Torsdag kväll och höstmörkret är kompakt

Torsdag kväll och höstmörkret är kompakt utanför fönstren. Vinden hörs fortfarande i träden. Jag läser de sista sidor i Nina Björks "Om man älskar frihet. Tankar kring det politiska" (Wahlström & Widstrand, 2020). Lugnt och metodiskt resonerande plockar hon isär och visar upp motsägelserna i liberalismens försvar för det kapitalistiska produktionssättet. Om man efter att ha läst boken ordentligt fortfarande är övertygad liberal, så är man... ja, jag vet inte vad jag ska använda för ord. Nu är jag ju inte övertygad liberal. Övertygad socialist i någon mening. Men inte lika optimistisk som Nina Björk. 

För övrigt är jag nu, äntligen, så gott som klar med mitt bidrag till släkthistorien. Jag har, som jag nog nämnt här tidigare, skrivit om min farfar och hans bröder som i början av förra seklet reste till Amerika för att tjäna pengar eller utvandra för gott. Det mesta av jobbet har varit att lära mig att utnyttja de fantastiska möjligheter till släktforskning som finns. Men även skrivandet har tagit tid. Stränga krav och klen förmåga är ingen bra kombination...

Socialismen som ett etiskt emancipationsprojekt?

Jag läser Nina Björks "Drömmen om det röda. Rosa Luxemburg, socialism, språk och kärlek" (Wahlström & Widstrand, 2016).

Björk menar, efter Andrzej Walicki, att Luxemburg efter socialdemokratins svek inför krigsutbrottet 1914 och under kriget överger sin klassiska marxistiska determinism för "ett halvkvädet erkännande åt socialismen som ett etiskt emancipationsprojekt där hon tidigare främst hade sett den som en nödvändig följd av den kapitalistiska ekonomiska utvecklingen".

Det finns en möjlighet för människan att säga nej.

"Det finns en gräns för nödvändighetens rike, och där börjar den moral som faktiskt kan väljas."

Jag uppfattar Björks egen hållning som just ett etiskt emancipationsprojekt. Däri är hon mer optimistisk än vad jag är.

Rosa Luxemburg

Nina Björk

Om ni inte såg intervjun med Nina Björk i går kväll, så gör det. Länk till SvtPlay här (Så länge den nu finns kvar...)
Att hon är i ropet kan man inte ta miste på. Jag skrev om hennes bok "Lyckliga i alla sina dagar : Om pengars och människors värde" (Wahlström & Widstrand, 2012) i höstas, närmare bestämt här.

På ett dygn har inlägget nu laddats ner (och kanske rentav blivit läst) 278 gånger. Vid googling på "Nina Björk" hamnar det på första sidan.
Det är inte vanligt att den här bloggen får så mycket uppmärksamhet...
Men det är väldigt roligt. Framför allt om det leder till att ännu fler läser hennes bok.

Jag tar del av det lokala kulturutbudet

Efter högt föredöme provar jag dagboksstilen...

I går kväll gjorde jag något för mig ovanligt, jag tog del av det lokala kulturutbudet och bevistade En kväll för boken på anrika Varbergs teater. Nästan fullsatt. Jag gissar på 85 % medelålders eller äldre kvinnor. Som vanligt, alltså.
Där fanns en stämning av god folkbildningstradition. Av samling kring boken och läsandet. Fem författare pratade om sin senaste bok. Jag uppskattade mycket den gedigne och hedervärde Theodor Kallifatides.
Den stora behållningen denna kväll var dock Nina Björk. Hon talade engagerat kring den nyutkomna "Lyckliga i alla sina dagar", där hon fortsätter sin kritik av kapitalismens konsumtionsvansinne. Hon möttes av varma applåder.
I pausen byter jag några ord med henne. Jag har läst hennes böcker (sök på Nina Björk i bloggens sökfönster) och jag kan i stort sett dela hennes samhällssyn, men lika lite som hon har det har jag någon lösning, någon väg ut ur den ständigt accelererande tillväxtens människo- och miljöförstöring.
Hon menar att David Jonstad har det. Något att kolla upp, alltså.
Jag nämner inte att jag ännu inte läst "Lyckliga i alla sina dagar". Den har fått vänta, under senaste segveckorna. Men snart...

För övrigt läser jag lite då och då några sidor i Goethes "Faust", i Britt. G. Hallqvists översättning. En bitvis väldigt rolig bok. Men den där djupa koncentrationen, var finns den...?

