fredag 27 maj 2016

Sorgesång över det som en gång var

Så har jag då lyckats slita mig från trädgårdsarbetet och läsa en bok i alla fall.
Dessutom en bok som fått mig att tänka en del. Det krävdes att rätt bok skulle dyka upp.
Här några anteckningar.

                                                                        *

Människan lämnade samlar- och jägarstadiet, blev bofast och började odla jorden, skaffade egendom. Det var då förfallet började, det var redan då det gick fel. Långsamt började civilisering och tekniska framsteg leda till vår undergång. Med industrialisering och kapitalism i accelererande takt.

Mer eller mindre uttalat är detta, tycks det, grundsynen i Helena Granströms dystert vackra bok ”Det som en gång var” (Natur & kultur, 2016), illustrerad med kongeniala svartvita foton av hotade naturmiljöer av Marcus Elmerstad.

Boken är till större delen en essäistisk text där Granström, med ett otal exempel och ett flitigt refererande till teknikhistoriker, ekologer och antropologer, visar på hur människan alltmer kommit att fjärma sig från den natur där hon är ett djur bland andra djur och hur hon genom, i vid mening, vetenskapliga och tekniska framsteg bedriver rovdrift och utarmar naturens resurser och samtidigt tror sig kunna med ytterligare vetenskapliga och tekniska framsteg lösa alla de problem som följer av denna rovdrift och utarmning.

Granström menar att detta är en ogrundad framstegsoptimism. En grandios mänsklig hybris. Och vi är inte på väg mot katastrofen - den är pågående och vi gör oss blinda för den. Hon använder begreppet ”shifting baseline syndrome”, som innebär att synen på vad som är normalt i en allt mer utarmad miljö hela tiden förändras. Det tillstånd som tidigare betraktats som katastrofalt, betraktas nu som normalt.

På så sätt står vi ut ännu en tid, utan att se sanningen i vitögat. Utan att kunna se sanningen i vitögat.
För att slippa leva våra liv i ruinerna av det som en gång var, gör vi dessa ruiner till våra nya palats.”
Invävt i de essäistiska partierna finns en berättelse om en ung kvinnas vandring i den svenska fjällvärlden. Hon tilltalas med författarens förnamn. Det tycks vara ett försök att hitta åtminstone rester av det liv som en gång var, i en ursprunglig natur. Men förgäves, vad hon finner är bara en ännu äldre kulturmark, ett landskap präglat av mänsklig exploatering.


Även de kognitiva aspekterna av en alltmer teknikdominerad värld tas upp. Håller människan själv på att införlivas, uppgå i den teknik hon skapat, inte minst kommunikationsteknologin? Granström skriver om en ny ”platslöshet”:
Känslan av närvaro kan vara förlagd någon helt annanstans än till den plats där vi kroppsligen befinner oss.” 
Konkret liv ersätts av abstraktioner, verklighet av symboler. Mänskliga möten, öga mot öga, med virtuella ”möten”. Mänskliga behov tillfredsställs av tekniska lösningar. Maskinell beröring.

Det är en djupt pessimistisk bok. Granström menar att allt redan är för sent, att det inte finns någon väg tillbaka till ett bättre samhälle med en mer förnuftig resursanvändning och ett sätt för människan att leva i samklang med naturen. Vi är alla delaktiga, det är vår kultur. Den präglar alla våra relationer. Vi för den vidare. Här finns en djup tragik:
Det jag vet är att det enda som är sorgligare än att förlora en djup och meningsbärande relation till sin omvärld, är att förlora vetskapen om att denna förlust ägt rum.”
I sitt ifrågasättande av det mesta i det moderna samhället, ger Granström alltså inga anvisningar på hur en förändring skulle kunna komma till stånd. Hela boken genomsyras av melankoli, av uppgivenhet. En reaktionär klagosång?

Ja, men det är mer än reaktionärt, eftersom det inte går att vrida klockan tillbaka, till det tillstånd som en gång var, det är mer en sorgesång, som Tobias Dahlkvist skriver i en recension i tidskriften Respons (nr 2, 2016), som fick mig att läsa boken. Dahlkvist önskar att Granström skulle ha tagit del av den filosofiska pessimistiska traditionen, för att inte hamna i ren nihilism.

