söndag 28 december 2008

"Ett annat liv"

Söndag morgon.
Vaknar och minns att jag i drömmen funderat på vad jag ska skriva om P O Enquists "Ett annat liv". Så långt har det alltså gått med bloggandet!
Eller kanske bara en följd av att jag under två dygn läst de 529 sidorna, med bromsen på för att uppnå den goda långsamheten.
Några anteckningar här.

Vad är det här för bok?
I en intervju föreslår Torbjörn Flygt att boken är en kommentar till verksförteckningen. Enquist håller med.
Det är mer en biografi över författarskapet än över människan P O Enquist. Och människorna närmast kring Enquist, hustrurna, barnen, är nästan helt anonyma.

Av de tre delarna läser jag den första och den tredje med störst intresse.
Den första delen, som handlar om barndomen och uppväxten i Hjoggböle, den miljö och de människor som på något sätt alltid och på olika sätt bearbetats i författarskapet (och som han återvänder till för att rädda sig ut ur alkoholberoendet), den enquistska urberättelsen, är lysande. Roande och oroande på samma gång, klarläggande och gåtfull. Och detta språk, det arkaiserande, det dialektala, nästan magiska.

Mellandelen, de framgångsrika åren, då Enquist kommer till Uppsala, bygger upp sitt författarskap och sedan befinner sig på "En starkt upplyst plats" och skriver bok efter bok är, för mig, av något mindre intresse. Lite av försvarstal; mycket anekdoter.

Tredje delen, om det tilltagande alkoholberoendet och om hur han skickligt lurar både sig själv och de förstående läkarna. Hur han sitter i hustruns representationsvåning på Avenue de Champs-Élysées och under någon morgontimmes klarhet inte kan skriva en rad och sedan åter går in i alkoholdimman.
Turerna på behandlingshem, hans kamp mot integritetskränkande behandlingsideologier, flykten i strumplästen ut i snön i den isländska natten.
Och till slut det sista av behandlingshemmen, det danska, där han börjar skriva "Kapten Nemos bibliotek", där han återvänder till Hjoggböle och blir helnykterist, inte nykter alkoholist - han är ju dock fortfarande vice revisor i Hoppets Här - det är gripande och kanske det bästa i boken.

Varför skriver Enquist om sig själv i tredje person, som "han"?
Därför att han inte kan annat, därför att han återigen, som i "Kapten Nemos bibliotek" lägger ett nytt pussel av sitt livs pusselbitar?

Även en inte alltför initierad Enquistläsare, som jag, känner en vag irritation (jag hittar inget bättre ord) över det undflyende, det kryptiska, det mytologiserande.

I morse råkar jag höra Ulrika Knutsson på radio säga, ungefär, att medan Lars Norén lämnar ut allt och alla, så lämnar Enquist inte ut allt och minst av allt sig själv.
Jag håller med.

Han säger några gånger i boken: "När allting gick så bra. Hur kunde det då gå så illa?"
Han letar efter tecken i sin släkt, i sitt eget liv. Hittar några. Men inget entydigt.

Han är inte säker på att det var det att han till slut kunde skriva "Kapten Nemos bibliotek" som räddade hans liv. Men han skriver:
"Den skulle handla om återuppståndelsen. Och hava namnet "Kapten Nemos bibliotek". Boken om Eeva-Lisa och honom själv och hans mor och döpojken och Välgöraren och Sjön och alltihop. Den skulle knyta ihop det sista i hans gamla liv och det första i det andra liv han nu fått som gåva.
Och han visste att han var räddad."
I "Ett annat liv" återkommer två gånger denna passus om Eeva-Lisa, fostersystern som finns med i flera av Enquists böcker:
"Eeva-Lisa, om vilken han ej fick tala".
Varför? Vad betyder det?
"Han var väl inte säker på vad som varit hans verkliga liv. En del rörde han vid, annat inte."
Han, Enquist, lämnar kvar en del gåtor. Som vanligt.

PS: den bästa recensionen jag läst är Lars Lönnroths i SvD.

6 kommentarer:

Lena/northofsweden sa...

Det här var den första boken jag läst av Enqvist (jag fick den i julklapp). Och jag frågar mig genast varför jag inte läst något tidigare och vet lika omedelbart svaret: När han blev i ropet i början på 70-talet gick jag på gymnasiet och var anti det mesta som min käre svenskalektor rekommenderade. Legionärerna och baltutlämningen - närmast hembygdshistoria på småländska höglandet - var URtråkigt. Hade jag bestämt. Och vägrade.