Köp och glöm

Köp och glöm - skriver Nina Björk i en krönika i dagens DN - som en påminnelse om att det snart är jul...

After theory

Jag har återupptagit projektet att följa Nina Björk i spåren.
Jag har läst Terry Eagletons "After theory" och kommer att fortsätta en avbruten läsning av Sebastiano Timpanaros "On materialism". Om dessa båda tänkare skriver Nina Björk i inledningen till sin avhandling "Fria själar" (som jag skrev om i höstas, bl a här) att

"Det är med hjälp av dem som jag tänker i den här boken".

Första halvan av Terry Eagletons "After theory" är en i och för sig intressant kritisk (och mycket raljerande) genomgång av sextio- och sjuttiotalets explosion av kulturella teorier, från strukturalism till dekonstruktion. Även om Eagleton är kritisk så vill han naturligtvis inte kasta all teori överbord. Teorier är nödvändiga, om de används förnuftigt.

Andra halvan av boken är mer intressant. I kapitel med titlar som "Thruth, virtue and objectivity", "Morality" och "Death, evil and non-being" går han till rätta med de högtflygande teoretikernas rädsla för att inse grundläggande mänskliga villkor.
Att vi alla som biologiska varelser är en del av naturen. Och att detta med nödvändighet bestämmer våra villkor mer än vad vi vill medge.

Det kan ju tyckas som om det mesta i våra liv är kulturellt och socialt bestämt.

Kanske särskilt om man teoretiserar kring kulturella och sociala bestämningar.

Är det språket som lurar oss? Teorier använder språk. Teorier är språk. Men det som i grunden bestämmer oss är inte de språkliga representationer av verkligheten, symbolerna - det är verkligheten. Den materiella verkligheten. Naturen, om man så vill.

Eagleton skriver:

"To convert the the whole world into culture is one way of disavowing its independence of us, and thus of disowning the possibility of our death. If the world depends for its reality on our discourse about it, then this seems to lend the human animal, however 'decentred', an imposing centrality. It makes our existence appear less contingent, more ontologically solid, and so less of a prey to mortality."

Det är vi som tillskriver allting mening. Vi är maniskt meningsskapande. Bristen på mening driver oss.

"But we die anyway. Death represents Nature's final victory over culture. The fact that it is culturally signified does not stop it from being a non-contingent part of our creaturely nature. It is our perishing, not our bestowals of meaning, wich is necessary."

Naturen klarade sig bra utan oss innan vi dök upp. Och det kommer den att göra efter oss. Universum skiter i oss.

Jaha, vad är det här för dystra påminnelser? Vad ska vi med dem till?

Björk skriver: "I förlängningen av den här avhandlingen ligger en önskan om att återgå till den mänskliga kroppen som grund för politiskt tänkande."

Undra på att hon möttes av ett ramaskri, både från vänster- och feministhåll.

Natur! Kropp! Vi moderna, fria människor vill minsann inte anpassa oss efter ett sådant förlegat tänkande, vi är oberoende... fria själar. Vi har andra projekt. Vi vill konsumera. Vi vill bestämma!

Jag tror att Björk har rätt. Ett tänkande som inser att människan är en "beroende och relationell varelse", som utgår från att den mänskliga kroppen har eviga behov av mat, vatten, skydd och omsorg - ett sådant tänkande kan läggas till grund för en radikal etik, en politisk etik.

Eagleton skriver:

"Behov som är grundläggande för att vi ska överleva och må bra, som att få mat, hålla sig varm, umgås med andra och åtnjuta ett visst mått av fysisk integritet, kan då bli politiska kriterier: varje social ordning som förnekar sådana behov kan ifrågasättas utifrån att den förnekar vår mänsklighet." (Björks övers., "Fria själar", s.30)

Låter det som naiv idealism? Jag tycker det låter som inledningen till en materialistisk, radikal politisk etik.

