tisdag 10 september 2019

Lars Gustafssons sista roman

Kastanjer faller redan från de stora träden vid gårdsplanen. Lönnarna skiftar långsamt färg och en sträng nedfallna löv har samlats i kanten av gräsmattan. Jag körde in ved i går morse och eldade; nattkylan hade satt sig i väggarna. Även om det plötsligt blev varmt idag så är det ingen tvekan om att hösten är här. Hösten, som både är en tid då jag ser tillbaka och jämför förhoppningar och utfall, en tid då det är lämpligt att begrunda summan under ett tillfälligt slutstreck och börja på nytt. En tid för försoning och för att gå vidare.

I år är det inte riktigt så. Det är inte bara en envist seg förkylning som gör att jag fastnat i ett tillstånd där tiden bara rinner undan, där inget vettigt blir gjort, där jag slarvar bort hela dagar i tidsfördriv.
Jag tycker inte om mig själv. Jag skäms, jag läxar upp mig själv - lönlöst.

Lars Gustafssons postuma roman, "Dr Weiss sista uppdrag" (Norstedts 2019), stod flera dagar oläst i hyllan. Nu har jag i alla fall läst, och läst om. Det är en fascinerande berättelse, och det särskilt om man är något bevandrad i Lars Gustafssons författarskap. Boken är en ekokammare. Bara det att det första kapitlet i boken, märkligt nog med titeln "Sista kapitlet", med ett fåtal förändringar, är identiskt med en novell i samlingen "Förberedelser till flykt och andra berättelser" från 1967, där med titeln "Slutspel i Whorfington - sista kapitlet i en imaginär roman". Som om denna imaginära roman först nu blivit skriven.

Dr Weiss uppdrag, oklart av vem det är givet, är att återfinna Järnkronan, Fredegesiusbrödernas "intelligensförstärkare", som ger innehavaren överlägsen kunskap, men också insikt om den mänskliga existensens totala intighet.

I denna filosofiska fantasyroman för uppdraget Dr Weiss på de mest osannolika vägar, bakåt och framåt i rumtiden, genom närmast hallucinatoriska miljöer och till förindustriella men också mycket avancerade kulturer; han möter faror och hinder och ställs inför gåtor. Här känner man igen många av Lars Gustafssons teman, matematiska och naturvetenskapliga spekulationer, dubbelgångare, minnespalats, luftfarkoster.

Lars Gustafssons sista roman. Jag ställer in den i hyllan, sist i den långa raden. Det känns vemodigt.


fredag 30 augusti 2019

På Hallands Väderö

Vi besökte Hallands Väderö och vandrade längs lederna över betesmark, snår och urskog. Värmen var pressande, men det förtog inte fascinationen i känna sig förflyttad till en helt annan historisk tid.

Hemma läste jag vad Carl Fries skrev på 1940-talet:
”Man får söka sig fram genom snårens labyrint, genom trånga passager som sluta blint i ett virrvarr av blommor och taggiga kvistar eller grena sig och vidgas till små öppna ängar. Luften står stilla härinne mellan snåren, den är tung av kaprifolens doft och fylld av fågelsång; här är sylviornas, koltrastens, näktergalens önskeland. Detta är skogens förgårdar med öppen himmel över sig och kustbandets intensiva sol över all rikedomen. Men i högskogen innanför brynet är det djup skugga. Fantastiska trädgestalter, stammar, tunga som stenblock, spärra plötsligt vägen i denna skogskrypta, knotiga grenar treva om varandra genom snåren, där murgrönan flätar sina lianer. Det är plötsligt sankt och mjukt under fötterna, och framför en i skogsskymningen ligger en svart vattenyta, ett alkärr. Ur detta träsk lyfta sig underligt formade rotmassor; de stå som jättelika spindlar i vattnet och balansera på sina ryggar de tunga alstammarna, som i sin tur likt pelare böra upp lövvalvet. Sådana alkärr, numera sällsynta, spelade med säkerhet en stor roll i forntidens sydsvenska lövskogar."

Gammal lind i Nörreskog på Hallands Väderö. Ur Carl Fries "Den svenska södern"

torsdag 15 augusti 2019

Ytterligare några notiser ur vardagen

Vid den här tiden för fyra år sedan skrev jag ett inlägg med den både pretentiösa och opretentiösa titeln "Vändpunkt. Några notiser ur vardagen", med anledning av att jag slutat arbeta och skulle bli pensionär.

Det vardagsliv som glimtar fram i inlägget är det vardagsliv som jag fortfarande lever.
Fyllt av praktiska ting och göromål som följer av att bo på landet. Promenader bort till beteshagen, iakttagelser av djur och natur och odling och årstidernas växlingar. Läsning, givetvis, om sommaren gärna i den stora blodbokens skugga. Umgänge med barn och barnbarn och goda vänner. Motion och träning som åtminstone periodvis utövas regelbundet. Och i görligaste mån tid till självvald ensamhet, utan vilken jag skulle ha svårt att leva.

Ett liv präglat av vanor. Vanor om vilka Lars Gustafsson skrev att det är av dem vi består: "Och man kommer att minnas oss // som en knippe utav vanor. / Och inte den de bodde hos." Många ser vanor som stelbenthet, som inskränkthet, oförmåga till förändring. Jag trivs i vanornas lugna rytm, där förändringar kan ske långsamt, eftertänksamt.

Och så detta om att jagas av tidens knapphet. Jag skrev att jag aldrig varit riktigt vän med tiden och att det var dags att göra något åt detta. Hur har det gått? Sådär. Jag hinner fortfarande inte med allt jag vill göra. Och mina återstående dagar är färre. Men jag har nog lite lättare att acceptera nödvändigheten av att skjuta upp saker och kanske rentav strunta i dem. Om det nu beror på klokskap eller åldrandet vill jag låta vara osagt.

Den större värld som omger min vardagsvärld är däremot inte densamma som för fyra år sedan. Allt tycks mörkare än på mycket länge. Konsumtionskapitalismen härskar och i sin dödsdrift sprider den sina metastaser till varje vrå av världen. Ingen kommer undan. Obönhörligt är vi på väg mot något slags - undergång? Om man får tro klimatforskarna så är det så. Att det handlar om drastiska förändringar på alla plan är det ingen tvekan om.

Vad gör jag för att vrida tiden rätt? Inte mycket. Går det att vrida tiden rätt? Tveksamt.