Jag ska villigt erkänna att den här boken slår an en sträng hos mig. Mycket kan kanske avfärdas och karakteriseras som grumlig naturmystik. Men på en del punkter tangerar den mitt eget tänkande kring samhällsutvecklingen och i många enskildheter ger den mig nya insikter och och i mycket kan jag bara instämma, särskilt i kritiken av miljöproblematik och den konsumtionsdrivna kapitalismen.

"Hur kan vi acceptera att vi rör oss mot en oåterkallelig förstörelse av vår livsmiljö?"


fredag 13 maj 2016

Ett läsminne och en ny pausfågel

Jag kände mig tom och rastlös efter att ha arbetat mig trött i trädgården. Jag satte mig i en trädgårdsstol. Jag befann mig i paradiset, omgiven av grönska, sommarvärme och fågelsång. Ändå denna tomhet. Eller denna svårighet att uppbåda sammanhängande tankar. Och rastlösheten.

Ett läsminne dök upp. Så med en kraftansträngning reste jag mig och hämtade Jenny Diskis "On trying to keep still" från hyllan.

Inom ramen för ett någorlunda normalt socialt liv söker jag så ofta jag kan upp ensamheten. Jag har ett starkt behov av ensamhet. En privilegierad form av ensamhet, den självvalda.

 Diski skriver  om ensamhet i "On trying to keep still":
"Much worse, more alarming than anything else, there is also in solitude emptiness: a mind devoid of thoughts, or rushing away from them, which is more shocking than outside interruption. No peaceful blankness, but a mad, skittering nothingness. The perfect image of aloneness collapses into trivia and pointlessness. Boredom, perhaps, but I don't think so. It is more like a flat refusal to think."
Just så. Det är snart tio år sedan jag läste detta, men det fanns där i minnet.

För övrigt ännu en pausfågel, en buskskvätta som satt i hallonsnåret nere vid gamla bron.

lördag 7 maj 2016

Dags för en pausfågel

Jag vistas mest utomhus nu, i allt det gröna. Läsandet ligger i träda. Så det är nog dags för en pausfågel. I bokskogen vid Öströö i går satt denna taltrast högst upp i en gran och sjöng vackert för oss i den ljuvligt stilla kvällen. 


tisdag 3 maj 2016

Leopardi. Illusioner.

Jag kommer (kanske) att efter hand lägga ut citat här från min läsning av "Zibaldone". Med eller utan kommentarer. Människans förmåga att leva, eller överleva, genom illusioner är ett tema som är centralt för Leopardi. Och det är inte underligt att Nietzsche gillade Leopardi.

"I consider illusions to be in a certain sense real, since they are essential ingredients in the system of human nature, and given by nature to all men, so that it is not right to scorn them as being the dreams of a single man, but better to regard them as a real part of man and willed by nature, without which our life would be the most miserable and barbarous thing, etc. Hence they are necessary and form a substantial part of the composition and order of things."


Giacomo Leopardi: "Zibaldone". Edited by Micahel Caesar and Franco D'Intino. New York: Farrar, Strauss and Giroux, 2013.( Z51). sid. 58.

fredag 29 april 2016

Det oväntade mötet mellan en bibel och Leopardis Zibaldone på ett soffbord

"Det oväntade mötet mellan en bibel och Leopardis Zibaldone på ett soffbord" - äntligen får jag använda denna rubrik!


I vänster ringhörna Bibeln eller Den heliga skrift innehållande Gamla och Nya testamentets böcker - enligt Kongl. bibelkommissionens översättning. Stockholm: Frölén & Comp., 1899.
xxiv, x, 1106, 348, 158 s. och 4,2 kg.

Och i den högra Giacomo Leopardi: Zibaldone. Edited by Michael Caesar and Franco D'Intino. Translated from the Italian by Kathleen Baldwin... New York: Farrar, Strauss and Giroux, 2013.
ixxxvi, 2502 s. och 1,6 kg.

