måndag 29 december 2008

Provokation

Susan Sontag: "On photography" (1971)

7 kommentarer:

Björn Nilsson sa...

Ett fotografi av Kruppverkens organisationsplan skulle visa hur de fungerar däremot. Det gäller att rikta linsen mot rätt ställe!

Frånsett denna fåniga anmärkning tror jag (som ivrig fotograf) faktiskt att det finns en återkoppling mellan kameran och vad den avbildar och vår bild av verkligheten. Är det inte det som händer när man manövrerar och mixtrar med kameran för att få en "bra" bild - kanske hellre än en "sann" bild. Jag går några tiotal meter här i stenstaden, riktar kameran rätt, och får det att se ut som en skog på bergknallar utan hus runtomkring.

Dessutom påverkar kamerans teknik vad vi ser/tror oss se. Gamle Strindberg var nog detta på spåren när han gjorde sina fotoexperiment utan lins. Fast han tokade ju till det en del i vanlig ordning.

Lena/northofsweden sa...

Jo, kameran kan verkligen ställa till det, både för fotografen och för åskådaren.

Jag höll upp att fotografera under nästan tjugo år. En av anledningarna till att jag slutade plåta var att jag tröttnade på att se hela tillvaron genom kameraobjektivet - för det var så det blev till slut. Men sen köpte jag min första digitalkamera och då var det klippt igen.

Och om foton för förståelse: Jag har hållit på och gått igenom _gamla_ foton för att se om det finns några som duger att lägga ut på www.flickr.com. Det har i alla fall medfört att jag förstått en del samband rent personligen - fast då kommer ju nu-och-dåperspektivet in, förstås.

Lena, igen sa...

"En del samband i min personliga historia" var det nog jag menade

Lennart Erling sa...

Hej Björn och Lena!
Jag började läsa Sontag som omväxling till Kullenbergs Marianne Höökbiografi (en rörig men intressant bok) och har bara läst första kapitlet ännu. Men redan där finns så mycket intressant, bl a stycket jag skannade och la ut som provokation. Men ni verkar inte så provocerade? Jag ska läsa vidare i Sontag innan jag skriver mer.
Jag har alltid varit kluven till fotograferandet. Som ett filter mellan ögat och världen. Sontag skriver om hur ens förhållande till världen förändras, från delaktig till åskådare. Kanske i extrema fall till en avskuren, amoralisk tittare.
Men jag har också alltid fascinerats av foton som frusen tid, som är en omöjlighet, något som inte finns. Tiden stannar ju aldrig. De ögonblick som fotot återger fanns ju bara som ögonblick, snabbt förgånget. Kanske är det därför det så magiskt. Att man kan återvinna tiden, ögonblick, ge minnet material...
Såg nyss på TV om Barbro Alving. Den filmen var ett bevis på filmmediets överlägsenhet när det gäller att snabbt få en överblick i ett ämne...

Lena/northofsweden sa...

>Som ett filter mellan ögat och världen. Sontag skriver om hur ens förhållande till världen förändras, från delaktig till åskådare. Kanske i extrema fall till en avskuren, amoralisk tittare.<
Jo, det var ju det jag kände en gång i tiden.
Men
Rätt nyttjat av rätt fotograf med rätt syfte _och_ rätt betraktare tror jag att fotografiet kan ge kontakt och delaktighet och berätta en historia. Och fel använt kan fotot bli helt vilseledande. Fast gäller inte detsamma för text? Egentligen? Det viktiga är väl att "nyttjarna" är medvetna om manipulationsmöjlig-heterna? Källkritik?

Och för fotografen kan fotograferandet fylla en viktig funktion på många sätt. Har du sett Jag Troells Maria Larssons eviga ögonblick?

Lennart Erling sa...

Lena:
Just efter jag skrivit årets första bloggtext, om Sontag, läser jag din kommentar.
Jag är absolut ingen bildstormare... Det är nog bara det att jag tror att förnuftigt tänkande kräver text = tid = eftertanke, medan bilder är mer omedelbara, ögonblickliga, färdiga.
Men det kan vara en falsk motsatsställning. Man kan ju tala om en bild, om dess innehåll, vad den står för. Vara kritisk. Bygga upp en förståelse, osv.
Sen ska jag erkänna att jag är okunnig v g bilder som medium, konstnärligt och i allmänhet. Sontags bok läste jag om för längesen och noterade att den ska jag läsa för att öka på min bildning. Och nu sitter jag här. Det är aldrig försent!
Nej, filmen har jag inte sett. Är den bra?

Lena sa...

Ja, filmen är bra. En oerhört vackert fotograferad berättelse om en fattig kvinna i Malmö vid förra sekelskiftet. Hon vinner en kamera på ett lotteri och börjar så småningom använda den.