lördag 2 december 2017

Joseph Roth igen

Titeln på det urval av Joseph Roths journalistik som jag sen en tid läser - och läser om - har inte utan skäl titeln "The Hotel Years". Roth levde större delen av sitt liv på hotell. De var hans hemland, hans enda hem.

Nu när nationalismens spöke, i olika skepnader, går genom Europa, är det befriande att läsa Roth:
"The guests come from all over the world. Continents and seas, islands, peninsulas and ships, Christians, Jews, Buddhists, Muslims and even atheists are all represented in this hotel. The cashier adds, subtracts, counts and cheats in many languages, and changes every currency. Freed from the constriction of patriotism, from the blinkers of national feeling, slightly on holiday from the rigidity of love of land, people seem to come together here and at least appear to be what they should always be: children of the world."

söndag 19 november 2017

Jag lägger ved i pannan och läser Joseph Roth

Söndag eftermiddag. Det faller ett lätt snöblandat regn. Temperaturen sjunker. Jag lägger ved i pannan och läser Joseph Roth.

Joseph Roth skrev sju romaner, mest känd är väl Radetskymarschen, men han var under hela sitt liv även verksam som journalist. Kanske redan under sin tid som frivillig i Österrike-Ungerns armé under första världskriget. (Den ständigt fabulerande Roth förde i olika sammanhang fram olika versioner om sin bakgrund, bl a att han skulle varit löjtnant och sårats i strid i kamp för dubbelmonarkin...)

Efter kriget skrev han för den wienska dagstidningen Der Neue Tag, flyttade 1920 till Berlin där han skrev för olika tidningar, kom 1923 tillbaka till Wien och bodde från 1925 i Paris som välbetald feuilltonist för Frankfurter Zeitung - en tysk mark per rad. Han företog reportageresor till Sovjetunionen, till Polen och Albanien. Efter en nya sejourer i Berlin lämnade han efter nazisternas maktövertagande 1933 Tyskland för gott och levde sedan i exil i Paris och skrev mest för franska tidningar och i exiltidningar fram till sin förtidiga död 1939.

Nu läser jag "The hotel years", en samling av sextiofyra krönikor och reportage, feuilltons, i översättning av Michael Hoffmann på förlaget New Directions 2015. Texterna spänner över hela Roths karriär. Det är en mycket fascinerande läsning.

Ett exempel bara.
I "Germany in winter", publicerad i Frankfurter Zeitung 9 december 1923, skriver Roth om fattigdom, hunger och umbäranden i hyperinflationens Tyskland. Utanför affärerna står de hungrande i kö i disciplinerade köer.

Han ser en begravningsentreprenör i strikt svarta kläder, inte i vagn bakom svarta hästar, inte i blanksvart bil, inte ens i spårvagn, nej, cyklande, med blanka cykelspännen på byxorna. Han har inte råd med annat. Roth har svårt att känna respekt för denne evighetens agent på cykel:
"If I had been a corpse awaiting burial, this undertaker would have taken away all my fear of the coming assizes."
På stationen i Chemnitz ser han en myndig, storvuxen konduktör som slukar likörfyllda praliner från en ask som någon glömt på tåget. För sex månader sedan skulle han inte slukat kvarglömda praliner, det vore oförenligt med hans värdighet. Men nu är han hungrig. Och han måste äta.

Roth hamnar i samspråk med en arbetslös polis i Dresden. För en vecka sedan var han utan pengar. Han tog en ryggsäck och begav sig ut på landsbygden - för att tigga. En hund trasade sönder hans sista par byxor, nu är de lagade med ett snöre, i brist på sytråd.

Detta är vad som sker i Tyskland, skriver Roth. Sådan är verkligheten. Och det som är Roths kännetecken är att han ser till det konkreta i sina texter. Han rör sig längst ner, bland människor i det dagliga livet. Det är där historien utspelar sig. Han ser också framtiden:
"In the West End of Berlin I saw two high-school kids. They were walking along the wide, busy road, arm in arm, like a pair of drunks, and singing:
Down, down, down with the Jewish republic,
Filthy Yids,
Filthy Yids!
And passers-by got out of their way. No one stopped to slap their faces." 
På andra håll hade de mött motstånd. Men i Tyskland kliver man åt sidan.
"That's how law-abiding people are in Berlin. And that discipline is heading for a tragicomic ending."


