Jag ser på film istället för att läsa

Om man nu (nästan) inte kan läsa så kan man se på film.

Jag har nog nämnt här tidigare att jag har en mentor när det gäller film. Han förser mig då och då med filmer och han har en skrämmande träffsäkerhet, han lyckas nästan alltid hitta filmer som tilltalar mig.

Tack vare min langare har jag nu sett en svartvit fransk film från 1955, regisserad av Jean-Pierre Melville, "Bob le flambeur", som jag tyckte mycket om.

Den utspelar sig visserligen i Paris undre värld och handlar om en kupp mot ett casino, men det är ingen gangsterfilm utan lika mycket en vemodig, nästan stiliserad moralisk parabel, som de som vet mer om filmen och dess bakgrund än jag skriver om här.

Jag ska bara nämna en absurt rolig sekvens. När en kassaskåpsexpert à la Charles Ingvar Jönsson med stetoskop och allt tränar på att snabbt forcera ett kodlås växlar närbilderna mellan hans kumpaners spänt väntande ansikten, men även en hunds ansikte får vara med. Hunden ser dock inte lika engagerad ut, mer frågande...

Tendentiöst om film

"När bröderna Lumières livfulla kinematografbilder lördagen den 28 december 1895 visades för publiken, fanns det i salen två anonyma journalister, som ett par dagar senare i artiklar publicerade i Le Radical respektive La Poste vittnade om den epokgörande händelsen. Båda var lika fascinerade av de rörliga filmbilderna. Den ene berättade om ”det fotografiska underverket” som skapade en verklighetsillusion, den andre skrev om teknikens seger över döden: ”Den dag då den här apparaten blir tillgänglig för allmänheten och var och en av oss kan fotografera sina nära och kära /…/ när de rör sig eller uppträder med bekanta gester och ord på läpparna – den dagen upphör döden att vara oåterkallelig.” "

"Vid sidan om Andrej Belyj var författaren Kornej Tjukovskij en av de första ryska intellektuella som 1908 skrev längre artiklar om film. I Tjukovskijs ögon hade kinematografen helt och hållet skapats för ”vildarna” i en modern urban miljö, ”ty liksom alla andra marknadsprodukter förkroppsligar filmen konsumentens smak, den är en handelsvara i stort sett tillverkad för den stora massan”."

"I mångas ögon var filmen framför allt en visuell njutning. Men för Kafka var just det visuella problematiskt då han ansåg att filmbilderna med sin hastiga rörelse var störande för ögonen: ”Det är inte synen som erövrar bilderna, utan det är de som erövrar synen. De invaderar medvetandet.” "

"Att filmen så snabbt blivit en enorm succé över hela världen var något bekymmersamt för fransmannen Louis Haugmard, krönikör på den katolska tidskriften Correspondant. Filmen kräver bara en ”minimal intellektuell ansträngning”, hävdade han. Den är ”förenklingens triumf”, ”en religion för folket” eller snarare ”framtidens religionslöshet”. Haugmards dom över filmens betydelse för samhället var obarmhärtig: enligt honom skulle filmen i framtiden få ”den förhäxade folkmassan” att sluta tänka och bara ”öppna stora, tomma ögon för att se, se, se…” "

Tendentiöst valda citat från Jeana Jarlsbos intressanta understreckare i SvD 16 jan 2009, "När filmen invaderade medvetandet".

Film, stenar

Skriv ett försvar för filmkonsten! uppmanade jag min outtröttlige filmmentor Ole i ett inlägg här i november. Nu har han gjort det, som en kommentar det ursprungliga inlägget. Läs det här.
Det är förmodligen det mest genomtänkta, nyanserade och kloka som skrivits om film på denna blogg. Och jag håller med. Som nog alla förstår är jag inte helt seriös när jag rackar ner på filmkonsten...

Jag noterar i alla fall att Ole hellre skulle ta med sig en bok än en film till en öde ö. Boken är i all sin enkelhet mer oberoende av teknologi. Boken, litteraturen, är äldre än filmen. Mer original. Och filmen kan inte på sin utmätta tid, som styr vår upplevelse, återge tillnärmelsevis samma innehåll som det i princip nästan outtömliga litterära verket.
Men det är som Ole skriver ett medium som kan förmedla det vi av språk- och tidsskäl annars aldrig kan tillgodogöra oss.

Denna lördag blir det plötsligt milt igen och solen tittar fram. Den lyser upp gärdsgårdens stenar och jag blir stående och undrar hur man med ord skulle kunna återge upplevelsen av dessa sammanfogade stenar.

Lunch med en filmmentor

Jag åt lunch med min filmmentor, Ole. På sin välljudande danska försökte han entusiasmera mig för några amerikanska femtiotalsfilmer som han just köpt. Men jag måste erkänna att jag ännu inte sett alla de japanska filmer jag lånade senast...
Han såg lite besviken ut. Och eftersom jag ser på film företrädesvis när jag är sjuk, så tror jag att han i hemlighet önskar mig ett rejält ryggskott. För den goda sakens skull. För filmens skull. För min filmiska bildnings skull.

