Sebastiano Timpanaro: "On materialism" (med kompletterande ändringar)

Det var läsningen av Nina Björks avhandling "Fria själar" som fick mig att börja läsa Sebastiano Timpanaros "On materialism". När jag nu läser Björks inledning till avhandlingen igen, så inser jag att jag bara borde hänvisa till hennes utmärkta, om än korta, framställning av Timpanaros idéer där.

Några rader här, i alla fall.
Jag har ännu inte avslutat boken, men kan ändå säga att "On materialism" är en mycket intressant samling essäer.
Om jag förstår Timpanaro rätt så menar han att den moderna vetenskapen efter upplysningen förlett oss att tro att verkligheten egentligen finns i teoriernas och de vetenskapliga experimentens sfär, att vi lämnat människan som en del av naturen bakom oss.
Och i samhällsvetenskaperna, inklusive marxismen, ses människan som en samhällsvarelse och endast en samhällsvarelse.
Människans villkor ses som bestämda av sociala och ekonomiska faktorer och de grundläggande biologiska sammanhangen förbises.
Det mänskliga livet utspelas utan tvivel i ett över tiden alltmer sofistikerat socialt och ekonomiskt sammanhang - men grundläggande biologi styr mer än man anar.

Och på längre sikt är utgången given. För individen: döden ; för mänskligheten: om inte nästa istid så solsystemets utslocknande.

"The results of scientific research tells us that man occupies a marginal position in universe; that for a very long time life did not exist on earth, and that its origin depended on very special conditions..."

Timpanaro efterlyser en världsåskådning som förmedlar insikten om människans plats som biologisk varelse i naturen.
Tänkandet, teoretiserandet, etc har fått människan att tro att allt det där krasst materialistiska (fysisk sårbarhet, sjukdom, död) på något sätt kan bortses ifrån, eller (i marxismen) kommer att övervinnas när vi går in i kommunismens lyckorike.

Essäerna skrevs under sjuttiotalet, som polemik mot vad Timpanaro såg som olika marxistiska riktningars misstag att tro att människan endast och enbart är en social varelse och att kampen uteslutande är social och ekonomisk. Att man glömt den biologiska materialismen. Timpanaro framhåller Engels som den som trots allt vidhöll detta perspektiv.

Men vad har denna världsåskådning, detta sätt att se på saken, för konsekvenser? Är den bara en grogrund för en bottenlös pessimism? Det är en intressant fråga...

Ett svar kanske är att vi måste sträva efter att skapa samhälleliga förhållanden som mer ser till denna skörhet hos människan - och till det ohållbara i att tro att vi kan hantera miljön i vid mening hur som helst.
Ett slags ödmjuk mänsklig och miljömedveten etik - mot kapitalismens ohållbara konsumism och exploatering av miljö och människor.
Jag tror det är så Björk läser Timpanaro, när hon ifrågasätter om vi verkligen är "fria själar". Kanske kan man säga att hon varnar för den hybris som styr samhällsutvecklingen.
Och vill hitta en ny grund för solidaritet och jämlikhet, mellan människor och mellan könen.