Feminism

I gårdagens DN skriver Nina Björk om feminismens framtid.
Nu när alla är feminister har den förlorat sin sprängkraft. Och om feminism bara betyder att även kvinnor ska få göra som vissa män, "jobba, tjäna pengar, äga företag, chefa, köpa, köra stora bilar, eftersträva något vi kallar frihet men som vi inte riktigt vet vad det är (Pengar? Oberoende? Ensamhet?)" - vad tjänar den då till?
Kapitalismen har inget emot feminismen, egentligen. Den kräver inte med nödvändighet kvinnors underordning. Men den kräver någons underordning:
"Den kräver privat ägande, lönearbete, tillväxt, konkurrens, att fler och fler områden av livet görs till områden möjliga att idka handel inom, områden där människor, tid, saker och tjänster görs till köp- och säljbara varor."
Hur långt räcker feminismen över huvud taget, frågar Björk till slut.
Jag ser fram emot hennes svar på den frågan.

Björk i DN

I den polemik mellan Nina Björk och Per Wirten, som jag kommenterat tidigare här, har Björk en i mitt tycke mycket klargörande replik i dagens DN.
Wirtén tycker att Björk omöjliggör all diskussion genom att hänvisa till biologiska fakta.
Björk skriver nu:

"Bara den politiska diskussion som säger att vi har vissa givna utgångspunkter och utifrån dessa ska vi skapa ett så bra samhälle som möjligt är vettig. Den politiken vet att människan av naturen är konstruerad på vissa sätt och att dessa sätt inte står i vår makt att påverka. Utifrån de villkoren måste vi agera.

Alltså: Hur ska politiken se ut för att alla människor på jorden ska få tillgång till mat och vatten? Hur ska vi lösa frågan om omsorg om små, svaga, sjuka och gamla människor? Hur ska politiken se ut så att det vi gör på jorden inte hotar jorden? Sådana frågor är inte slutet på diskussionen, utan just början."

Jag har sagt det förut, men säger det ändå igen: Björks kritik av liberalismens livsfarliga frihetsbegrepp är kanske en början på ett nytt sätt att tänka kring grundläggande samhällsfrågor.

Det farliga ordet "Natur"

Det är märkligt hur svårt det är för en del debattörer att ens förstå vad Nina Björk skriver. Som Per Wirtén som i ännu ett inlägg tillskriver Björk åsikter som hon inte har och sedan angriper dem.
I ett nytt inlägg i Sydsvenskan skriver Wirtén:

"Att säga Natur är som att säga Gud. Konsekvensen blir att diskussionen tystnar. Man drar en gräns som politiken inte får passera. Dit men inte längre. Varför blir en irrelevant fråga. I sitt svar skriver Björk: ”Men här är det inte fråga om mänskliga värderingar. Här är det fråga om någonting som bara är, som är oss givet.” End of discussion."

Men herregud! (om uttrycket tillåts...): Om man påpekar att människan är en biologisk varelse och en del av naturen och därmed inte har och inte är i stånd att skapa någon obegränsad frihet - då är man alltså anhängare av något slags religiös fundamentalism, som tror på en gudagiven, evig mänsklig natur?

Jag tror att det är precis tvärtom. Det är en realistisk, kärv materialism, mycket långt från en viss typ av vänsteridealism...

Jag anser att Björk öppnar för en diskussion. Politiskt tänkande kan inte utgå från illusioner om mänsklig allmakt.

Ett PS några timmar senare: här är en länk till ett blogginlägg som jag läser först nu, om inställningen till Björk från "den postmodernistiska lattevänstern från Söder i Stockholm"... (därmed inget ont sagt om denna stadsdel i övrigt!)

Spridda notiser medan jag bekämpar mörkret och en stark önskan att gå i ide..

Ständigt denna Nina Björk! I dagens DN kommenterar Lars Linder paniken som utlösts i vissa vänsterkretsar efter Björks reflektioner över de biologiska gränserna för människans frihet.
Hon är ju konservativ! "En feminist kan tala om allt, men inte om biologi, då hotar särart, kvinnomystik och återtåg till hemmet."
Men det handlar inte bara om könsroller och jämlikhet, det handlar om grunderna för vår världsåskådning.
"Förödelsen och snedfördelningen av världens resurser bara ökar, år för år. Och vänstern jagar spöken."


Det går trögt med läsandet. Jag har läst "Orlando" och väntar på att kunna formulera några rader. Jag läser vidare i Timpanaro, men utan reda. Jag bläddrar i andra böcker. Och så dimper Zygmunt Baumans nya "Konsumtionsliv" ner i lådan och placerar sig långt fram på att-läsa-hyllan...