Kanske inte så konstigt då att jag har kommit att fördjupa mig i de hellenistiska filosofiskolor som satte sig före att hantera livets hårda villkor, epikuréer, stoiker. Deras olika praktiker lär oss att nå sinnesfrid genom att försonas med vår dödlighet och genom att inse att de ögonblick av liv vi lever är de enda vi har och att det inte tjänar något till att oroa oss över framtiden eller gräma oss över det förflutna. Vilket är lika lätt sagt som svårt att leva upp till.

Nästa rapport kommer (?) om fyra år.


Löken är skördad och ligger på tork i solen, mellan regnskurarna.

lördag 10 augusti 2019

Richard Ford: "Mellan dem"

Richard Ford har jag läst sen sjuttiotalet. 
Senaste romanen på svenska, den lysande "Kanada", skrev jag om här.
Nu fick jag syn på "Mellan dem" från 2017 på ett utförsäljningsbord (köp tre böcker för 100 kr) i Gallerian i Varberg och insåg att jag missat den.

Så det blev en paus i Vergiliusläsandet.

Baksidestexten säger bättre vad jag skulle vilja säga om boken än vad jag själv förmår. 




onsdag 7 augusti 2019

Några rader till om Vergilius

Jag återvänder till Vergilius och "Georgica". Som jag skrev i förra inlägget så bjuder översättaren Ingvar Björkeson på trettio sidor kommentarer till verket. Nog så nödvändigt och lärorikt för en novis som jag.

Från andra boken citerade jag några rader om vårens ankomst:
"Då som ett fruktbart regn från höjden nedstiger Etern
skapelsens mäktige far, till sin makas jublande sköte
och i förening alstrar de allt som lever och andas."
Till dem finns en kommentar: "Jfr Lucretius 2.991 ff.", som är en hänvisning till Lucretius "Om tingens natur" och då är jag så lycklig att jag kan gå till hyllan, ta fram boken (även den i Björkesons översättning) och läsa:
"Och så till sist: ur himmelska frön är vi alla komna
och vi har samma far. Den bördiga jorden, vår moder,
mottar ovanifrån hans våta regnande droppar
och blir befruktad och föder leende skördar och trädens
ymniga gåvor, vilda djur och människosläktet."
En god illustration till det faktum att Vergilius verkade i en tradition av "imitatio", där det var naturligt att försöka efterlikna stora föregångare, kanske överträffa dem. Och en av hans förebilder var epikurén Lucretius.


Och när jag nu bläddrar i "Om tingens natur" hittar jag förstrykningar och utropstecken från tidigare läsning. 

Enligt Lucretius består det oändliga världsalltet av tomrum och atomer. Atomerna rör sig ständigt och kombineras slumpartat till allt som finns, däribland människans kropp och själ. Allt är statt i förändring, ingenting är evigt utom tomrummet och atomerna.

Lucretius vill trösta oss. Han vill bota vår skräck för döden. Vi finns inte, vi finns, och sen finns vi inte längre. Gudarna finns, men de rör oss inte. De är också slumpvisa atomkombinationer. Det finns inget dödsrike, ingen tillvaro efter döden. Han skriver:
"Var alltså lugn! Vi har ingenting att frukta av döden
ty den som inte finns till vet ej av smärta, och intet,
när väl en odödlig död har släckt hans dödliga levnad,
skiljer honom från den som aldrig föddes till världen."

lördag 3 augusti 2019

Vergilius: "Georgica"

Hur kan en lärodikt på hexameter som skrevs för tvåtusen år sedan och som i fyra böcker behandlar åkerbruk, vinodling, boskapsskötsel och biodling väcka min entusiasm?

Det var i alla fall vad jag behövde för att få läslusten tillbaka. Häromdan damp den ner i brevlådan och jag började läsa ”Georgica” av Vergilius (70-19 f Kr), översatt av den eminente Ingvar Björkeson och just utgiven av Natur & Kultur.



Ja, jag vet inte riktigt hur jag ska uttrycka det - kanske är det blandningen av poetiska bilder och handfasta odlingsråd och skildringen av en svunnen värld där människans beroende av naturens villkor var tydligare än idag.

Och kanske också det att läsningen väcker tankar på att vi nu sannolikt är på väg mot ett tillstånd i världen där vår sårbarhet och litenhet gentemot naturens krafter alltmer kommer att likna situationen under antiken.

Det är ingen tjock volym, bara lite över 100 sidor, med förord av Malte Persson och  med en innehållsrik kommentardel av översättaren.

Än har jag bara läst de två första böckerna av fyra (jag läser långsamt, med drivankare, läser om), men vill ändå ge ett smakprov.

Vårens ankomst skildras:
"Då som ett fruktbart regn från höjden nedstiger Etern
skapelsens mäktige far, till sin makas jublande sköte
och i förening alstrar de allt som lever och andas.
Snart ljuder fågelsång i snår och väglösa dungar,
boskapen grips av Venus' makt när dagen är inne.
Marken står spirande grön och för Zefyros' ljummande vindar
öppnar fälten sin famn, en mild fukt tränger igenom
myllan, och skotten vågar nu tryggt förtro sig åt solens
nya strålar, vinrankan räds ej den stigande Austers
anlopp, de störtregn ur skyn den mäktiga Aquilo sänder,
nu slår dess knoppar ut, och den utvecklar hela sitt bladverk."
Och följs av en skapelseberättelse, den mytiska guldåldern, människans första tid på jorden:
"Världen såg liknande dagar gry när den föddes och växte,
sådant var dess klimat, det vill jag gärna tro, och det rådde
ständig vår, med leende vår var jorden välsignad.
Euros' vintriga blåst var skonsam den tid då de första
djuren drack himlens ljus, då människans släkte, av jorden
alstrat, över dess hårda mark först lyfte sitt huvud,
skogarna fylldes av vilda djur och himlen av stjärnor.
Kunde allt nyfött och svagt härdat ut med tillvarons mödor
om ej en långvarig fred mellan hetta och köld hade slutits
och inte jorden fått milt beskydd av himmelska makter?"
Och så direkt därefter ännu ett av otaliga odlingsråd:
"Tillse för övrigt att noga beströ med närande gödsel
varje stickling du satt, och glöm ej att täcka med mylla
som du först blandat ut med pimpsten och skrovliga snäckskal
- så tränger luften in och vattnet kan sippra igenom
och ge plantorna kraft."

