torsdag 31 december 2009

Gott nytt år

I betesmarken ligger två brostenar över ett öppet dike. Gräset är frostigt, stenarna har ett tunt lager snö. Den här vägen går jag ofta. Det är en bra plats för eftertanke. Marken är stenbunden, förmodligen aldrig odlad. Här finns vildapel och björnbärssnår.

Stenarna ligger alltid kvar på sina platser. Gräs och örter växer upp, betas och vissnar, växer upp igen. Stenarna talar om en långsammare tid, en tid där våra år är knappt märkbara ögonblick. Det finns något trösterikt i att lyssna till stenarna.


Gott nytt år önskar jag denna bloggs läsare!

onsdag 30 december 2009

Vandring, läsning

Vi trotsar kylan och en begynnande förkylning, drar ner den karelska fiskarmössan över öronen och hittar nya vandringsvägar. Solen står lågt. Det frasar i frostgräset under fötterna. Här rinner Tvååkersån ut i Strömma damm. Vi skrämmer upp tjugo gräsänder.

Ekelundläsningen fortsätter.

"De rikedomar hvilka vid konsts, vid lyra-slags beröring öppna sig för syn och sinne, den af smärta och vällust blandade beundran som i dessa ögonblick (ögonblick af härskande och öppenhet) fyller själen, allt detta säger mig om lifvets korthet mer än allt annat är i stånd att säga. Ty de stunder jag varit fri, öppen, ren nog att fullt andas och hafva mitt lif i en sådan värld, till huru många dagar skulle de väl blifva om de sammanräknades! Och endast sådana dagar har jag vetat hvad lefva är."

tisdag 29 december 2009

Hjärtdjur

Herta Müllers "Hjärtdjur" handlar om fyra studenter i 1980-talets Rumänien under Ceaucescus diktatur, Edgar, Kurt, Georg och kvinnan "jag" som berättar. I vilken grad Herta Müller skriver strikt självbiografiskt vet jag inte. Men vad jag kan förstå ligger det mycket nära.


De tillhör den tysktalande schwabiska minoriteten. De träffas, blir vänner, läser insmugglad förbjuden litteratur, diskuterar och skriver dikter, men fotograferar också fångtransporter och dokumenterar dödade under flyktförsök.

De och deras familjer trakasseras och förföljs, de tvingas utveckla hemliga koder i sin korrespondens, de tar för vana att lägga hårstrån i brev för att se om de öppnats.


Lola är rumskamrat på studenthemmet med berättaren, hon studerar ryska, för att komma ifrån fattigdomen. Man får bilden av en människa som till varje pris vill vara till lags. Till slut hänger hon sig - eller hängs - i sitt klädskåp.


"Två dagar senare uteslöts den hängda Lola ur partiet och skrevs ut från högskolan klockan fyra på eftermiddagen i den stora aulan. Ett hundratal människor var närvarande.

Någon stod i talarstolen och sade: Hon har lurat oss alla, hon förtjänar inte att vara studentska i vårt land och medlem i vårt parti. Alla applåderade. […]

Eftersom alla var nära att gråta, applåderade de för länge. Ingen vågade vara den som slutade först. Alla tittade på de andras händer när de applåderade. Några hade slutat men blev rädda och började applådera igen." […]

"Man röstade om Lola skulle uteslutas ur partiet och skrivas ut från högskolan.

Gymnastikläraren var först med att räcka upp handen. Och alla händer flög upp efter honom. Var och en tittade på den andres uppsträckta arm när han sträckte upp sin egen. Om inte den egna armen var lika högt uppe i luften som den andres, var det många som sträckte ytterligare en smula på armbågen. De höll upp sina händer i luften, tills fingrarna tröttnade och ramlade framåt, och armbågarna blev tunga och drog nedåt. De tittade sig omkring, och när ingen sänkte sin arm, rätade de ut fingrarna och lyfte på armbågarna igen." […]

"…gymnastikläraren lade sin hand på talarstolen och sade: Vi behöver inte räkna, självklart är alla för."