En av mina söner tyckte att jag borde lyssna på Bob Dylans nya, "Tell tale signs : the bootleg series vol. 8", vilket jag naturligtvis gör, i bilen på väg till och från jobbet.
Och vad passar bättre i detta mörker än den vackert sorgsna "Mississippi", med strofer som

Every step of the way, we walk the line
Your days are numbered, so are mine
Time is piling up, we struggle and we stray
We're all boxed in, nowhere to escape

[...]

Some people will offer you their hand and some won't
Last night I knew you, tonight I don't
I need something strong to distract my mind
I'm gonna look at you 'til my eyes go blind

[...]

Well, the emptiness is endless, cold as the clay
You can always come back, but you can't come back all the way
Only one thing I did wrong
Stayed in Mississippi a day too long.

Om gränsen för det görbara rummet

Västkustvinter: nära noll, regn och hagel om vartannat och en grå halvskymning hela dagen.
Men ett intressant meningsutbyte lyser upp tillvaron för mig.

I Sydsvenska Dagbladet skriver Per Wirtén om Nina Björks artikel i DN, "Vi är alla kroppar" och undrar vad Björk egentligen menar när hon skriver att människan "enbart lever inom en levande naturs gränser". Han förstår inte. Han frågar sig om han missförstått henne.
Och det tror jag att han gjort.

Wirtén tolkar som vänstermänniska allt tal om människan som en varelse bland andra i naturen som reaktionärt och konservativt tal. Och om det gäller kvinnor handlar det om biologism: åter till underordning och barnafödande vid spisen. Med några undantag har Björk fått detta bemötande från feminister.

Wirtén är som alla vänstermänniskor lika väl som alla liberaler och som vi alla bundna av upplysningens grundidé om att människan är på väg mot den totala friheten, det totala oberoendet, genom vetenskapliga framsteg och samhällsförbättringar, kalla det socialism, kalla det Historiens slut.
Allt blir på sikt bättre, det onda i våra villkor kommer till slut att övervinnas och vi kommer att leva i ett natur-oberoende lyckorike.

Björk ifrågasätter hela denna grundidé om den fria människan. Hon gör det på ett undrande, funderande, tänkande sätt. Hon pekar inte ens med ett halvt finger ut riktningen vi bör ta.
Och då är det upplagt för missförstånd.

Wirtén gör t ex i sitt inlägg den absurda tolkning av Björks idéer att hon är emot att han använder antibiotika mot den sjukdom han drabbats av(!).

Visst finns det oklarheter i Björks texter. T ex är hennes användande av begreppet "okroppslighet" är alltför metaforiskt och öppnar för angrepp.

Men det som gör henne intressant och det som är så utmanande är att hon pekar på något mer grundläggande än politiska ideologier: det för den moderna människa så chockerande faktumet att vi alla är biologiska varelser i naturen och att detta faktum obönhörligt sätter ramar för vår existens i tid och rum - och för vårt politiska handlande och dess konsekvenser för människor och miljö.
Vi försöker förvisso tänka bort det, men universum bryr sig inte om oss, som det formulerades i ett citat i en tidigare bloggpost.

Björk svarar i dagens DN (jag hittar inte artikeln på nätet och citerar därför utförligt) under rubriken: "Jo, vi är bundna av biologi."
Hon skriver:

"Per Wirtén läste min artikel som ett uttryck för en längtan tillbaka till naturen. Som om jag gillade naturen och satte mitt hopp till den. Men jag välkomnar inte naturen. Jag säger inte att naturen är god. Jag säger inte att den är ond heller. Jag säger bara att den är. Och att det innebär att människan inte är allt som är.
Hans läsning är här symtomatisk för just det tänkande som jag vill komma åt. Det är ett tänkande som vägrar att låta människan spela en sekundär roll. Om någon talar om kroppslighet och natur måste denna någon antingen ogilla eller gilla kroppslighet och natur. Men här är det inte fråga om mänskliga värderingar. Här är det fråga om någonting som bara är, som är oss givet.
Wirtén förstår inte heller hur en politik baserad på begrepp som natur och kroppslighet ser ut i en värld där vissa överlevnadsfrågor "bara kan lösas genom att naturen dras in i det politiska och görbara rummet". Jag förstår inte vad det är han inte förstår. Det är ju så självklart. En sådan politik utgår från att dessa begrepp existerar - och erkänner därmed gränsen för det görbara rummet. Den gränsen säger till exempel att vi inte kan ha tillväxt som måttstock på ett lyckat samhälle. Den säger också att en av våra viktigaste politiska uppgifter är att se till att alla människors kroppar får det de kräver: mat, vatten, omsorg. I detta är vi faktiskt, oavsett vad vi anser om det, bundna av biologi."