Jag får nog anledning att återkomma.



torsdag 1 augusti 2019

Ett livstecken

Mollösunds gamla kyrkogård är väl värd ett besök. I väntan på läs- och skrivlust.

fredag 12 juli 2019

Revolt i grönska

Eftersom ni fortfarande är några som hittar hit, så fortsätter jag med att skriva några rader här. 



Walter Ljungqvists "Revolt i grönska" (Bonniers 1951) utspelar sig i Småland, på ett gammalt jägmästarboställe, "ett snett och vint och knarrande trähus med ett otal skavanker och omgiven av en förfallen och vildvuxen trädgård." En medelålders författare och hans hustru har åtagit sig att under sommaren ta hand om några ungdomar. Vidsynta uppfostringsprinciper kolliderar med ungdomarnas problematik.

Men det är nog inte främst detta som får mig att när tid ges fly undan sommarlivets alla aktiviteter och försvinna in i läsningen. Det är Ljungquists språk och hans förmåga att - om man ger sig tid att läsa långsamt och uppmärksamt - konkret och nästan filmiskt återge det landskap och den natur som omger människorna och deras handlande.



fredag 21 juni 2019

Sommarens ritualer: Walter Ljungquist

Härom kvällen, när det ännu vid åttatiden var tjugofyra grader varmt, satt jag i växthuset med en god ale och läste Walter Ljungquist. Varje sommar läser jag något av Ljungquist, oftast några noveller. Det tillhör ritualerna, så att säga. Med stigande ålder upptäcker jag att jag får fler och fler ritualer. Om det är bra eller dåligt vet jag inte.

Det blåste en del därute den här kvällen, men inne i växthuset var allt stillhet. Det knäppte lätt i tackluckorna. Flygfän surrade under taket. Över mig fanns vinrankans stora gröna blad. Längs väggen höga, blommande tomatplantor, några redan med gröna tomater.

Novellen "En dörr står på glänt" har jag skrivit om förut i bloggen. En repris alltså, till och med en repris på reprisen. Att på det här sättet återvända till och läsa om är något som jag alltid talat för. Kanske mer ju äldre jag blir. När mycket i livet är repriser.

Alltså:
"Det här hände den sommar då Jeanna och jag var på fotvandring. Vi befann oss då på en knapp dagsmarschs avstånd från vårt mål. Vi hade startat från min hustrus föräldrahem i Sörmland, där vi hade gästat ett par dar, och var nu på väg till min bror och svägerska, som ägde en gammal kungsgård i Södra Tjust i Småland. De två första dagarna, när vi ännu var ovana vid att gå, hade vi åkt bil några gånger, men sedan tredje dagen hade vi sagt nej tack till alla vänliga erbjudanden från förbipasserande bilister. Vädret hade hela tiden varit storartat, och vi hade haft en mindre vanlig tur att finna på präktiga nattlogin och vänliga människor."
Så inleds Walter Ljunquists novell "En dörr står på glänt", i samlingen med samma titel från 1937. Det är en underbar skildring av ett ungt pars fotvandring längs grusvägar i trettiotalets svenska landsbygd. Språket är konkret och detaljrikt beskrivande. Alla sinnen är inblandade. Man ser solljuset dallra över fälten i middagshettan, förnimmer doften av vägdamm och känner svalkan om kvällen och hör tornseglarnas skrin.

Det är ett svunnet Sverige, ett enklare Sverige ( ja, jag vet att det inte var enklare), en tid som jag av någon märklig anledning önskar att jag hade kunnat återvända till. (Återvända? Men jag har ju aldrig varit där?)

Men framförallt handlar novellen om att minnas och om hur det som en gång var på ett sätt aldrig försvinner. Minnen kan väckas av händelser och upplevelser i nuet.

Journalistparet på semestervandring övernattar på en gästgivaregård i en trakt som berättaren ofta besökte i sin barndom. Berättaren minns. Nutid och dåtid, landskapet, naturen och människorna växer till en utvidgad verklighet av förbindelser och korrespondenser, blir till det minnesrum till vilket en dörr plötsligt kan öppnas på glänt.

Vandrarna går vilse när de fortsätter och när de vänder tillbaka får de syn på ett vitt hus. De ser en kvinna på cykel med ett barn på styrstången hastigt avlägsna sig.
"Vi såg en blomrabatt omgiven av vita snäckor och en röd boll som låg på gårdsplanen, och strax därintill i gräset låg en liten docka på rygg och stirrade med stela ögon upp i trädens gröna virrvarr av löv, som rörde sig i vinden."
De knackar på för att be om vatten och ser att dörren står öppen. De går in och ropar hallå, men finner huset tomt. De går runt i de stilla, tysta rummen. Fönstren står öppna. Hela tiden har de känslan av att vara iakttagna.
"När vi vände oss inåt rummet tyckte vi att de gamla möblerna också viskade sinsemellan, och det var något högdraget, förnämt och lite vemodigt högtidligt över dem. Deras blanknötta ytor och stoppningar ansträngde sig förgäves att berätta för oss om de människohänder och öden och lidanden, som rört vid dem."
En nymodig svart och glänsande telefon på ett skrivbord ser ut som en anakronism. Är det verkligen möjligt att nå ut ur denna avstannade tid? Ett almanacksblad är en dryg månad gammalt.

Berättaren ser ut genom ett öppet fönster, känner blommorna dofta och möter blicken från en fågels öga i trädets lövverk. En trollslända slår sig i samma ögonblick ner på hans hand och sitter fullkomligt stilla.
"Plötsligt kom det för mig, att jag gick omkring i ett hus där invånarna genom någon lekfull eller ond andes infall blivit förvandlade till sländor och fåglar och blommor, så att de därigenom var utestängda från sitt eget hem och från alla förbindelser med människornas värld. Det var som om de förbryllade höll sig i närheten av oss och ångestfullt sökte kontakt med oss för att få hjälp i sin svåra belägenhet."
Så ringer telefonen, de lyfter luren och det visar sig att en nyss avliden åldrig man ligger i sin säng på övervåningen och att kvinnan är hans syster som cyklat efter hjälp. När berättaren ser den döde och sedan, när läkaren anlänt, får veta hans namn förstår han vem mannen är och skikt efter skikt av barndomstiden frigörs och leder fram till minnet av en betydelsefull gåva som han en gång fått av den döde.