Men nu blev jag omkullsvept av kraften hos den "kringvandrande tallen" (det var väl en lysande metafor!).

Och eftersom jag ser boken mest som ett utforskande av författarens rötter och rötterna till alkoholismen har jag inga problem med att tyngdpunkterna ligger på första och tredje delarna. Att han inte kommer fram till något direkt svar på frågan varför stör inte mig, frågandet är viktigt nog. Och kanske är det för att jag har bott så länge i Norrland som jag inte uppfattar användandet av "han" som distanserande - det känns fullt naturligt.
Nu måste jag helt enkelt försöka få fatt på Kapten Nemos bibliotek så fort som möjligt, helst så att jag kan läsa den på tåget ner till Småland i helgen!

Den käre svenskalektorn, numera pensionerad, har jag för övrigt fortfarande kontakt med. Jag tyckte mycket bra om honom och han måste väl ha varit en bra och förtroendeingivande pedagog eftersom han lät mig vara motvalls.

Lennart Erling sa...

Lyckans ost (som man sa förr) som har hela enquistläsandet framför dig!
Läs "Musikanternas uttåg" efter "Kapten Nemos bibliotek", det är mitt råd.

gila sa...

Hej, jag är tyska och Enquist följer mig sedan jag kan läser Svenka spraket. Det började med Legionärerna und de senaste böcker var Livläkerens besök och Blanche och Marie. Nu fick jag Ett annat liv i julklapp och har nyss slutat fösta kapitlet. Jag tycker att det är fantastikt och ja känns nästan i ett annat värld. För mig är det inte bara Enquist som är intressant utan ocksa den Svenska historian som ligger bredvid. Jag är mycket nyfiken pa nästa deklen och kulle gärna diskutera vidare.

Lennart Erling sa...

Hej Gila!
Ja, P O Enquist är verkligen en fantastisk författare. "Ett annat liv" ger en bild av hans livsresa och hans författarskap och ännu en gång denna märkliga barndom och uppväxt i Hjoggböle. En annan bok av Enquist, som ger mycket av svensk historia, är "Musikanternas uttåg".
Märkligt att min blogg läses i Tyskland...

Johanna Bartholdsson sa...

Jag funderade en hel del kring Enquists självbiograferande och kopplade mina reflektioner till den trend av självbekännelselitteratur som jag urskiljer idag. Jag tänker såhär., det som en del kritiker ser som opersonligt hos Enquist, alltså det faktum att han skriver om det personliga enbart då det är kopplat till hans professionella liv kanske är ett mer värdigt sätt att biografera som värnar om de människor man har/ har haft närmast kring sig i livet? Jag vänder mig kraftigt emot den trend som jag urskiljer hos kvinnliga intellektuella 70-talister där de i sitt biograferande verkar vilja lämna ut så mycket fult som möjligt. Exempel på detta är Susanna Alakoski, Åsa Linderborg och nu senast Ann Heberlein. Jag gillar det inte! Här tycker jag verkligen att Enquist gör något väldigt fint. Varför ska man blotta sig för blottandets skull! Hänger det ihop med den negativism som Stjernfelt och Thomsen talar om i sin bok "Kritik av den negativa uppbyggligheten?

Lennart Erling sa...

Johanna:
Det du skriver är intressant och jag håller till stora delar helt med dig.
Jag "begär" inte av Enquist att han en gång för alla ska berätta hur det verkligen förhöll sig med fostersystern Eeva-Lisa, och jag tror inte heller att det finns någon entydig Sanning om Enquists barndom och uppväxt. Det finns bara dessa pusselbitar som kan läggas på olika sätt. Och Enquist gör det på ett så egenartat och fascinerande sätt - konstfullt om man så vill - att jag gärna vill läsa och fundera.
Jag tror helt enkelt inte på entydiga "det här är hela sanningen om hur det var"-berättelser. God litteratur är aldrig entydig.
Sen är det nog som du skriver en stark trend att lämna ut sig själv och andra. Det verkar som om böcker säljer bättre när livserfarenheterna är föregivet autentiska - samma stoff i fiktiv form är inte lika lockande.
Men vad gör man i vår tid när alla gränser och tabun är överskridna många gånger om, när provokationerna slår knut på sig och det mest sanna är sjukdomsdiagnosen?
Jag har inte läst Stjernfelt och Thomsen, men av några recensioner att döma verkar det vara en intressant bok. Jag följer dåligt med, kom den att utlösa något slags konservatismdebatt?
Jag är nog mer kulturkonservativ än kulturradikal...