PS: Joseph Roth är en ständigt återkommande läsning....  Sök på "Joseph Roth" i sökfältet här till höger!


onsdag 15 november 2017

En fråga får två svar

På morgonen ser jag genom fönstret hur en nötväcka systematiskt håller på att söka av stammen på en av lönnarna på andra sidan gärdsgården, i sin outtröttliga jakt efter föda. Solen har kommit upp, men ännu är allt fuktigt efter regnet igår. Själv letar jag efter formuleringar.
"Såväl djur som människor tröttnar i längden på att utföra en och samma aktivitet. En mättnadsprocess sätter in, och ett behov av omväxling inställer sig."
Så inleds baksidestexten till en bok som en gång i tiden gav mig en stor aha-upplevelse. Det rör sig om sociologen Johan Asplunds "Om mättnadsprocesser" (Argos, 1967), där författaren applicerar fysiologiska och psykologiska teorier om mättnadsprocesser på sociala förhållanden.

Jag tog fram den ur hyllan nu när jag funderade på mitt läsande och mitt bloggande.

I januari fyller Den långsamma bloggen tio år. Om man ser till antalet blogginlägg så tyder det på en inledande entusiasm som höll i sig några år, men som sedan minskat år efter år. Och jag ska erkänna att numera känns bloggskrivandet alltmer som ett tvång. Undantag finns, men motståndet finns där.

Det är inte så att jag läser färre böcker och inte har något att skriva om. Nej, det är steget till skrivandet som är problemet. Vad tjänar det till? Mitt motiv till att börja blogga var ju att jag skulle läsa mer uppmärksamt och eftertänksamt, att skrivandet skulle få mer av det lästa att stanna kvar. Och att eventuella läsare skulle finna det jag skrev intressant.

Och så har det väl varit. Det sistnämnda i någon, mycket blygsam mån. Men nu vet jag inte. Har ett slags naturlig, oundviklig mättnadsprocess nu kommit så långt att det bästa jag kan göra är att sätta punkt?


Nu är det redan sen eftermiddag och solen står lågt bakom de kala träden. Jag hittar inga andra formuleringar än ovanstående. Och jag har två svar på den avslutande frågan. Ja. Och nej.


onsdag 25 oktober 2017

Skåpmat: Lichtenberg

I brist på idéer, ett höstligt inlägg från 2012:


Min enda läsning just nu, när höstkvällens mörker sänkt sig och blåsten rister därute  i träden, är Lichtenbergs aforismer.
Det är långt ifrån allt jag kan ta till mig. Men det finns en del formuleringar som jag stannar upp vid och ju längre jag stannar kvar desto mer börjar jag tänka.
"När det gäller vårt tidiga och ofta alltför flitiga läsande, genom vilket vi utan spärr får så mycket material varigenom vårt minne blir vant att föra hushåll för känsla och smak, behövs det ofta en djup filosofi för att vår känsla skall återfå oskuldens första tillstånd, för att hitta ut ur främmande tings skräp, själv börja känna och själv tala och, jag skulle nästan vilja säga, också någon gång existera själv."
Vilket väl var Lichtenbergs mening.


Georg Christoph Lichtenberg: Aforismer", i översättning och med en introduktion av Olle Bergquist (Atlantis, 1997)

tisdag 17 oktober 2017

Dyster läsning

Ja, jag vet att det är långt mellan inläggen här. Så har hösten inte heller inneburit den intellektuella (om jag nu törs använda det ordet) uppryckning som hösten brukar göra. Jag saknar, för att stjäla en fin boktitel, "känslans skärpa, tankens inlevelse".

En del har jag läst förstås. Som den tyske historikern Hans-Ulrich Wehlers på svenska nyutkomna "Nationalsocialismen - från massrörelse till führervälde och utrotningskrig" (Daidalos, 2017).
Det är en mycket gedigen, forskningsbaserad bok.

Hur kunde Hitler ta makten och genomföra sin folkmordspolitik? Mycket kort menar Wehler att nederlaget i första världskriget och de efterföljande umbärandena gav upphov till en bitterhet och en revanschism hos det tyska folket, som blev grogrunden för nationalsocialisterna.

Hitler sågs som en befriare, en ny Bismarck, som skulle återupprätta Tysklands storhet. Hitlers unika "karismatiska auktoritet" i kombination med denna grogrund blev ödesdiger. Utan Hitler ingen Förintelse och inget krig för ökat Lebensraum.