Walter Ljungquist är en svensk Proust.


tisdag 18 juni 2019

Jag är ute och cyklar

Under dagens lite längre (4,8 mil) cykeltur i mellersta Hallands skogs- och slättbygd konstaterade jag att om man lämnar slätten så följs varje lätt nedförsbacke av en seg uppförsbacke (eller om det nu inte är tvärtom...). Under alla förhållanden så är uppförsbackar god träning för både hjärta och kärl och benmuskler. Var och en som någon gång cyklat sittande uppför Lyseredsbacken (jag gjorde det) vet att det är så.


Vanligtvis föredrar jag att vandra. Den långsamma förflyttningen ger en helt annan närvaro i nuet än cyklandet. Men man kan ju stanna till då och då, när man kommer till en spännande plats. Och cyklingen ger en chansen att höra ett utrotningshotat ljud, ljudet av cykeldäck mot landsvägsgrus.


Det var en cykeltur i lugnt tempo. Jag färdades inte på någon racercykel (eller på något fuskverk som en "elcykel"), utan på en treväxlad robust damcykel av bästa Monarkmärke.


Nästan fem mil, alltså. Upp mot Dagsås, mot Högryd, via Ästad och tangerande Hallandsleden förbi Kriken och Källdalen ner mot Joastorp. Sen förbi Gödeby upp mot Bertilsgärde, ner förbi Högared och lunchpaus vid Ljungsjöns badplats. Motvinden från sydväst fick fritt spelrum på slätten förbi Hällarp, men efter svängen vid Hällereup hade jag vinden i ryggen hela vägen via Lindhult och Långås och hem.



Molanders affär i Långås är sedan länge stängd. Jag undrar vad som tilldrar sig i den kameraövervakade byggnaden.

torsdag 13 juni 2019

Herr Paddas störda eftermiddagsslummer

När jag rensade ogräs i trädgårdslandet idag och tog tag i en hög med gräs fick jag plötsligt något mjukt och kallt i handen. Det var Herr Padda, vars stilla eftermiddagsslummer jag störde. På paddors vanliga sätt gav han mig bara en kylig blick innan han uppsökte en säkrare viloplats.






söndag 2 juni 2019

Roms öde


"... [vi kan] inte förstå den utdragna händelse vi känner som det romerska rikets fall utan att se närmare på det stora självbedrägeri som kejsardömets jubelceremonier så tydligt vittnar om: den oberättigade övertygelsen, manifesterad i den blodiga ritualen med iscensatt jakt, att romarna hade tämjt den vilda naturens krafter. På flera nivåer som romarna inte själva förstod och som de knappast kunde ha något begrepp om - från den mikroskopiska till den globala nivån - betecknade det romerska rikets fall naturens triumf över människans strävanden. Roms öde spelades upp av kejsare och barbarer, senatorer och generaler, soldater och slavar. Men det avgjordes i lika hög grad av bakterier och virus, vulkaner och solcykler."

Citatet sammanfattar i stora drag Kyle Harpers "Roms öde. Klimatet, sjukdomarna och imperiets undergång" (Daidalos, 2019). Det är en fascinerande läsning.

Romarrikets uppgång skedde under en gynnsam klimatperiod, "det romerska klimatoptimumet", med värme och nederbörd. Men expansionen genererade också sjukdomar, från infektionssjukdomar till pestpandemier.  De hygieniska förhållandena var, trots akvedukter och badhus, miserabla.
Och när klimatet blev kallare, under den senantika "lilla istiden" från början av 500-talet, blev den sammantagna effekten av sjukdomar, klimatförändring och attacker från omgivande folk att det forna världsriket gick under.

När jag läser tänker jag på vår tidsepoks självbedrägeri, vår tro att på att vi tämjt naturens krafter.


måndag 27 maj 2019

"... mycket överflödigt skulle hemligt lossna från hans händer."

Denna blåsiga kväll läser jag i Sven Lindqvists debutbok från 1955, "Ett förslag". 
Utanför fönstret gungar de vita syrenerna i vinden, lysande mot allt det gröna. Det mörknar under träden. Gärdsgårdens stenar andas oändligt långsamt.

Lindqvist gör vapenfri tjänst på en förläggning i Småland tillsammans med frireligiösa vapenvägrare. De tillverkar och monterar telefonstolpar. Hans religiösa kamrater har en annan syn på döden än Lindqvist. "Döden blir för dem det mått som livet mäts med." Men för den icke-religiöse blir den i sig ointressant, eftersom den bara innebär att allt tar slut.

För Lindqvist kan döden som livets mått ersättas av tanken på en katastrof. Inte ett "efter oss syndafloden", utan bara det att de flesta människor förutsätter att de alltid ska få fortsätta att leva som de gör, men:
"Vad skulle hända om människor mer allmänt tänkte sig in i, med klart ohyggliga bilder föreställde sig att de redan nästa vecka blir tvingade till ett liv under helt andra villkor än de här? Ingenting, troligen. Men även den som fortsatte sitt liv precis som förut skulle få en omedveten inriktning på det varaktiga, mycket överflödigt skulle hemligt lossna från hans händer."
 Jag tycker mycket om den sista formuleringen. Den är mycket Vilhelm Ekelundsk.


PS: Kursiveringen i citatet är min.

fredag 24 maj 2019

Två gedigna författarbiografier och en smal klassiker

Två gedigna författarbiografier och en smal klassiker. Så har min läsning sett ut ett par veckor. Trädgårdsarbete och annat har tagit det mesta av tiden. Tiden som alltmer tycks accelerera. Även om dagsljuset nu blir längre och längre. Fastän jag försöker bromsa tycks tiden gå allt fortare. Eller är det just för att jag bromsar, försöker vila i steget, vara i stunden? En omöjlig ekvation, tycks det.

                                                                           *
Båda biograferna är mycket grundliga och mycket läsvärda. Om jag i stort fick min bild av Hjalmar Söderberg bekräftad, så lärde jag mig desto mer om Vilhelm Moberg.

Robert Walser hade jag inte läst något av tidigare.

"Promenaden" skildrar en fattig författares promenad genom en stad, hans möten med olika människor, möten som ibland får honom att brista ut i långa, omständliga monologer, i tilltal som är mer eller mindre absurda. Bitvis är det ganska roligt.

Då är novellen "Bilden av fadern" bättre. Där målar efterlevande barn till en nyss död fader i monologer upp olika bilder av fadern, där hans positiva sidor (enkelhet, fördragsamhet, ovilja att dominera) efterhand blir till en bild av en misslyckad, hunsad och illa ansedd man. En tvetydig äreräddning.

