Sven Delblanc (red.), Bonniers, 1989.
Pär Lagerkvist: "Dvärgen". Bonniers, 1944.

onsdag 22 juli 2015

Tillägg till En läsnotis: "Mannen utan egenskaper"

Ett citat, som tillägg till läsnotisen:

"I detta ögonblick önskade han sig att vara en man utan egenskaper. Men det är väl en sinnesstämning som över huvud taget ingen står så alldeles främmande för. Hunna till medelåldern minns i själva verket få människor längre hur de egentligen har utvecklats till vad de är, hur de har skaffat sig sina nöjen, sin världsåskådning, sin hustru, karaktär, yrke och framgångar, men de har en känsla av att det nu inte är stort mer som kan ändras. De kunde rent av påstå sig ha blivit bedragna, ty man kan ingenstans upptäcka ett tillräckligt vägande skäl för att allting blev som det blev; det kunde också ha blivit annorlunda. Händelserna härledde sig ju endast i ringa grad från dem själva, merendels berodde de på allehanda omständigheter, på helt andra människors goda eller dåliga humör, deras liv och död, och ramlade så att säga bara ner över dem vid en given tidpunkt."

_________________________________________________________________________________

Robert Musil: "Mannen utan egenskaper". Volym 1. s.166-167. (Bonniers, 1983)

En läsnotis: "Mannen utan egenskaper"

En läsnotis.
Så mycket har på sista tiden pekat mot Robert Musil. Uppläsningen i radio av "Mannen utan egenskaper". De tre samtalen i Filosofiska rummet om romanen. Utgivningen av Musils "Om dumheten" på förlaget VesperEn intressant text om Musils "möjlighetsmänniska" som jag hittade på nätet.


Alltså gick jag till hyllan och tog fram första bandet av "Mannen utan egenskaper" och började läsa. Det är en omläsning. Kanske nummer tre. Jag vet inte. Jag är säker på den första läsningen, den skedde tillsammans med kompisar. Jag minns att jag var mest entusiastisk. Att jag sen tror mig ha läst en andra gång kanske bara är ett falskt minne, ett minne av en påbörjad läsning, ett önsketänkande?

Nu läser jag i alla fall. Sakta, sakta. Inte mer än ett par kapitel åt gången. Den essäistiska texten kräver långsamhet.
Ja, det var bara det jag ville säga.

måndag 20 juli 2015

Kaféliv

Som den tröge och föga bereste hallänning jag är så har jag inte så stor erfarenhet av europeiska kaféemiljöer, men när jag någon gång är i en större stad vill jag gärna slå mig ner på ett riktigt kafé.

Höjdpunkten hittills är nog Café Tommaseo i Trieste, ett tillhåll för kulturpersonligheter. "Riktigt" betyder att jag ostörd kan njuta av atmosfären, se på och spekulera om människorna där, läsa eller bara låta tankarna vandra.
Nog finns det gammaldags, stillsamma kaféer kvar här i Sverige och man kan ofta få gott kaffe, men de flesta är inredda efter någon trend och nästan alltid störs man av musik eller av att folk inte kan samtala utan att skrika eller - i värsta fall - reklamradio.

Vid hyllstädning här hemma stötte jag på "Kaféliv : författare på kafé under hundra år : Wien / Prag / Budapest / Berlin / München". Urval och kommentarer av Daniel Hjorth. (En bok för alla, 1996), en trevlig, mycket innehållsrik liten volym som jag inte hade en aning om att jag hade.


Hjorth skriver inledningsvis om de europeiska kaffehusens uppkomst på 1600-talet och om utvecklingen av kafélivet i framförallt Wien, från de av turkarna kvarlämnade säckarna med kaffebönor till höjdpunkten runt sekelskiftet och fram till första världskriget. Inte minst hade kaffehusen en viktig roll för politiska diskussioner i den framväxande borgerliga offentligheten, vilket ledde till övervakning och kontroll från myndigheternas sida.

Sen följer ett stort antal kortare texter med kafémotiv av en mängd författare: Karl Kraus, Joseph Roth, Stefan Zweig, Elias Canetti, Thomas Bernhard - bara för att nämna några som jag känner sen tidigare.