En volym fylld av illusioner och en totalt illusionslös.
Det är oväntat kanske, men inte en slump, att dessa båda tungviktare möts på mitt soffbord.

Bibeln tillhörde min djupt troende farfar, en småbrukare från mellersta Halland som dog samma år som och innan jag föddes. Och som min far och hans syskon nu är döda så finns den hos mig. Jag tog fram den nu, när jag (som så många pensionärer; är det en naturlag?) sysslar lite med släkthistoria.

Och sedan har jag nu, sent omsider, bestämt mig för att börja läsa Giacomo Leopardis väldiga "dagbok", Zibaldone, som jag köpte redan 2013 när denna engelska översättning kom ut, men som hittills bara tålmodigt fått vänta i hyllan. Det är inget verk som man läser från pärm till pärm och det av flera skäl. Inte minst för att det alltså rör sig om 2500 sidor med liten text på bibeltunt papper. Och innehållet spänner över vida fält av vetande. Det blir en selektiv läsning. En läsning lika
chronschoughsk och amatöristisk som all min läsning.

Oavsett om man väljer att kalla honom pessimist eller nihilist så är för mig Leopardis kompromisslösa materialism och knivskarpa syn på människans villkor i ett universum som inte finns till för människans skull en källa till paradoxal upprymdhet.

Som någon kanske uppmärksammat är Leopardi sedan några år en återkommande läsning för mig. Sök på Leopardi i bloggens sökruta! Senast skrev jag om Moraliska småskrifter", som nyligen kom i svensk översättning.

fredag 15 april 2016

"Också jag har varit Alfred Vestlund..."

Jag har alltid haft ett på gränsen till det neurotiska kontrollerat läsande. Detta för att tiden till läsning var så knapp. Mycket av läsningen har blivit till projekt. När jag hittat ett väsentligt författarskap ska jag läsa "allt". Dessutom har det olycksaliga påfundet med en blogg lett till ett slags redovisningstvång. Inför vem? Tala om utvecklat överjag...

När jag blev pensionär trodde jag att den ökade tiden till läsning skulle gör mitt läsande mer lössläppt, mer spontant och framför allt mer omfattande. Lite mer omfattande, ja, men redan har jag stött på en ny gräns, om än lite längre bort. Och det gamla överjaget, den jäveln, han finns kvar...

Nå, lite mer spontanläsande har det blivit.

Som härom dagen, då ännu en fin medlemsbok från Gunnar Ekelöf-sällskapet damp ner i brevlådan: "Också jag har varit Alfred Vestlund - intervjuer och enkätsvar med och av Gunnar Ekelöf" (Daniel Möller (red), Magnus Halldin (inledning). Gunnar Ekelöf-sällskapet, 2016)

Det är en sammanställning av nära nog samtliga intervjuer och enkätsvar, det tidigaste från norska Dagbladet 1932 och det sista ett uttalande för Sveriges Radio 1967 med anledning med utgivningen av André Malraux "Antimémoires", som lästes upp av Bengt Ekeroth på grund av Ekelöfs sjukdom, knappt fem månader före hans död.

Avslöjandet i bokens titel kommer från en intervju  i Svenska Dagbladet 1952 med anledning av att Ekelöf fått Frödingstipendiet, där han säger att även han publicerat sig i Grönköpings Veckoblad under signaturen A:lfr-d V:stl-nd.  Det vore intressant att veta när och med vad! Någon som vet?

Här finns kåserande hemma-hos-reportage i veckotidningar som Idun och Vecko-Journalen, intervjuer i dagstidningar, enkätsvar och intervjuer i litterära tidskrifter, utskrifter av radiointervjuer, med mera.

Inget sensationellt nytt för den som litet intresserat sig för Ekelöf och kanske läst den av Ingrid Ekelöf utgivna "En självbiografi - efterlämnade brev och anteckningar" från 1971 och Carl Olov Sommars gedigna "Gunnar Ekelöf - en biografi" från 1989. Men ändå intressant.