                                                                             *

Ja, det var bara det jag hade på hjärtat just nu.


Robert Walser: "Promenaden. Följd av Bilden av fadern" (Bokförlaget Faethon, 2019)
Jesper Högström: "Lusten och ensamheten. En biografi över Hjalmar Söderberg" (Weyler, 2017)
Jens Liljestrand: Mannen i skogen. En biografi över Vilhelm Moberg" (Bonniers, 2018)





torsdag 16 maj 2019

Sven Lindqvist

Sven Lindqvist är död. Jag läser texterna i tidningarna och det finns väl ingen anledning för mig att här försöka mig på något (bättre) sammanfattande om Sven Lindqvists betydelse. Alla, med något undantag på högerkanten, är ense om hans storhet. Jag instämmer i det mesta.

Jag går till hyllan och räknar: tjugosex volymer. Inte en komplett samling, men nästan. Alla lästa, de flesta omlästa, både en, två eller fler gånger. Jag började läsa Lindqvist på sjuttiotalet och har följt honom sen dess. De äldre böckerna köpte jag på antikvariat.

Senast läste jag intervjuboken ”Sanningskonst. Samtal om ett författarskap” (Bonniers, 2018)  där Stefan Jonsson och Sven Lindqvist samtalar om författarskapet kronologiskt, verk för verk, och dels gör några tematiska tvärsnitt. För den som länge följt och beundrat Sven Lindqvist är det här en guldgruva.

Några av femtiotalsböckerna, "Ett förslag", "Handbok", "Hemmaresan" och "Praktika" läste jag om under 2014 och försökte skriva något mer ingående, men det resulterade bara i några korta blogginlägg. Om "Ett förslag" HÄR, och om "Hemmaresan" HÄR.

Den omdebatterade "Utrota varenda jävel"(1992) är naturligtvis viktig, men den bok som för mig framstår som mest central i Lindqvists författarskap kom redan 1967, "Myten om Wu Tao-tzu".
Där lämnar Lindqvist diktarens elfenbenstorn och världen öppnar sig. Det är en djupt pessimistisk bok.


Det är dags att läsa om den nu.






torsdag 9 maj 2019

Den boken måste jag läsa...


"Kännetecknande för Walser, det märker man strax, är hans dragning till det monotona, det enahanda, det som inte skiljer ut sig. Detta utifrån en insikt om att det verkligt iögonfallande paradoxalt nog hindrar oss från att se. Ett verkligt seende handlar om att få syn på det permanenta i det ögonblickliga eller övergående, det som annars inte självklart utbjuder sig åt någon blick." 

Så skriver Steve Sem-Sandberg i en recension av Robert Walsers ”Promenaden” och ”Betydande människor kallar mig ett barn (mikroskrifter i urval” (Bokförlaget Faethon, 2019).

I morgon dimper boken ner i min brevlåda.

torsdag 2 maj 2019

Giorgio Bassani: Den förlorade trädgården

Min tystnad här på bloggen börjar bli besvärande, åtminstone för mig.
Det är som om jag, för att inte avbryta vad jag hållit på med sedan 2008, bara av något slags förvänd pliktkänsla förmår mig till att då och då skriva några rader. Här kommer i alla fall några till.

Ett verkligt fynd på årets bokrea var Giorgio Bassanis "Den förlorade trädgården" (i nyutgåva på Modernista 2017, med ett fint förord av Torbjörn Elensky).

Den utspelar sig i huvudsak mellan oktober 1938 och krigsutbrottet 1939, i den italienska småstaden Ferrara, författarens hemstad.

Berättaren är en ung student som läser litteraturhistoria i Bologna, spelar tennis i den lokala tennisklubben och är förälskad, utan att få något gensvar, i överklassflickan Micòl Finzi-Contini. Bådas familjer är judiska. När raslagarna införs stängs judiska spelare ute från tennisklubben och tennisplanen i familjen Finzi-Continis stora trädgård blir en tillflyktsort för en krets av ungdomar, med tennis, politiska diskussioner och flirtande.

Den tilltagande antisemitismen inskränker steg för steg de judiska familjernas rättigheter. De noteras som kränkningar och förödmjukelser, men inte mer. Livet fortgår under nya omständigheter.

Men redan i romanens inledning utsägs att alla inblandade utom berättaren kommer att deporteras och dö i förintelselägren. Att vi som läsare vet detta färgar läsningen. Och gör boken till en mycket vemodig och drabbande läsning, där trädgården kan ses som en symbol, en sista tillflykt, som till sist går förlorad.

                                        Kanske lika bra att kasta bloggen på elden?


måndag 15 april 2019

Jag tänkte på Rilkes åttonde Duinoelegi

Efter barnbarnspassning på förmiddagen och trädgårdsarbete efter lunch gick jag ut i skogen med kikaren och såg en orädd  rödhake och en lika orädd trädkrypare, som rörde sig i cirklar upp längs barken på en ek, och en gärdsmyg som hastigt sökte efter småkryp i en mossig stengärdsgård.

Sedan satte jag mig i lä vid växthusväggen och njöt av solskenet och tänkte på Rilkes åttonde Duinoelegi. Det var längesen sist. Jag vet inte varför den dök upp just nu. Kanske var det bara det att jag satt där i solen, avslappnad, vilande, lugn och utan tänka på något särskilt.

Rainer Maria Rilkes åttonde Duinoelegi är en vacker - och kanske skrämmande - dikt om vår existens. Den talar om hur vi människor, till skillnad från djur och kanske också barn, alltför mycket upplever världen genom vårt tänkande och därmed förlorar förmågan att leva i samklang med den natur som vi ändå är en del av. Och det mest skrämmande med den natur vi inte vill vara en del av är naturligtvis döden.

Det jag nu mest tänkte på var slutstrofen:

Vem har då så förvänt oss, att vi alltid
vad vi än gör, med vår hållning liknar
en som ger sig av. Som den på den
sista kullen, som pekar ut sin dalgång
än en gång, vänder sig om, stannar, tvekar -,
så lever vi och tar oupphörligt avsked.

I hyllan har jag både Erik Lindegrens tolkning och Camilla Hammarströms. Det är den senare jag citerar här.



Rainer Maria Rilke: "Duinolegierna". I tolkning av Erik Lindegren. Bonniers, 1967.