Berättaren ser också sig egen skuld, sitt eget medlöperi:


"Till niohundranittionio räknade jag. Då brände mina fotsulor, jag satte mig på en bänk, drog in tårna och lutade ryggen mot ryggstödet. Jag lade pekfingret på min kind och räknade mig med. Tusen, sa jag till mig själv och svalde talet."


De fyra går olika öden till mötes i ett osäkert yrkesliv efter sina examina. Jag ska inte avslöja vad som händer dem. Jag önskar att många läser den här boken.


Müller skriver om vad förtrycket i ett totalitärt samhälle gör med människor, hur det deformerar och gröper ur och perverterar och hur ett utbyggt övervaknings- och angiverisystem skapar människor som anpassar sig eller blir medlöpare.


Samhälle och politik är högst påtagligt närvarande, men det är genom det egenartade, poetiska och symbolfyllda språket som den totalitära "mentaliteten" synliggörs, den som ytterst gör förtrycket möjligt, gör det normalt, får det att fortleva, gör det till ett ont arv.


Ceaucescus diktatur föll. Men detta är en bok som kommer att vara aktuell så länge det finns totalitära samhällen. Det är den bästa bok jag läst under året.




söndag 27 december 2009

Sandgärdet, vinter

Jag har läst Herta Müllers "Hjärtdjur". Jag tänker på vad jag ska skriva om boken, men hittar inte rätt ord och formuleringar. Den liknar inte något jag läst tidigare. Jag återkommer...

tisdag 22 december 2009

Att tänka på i jul

"Tlöns metafysiker söker inte sanningen, inte ens det sannolika: de söker det häpnadsväckande. De anser att metafysiken är en gren av den fantastiska litteraturen. De vet att ett system bara är inordnandet av universums alla aspekter under någon, godtyckligt vilken, av dessa aspekter. Till och med uttrycket 'alla aspekter' är förkastligt, eftersom det förutsätter det omöjliga: att lägga det innevarande ögonblicket till de tidigare. [ ... ] En av lärorna på Tlön går så långt att den förnekar tiden: den tänker sig att nuet är oändligt, att framtiden inte är verklig annat än som en förväntan i nuet, att det förflutna inte är verkligt annat än som ett minne i nuet. En annan lära menar att all tid redan har förflutit och att vårt liv blott är en återspegling eller ett minne - utan tvivel förvrängt och stympat - av ett oåterkalleligt förlopp."

Jorge Luis Borges: Tlön, Uqbar, Orbis Tertius, i: Trädgården med gångar som förgrenar sig, i: Fiktioner, Bonniers 2007.

söndag 20 december 2009

En sträng lärare


Volymen från Ellerströms förlag med Vilhelm Ekelunds "Lefnadsstämning" och "Väst-östligt" är behändig, lätt att bära med sig, att läsa i då och då. Knappast lämpad att sträckläsa. Aforismerna är så tätt packade med innehåll, med sådan verkningsgrad, att det i själva verket är omöjligt att hasta fram.
Och Ekelund är en sträng lärare, det står klart redan på första sidan.

"Man kunde väl tänka sig en människa vid något så när hvad man kallar erfaren ålder - blir en människa någonsin erfaren? - söka utskilja, utvälja ur sin erfarenhet det tanke- och sinnestillstånd som hon befunnit vara hennes bästa och djupast passande: beslutande så att om möjligt förvara och försvara dess bild i sitt lifs lägen. Ja, ett sådant utväljande, en sådan kritik -"kritik" betyder ju val - måste kanske försiggå i hvar människas lif som vill blifva bestående som människa. Kanske ha de lättare, hvilka ej som författaren och tänkaren lätt komma att göra sig själfva till föremål för alltför ihärdig observation. Men författaren, om han för egen del misslyckas aldrig så mycket, kunde gifva andra anledning att lyckas! Detta kunde man då hålla honom räkning för, billigtvis."

lördag 19 december 2009

Karta för Hedda

Vi parkerade vid S i Starta här, just innan man kommer fram till Ängens gård. Sen gick vi in på Hallandsleden, som är bra markerad. Sen ner norr om Grytsjön och Rörsjön (ovanför Rörsjön ligger funkishuset). Vi stötte på skogsvägen som går söderut från Dikarens och höll sen till vänster hela tiden och efter Karlsvik är det bara att följa skogsväg ner till Skärbäck. En bit in i betesmarken går en ny skogsväg upp till Lillsjön, markerad med stolpar, rundar Lillsjön och så stöter man på en bra väg rakt ner mot Angkärr. Sen är det bara att följa bilvägen till utgångspunkten.