Påfallande är Ekelöfs tillbakadragenhet, hans ovilja att vika ut sig och sitt privatliv (föreställ er Ekelöf poserande på färgbilder i DN Kulturs flersidiga utvikningar av dagens kändisförfattare...).

Det var tydligen vanligt med utskickade enkäter och Ekelöf svarar pliktskyldigt, ibland inte utan glimten i ögat, som på BLM:s fråga 1953, "Vilken diktad gestalt skulle Ni helst vilja träffa?", då Ekelöf svarar: Humpty Dumpty.
"Dels tycker jag om tyst folk som inte likt kreti och pleti hela tiden diskuterar och resonerar om Vitalismen eller Myten om Sisyfos eller Gud vet vad utan att göra någonting, dels skulle jag då kunna hålla i honom och hindra honom från att falla, vilket jag tycker är synd att han skall göra år efter år.
Dagens Nyheter frågade 1966 en rad författare vad de läser just nu.
Ekelöf svarar att när man kommit upp i åren så intresserar höstens bokflod mindre. Man märker, eller har fått mer tid att märka, hur mycket man inte läst, inte hunnit med att läsa.
"Därför vänder jag mig åter till klassikerna, och inte bara de guldkantade utan också de silver- eller bronskantade, ja, gärna de halvt eller helt anonyma av vilka det bara finns papperslappar kvar som inte skulle räcka till att rulla en cigarett med."
Jag kan bara hålla med.

För övrigt kan jag rekommendera ett medlemskap i Gunnar Ekelöf-sällskapet.



måndag 11 april 2016

Om(läsning): Lars Gustafssons "En biodlares död"

April och våren håller oss på halster, om man nu kan uttrycka det så. Men gräset växer och stararna är här och sädesärlan. I lördags gick vi runt på Årnäs naturreservat i den kyliga vinden från havet. Ejder. Massor av vitkindade gäss. Lärkor som flög upp mot den blå himlen.

Jag har gjort en långsam omläsning av Lars Gustafssons "En biodlares död", utgiven 1978.
För vilken gång i ordningen vet jag inte, men den inte bara kan utan bör läsas om, och jag vill nog utnämna den till en av Gustafssons främsta romaner.

Om hela romansviten ”Sprickorna i muren” är ett slags sorgearbete, så är denna den avslutande delen den som bearbetar den djupaste sorgen av alla. Här finns mycket litet av den lätta tonen, av den fabulerande uppsluppenheten i de tidigare romanerna. Snarare ett vemod, men ett vemod helt utan sentimentalitet.

Och om de tidigare delarna i sviten haft mer av en samhällelig, politiskt bredd i ambitionen att, som LG själv uttryckt det, försöka
hävda och formulera en individuell frihet och ett individuellt perspektiv i en period präglad av offentligt hyckleri, fräck maktmoral och den hemliga sektorns växande dominans över det demokratiska rättssamhället
som lett till ”ett tillstånd där begreppen förefaller upplösas och bli undanglidande”, så koncentreras skildringen i ”En biodlares död” till en enda människa, utgörs nu av en enda människas röst.

Man ser ofta att romanen i ämnesbibliografier klassificeras som en skönlitterär skildring av cancersjukdom. Vilket naturligtvis är korrekt. Men det som är romanens ”ämne” är något annat.

På de inledande sidorna tar berättaren, Lars Gustafsson på utflykt i den texanska öknen, avsked av läsaren. Det som följer är förre folkskolläraren i Väster Våla, Lars Lennart Westins, efterlämnade anteckningar. Liksom huvudpersonerna i de tidigare romanerna heter han också Lars och delar födelsedata med författaren. Men det är allt. Lars Gustafsson är formellt inte närvarande i romanen, som i ”Herr Gustafsson själv”.

Händelseförloppet, det yttre, är lätt att snabbrelatera: Westin insjuknar i cancer, får ett besked från röntgen som han av någon anledning väljer att inte öppna, sjukdomen förvärras, han avlider.