Rainer Maria Rilke: "Duinoelegier". Tolkning av Camilla Hammarström. Bokförlaget Lejd, 2010.

onsdag 10 april 2019

Livstecken, vårtecken

Jodå, jag lever och har hälsan. Om inte förr så nu, dessa glasklara dagar med sol och blå himmel och, trots några dagar med nattfrost, allt fler vårtecken. Träd och buskar som knoppas. Grönt gräs. De lysande gula påskliljorna. Ljuset.
                                                                       *
Men jag har svårt att komma till skrivande här i bloggen.

                                                                        *
Jag köpte en del på bokrean i år. Och nu är jag halvvägs i Peter Frankopan: "Sidenvägarna. En ny världshistoria" (Bonniers, 2017), som reviderar den europacentrerade världsbilden. En fascinerande läsning.

Om just Europas väg till ekonomisk och politisk världsdominans, från slutet av 1400-talet, skriver han:
"Den nya gryningen drev fram Europa till scenens centrum, svepte in det i ett gyllene sken och välsignade det med en rad förgyllda tidsåldrar. Men kontinentens uppgång medförde ett fruktansvärt lidande på nyligen upptäckta platser. Det fanns ett pris för de magnifika katedralerna, den fantastiska konsten och den stigande levnadsstandarden, för allt det som blomstrade från 1500-talet och framåt. Detta pris betalades av befolkningar som levde på andra sidan haven: européerna var inte enbart förmögna att utforska världen utan också att dominera den. De gjorde så tack vare de obevekliga framstegen inom militär- och sjöfartsteknik, som gav dem en obestridlig fördel jämfört med dem som de kom i kontakt med. Imperiernas tidsålder och västs uppgång byggde på förmågan att kunna tillfoga våld i omfattande skala. Upplysningens och förnuftets era, utvecklingen mot demokrati, medborgerliga och mänskliga rättigheter, var inte resultatet av en osynlig kedja som sträckte sig tillbaka till antikens Aten eller ett naturligt tillstånd i Europa; de var frukterna av politiska, militära och ekonomiska framgångar på avlägsna kontinenter."
Och historien fortsätter än idag, nu med flera kapitalistiska kärnområden och med ett större inslag av mer sofistikerade metoder. Välfärden har ett pris. Rovdrift på strategiska råvaror, dumpning av farligt avfall. Om detta ojämna utbyte skrev Alf Hornborg om i "Nollsummespelet - teknikfetischism och global miljörättvisa" (Daidalos, 2015), som jag skrev några rader om HÄR.

                                                                             *

För övrigt har vi besök av ett tranpar.



onsdag 20 mars 2019

Återanvändning: Om Giacomo Leopardis "Ginsten"

Jag läser ännu en nedslående artikel om den till synes ohejdbara globala uppvärmingen och dess konsekvenser för mänskligheten. Och tänker att det är dags att reprisera, att återanvända, ett äldre blogginlägg: 

Jag läser,  återigen, Giacomo Leopardis dikt "Ginsten eller Ödemarkens blomma" i Ugo Foscolo & Giacomo Leopardi: I skuggen av cypresser. Dikter i tolkning och med kommentar av Ingvar Björkesson, Alastor press, 2007.

Här några rader och några saker jag tänker när jag läser.

När en koleraepidemi bröt ut i Neapel 1836 bosatte sig Leopardi med sin vän Ranieri och dennes syster i en villa i Torre del Greco, på Vesuvius ödsliga sluttning. Där skrev han också "Ginsten", som kanske kan ses som en sammanfattning av hans syn på människans lott i världen. Denna långa dikt inleds:
Här, på förbrända åsar
av fruktansvärda, intet
förskonande Vesuvius
som inga andra träd och blommor gläder,
syns överallt de glesa snår du flockvis,
doftande ginst, har utstrött,
förnöjd i ödsligheten
Människan borde ta lärdom av ginstens förmåga att uthärda de mest skoningslösa villkor och en säker undergång:
[...] Till dessa nejder
borde den komma, vilken hänfört plägar
människans villkor prisa, och begrunda
hur stort en kärleksfull natur bekymrar
sig om vår ras. Här kunde han värdera
och mäta kraftfullheten
hos detta släkte som den stränga amman
med en lätt rörelse, och utan varsel,
delvis förgör på några få minuter,
och en blott obetydlig
starkare rörelse kan lika plötsligt
förinta helt och hållet.
På dessa stränder ser jag
utmålad mänsklighetens
storartade och progressiva framtid.
Leopardi kursiverar den sista raden och hånar illusionerna hos sitt "stolta, stupida sekel", som tror på eviga framsteg och flyr
Sanningen om den kärva
lott och de usla villkor oss naturen
beskärde [...]
Men man kan också utläsa ett slags solidaritetstanke hos Leopardi. Om mänskligheten inser naturens grundläggande likgiltighet, lämnar illusionerna och
[...] vågar lyfta
sin blick emot det öde
vi har gemensamt, och med orädd tunga
som ej skyr bitter sanning
bekänner att vår lott är ond, och mänskan
själv bräcklig, oansenlig

[...] då kommer allt ärbart,
hederligt mänskligt samliv,
all rättvisa och fromhet att få en annan drivkraft och rot än högmodiga sägner,
i vilka redbarheten endast äger
en löslig grund, som allting
där villfarelsen utgör fundamentet.
Läget är hopplöst på längre sikt, både för individen och släktet, men just denna totala utsatthet kan - borde - utgöra grunden för en solidaritet, ett gemensamt ansvarstagande. Här finns en utopisk, social dimension. I våra dagar av global uppvärmning inte minst i form av ett gemensamt ekologiskt ansvar.
Jag tror inte att man måste vara särskilt pessimistiskt lagd för att inse att vi har långt till den ideologiska omsvängning som krävs.


tisdag 12 mars 2019

Prokrastination

"numera knappast br."....  Kanske riktigt 1954. Inte idag. Och speciellt inte här.



torsdag 28 februari 2019

Än är det inte riktigt vår

Jag tar kikaren och går över strandbetet ner till havet vid Sik. Intensivt blå himmel och sol, men kylig vind från norr. Grågäss och gravänder, svanar, strandskator och lärkor. Inga tofsvipor. Än är det inte riktigt vår.


fredag 22 februari 2019

Slumpläsning: Katherine Mansfield

Fredag. Plötsligt en dag med sol och klarblå himmel. Kylig natt, och inte så många plusgrader, men solen värmer rummen längs söderväggen, så jag eldar inte förrän vid tvåtiden. Ljuset som följer med värmen in i rummen får alla färger att lysa. De mest vardagliga ting blir synliga på ett nästan magiskt sätt. Jag blir sittande och övar mig i en konst som jag inte behärskar så bra, att göra ingenting.