Wien måste ha varit en mycket kafétät stad. (Är den det fortfarande?) Vid början av 1900-talet fanns tolvhundra kaféer, varav tvåhundra i innerstaden. Hjorth pekar på att kaféerna fick stor betydelse i det slutande 1800-talets snabbt växande Wien, där bostadsbrist och trångboddhet skapade behov av en tillflyktsort, inte minst för författare. Han citerar en äldre iakttagare:
"ett besök i ett kaffehus är inget mer eller mindre än ett medel mot långtråkighet och näring för lättjan. Kaffehuset är dessutom en tillflyktsort för skribenter med skrivklåda, anekdotjägare, stadssladdrare, politiska kannstöpare, spelare, för vilka de tre Kreutzer deras kaffe kostar kan skriva, läsa, samla och spela."
Men vad som fascinerar mig mest är detta att kaféer och tidningar tidigt kopplades samman:
 "Café Central i Wien prenumererade 1913 på 251 tidningar. Där fanns lokala blad på tyska, tjeckiska, polska, rutenska, ungerska, kroatiska, slovenska och italienska - alltså från det habsburgska imperiet.
Så fanns det utländska från tyska riket, Schweiz, Holland, Belgien, Danmark, Sverige, Norge, England, Frankrike, Spanien, Italien, Serbien, Rumänien, Ryssland och USA."
251 tidningar! Å andra sidan hade man inget Internet.



onsdag 15 juli 2015

Att läsa som kor idisslar

Jag vet inte vad korna tänker på när de ligger där, fridfullt idisslande.



Men när jag pratade med dem i morse kom jag att tänka på vad Nietzsche (inte utan en viss självkänsla) skrev i företalet till "Om moralens härstamning" om svårigheten att läsa hans aforismer:
"Besvärligheterna bottnar i att man numera inte tar denna form på tillräckligt allvar. En aforism, rätt präglad, rätt gjuten, är inte dechiffrerad endast i och med att man läser den; tvärtom är det först nu som tolkandets bekymmer börjar. Och för det krävs det en uttydandets speciella konst."
Och:
"För att på detta sätt göra läsandet till en konst är det framförallt ett som fordras - just det, som i våra dagar blivit allra grundligast bortglömt (därför lär det väl också dröja innan mina böcker blivit 'läsbara'): man måste vara en ko för att kunna prestera det - man måste nämligen kunna idissla..."
Om detta sätt att läsa var grundligt bortglömt på 1880-talet - vad skulle Nietzsche då säga idag?

_________________________________________________________________________________
Friedrich Nietzsche: "Om moralens härstamning". (Rabén & Sjögren, 1965)

måndag 13 juli 2015

Smärtor, läsning, fågel

Det är väl lätt för starka karaktärer som Vilhelm Ekelund att gripa dagen, under vilka omständigheter som helst.
Envisa ländryggssmärtor gör mig trött och okoncentrerad och lite missmodig.
Trots all tid blir läsningen lite slumpartad. Jag har läst Italo Calvinos "Kosmokomik" (Lind & Co, 2003), ett urval berättelser där naturvetenskapliga fakta gestaltas på ett sätt som bara Calvino kan. Fantastik på hög nivå. Skrönor, sagor. Absurt orimligt, men väldigt roligt.

Och som kontrast fick jag syn på en volym Pär Lagerkvist utgiven av Bonniers folkbibliotek 1951 som innehöll "Bödeln" och "Gäst hos verkligheten" - och sjönk ner i soffan och sträckläste.
En omläsning efter nästan femtio år.


Bättre än att ligga på soffan är dock att gå och stå. Alltså tar jag kameran och hälsar på hos rödstjärten, som i år hittat ett bekvämt bo i magasinsväggen.
Morsan flyger av och an med godbitar. Men jag tycker att ungen ser lite sur ut...


torsdag 9 juli 2015

"Dagen är en prins som går förklädd"

Dagar som dessa är det för mig mer lämpligt än någonsin att gå till Ekelund. Det här har jag nog citerat tidigare, men det tål att upprepas. 
"Dagen är en prins som går förklädd. Lifvets konst är att hålla dagen i ära.
Så listigt är lifvet, att vi för idel indisposition och förströddhet låta det gå oss ur händerna. Alltid var där något som först skulle röjas ur vägen, fejas väck; alltid var det någon annan dag som skulle bli den riktiga och aldrig den närvarande, som ju var en helt simpel vanlig dag.
När man ser i sitt lif och söker finna ut grundfelet, hvad ser man, nästan alltid? Hopp och fruktan voro de begge vampyrerna som sögo blodet ur dig. Man kallar dem med ett namn 'indisposition'. Att vänta något är den sämsta formen för tillvaro. [...]
Hela lifvet borde betraktas som den sista dagen, utan nåd och respit. De svaga gå ständigt och vänta på undanröjandet af något hinder. När så skett, då först skall deras kraft visa sig i sin glans. De naiva! Det var ju just i genomskådandet af denna lifvets godmodigt elaka list som kraften skulle röjt sig. Och när 'hindret' är väck, då se de, och fatta likväl icke, att nu är också hela affären väck för dem."
 (Veri similia II, 1916)