To the Lighthouse

Virginia Woolfs "To the Lighthouse" är en fascinerande läsning.
Ännu har jag bara läst del ett och två. Jag är en långsamläsare i vanliga fall och nu går det extremt långsamt. Texten är ett flöde av tankar och iakttagelser, med en central berättare och med växlande inre monologer som bryts mot varandra. Långa, mjukt vindlande meningar, ibland på gränsen till poesi.
Jag undviker medvetet att läsa något av den omfattande sekundärlitteraturen, utan följer förordsförfattarens råd att läsa verket först.

Första delen skildrar en dag av en välbärgad, intellektuell engelsk familjs umgänge i ett stort sommarhus, före första världskriget. Mr och Mrs Ramsay med åtta barn och ett stort antal gäster, akademiker, poeter, en kvinnlig konstnär.

Ett bärande tema är skillnaden mellan kvinnligt och manligt. En skillnad som inte talar till männens fördel.

Som här, där den sterilt intellektuelle Mr Ramsay söker tröst och bekräftelse hos sin maka, den moderliga, fertila, omhändertagande Mrs Ramsay:

"Mrs Ramsay, who had been sitting loosely, folding her son in her arm, braced herself, and, half turning, seemed to raise herself with an effort, and at once to pour erect into the air a rain of energy, a column of spray, looking at the same time animated and alive as if all her energies were being fused into force, burning and illuminating (quietly though she sat, taking up her stocking again), and into this delicious fecundity, this fountain and spray of life, the fatal sterility of the male plunged itself, like a beak of brass, barren and bare. He wanted symphaty. He was a failure, he said. Mrs Ramsey flashed her needles. Mr Ramsay repeated, never taking his eyes from her face, that he was a failure. [ ... ] It was symphaty he wanted, to be assured of his genius, first of all, and then to be taken within the circle of life, warmed and soothed, to have his senses restored to him, his barrenness made fertile..."

I den andra delen, "Time passes", skildras just tidens gång genom de mörka krigsåren. Och det är det tomma, sakta förfallande sommarhuset som skildras, årstidernas växlingar; vind, regn, sol. Människornas öden under denna tid finns bara insprängda i korta notiser, mellan hakparenterser:

"[ A shell exploded. Twenty or thirty young men were blown up in France, among them Andrew Ramsay, whose death, mercifully, was instantaneous.]"

Det är fruktansvärt bra.