Varför ser jag så lite på film?
Det är inte det att jag inte kan uppskatta god film. Jag förstår att film är en egen konstform; jag är bara inte så hemma i den.
Jag tror det har att göra med att jag alltid betraktat filmkonsten som underlägsen litteraturen och läsandet.
Att jag ser den som lättviktig, kanske rentav lättsinnig. Mer ett nöje, inte på allvar på samma sätt som litteraturen.
Att filmen serverar färdiga rätter, medan läsandet handlar om att själv laga till dem. Att litteraturen kräver mer arbete och tar mer tid och därför är... bättre.

Mikio Naruse

Jag går i trädgården, sakta och försiktigt. Det går ganska bra. Solen skiner, en ostlig vind får blodbokens löv att rassla. En björktrast hoppar omkring på den nu nästan brunbrända gräsmattan, förföljd av en stare som försöker nappa åt sig det den hittar.

"Och har du inte hört personer, som drabbas av en häftig smärta, sedan säga, att ingenting är ljuvligare, än när smärtan upphör? (Platon: Staten)

Jag har sett tre filmer av Mikio Naruse. "Late chrysanthemums (1954), "Floating clouds" (1955) och "When a woman ascends the stairs" (1960).
Naruses filmer är inte som Yasujiro Ozus filmer långsamma, zenbuddistiskt drömska, försonande, estetiserande - de är mer krassa, mer realistiska i sin skildring av efterkrigstidens verklighet i Japan.

I "Floating clouds" återvänder en ung kvinna efter kriget från det ockuperade Indokina och finner att den man hon haft ett förhållande med inte vill bryta upp från sin familj som han lovat. Hon är utblottad och filmen skildrar hennes kamp för att överleva, i en tillvaro där alla medel är tillåtna. Deras livsbanor korsar varandra, han sviker henne ständigt - ändå följer hon honom till ett arbete på en avlägsen ö, där hon dukar under i sjukdom.

"When a woman ascends the stairs" är en nästan sociologisk, men gripande, studie av barflickors villkor i Tokyos Ginzadistrikt. Filmmusiken, 60-talsjazz, understryker att det här är det moderna, krasst materialistiska Japan. Rika industrimäns pengar styr.

I alla tre filmerna är det kvinnor och deras liv och strävanden som står i centrum. Det är de som står för en hårdvunnen etik, ett slags moral, medan männen nästan genomgående är svaga svikare. Naruse baserade ofta sina filmer på romaner av kvinnliga författare.

Även en inbiten litteraturnörd som jag måste erkänna att film kan vara god konst.

Sling Blade

Vinterkräksjukan avlöstes av influensa. Febern gör att jag inte kan läsa. Däremot kan jag se på film. Medan vårsolen lyser därute ser jag tre, fyra filmer om dan.
En av filmerna, Sling Blade , fick mig att fundera över skillnaden mellan film och litterär prosa.
Storyn i Sling Blade är att Karl, som suttit inspärrad på klinik sedan han som fysiskt och psykiskt misshandlad, mentalt efterbliven elvaåring mördat sin mor och hennes älskare, blir utskriven och återvänder till sin hemstad. Han finner sin plats, jobbar med motorer, blir inneboende hos en kvinna, vars tolvårige son blir hans vän. Det är en varm skildring av ett, trots allt, tillåtande amerikanskt småstadsliv.
Men kvinnan har en pojkvän, Doyle, som är ett parodiskt destillat av alla negativa mänskliga egenskaper: en dominant, supande, reaktionär, misshandlande och kränkande homofob, som hatar allt avvikande och genast börjar hacka på Karl.
Man förstår att något kommer att hända.
När Karl till sist lugnt och stilla hugger ihjäl honom med välslipat rotorblad till en gräsklippare gör han det för pojkens och kvinnas skull. Han har under sin vistelse på kliniken läst bibeln och det är därifrån hans rättviseideal hämtats.
Det märkliga var att jag på något sätt tyckte att Doyle förtjänade det.
Filmen hade impregnerat mig på ett sätt som litterär prosa inte kan.
Filmen hade gjort tänkandet åt mig och planterat det i mig. Den litterära prosan kräver mer av mig. Den tid det tar att läsa ger också tid till eftertanke.
Är jag emot filmen som konstnärligt medium? Nej, absolut inte. Den ställer bara andra krav på den som ser filmen än den som läser texten.
Har jag fel?

Satyajit Ray

Att däckas av förkylning har en fördel: man kan se på film.
Igår, en av de vackraste dagarna i år, drog jag för gardinen och såg den sista av filmerna i Satyajit Rays Apu-trilogi från femtiotalet. De svartvita filmernas långsamma berättande om pojken Apus väg genom livet från barndom till vuxenliv i Bengalen, i fattigdom och sorg, men också i vänskap och kärlek - det talar direkt till hjärtat.