Efter en natt med minusgrader kommer en morgon med sol och en intensivt blå himmel. Ljuset och luften är som friskt vatten. Jag dricker. Vinbladen i växthuset lyser.
Jag kör in ved och eldar och läser Nina Björks krönika i DN.
Hon skriver om hur hon invaderas av massmediebruset, alla dessa trivialiteter som ingen av oss egentligen kan komma undan.

"Samtiden liksom ramlar in i en; plötsligt andas man den, tar den över inifrån, mister man distans till den och bara äcklas och vet inte över vad för det finns lika mycket inuti som utanpå. Plötsligt har man inget försvar."

Då läser hon P O Enquists "Ett annat liv".

"...kära underbara, P O Enquist! Du räddade mig. För där fanns det ju. Språket. Motståndet. Sanningen. Som en sval bris en sommardag. Som snö i ögonfransarna."

Och hon slutar:

"Och då tänkte jag: Är det inte för detta jag läser? Är det inte detta som är god litteratur för mig? Att den skapar en sång, en rytm, i mitt huvud? Samtidigt som den sången, den rytmen, gör att världen blir synlig och konkret. I samtiden går jag så sjungande ut. Tack vare skönlitteraturen."

Vi är natur

Den 2 november skrev jag om Nina Björks avhandling "Fria själar" att den var övertygande, men också problematisk. Jag citerar mig själv:
"Hennes underliggande tanke är att "Vår dröm om den individuella suveräniteten är en chimär." Vi är alla beroende och relationella varelser. Alltså måste vi skapa ett samhälle av solidaritet och jämlikhet. Den tanken är inte ny och det återstår en del att göra.
Och dessutom:
"I förlängningen av den här avhandlingen ligger en önskan om att återgå till den mänskliga kroppen som grund för politiskt tänkande."
Den som skriver så i dag gör sig till en given måltavla för attacker. Men jag tror att det är värt att följa Björk i fortsättningen."

I dagens DN (2008-11-16) kan man följa Björk vidare.
Hon skriver återigen om att människan inte är så fri och autonom som hon (men oftast han) inbillar sig. Vi är kroppar i en natur, vi föds hjälplösa, vi blir sjuka, gamla, och vi dör.
Traditionellt har kvinnor tagit hand om detta kroppens beroende, vårdat och skött om, medan män sluppit undan, eller köpt sig fria.
Björk menar att feminismen hittills har slagits för kvinnors rätt att på samma sätt som män frigöra sig från kropp och natur. Och all koppling med natur och biologi har varit liktydigt med kvinnoförtryck.

"Och det är här jag börjar fundera. Tänk om feminismen har svarat på påståendena om kvinnors kroppslighet på fel sätt? Tänk om vi inte borde ha svarat "nej, vi är inte natur" utan "ja, vi är natur - och det är ni också." "

Ni, det vill säga männen.

Så ska vi inte istället inse att

"Den mänskliga närheten till kropp, natur, död och ekologiska gränser [alltid kommer] att existera. Frågan är bara vem som ska härbärgera ansvaret för den.
Kanske är det tid att välja en annan väg nu? Kanske är det tid att säga: Kära vänner, vi är natur - och det är ni också. Därifrån börjar vi bygga en möjlig kultur. Alla andra byggstenar är lögn."

Och hur i all världen skulle en sådan ombyggnad gå till? Hur många generationer tar det? Frågar pessimisten...

"...den mänskliga kroppen som grund för politiskt tänkande."

Ännu en stjärnklar natt med minusgrader. Solen stiger på en blå himmel och rimfrosten gnistrar. Växterna slokar, de sista löven singlar ner. Det är vackert. När jag går ut till brevlådan vid vägen och hämtar tidningen på morgonen är luften är kall och klar.

Jag läser (ja, jag gör annat än läser - men det är ju min läsning bloggen ska handla om...) - alltså: jag läser den sista delen av Nina Björks "Fria själar", om Victoria Benedictssons dagböcker, "Stora boken".
Björk skriver:

"Dessa dagböcker är till stora delar en lång och kämpande självuppfostran. Parallellt med att Benedictsson inser existensen av en könsbestämd ideologi försöker hon med egen kraft och vilja ta sig ur denna ideologi genom att ändra på sin egen person. Hon kämpar helt enkelt för att få ideologin att vara på en annan plats än inuti henne själv."