Hitler och nationalsocialisterna hade ännu inte samlat en majoritet av väljarna när de tog makten. Men det folkliga stödet för den förda politiken ökade med Hitlers framgångar, ända fram till krigslyckans vändning i öster.

Det är en dyster läsning. Tiden är irreversibel och historien upprepar sig inte. Men historiska mönster finns. Idag finns det mycket som ger denna dystra läsning aktualitet.



söndag 17 september 2017

En stugsittare i Berlin

För en stugsittare som jag var det första berlinbesöket naturligtvis överväldigande. Berlin är en stor stad. Alla dessa hus, alla dessa breda, trädkantade gator, trafiken och myllret av människor, trängseln på tunnelbanan, det mångkulturella utbudet i butiker och restauranger och ansikten, ansikten - fler ansikten än jag ser på ett par år. (Man ska inte se på ansikten i en stor stad). Överhuvudtaget informationstätheten, oöverskådligheten.

Ändå kändes staden inte helt främmande. Brandenburger Tor, Checkpoint Charlie och resterna av muren fanns där, precis som jag läst och sett. Jag såg också staden delvis genom litteraturen. Det var här Johannes och Lämchen Pinneberg kämpade för sin överlevnad. Det var här makarna Quangel la ut sina handtextade lappar i sin modiga men utsiktslösa kamp mot nazismen. På var och varannan gata påminns man om nazismen och kriget.

Stolpersteine på Rosenthalerstrasse


Med mig från dagarna i Berlin har jag en rejäl förkylning. Så jag ägnar mig mest åt läsning, bland annat, återigen, Joseph Roth. Nu fortsättningen på "Radetzkymarschen", "Die Kapuzinergruft" i en engelsk översättning. Och Roths märkliga livsbana mellan de två världskrigen, från vänsterjournalist till konservativ nostalgiker (eller allt på en gång...) fick mig att börja läsa en bok som stått oläst i tjugo år, Eric Hobsbawms "Ytterligheternas tidsålder : det korta 1900-talet 1914-1991".

Hobsbawm liknar 1900-talet vid en sandwich. En Katastrofernas tidsålder från 1914 till andra världskrigets efterdyningar, följd av Guldåldern, runt 25 eller 30 år av "förbluffande ekonomisk tillväxt och social omvandling som förmodligen förändrade det mänskliga samhället mer i grunden än någon annan lika kort period" och så, från 70-talet Jordskredet, en ny period av sammanbrott, osäkerhet och kriser, en "oviss och problematisk men inte nödvändigtvis apokalyptisk framtid".

Inte "nödvändigtvis apokalyptisk". Nej, men, som Hobsbawm redan här 1994 skriver, "De krafter som har alstrats av den teknisk-vetenskapliga ekonomin är nu så starka att de kan föröda miljön, dvs de materiella grundvalarna för människans tillvaro."

Född i början av Guldåldern (och i rätt land) och efter att nu ha levt större delen av mitt liv under i global jämförelse extremt privilegierade förhållanden befarar jag att Jordskredet alltmer kommer att prägla min tillvaro.

Kulhål från slutstriden 1945 finns ännu kvar på Grosse Hamburger Strasse.


måndag 4 september 2017

Agnes Lidbeck: "Finna sig"

Jag har läst en nyutkommen svensk roman. Det händer inte så ofta.

Agnes Lidbecks roman "Finna sig" (Norstedts 2017) är nog den mest pessimistiska skildring av ett kvinnoliv som jag läst.

Huvudpersonen Anna lever ett svenskt medelklassliv i livsroller som maka, mor, älskarinna och till slut som vårdare av den cancersjuke älskaren. Och hon spelar dessa roller, på det sätt som normen föreskriver. Lidbecks ganska torra, sakliga skildring av Annas liv interfolieras av korta, ironiskt skruvade stycken som anger villkoren för den roll som är aktuell, de "regelverk [som] måste följas för att samhället ska fungera."

Hon lever i dessa roller, ständigt ängsligt betraktande sig själv utifrån; hur ser andra mig?, hur ser männen mig? Hon har inget liv utanför dessa roller. För att hon inte kan? För att hon inte vill?

I dessa roller kan hon skildras, men när älskaren till slut dör står hon där vid kistan, utanför rollerna.
"Vid begravningen rör hon sig runt kistan, den är en punkt att definieras mot. När även kistan har transporterats bort är hon utan konturer."
Det är en tragisk skildring. Jag hoppas innerligt att Anna inte finns.