Igår när jag letade efter något att läsa kom jag av en slump att ta fram en lätt gulnad volym ur hyllan, Katherine Mansfields "Preludium och andra noveller", utgiven i det legendariska Forumbiblioteket 1971.

























Jag har inget direkt minne av att ha läst dessa noveller. När jag nu gör det så tänker jag att det här är bra, mycket bra. Särskilt ett par av de kortare novellerna, där handlingen inte är särskilt dramatisk, men desto mer sker under ytan.

Som i "Främlingen", där en man möter sin fru när hon kommer hem efter en längre båtresa. Han har längtat efter henne, han vill ha henne för sig själv, han vill vara ensam med henne, äntligen. När hon så berättar om ett dödsfall på båten, att en hjärtsjuk man dött i hennes armar, en främling, då rämnar hans värld: "De skulle aldrig vara ensamma med varandra mer."





















Om Katherine Mansfield (1888-1923) i Poetry Foundation

torsdag 14 februari 2019

Jag har ett problem

Jag har ett problem. Varje gång jag avslutat läsningen av en bok så hamnar jag i beråd om hur ska jag kunna välja vilken bok som jag ska läsa härnäst. Vilket är det rätta valet? Varje val utesluter ju alla andra alternativ för den tid det tar att läsa den valda boken - och vem vet om det kommer någon tid efter den tiden? Kanske är det den sista bok jag läser. Med åren har jag kommit allt närmare den boken.

Men så kan man väl inte tänka? Det är ju att tillskriva läsandet en alltför stot vikt. Och dessutom spelar det inte någon som helst roll vilken bok som blir den sista. Inte heller läsfrukter går det att ta med sig när man går över floden. Allt det lästa suddas ut. Men det är ju inte för döden man läser, det är för livet. Och nu är jag en gång för alla så funtad att läsandet är en väsentlig del av mitt liv. Inte den mest väsentliga - långt ifrån. Men jag kan inte tänka mig ett liv utan läsning.

För ett par dagar sedan lyckades jag i alla fall bestämma mig. Den hade stått i hyllan för böcker att läsa en tid, Hans Falladas "I mitt främmande land. Fängelsedagboken 1944." (Lind & Co, 2016).

I september 1944 sitter den tyske författaren Hans Fallada inspärrad för observation på obestämd tid på anstalten Neustrelitz-Strelitzs avdelning III, bland "otillräkneliga eller delvis otillräkneliga brottslingar", efter att under oklara omständigheter ha avlossat en revolver under ett gräl med sin fru, med vilken han ligger i skilsmässa.

Han ges tillåtelse att skriva och skriver en roman och mellan raderna på detta manuskript skriver han,  med mikroskopisk skrift, en dagbok, som skildrar författarens liv under naziregimen. Han framställer sig som en svuren fiende till allt vad nazismen står för, men till skillnad från exilförfattarna har han stannat kvar i landet och trots ständiga problem, inte minst med sin frispråkighet, lyckats publicera sig. Dock inte utan en viss anpassning, vilket han nu försöker rättfärdiga. Efter krigsslutet påbörjar han en renskrivning, där en del antisemitiska formuleringar försvinner. Men boken kom aldrig att ges ut under Falladas livstid. Den kom på tyska först 2009.

Jag har läst några av Falladas böcker, bl a klassikern "Hur ska det gå för Pinnebergs" (1932) och framförallt den oerhört starka "Ensam i Berlin" (1946), om vilken jag då skrev att det är "en bok som var både svår, ja, nästan plågsam, att läsa - och samtidigt en skickligt komponerad bladvändare. Det är en verklighetsbaserad berättelse om hur ett äldre arbetarpar i krigets Berlin 1940 börjar lägga ut handskrivna meddelanden i trappuppgångar med uppmaningar till motstånd mot den nazistiska regimen, åtminstone inledningsvis i tron att budskapet ska få genomslag. Och om hur Gestapo långsamt ringar in dem och hur de oundvikligen slutar i tortyrkammare och avrättningsrum.
Runt om dem ett krigsberlin med hängivna nazister som trakasserar och berikar sig på kvarvarande judar, med korrumperade ämbetsmän och med samvetslösa angivare. En fruktansvärd bild av livet i en totalitär stat och en tankeställare: hur skulle du agera under sådana förhållanden? Hur stark är din personliga moral?"



tisdag 5 februari 2019

Gunnar D Hansson: "Tapeshavet"

Vinter och låg sol. Inte mycket snö, men vackra drivor på vägen bort mot Gamla bron och beteshagen, för några dagar sedan. Då var det kallt. Sedan kom snöblandat regn in från väster, som övergick i regn och rejält mildväder. Västkustvinter, slaskvinter.


Jag fick Gunnar D Hanssons "Tapeshavet" (Bonniers, 2018) i julklapp. Jag har läst och lagt åt sidan för förnyad läsning. Läst igen och igen och igen. Jag blir aldrig färdig med den, verkar det som. Det är en märklig bok.

Även om jag inte är färdig, så kan jag inte låta bli att skriva ner några rader här...

Tapeshavet skapades vid västkusten under en värmeökningsperiod för 6000 år sedan. Strandlinjen höjdes när havet steg och landhöjningshastigheten minskade. I Bohuslän bildades musselskalbankar, om vilka Linné skrev att de "här äro samlade i den myckenhet, at man kan undra det så många liv lefwat i werlden." Boplatser översvämmades. I dessa skalbankar har många fornfynd gjorts.

Om bland annat detta handlar "Tapeshavet". Detta och mycket, mycket annat. Det är en kökkenmödding: två avdelningar dikter samsas med kortare eller längre prosatexter om geologi, arkeologi, klimatförändringar, poetik, botanik, lokalhistoria, släkthistoria och dagboksanteckningar. Allt koncentrerat till Bohuslän och mest till halvön Härnäset.

På bokens bakre flik står det att den tematiserar "ett slags samtida (pre-apokalyptisk) krympande tomhet utifrån en konkret geografisk avgränsning". Vilket väl är ett sätt att uttrycka det.

