Offer för en plötslig ingivelse framför bokhyllan har jag börjat läsa Robert Musils "Mannen utan egenskaper". Det är andra eller tredje läsningen, om jag nu kommer igenom alla fyra banden. Men även en fragmentarisk läsning är meningsfull.
"I detta ögonblick önskade han sig att vara en man utan egenskaper. Men det är väl en sinnesstämning som över huvud taget ingen står så alldeles främmande för. Hunna till medelåldern minns i själva verket få människor längre hur de egentligen har utvecklats till vad de är, hur de har skaffat sig sina nöjen, sin världsåskådning, sin hustru, karaktär, yrke och framgångar, men de har en känsla av att det nu inte är stort mer som kan ändras. De kan rent av påstå sig ha blivit bedragna, ty man kan ingenstans upptäcka ett tillräckligt vägande skäl för att allting blev som det blev; det kunde också ha blivit annorlunda. Händelserna härledde sig ju endast i ringa grad från dem själva, merendels berodde de på allehanda omständigheter, på helt andra människors goda eller dåliga humör, deras liv och död, och ramlade så att säga bara ner över dem vid en given tidpunkt. I ungdomen låg livet ännu framför dem som en outtömlig morgon, på alla håll fullt av möjligheter och chimärer, och redan vid middagstiden är där med en gång något som kan göra anspråk på att nu vara deras liv, och detta är dock på det hela taget lika överraskande som om man plötsligt konfronteras med en människa som man har brevväxlat med i tjugo år, utan att någonsin har sett henne, och hon visar sig vara helt annorlunda än man har föreställt sig. Men vad som är långt mera besynnerligt är att de flesta människor helt enkelt inte lägger märke till det; de adopterar mannen som har kommit till dem, hans upplevelser förefaller dem nu som ett uttryck för deras egenskaper och hans öde är deras förtjänst eller olycka."
Robert Musil: "Mannen utan egenskaper". Volym 1. s.166-167. (Bonniers, 1983)
PS: Ja, jag vet att jag lagt ut detta citat förut, 2015.