Den könsbestämda ideologin sa henne att hon som kvinna aldrig skulle kunna skapa fullvärdiga konstverk, på sin höjd skriva "Dame-romaner", med Brandes ord.
Alltså försökte hon skapa om sig enligt det liberala idealet om en fri, oberoende människa som är sina egna prestationer, det som Björk analyserat hos Locke och Mill.

Björk följer hennes förtvivlade kamp i dagboken, genom skrivandets förhoppningar och tvivel, visar på hur Benedictsson långsamt förlorar hoppet om att likt de manliga författarna kunna skildra det moderna genombrottet och hur hon som kvinna utsätts för och till slut internaliserar den manliga blicken och dukar under och begår självmord, efter en katastrofala relationen med Georg Brandes. Men:

"Det var inte Georg Brandes som knäckte Victoria Benedictsson. Det var kanske inte heller ytterst det patriarkala samhället, även om det naturligtvis hade del i det. Det var tron på att idealet om den fria och sanna människan, idealet om en människa som inte låter sig styras av kön eller börd, tron på att det idealet inte kan förverkligas på något annat sätt än genom individens egna ansträngningar. När Benedictsson inte kunde leva upp till detta ideal hade hon ingenting annat att anklaga, ingenting annat att rasa emot, än sig själv."

Björks analys är mycket övertygande. Men den är också problematisk.
Hennes underliggande tanke är att "Vår dröm om den individuella suveräniteten är en chimär." Vi är alla beroende och relationella varelser. Alltså måste vi skapa ett samhälle av solidaritet och jämlikhet. Den tanken är inte ny och det återstår en del att göra.
Och dessutom:

"I förlängningen av den här avhandlingen ligger en önskan om att återgå till den mänskliga kroppen som grund för politiskt tänkande."

Den som skriver så i dag gör sig till en given måltavla för attacker. Men jag tror att det är värt att följa Björk i fortsättningen.

Pengar

Jag läser Nina Björks pessimistiska analys av Victoria Benedictssons roman "Pengar":

"...hur relationer mellan människor i romanen förvandlas till en relation mellan människan och penningen och hur alla relationer därför blir hotande för den kvinna som söker sanningen [...]
hur det i romanen existerar enbart en ordning, den ekonomiska - en hierarkisk ordning som reducerar människans värde till värdet av hennes köpta attribut [...] hur idén om den individuella prestationens vikt i det moderna samhället visar sig vara blott en myt i ett ekonomiskt system [...] hur det äktenskapskontrakt som i romanen sluts mellan en man och en kvinna gestaltas som en försäljning. En rik man köper en fattig kvinna. "

Björk menar att romanen avslöjar "lögnerna, fraserna, skenet". Men motsatsen, sanningen? "Faktum är att sanningen inte existerar i denna roman."
Det är en skrämmande analys. Kvinnan som gifter sig för pengar förvandlas till en vara, förvandlar sig själv till ett objekt för mannens blick.

I hyllan hittar jag "Pengar" i en utgåva på Askild och Kärnekulls förlag från 1971. Den ser läst ut.

Jag läser vidare i "Fria själar"

Det är en gammal sanning att arbetet inkräktar på fritiden... Jag läser långsamt vidare.

Även hos John Stuart Mill, i en läsning av "Om frihet" och "Förtrycket av kvinnorna", visar Nina Björk på samma ideal, en oberoende och suverän människa, som "existerar som en fullvärdig och komplett individ redan innan han eller hon ingår relationer med och eventuellt börjar påverkas av andra och av samhället."
Hos Mill är mänskligt beroende något negativt.
"Mills ideala subjekt, som det framträder i dessa båda texter, är ett subjekt som bara kan existera i den liberala fantasin - en fantasi som bortser från människan som en relationell och beroende varelse."
Mer tanke än kropp.

Mills samhällssyn är intelligensaristokratisk. Medborgerlig frihet bör tillkomma endast de därtill kompetenta. Människan är en kompetent medborgare bara om han/hon är sin egen, avskild från allt inflytande, är bildad och kunnig... som Mill.