Redan den inledande dikten kan sägas ge en anvisning hur man ska läsa boken.
"De enskilda fynden är av begränsad betydelse för
denna dikts ämne. Liksom för skolutflykter i trakten.
Det viktiga är den samlade mängden av fynd
från ett och samma ställe. Av sådant som tjänat ut,
benkrokar som brutits av, hasselnötter som knäckts,
flintavslag, ja, allt möjligt som en gång var mänskligt möjligt.
Alltså tillfälliga glimtar och milda effekter av sådant som en gång
varit helare än delarna och just nu denna dikts ämne.
Delar av ett system, men vilket? Ett återvändande i mer
skadad form än de rimmade ordåterkomsterna i villanellan,
ett från början italienskt herdeversmått som också
aristokratin och dess skalder fann roande och användbart.
Och i den fantastiska dikten Österöd finns ett slags skapelseberättelse, utan någon Gud.
"Världen bara fortsatte och fortsatte, också
här, tidens krafter vilade inte. Strandskatan kom
på överenskommet datum i mars månad,
grodäggen kläcktes i ljumma gölar av gökrop."
Överhuvudtaget läser jag "Tapeshavet", i all dess mångsidighet, med alla sina utvikningar, som att här upprättas en förbindelse med det som skedde då, för 6000 år sedan, översvämningen, trangressionen, de radikalt förändrade livsvillkoren, och nutidens skeenden:
"Den otämjda naturen hotar för tillfället ingen,
men vårdbehovet stiger. Sedan drontförintelsen
har femtiotusen arter försvunnit, sju miljarder
människor behöver ringa minst tre gånger om dagen."
Inte så att här ges någon lösning eller någon tröst.
"Det har blivit svårare att samtidigt leva i tre tider.'
Vad göra? Fortsätta att gå vägen längs. Tills den upphör.
Samtiden tillhör redan det förflutna. Det är det enda
att hålla sig till. Det visste redan urkineserna."
Nu står boken i hyllan, till vänster om läsfåtöljen. Det är bara att sträcka ut handen och läsa igen.

fredag 25 januari 2019

Verklighetsflykt

Ett par minusgrader, barmark, svag vind. Jag håller mig dock mest inomhus, med en andra antibiotikaomgång. Ingen spökskrivare syns till, så jag får själv ta till orda.

I den här situationen har jag ett starkt behov av verklighetsflykt. Och vad är då lämpligare än att läsa äldre reseskildringar?

Jonas Carl Linnerhjelm, bildad godsägare på Ebbetorp i Kalmartrakten, gjorde åtskilliga resor runt om i Sverige med häst och vagn i slutet av 1700- och början av 1800-talet och skrev resebrev, vilka gavs ut i tre volymer. Han var typisk för sin tid, då upplysningens rationalitet blandades med förromantikens sentimentalitet, med stark övervikt för den senare.

Även om här finns en hel del iakttagelser av odling och jordbruksmetoder, så är det inte det Linnerhjelm är ute efter, utan pittoreska scenerier i landskapet, vyer som väcker sublima känslor hos betraktaren, ett slags besjälat landskap. Linnerhjelm ser landskapet som motiv för måleri. Något som särskilt får honom att stanna upp i hänförelse är vattenfall. Till Göta älv och Trollhättan återkommer han ett par gånger.

Han är egentligen mestadels ganska tråkig att läsa. Han stannar till på en ort eller i en stad, besöker någon prominent person, beser någon trädgård eller parkanläggning, dömer ut kyrkans utsmyckning som alltför primitiv, reser sedan vidare, förfasas över obrukad mark och gläds åt åker och äng.

Men jag fängslas ändå av att i tanken följa honom längs vägar (som ofta är mycket rudimentära) från Lund i söder till Falun i norr. Den historiskt intresserade har en del att hämta här.

Jag ska bara återge ett citat där han mer än någon annan gång (i alla fall i det här urvalet) visar sig ha en blick för den bistra verkligheten, även om känslorna tar överhanden.

Det är när han besöker Falu koppargruva i maj 1787. Han visas runt och får se det djupaste schaktet, Konung Adolph Freriks schakt.

"Ur detta svalg uppvindades tvenne karlar, just medan vi voro där invid. De stodo på brädden av tunnan eller så kallade baljan. Den ene förde ett bloss, och den andre en ovanligt lång båtshake i handen. Man kan omöjligt föreställa sig huru både majestätligt och hiskligt det var att se dem så höjas ur ett mörkt svalg, och förande en så bister spira, som hållen upprätt, steg just lika majestätligt tillika med dem. Det var som om avgrundens regent velat högtidligt resa sig ur sin grundlösa boning. Men huru hastigt försvann icke detta dystert majestätiska intryck för medlidande känslor över nöd och strängt arbete. De voro för hettans skull nere i gruvan alldeles nakna, endast med byxor och en tröja, för att ej i luften här uppe förkylas. Deras svarta ansikten, bruna kroppar och nedsölade klädnad gjorde den fasligaste sammansättning och harmoni. Efter en kort stund hissades de eller som det här heter, åkte ned igen i samma avgrund. Ögat vågade knappt följa deras förfärliga sjunkande, och för min imagination svävade blott bilder av träldom och döden; särdeles då de med avlyftade hattar gjorde bön till den allt bevarande Guden, och försvunno undan min åsyn i det djupa mörkret. Jag ryste, ömmade och gick."




----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Jonas Carl Linnerhjelm: Brev under resor i Sverige. Valda samt med inledning försedda av Harald Schiller. Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1932.

torsdag 10 januari 2019

Stenarna bidar sin tid

Sex minus i morse. Till en början sol, glitter i det frostiga gräset och ett varmt ljus i rummet, över bokryggarna. Sedan mulet, lite varmare, men fuktigt gråmulet och inget ljus. 
Jag är fortfarande trött. Tvingar mig själv till lite utejobb för att få frisk luft. Går bort till beteshagen och talar med mina vänner stenarna. De kan konsten att bida sin tid. De låter sig inte oroas.


Och än är det inte senvinter! Jag skulle behöva en spökskrivare. En stand-in. En vikarie.

Har börjat läsa Gunnar D Hanssons "Tapeshavet" (Bonniers 2018). 


torsdag 3 januari 2019

Monteverdi - Zefiro Torna , oh di soavi accenti

Under några veckor inte ett ord och knappt en tanke. En seg lunginflammation däckade mig.
Lite sent kanske att önska eventuella läsare ett gott nytt år nu.
Jag gör det i alla fall med detta fantastiska stycke musik.
Även om det dröjer kommer nog den milda västanvinden att blåsa in även i år. Och ge nya krafter.