Det farliga ordet "Natur"

Det är märkligt hur svårt det är för en del debattörer att ens förstå vad Nina Björk skriver. Som Per Wirtén som i ännu ett inlägg tillskriver Björk åsikter som hon inte har och sedan angriper dem.
I ett nytt inlägg i Sydsvenskan skriver Wirtén:

"Att säga Natur är som att säga Gud. Konsekvensen blir att diskussionen tystnar. Man drar en gräns som politiken inte får passera. Dit men inte längre. Varför blir en irrelevant fråga. I sitt svar skriver Björk: ”Men här är det inte fråga om mänskliga värderingar. Här är det fråga om någonting som bara är, som är oss givet.” End of discussion."

Men herregud! (om uttrycket tillåts...): Om man påpekar att människan är en biologisk varelse och en del av naturen och därmed inte har och inte är i stånd att skapa någon obegränsad frihet - då är man alltså anhängare av något slags religiös fundamentalism, som tror på en gudagiven, evig mänsklig natur?

Jag tror att det är precis tvärtom. Det är en realistisk, kärv materialism, mycket långt från en viss typ av vänsteridealism...

Jag anser att Björk öppnar för en diskussion. Politiskt tänkande kan inte utgå från illusioner om mänsklig allmakt.

Ett PS några timmar senare: här är en länk till ett blogginlägg som jag läser först nu, om inställningen till Björk från "den postmodernistiska lattevänstern från Söder i Stockholm"... (därmed inget ont sagt om denna stadsdel i övrigt!)