Mill förfasas över demokratins nivellerande effekt. Demokratin är en nödvändig följd av moderniteten, men den har olyckliga bieffekter - massan, pöbeln, hopen hotar.

I konsekvensens namn (människors möjligheter att bli kompetenta medborgare ska inte hindras av socialt arv eller biologi) måste Mill tillskriva kvinnorna samma medborgerliga rättigheter som männen. Men kvinnor är annorlunda, de rör sig i en värld av känslor, inte av rationellt förnuft. De, liksom den obildade massan, är en fara för demokratin.

Björk avslutar kapitlet:

"Men att Mills berättelse om den oberoende människan är just en berättelse, en fiktion utan förankring i verkligheten, innebär inte att den är en politiskt oskyldig berättelse. Att så gärna vilja framhäva människans frihet att man gömmer bort hennes givna biologiska villkor understöder ett samhälle som accepterar att vissa individer överhuvudtaget inte får dessa villkor tillfredsställda, och därför faktiskt dör av undernäring. Mills fiktion är därför en fiktion med skrämmande verkliga följder."

Björk skriver bra. Texten är öppen och perspektivrik. Man vill följa hennes uppmaning i inledningen att själv tänka vidare.
Hon nämner två inspiratörer, den italienske filologen Sebastiano Timpanaro och den engelske litteraturvetaren Terry Eagleton. "Det är med hjälp av dem som jag tänker i den här boken."
Timpanaros "On materialism" hittar jag till slut i ett danskt antikvariat med hjälp av det fantastiska antikvariat.net...

Om Nina Björks "Fria själar"

Det verkar som om Nina Björks kritiker har rätt.
Hon har sin idé klar från början (liberalismens förnekande av den beroende, relationella människan) och sen väljer hon ut begränsade, illustrerande texter för att visa det hon redan vet.
Hon bedriver inte vetenskap, går inte hypotetiskt-deduktivt tillväga, ställer inga frågor till ett stort material och hittar sitt svar - hon har ju det redan.
Och en avhandling som börjar med att beskriva ett nyfött barns hjälplöshet - kan den vara vetenskaplig?

OK.
Men: kanske hennes svar är riktigt?
Kanske säger det något väsentligt om vår tid?

Så här långt läser jag "Fria själar" som är en stark civilisationskritik förklädd till litteraturvetenskaplig avhandling, ett försök "till en bättre förståelse av ett visst sätt att se på världen och människan".
Och överser med dess bristande vetenskaplighet.

Jag har nu läst inledningen och det första kapitlet, det om John Locke.
I det gör precis det hon berättar i inledningen. Hon läser John Lockes "Two Treatises of Government" inte för att ge en fördjupad idéhistorisk helhetsbild, utan för att genom att läsa texten som en litterär text "hitta kroppens och beroendets plats" och visa hur Locke "skriver fram människan som oberoende och okroppslig".

Björk menar att denna text, en av liberalismens urkunder, förklarar varför människor som alla är födda fria och som förblir fria ägare av sin kropp och dess förmågor, ändå kan leva i ofrihet och förtryck.
Det är just genom bortseendet från människans grundläggande fysiska behov som biologisk varelse som denna motsägelse kan upprätthållas och rentav betraktas som normal i vår liberala värld.

På ett abstrakt sätt är via alla "fria själar", som ingår frivilliga kontrakt där vi t ex säljer vår arbetskraft till dem som haft mer framgång i att skaffa sig produktionsmedel. Det gäller både för Volvoarbetaren i Sverige och den fattige daglönaren i en indisk by.

"Det är en märkligt okroppslig kropp som framträder i Lockes text. Det är inte i första hand en kropp som måste äta för att överleva - det är en kropp som kan köpslås med. Det är en ekonomisk kropp mer än en materiell: en kropp som spelar huvudrollen i ett intellektuellt fördrag mer än i ett givet biologiskt drama."

Provokatören Nina Björk

I dag kom den äntligen med posten, Nina Björks "Fria själar"...
Sällan har väl en doktorsavhandling i litteraturvetenskap väckt en sådan debatt.
Jag tänker inte som så många bloggare ha åsikter om innehållet innan jag har läst den. (Nåja, indirekt...)

Recensenterna har delade meningar. Carl-Michael Edenborg i Aftonbladet sågar den som ovetenskaplig och Per Svensson i Expressen får ett utbrott, medan Agneta Pleijel i DN tycker att den är lysande.