Det är vårvintern 1975 och Westin lever ensam i ett torp i Västmanland, förtidspensionär, med trädgårdsland, hund och bikupor. Under hösten har han drabbats av en smärta som han tror kan vara ett ryggskott. Men smärtan återkommer och förvärras. Han utreds och röntgas och väntar på resultatet. När brevet kommer väljer han alltså att inte öppna det.
När brevet från Regionsjukhuset äntligen kom lade jag det helt enkelt åt sidan och tog en promenad. Jag kände mig alldeles lugn och jag tittade mycket omsorgsfullt på alla nakna lövträd efter vägen. Jag är oerhört förtjust i sådana där nakna grenverk mot en blyfärgad himmel. De är som ett slags bokstäver i ett främmande språk som försöker säga någonting.”
Mellan de allt starkare smärtattackerna lever han sitt ensliga liv, promenerar med hunden, iakttar landskapets skiftningar, naturens förändringar.
Bra eller dåligt, ensligt eller fint, det är mitt egentliga liv.”
Han pendlar mellan hopp under de smärtfria perioderna och insikten om sin kommande död när smärtan sätter in.
Och varje morgon är jag lika rädd att de där smärtorna skall komma tillbaka. Hela vintern led jag av smärtor. Nu lider jag precis lika mycket av rädsla för smärtan."

Jag läser romanen som en berättelse om en människas uppgörelse med sitt liv, där det är cancersmärtan som ställer allt på sin spets. Det är först nu, drabbad denna allt mer outhärdliga smärta, som Westin känner sig verklig. Smärtan bränner bort allt oväsentligt, den är ”en form av sanning

Westin ser tillbaka på det liv han har levt och det liv han inte har levt, det han kunde ha levat.
Smärtan väcker upp minnen. Den smärta som leder till döden och som paradoxalt nog gör att han känner sig levande i sin kropp, okluven, äntligen närvarande.
Smärtan dramatiserade det faktum att jag har en kropp, nej att jag ä r en kropp…
Sorgen över hur detta liv blev, över att kanske aldrig nått fram till en annan människa - hans äktenskaps stumhet, den tysta överenskommelsen om att inte se varandra, inte se den ursprungliga smärtan:
Det var förbjudet att se varandra. Jag menar verkligen se varandra.” 
När Westin inleder att förhållande med en annan kvinna och berättar om det för sin hustru, vill hon bjuda hem henne. Och kvinnorna finner varandra. Han ställs utanför, känner sig lurad. De båda kvinnorna förvandlar honom till ”något oansvarigt, ett barn som man inte kunde räkna så noga med.”
Problemet med de där kvinnorna var att de kände att jag ville alldeles för litet. Kvinnorna är beredda till allt om de känner att man vill det.” 
Jag har velat alldeles för litet. Hela mitt liv. Människor har aldrig haft en känsla av att jag har haft något ärende till dem. De tre senaste månaderna har gjort mig verklig. Det är hemskt.” 
Westins anteckningar handlar ofta om språket, om det språk han levt i, det han kallar "medelklassens ängsliga språk", det som döljer verkligheten, det som gör att han aldrig riktigt når fram till andra människor, det språk som nu rämnar.

Men varför öppnar han då inte brevet med beskedet från röntgen? För att han aldrig förlorat allt hopp? För att han vägrar att förlora allt hopp?
"Om jag öppnade det, tänkte jag, hur kommer det att förändra mig? Om det står att jag bara har några månader kvar att leva, kommer jag att bli alldeles paralyserad då? Förlamad?"
"Om det där brevet innehåller min död, så vägrar jag det. Med döden ska man inte inlåta sig."
Romanen ger inget svar, som jag läser den.
De sista anteckningarna ställer frågan om gud. Westin skriver att det vanliga kätteriet förnekar att det finns en gud som skapar oss.
"Ett mycket intressantare kätteri är att tänka sig möjligheten att en gud har skapat oss och sedan säga att det inte finns något som helst skäl för oss att vara imponerade av det. Än mindre tacksamma. Finns det en gud är det vår uppgift att säga nej."
Här tonar romanen ut i teologin, en terräng som jag inte kan orientera i.

Men jag är säker på att jag kommer att läsa om boken om några år. Med nya ögon.