söndag 21 december 2008

En bok som inte lämnat mig någon ro

Medan en tillfälligt blå himmel övergår i duggregn och halvskymning avslutar jag läsningen av Zygmunt Baumans "Konsumtionsliv", en bok som inte lämnat mig någon ro under några dagar.
Följande citat tror jag sammanfattar bokens kärna (men nöj dig inte med det, läs boken!):
"Det moderna samhället engagerar sina medlemmar främst som konsumenter; det är bara i andra hand, och delvis, som det engagerar dem som producenter. För att uppfylla normalitetens normer, för att bli erkänd som en fullt utvecklad, riktig medlem av samhället, måste man reagera snabbt och effektivt på konsumtionsmarknadens frestelser; man måste regelbundet bidra till "den efterfrågan som täcker utbudet", medan man i tider av ekonomisk nedgång eller stagnation ska vara en del av den "konsumtionsledda återhämtningen". Allt detta är de fattiga och oföretagsamma, människor som saknar en anständig inkomst, kreditkort och goda framtidsutsikter, oförmögna att göra. Den norm som dagens fattiga bryter mot, den norm som de inte får bryta mot om de ska kallas "normala", är följaktligen normen om konsumtionskompetens, inte normen om sysselsättning."
De fattiga är ett tema i bokens sista kapitel.

De fattiga är, menar Bauman, främst "icke-konsumenter", inte "arbetslösa". De är en "skuldpost, det är helt omöjligt att föreställa sig dem som en tillgång i nuet eller i framtiden."

Dagens fattiga, "i sin nya roll som oavsiktliga offer för konsumismen" är "för första gången i historien helt enkelt till bekymmer och till besvär." "De bildar ett svart hål", och "De fattiga i konsumtionssamhället är totalt onyttiga."
De kan inte, som de fattiga arbetande i produktionssamhällets barndom, göra gemensam sak och kämpa för rättigheter och förbättring. De kan inte, som tidigare i historien, erbjuda sin arbetskraft och därmed en plats i samhället.
"De fattiga beskrivs som slappa, syndiga och moraliskt hållningslösa".
De är "Utanför den mänskliga gemenskapen, utanför det allmänna medvetandet.", skriver Bauman, och tillägger olycksbådande: "Vi vet vad som kan följa när detta händer. Frestelsen är stark att befria sig helt och hållet från ett fenomen som reducerats till ren plåga [...] att sudda bort en smutsfläck".

Socialstatens skyddsnät, som förr behövdes för att hålla producenterna i någorlunda skick, monteras nu ner. Vi är alla varor på en marknad och lyckas vi inte sälja oss och behålla vår konsumtionskapacietet (och skaffa privata lösningar för vår säkerhet) är vi överflödiga fattiglappar. Och det är vårt eget fel.

4 kommentarer:

Björn Nilsson sa...

Hej,
såg att du länkat till min blogg utan att säga något, men när jag fick syn på det gjorde jag omedelbart en motlänkning! Så är balansen återställd.

Som Keynes påpekade är konsumtionen målet för produktionen (vilket en del verkar glömma, med konstiga verkningar för ekonomin som vi kanske kan lämna därhän just nu). Men det är en jättefråga som Bauman tar upp och av någon anledning har jag bara de senaste dagarna på flera ställen sett dunkla antydningar om "överbefolkning" som måste åtgärdas för att kunna lösa exempelvis klimatkrisen.

"Socialstaten" har ju bara funnits på ganska små områden även när den stod på toppen. De flesta människor lever hela tiden utanför de sociala skyddsnäten och måste lita till släkt och lokalsamhälle. Där finns ett jätteproblem som Samir Amin har tagit upp: vad händer om industrivärldens högteknologiska jordbruk slår ut miljarder småbrukare i Tredje världen? Kan de vandra in till städerna och bli arbetare i stället, eller blir det mega-slum som kommer att explodera i sociala oroligheter eller helt enkelt bryta samman? Ser vi lite av framtiden på hemmaplan när det brinner i Rosengård? Tidigt på 1800-talet hade man samma problem och diskuterade "den sociala frågan" och de missanpassade arbetarna, men då fanns det ändå en framtid med en växande industri, så jag tror att den gode Zygmunt har rätt - och det är väldigt oroande. Det finns folk som tror att det kommer att bli väldigt mycket krig ute i världsslummen, och nu är väl USA igång för att ställa om sin krigsmakt för detta. Köpa aktier i krigsindustrin kanske är framtiden?

Thomas Nydahl sa...

Lennart
när jag i natt läste ut boken slog det mig hur mycket av Baumans tankar som formulerades redan av Pasolini. Skillnaden är att Bauman utifrån ett brittiskt perspektiv vidgar resonemanget till att gälla hela den "rika" världen, medan Pasolini alltid utgick ifrån specifikt italienska förhållanden. Jag funderar mycket på innebörden av konsumismen som ett slags "kapitalismens sista stadium". Vad väntar oss efter detta? Kan det komma en vändpunkt före nästa förödande storkrig? Kan en världsomspännande kris av ekonomiskt och ekologiskt slag förändra beteendet, eller är de ekonomiska krafterna och ideologierna så starka att få kan stå dem emot? Jag är under alla omständigheter pessimist. Kanske tar jag några timmar i julhelgen och försöker formulera mina tankar kring boken. Jag är dig mycket tacksam för tipset!

Lennart Erling sa...

Är bara här som hastigast, under näst sista arbetsdagen...
Björn: Eftersom jag läser din blogg så gott som dagligen för att bättra på min ekonomiska och politiska bildning...och gärna vill leda andra dit!
Thomas och Björn:
Det är en bok som man inte bara lägger ifrån sig. Även jag hoppas kunna ta tid till lite eftertanke under julledigheten. Vi hörs!

Henry Ståhle sa...

Eftersom jag jag just nu konsumerar andra böcker än t.ex. denna så hinner jag inte med Baumans bok, just nu åtminstone. Barbara Kruger gjorde en berömd bild på 80-talet som har texten "I shop therefore I am" vilket naturligtvis var en travesti på Reneé Descart som sammanfattade sin visdom med "Cogito ergo sum". Krugers bild visar med all önskvärd tydlighet vart vårt energislukande, överkonsumerande och djupt orättvisa ekonomist-politiska sysem har lett vårt varande. Konsumismen är obarmhärtig i västvärlden. Men behöver inte vara det i andra delar av världen där människovärdet bygger på t.ex. mat för dagen, rätten till frihet från förtryck, kvinnans rätt till sin egen kropp etc. Konsumismen är extremt bunden till neokonservatismen och ultraliberalismen. I ett någorlunda fritt kapitalistiskt samhälle kan ju man knyta människovärdet till begrepp som solidaritet, klassgemenskap, intressegemenskap, facklig gemenskap etc. Meningen med livet för en fattig människa kan ju finnas (och finns) i gemenskapen med andra, i kampen för ett rättvist samhälle. Konsumismen är inte allenarådande, men säkert mycket märkbar i vårt medelklassmedvetande.