"Men universum bryr sig inte om oss"

Häromdan fick jag i min hand (ett av mitt yrkes många fördelar) en bok, "Bara detta liv : texter i existentiell psykologi och psykoterapi", Dan Stiwne (red.), Natur och kultur, 2008.
Stiwnes bidrag har rubriken "Om livet och döden - och dödläget däremellan".
Bara denna rubrik gör det omöjligt för mig att låta bli att slå upp boken och börja läsa. När kapitlet sedan inleds med ett Montaignecitat:

"Döden är förutsättningen för din tillkomst, en del av dig; du undflyr dig själv. Den tillvaro du njuter tillhör döden och livet lika mycket. Din födelses första dag leder dig både mot livet och döden."

gör det inte saken sämre. Och dessutom, när Stiwne ska illustrera det existentialpsykologiska synsättet på liv och död, på livsångest och dödsångest, så väljer han Mr Watanabe i Akira Kurosawas film Ikiru (Att leva) från 1952, en film som jag såg i våras och som jag tyckte mycket om.

Filmen handlar om en livskris. Mr Watanabe är en plikttrogen byråkrat, änkling, som lever ett inrutat liv där rutiner styr allt och som alltid uppoffrat sig för sin familj. En dag får han besked om att han har obotlig magcancer och bara några månader kvar att leva. I den kris som utlöses ser han sitt liv i ett helt nytt ljus. Den ende sonen, som han uppoffrat sig för, behöver honom inte. Han slutar att gå till arbetet, försöker krampaktigt leva uteliv, träffar en ung kontorsflicka som förstår honom, men som till slut stöts bort av hans dödsmärkthet.
Ska han ha levat förgäves? Det som till slut ger hans liv ett innehåll är att han engagerar sig i några mödrars kamp för en lekplats åt barnen, en kamp som först med hans kunskap om den kommunala byråkratin leder till framgång.
Han dör, efter att ha levt sin sista tid genuint engagerad.

Denna berättelse är, menar Stiwne, ett exempel på en gränssituation, en spricka "som öppnar sig i den hårda kokong vi väver runt våra vanor, våra fördomar, vår livsberättelse och vår uttrycks- och tolkningsdiskurs."

Stiwnes text har så hög densitet och är så koncentrerad att det nästan är omöjligt att klippa ut citat. Referenserna är många, inte bara Kurosawa: Jaspers, Becker, Kierkegaard, Aristoteles, Wittgenstein, Lévinas, Heidegger - man kan bli matt av mindre...

Kontentan är ungefär att vi människor för att stå ut med tillvarons villkor

"stänger in oss i en förenklad och utplanad upplevelsevärld" [för att] "undkomma den hänförande, överväldigande upplevelsen av livets oändliga rikedom, variation och skönhet samt vårt behov av att hålla dödsångesten borta. Vad gäller det första skälet kan vi kalla det livsångest, och låta det beteckna upplevelsen av att 'detta är för mycket för oss', att själva livsupplevelsen som sådan är, om man tar in den fullt ut i varje ögonblick, överväldigande."

Vi lever ett liv med skygglappar. Och det är nödvändigt, vi kan bara inte hela tiden ta in vårt prekära läge.
Stiwne uttrycker det så här, i en underbar formulering:

"Vi består av stjärndamm nedblandat i en särskild kosmisk soppa som genom ytterst osannolika omständigheter och under miljoner år skapat förutsättningar för vad vi kallar liv.
Men universum bryr sig inte om oss, vi skulle egentligen inte vara här och vi är ett märkligt, tillfälligt undantag i ett universum som annars är dött, likgiltigt och utan syfte."

Vem kan säga emot? Bara någon med djup gudstro, tror jag.
Jag vill väl inte säga att formuleringen gör mig upprymd (och det är ju nästan en ordvits...), men den har en sträv skönhet och en kärv realism som jag uppskattar.

Extrem svartsyn? Ja, kanske. Men Stiwnes text klingar ändå ut i tanken att livskriser är något normalt, en oundviklig del av livet, något i grunden sunt, något som leder framåt, något som kan få oss att ändra våra liv i en mer positiv riktning.
Ingen bot för livets obotligt hårda villkor (livet är ju ingen sjukdom), men en öppning för att kunna leva med större insikt.

"Den existentiella terapin ser människan som 'en samling möjligheter' som behöver vissa förutsättningar i världen för att förverkligas. Men människa själv är också ambivalent till att gripa efter sina möjligheter, eftersom det sätter henne i kontakt med verklighetens paradoxer vilka är förknippade med såväl livsångest och dödsångest. Kompromissen - att leva som död i ett vegeterande tillstånd eller ett estetiskt icke-vara, i väntan på att det egentliga livet ska starta, att det ska ske vid ett senare tillfälle - är inte alls ovanligt. Uppvaknandet sker genom krisen som genom existensöppnandet visar människan på hennes möjligheter och begränsningar och ger tillfälle till bättre verklighetsanpassning, men också till ett mobiliserande av krafter som får henne att våga överskrida sina begränsningar och pröva tillvarons gränser. Den mänskliga utvecklingen sker således diskontinuerligt och enbart när 'tillvaron öppnar sig'. Det är den existentiella terapins målsättning att hjälpa den fastlåsta människan att öppna sig för förändring, att mobilisera sin krafter och sitt mod och att se vad om (ännu) finns tid för. "