Tyngdlagen

Är det mörkret? Kylan? Flera kvällar går utan att jag kan läsa med någon koncentration. Inte mycket blir läst. Inga egentliga hinder. Bara... kvällar som går. Tid som rinner undan.
Jag letar i husapoteket och hittar Tranströmers dikt "Decemberkväll -72":

Här kommer jag den osynlige mannen, kanske anställd
av ett stort Minne för att leva just nu. Och jag kör förbi

den igenbommade vita kyrkan - därinne står ett helgon av trä
leende, hjälplös, som om man tagit ifrån honom glasögonen.

Han är ensam. Allt det andra är nu, nu, nu. Tyngdlagen som
pressar oss
mot arbetet om dagen och mot sängen om natten. Kriget.

Jag börjar läsa Timpanaros "On materialism". Förorden förflyttar mig till sjuttiotalet, till diskussionerna om Sovjets förfall, marxismen-leninismen och maoismens eventuella förtjänster, kulturrevolutionen, olika italienska bokstavspartier... men i den första essän kommer författaren in på sitt ämne och det blir mer intressant. Jag kommer att läsa vidare.