Kallt

I morse var det nio minusgrader. På västkusten är det kallt, mycket kallt. Men det blåser inte, vilket gör att vi kan hålla 1800-talshuset varmt. Med en viss ansträngning.

Vedhantering och eldning är en ansträngning som jag gärna ägnar mig åt. Det för mig något närmare det djupt mänskliga som ligger i att anstränga sig för att tillfredsställa det urgamla behovet av att hålla sig varm.

Vi här i den rika enklaven av världen har i många avseenden avlägsnat oss från fysiska ansträngningar för att tillfredsställa grundläggande behov. Jag är inte säker på att det är så bra alltid. Världen för oss symbolanalytiker blir abstrakt, virtuell. Vi vinner bekvämlighet, men förlorar också något.
Jag stod i den låga eftermiddagssolen och betraktade vedstaplarna. Det kändes... bra.


torsdag 17 december 2009

Vilhelm Ekelund

Jag har aldrig läst Vilhelm Ekelund, bara nosat några gånger.

Nu kom ett bokpaket (till vissa kommer tomten tidigt...) och med isvindarna vinande i mörkret utanför fönstret satte jag mig och började läsa i den vackra gröna volymen med "Lefnadsstämning" och "Väst-östligt" från Ellerströms förlag.
Jag förstod genast att det är dags att läsa Ekelund.


"Den som endast vill läsa det bästa kan nöja sig med få böcker. Icke som om det ej funnes många goda böcker - det finnes otaliga -; men de goda böckerna säga alla, i grund sedt, detsamma. Den som vill läsa medelmåttiga böcker måste läsa många böcker; ty det medelmåttiga varierar oändligt."

måndag 14 december 2009

Borges

Kanske är det symtomatiskt, att jag börjar läsa Jorge Luis Borges "Fiktioner". Tillvaron tycks något osammanhängande och labyrintisk sen en tid. Lite av sammanhang, mycket av förbiflimrande ögonblick. En del av dem gåtfulla. Isolerade som kvardröjande bilder. Det matt silvriga stråket av ljus över havet från en svag sol. Ansikten, röster, repliker i samtal. En tillvaro av fragment mer än helhet.

Borges skriver just om våra fåfänga försök att fånga, systematisera och i grunden förstå verkligheten. Borges skriver om böcker, om fiktion. Det är fiktion om fiktion. Om böckernas magi. Om boken som värld och världen som bok. Jag går gärna vilse i hans labyrinter.

Samtidigt som jag är betänksam. Borges är, som Gabriella Håkansson skriver i förordet till den pocketvolym från 2007 som jag läser, "en författare för alla dem som sysslar med böcker och skrift överhuvudtaget. Han är… : översättarnas, kritikernas, akademikernas och bibliotekariernas författare … skriftställarnas, skönskrivarnas, redaktörernas, och korrekturläsarnas författare … Borges flirtar med antikvariatsgängare, katalogfetischister, kartälskare, typografer och bokmånglare i största allmänhet … han lägger sin skyddande hand över alla byrålådspoeter, privatägda och dagdrömmande eskapismer … Borges är kort och gott de närsynta bokälskarnas och dammiga bokmalarnas alldeles egna skyddshelgon."

Jag är rädd att jag tillhör några av dessa kategorier...

lördag 12 december 2009

Till vilket pris?

I morse gick solen upp. Jag är inte riktigt säker på att den har gjort det på ett tag. Minusgrader. Och några tunna moln var liksom målade med en suddig pensel på himlens duk.

Jag skriver sällan om ekonomi och politik här. Det beror inte på att jag inte är medveten om dessa faktorers avgörande betydelse för våra liv. Kanske är det för att inte ytterligare öka på min naturliga dysterhet?