Bland feministiska debattörer haglar anklagelser och lovord. Karolina Ramqvist tycker att Björk är "nykonservatismens starkaste filosof, medan Petra Ulmanen och Katrine Kielos tycker att hon utvecklar feminismen.

I gårdagens Expressen skrev Katarina Kielos om Björks förmåga att reta upp liberaler, som t ex Per Svensson i Expressen.
Det som provocerar så är Björks ifrågasättande av myten om den värderingsfria liberalismen. Det kapitalistiska marknadssamhället med fria individer som fritt och rationellt väljer vad de vill konsumera är ingen ideologi, nej det är bara det helt normala tillståndet och inget att ifrågasätta - om man nu inte är anhängare av

"den känsla av varm och alltomslutande gemenskap som, för att ta några exempel, klankulturerna, nationalismen, kommunismen, fascismen och den religiösa renlärigheten kan locka med.",

som Per Svensson skriver.
Så nu vet vi vad vi är, vi som är kritiska till konsumtionssamhället och dess rovdrift på både miljö och människor...

Nu kan jag äntligen börja läsa. Jag återkommer med mitt omdöme.

Virginia Woolf och Nina Björk

På lördagseftermiddagen, under en helg dominerad av socialt umgänge, öppnar sig lite oväntat några ensamma, tysta eftermiddagstimmar, med ett grått dis utanför fönstren, sakta övergående i tidig skymning, när jag kan sitta och läsa Virginia Woolfs "To the Lighthouse".
Det går långsamt, mycket långsamt.
Woolfs prosa är inget man läser snabbt. Allt utspelas i medvetandets ström: händelser, miljöer, tankar, infall - det är mycket raffinerat och kräver uppmärksam läsning, men ger också en formidabel upplevelse av autencitet.
Och engelskan gör att läsningen bromsas upp, tvingar till omtagningar, vilket fördjupar läsningen.

Jag läser också en intervju med Nina Björk i DN, med anledning av hennes avhandling, "Fria själar: ideologi och verklighet hos Locke, Mill och Benedictsson", om motsättningen mellan den liberala ideologins tanke att vi är "fria själar", oberoende individer som kan och skall välja våra liv (dvs köpa rätt produkter på marknaden), och verklighetens människor, relationella varelser, beroende av andra, av solidaritet.

Sireners sång.2

Hemkommen efter jobbet vid femtiden sitter jag vid trädgårdsbordet i värmen från den låga solen och läser de sista raderna i Nina Björks "Sireners sång".
Lägger ifrån mig boken och funderar. Hur ska jag kunna göra denna bok rättvisa i ett kort blogginlägg?

Vilka är Björks sirener?
Det som traditionellt karakteriserar modernitetens ekonomi är den accelererande produktionen, med ledord som industrialism, effektivitet, nytta, rationalitet. Och det är Mannen som är bärare av dessa värden. Kvinnan, menar Björk, placeras utanför moderniteten. Hon står för de motsatta, mjuka värdena och är en fara för Mannen, med sin sirensång kan de locka honom från den rätta vägen.
Detta är fel, hävdar Björk. Den moderna ekonomin består av två delar, en som producerar och en som konsumerar.
Redan under 1800-talet uppstår en marknad för en accelererande konsumtion som är nödvändig för produktionsökningen.
Och det är kvinnorna som får rollen av konsumenter av de nya varorna, varor som inte är nödvändighetsvaror.
Björk skriver om varuhusens och modehusens uppkomst med utgångspunkt i Zolas "Damernas paradis".
Konsumtionen av modevaror handlar om yta och drömmar, konstlade behov och esteticism.
Denna modernitetens irrationella sida står för en konsumtion över alla nyttogränser, en konsumtion som ökar kapitalets omsättningshastighet och ytterligare driver på utvecklingen.

Känner vi igen oss? Vi lever nu mer än någonsin i irrationalitetens, onyttans och den begärsdrivna ekonomins tid.
Inte ens vår tids Odyssevs gjuter längre vax i öronen, han lyssnar villigt till sirenernas sång och konsumerar bortom allt förnuft.

Nina Björks feministiska kulturanalyser mynnar ut i en kraftfull civilisationskritik.
Vi måste köpa och konsumera, annars stannar hjulen. Och allt blir till varor, även människors kroppar och själar. Skenet, bilden, ytan är det som säljer.
Det är mycket tänkvärd läsning. Läs!