I en intressant artikel i DN 11 december om det ojämlika utbytet mellan den rika västvärlden och de råvaruproducerande länderna i tredje världen skriver Andreas Malm om

"några av västvärldens mest omhuldade myter. Som att våra ekonomier blir mindre materiella. Vi påstås ha gått in i informationsåldern, i tjänstesamhällen, i en tid då virtuella flöden bär oss tyngdlöst genom livet. I själva verket är det tvärtom. Mer kaffe, mer bomull, mer nickel och olja utvinns än någonsin förr, forslas till centrum och göder det välstånd som förefaller ideellt. Konsumenter i centrum ser bara inte den materiella basen för sitt liv, den befinner sig tusentals sjömil bort.

Omvänt betyder det att länder med stor resursförbrukning har få lokala miljöproblem. Luften på en gata i Lund kan vara ljuvligt ren, inget avfall samlas på hög, parkerna är idealiskt skötta. Men staden vilar, liksom centrum i stort, på ett inflöde av resurser. Ordningen i centrum beror kort sagt på kaoset i periferins sociala och ekologiska system."

Jag är inte ekonom nog att döma om halten i den forskning Malm refererar. Men jag ser med andra ögon på min nya MacBook Pro, på dess chassi, utfräst i ett enda stycke glänsande aluminium. Till vilket pris?

fredag 11 december 2009

Herta Müller

Jag ser ytterst sällan på TV. Men i onsdags såg jag ett fascinerande program om Herta Müller. En del av julledigheten kommer jag att ägna åt hennes böcker. Och igår såg och lyssnade jag till hennes lysande tacktal på Nobelfesten. Det var klarspråk, med namns nämnande, om diktaturer och halvdemokratier.

Och man kan läsa den här.

söndag 6 december 2009

...en helt anspråkslös kust utan några märkvärdigheter...

En vandring idag på förmiddagen längs Apelvikens bukt till strandbetena vid Rödskär i ett blåsigt och gråmulet väder, visserligen inbegripen i ett så gott som oavbrutet, intressant samtal, fyllde ytterligare på min upplevelse av hallandskusten som en magisk plats på jorden.

Hemma tog jag fram Carl Fries bastanta volym "Svensk kust - några naturbilder" (1944) och letade upp följande citat, som handlar om ett stycke kust något mer söderöver. Det är en text som Fries senare återanvände, med moderniserad stavning, i "Den svenska södern" (1963).
Jag tycker om det lätt ålderdomliga språket. Det har både en högtidlighet, men också en sinnlig konkretion.

Jag har ingen bildillustration. Språket räcker till.
Mycket har naturligtvis förändrats sedan fyrtiotalet, men kustkänslan, omöjlig att beskriva, finns kvar.

"Längre söderut dela sig bergen, dra sig tillbaka och låta strandängarna vidgas till gröna lågländer med kreatur på bete och vipor och rödbenor som skria över tuvorna. Slätten möter havet i en helt anspråkslös kust utan några märkvärdigheter, förbisedd av de många sommargästerna, fri, ödslig och sig själv nog.
Jag minns ett sådant stycke kust utanför den stora slätten vid Morup norr om Falkenberg. Från landsvägen gå smala markvägar utåt väster. Till höger och vänster, långt ute, ligga bondgårdarna, fyrbyggda, trygga, med branta halmtak som på Skåneslätten. Men längorna äro byggda av trä och rödfärgade - det är Skåne och Uppsverige som mötas i denna bebyggelse. Formen är skånsk, materialet uppsvenskt.
I vinden över denna slätt, i luftens fuktiga svep känner man havet, och utanför jordarna, långt i väster löper en tenngrå vattenhorisont.
[ ... ]
Allt är rent, renspolat, genomblåst härute. Man förnimmer en lättnad i kropp och själ, en kustkänsla, som är omöjlig att beskriva. Skärgården ger aldrig denna kustkänsla på samma sätt som den öppna stranden, den gräns där jorden, vårt eget element, tar slut och ett annat begynner som är vatten, hav, ovisshet."

fredag 4 december 2009

Zenos bekännelser


Italo Svevos "Zenos bekännelser" är nog en av de roligaste böcker jag läst. Dess humor är underbar. Och som i all verklig humor bottnar dess komik i livets mörkare sidor.
Zeno Cosini söker hjälp hos en psykoanalytiker för att kunna sluta röka. Denne ber Zeno skriva ner en historisk analys av sitt rökbegär. Dessa anteckningar, som växer ut till en hel självbiografi, publiceras sedan av psykoanalytikern, som hämnd för att Zeno avbrutit behandlingen och för att få honom att återuppta den.

Platsen är Trieste, tiden är förra sekelskiftet, fram till första världskrigets utbrott.
Zenos far är en framgångrik affärsman. När han dör överlåts förvaltningen av affärerna till en trotjänare, Zeno tilltros inte förmågan att sköta dem. Han umgås i en rik familj med tre döttrar, bestämmer sig för att fria till den vackraste av dem, han avspisas, friar till den näst vackraste, avspisas, och gifter sig med den fulaste. Äktenskapet är inte olyckligt. Men Zeno är notoriskt otrogen.
Zenos anteckningar, som utgör boken, ger en oförblommerad bild av Zeno som totalt självcentrerad, svekfull, avundsjuk, impulsiv, självömkande och ständigt sysselsatt med att urskulda sig och finna ädla motiv för sitt handlande.
Han är hypokondriker, besatt av sin hälsa, eller rättare sin bristande hälsa.

"Hälsan analyserar inte sig själv, inte heller ser den sig i spegeln. Det är bara vi sjuka, som vet något om oss själva."
"Och jag gick triumferande min väg, övertygad om att jag led av diabetes."

Han känner skräck för tidens gång och åldrandet. Under bröllopsresan till Venedig luftar han sin oro.

"När dödsfruktan ansatte mig, vände jag mig till Augusta för att få tröst av henne, som när ett barn gjort sig illa i handen och sträcker den mot mamman att kyssa. Hon fann alltid nya ord att trösta mig med. Under bröllopsresan lovade hon mig ytterligare trettio års ungdom, och idag lovar hon mig lika mycket. Jag visste däremot redan att bröllopsresans underbara veckor märkbart hade fört mig närmare dödskampens fasa. Augusta kunde säga vad hon ville, räkneoperationen var snart gjord: för varje vecka kom jag döden en vecka närmare."

Det går ändå bra för Zeno. Han försöker hjälpa sin svåger i dennes affärer. De misslyckas båda två, men räddas av familjeförmögenheterna. Och de gånger han lyckas med något är det som när pilkastaren träffar mitt i prick, men inte på sin egen tavla utan på den bredvid.

I det sista kapitlet, som heter "Psykoanalys", har kriget kommit till Trieste. Zeno har skickat familjen i säkerhet till Italien. Hans psykoanalytiker befinner sig i Schweiz. Kapitlet är en uppgörelse med hela den psykoanalytiska idén.

"Men nu när jag vet allt, det vill säga att det bara rör sig om en idiotisk illusion, ett listigt knep som måhända fängslar gamla hysteriska fruntimmer, hur skall jag då kunna stå ut i sällskap med denne löjlige figur med en blick som han inbillar sig är forskande, och en inbilskhet som tillåter honom att hänföra alla fenomen här i världen till hans stora teori!"

Han säger om anteckningarna, om manuskriptet:

"Jag skulle kunna skriva om det med verklig klarsynthet nu, ty hur skulle jag kunna förstå mitt liv, när jag inte kände till det här sista skedet? Kanske har jag levat så många år endast för att förbereda mig för detta."

Zeno känner sig frisk, trots krämpor.
"Det är som om jag först nu definitivt frigjort mig från min hälsa och min sjukdom."
För den enskilda människan gäller att "till skillnad från andra sjukdomar är livet alltid dödligt. Det finns ingen bot för det." Boken mynnar ut i ett slags försoning med livets villkor.
Detta trots de sista sidornas märkliga, globala undergångsvision.

Som jag läser den är bokens grundläggande tema tiden och tidens obönhörliga gång. Människan tror sig fri att handla och styra och ställa; i själva verket är vi tidens fångar.