Västkustvinter: nära noll, regn och hagel om vartannat och en grå halvskymning hela dagen.
Men ett intressant meningsutbyte lyser upp tillvaron för mig.
I
Sydsvenska Dagbladet skriver Per Wirtén om
Nina Björks artikel i DN, "Vi är alla kroppar" och undrar vad Björk egentligen menar när hon skriver att människan "enbart lever inom en levande naturs gränser". Han förstår inte. Han frågar sig om han missförstått henne.
Och det tror jag att han gjort.
Wirtén tolkar som vänstermänniska allt tal om människan som en varelse bland andra i naturen som reaktionärt och konservativt tal. Och om det gäller kvinnor handlar det om biologism: åter till underordning och barnafödande vid spisen. Med några undantag har Björk fått detta bemötande från feminister.
Wirtén är som alla vänstermänniskor lika väl som alla liberaler och som vi alla bundna av upplysningens grundidé om att människan är på väg mot den totala friheten, det totala oberoendet, genom vetenskapliga framsteg och samhällsförbättringar, kalla det socialism, kalla det Historiens slut.
Allt blir på sikt bättre, det onda i våra villkor kommer till slut att övervinnas och vi kommer att leva i ett natur-oberoende lyckorike.
Björk ifrågasätter hela denna grundidé om den fria människan. Hon gör det på ett undrande, funderande, tänkande sätt. Hon pekar inte ens med ett halvt finger ut riktningen vi bör ta.
Och då är det upplagt för missförstånd.
Wirtén gör t ex i sitt inlägg den absurda tolkning av Björks idéer att hon är emot att han använder antibiotika mot den sjukdom han drabbats av(!).
Visst finns det oklarheter i Björks texter. T ex är hennes användande av begreppet "okroppslighet" är alltför metaforiskt och öppnar för angrepp.
Men det som gör henne intressant och det som är så utmanande är att hon pekar på något mer grundläggande än politiska ideologier: det för den moderna människa så chockerande faktumet att vi alla är biologiska varelser i naturen och att detta faktum obönhörligt sätter ramar för vår existens i tid och rum - och för vårt politiska handlande och dess konsekvenser för människor och miljö.
Vi försöker förvisso tänka bort det,
men universum bryr sig inte om oss, som det formulerades i ett citat i en tidigare bloggpost.
Björk svarar i dagens DN (jag hittar inte artikeln på nätet och citerar därför utförligt) under rubriken: "Jo, vi är bundna av biologi."
Hon skriver:
"Per Wirtén läste min artikel som ett uttryck för en längtan tillbaka till naturen. Som om jag gillade naturen och satte mitt hopp till den. Men jag välkomnar inte naturen. Jag säger inte att naturen är god. Jag säger inte att den är ond heller. Jag säger bara att den är. Och att det innebär att människan inte är allt som är.
Hans läsning är här symtomatisk för just det tänkande som jag vill komma åt. Det är ett tänkande som vägrar att låta människan spela en sekundär roll. Om någon talar om kroppslighet och natur måste denna någon antingen ogilla eller gilla kroppslighet och natur. Men här är det inte fråga om mänskliga värderingar. Här är det fråga om någonting som bara är, som är oss givet.
Wirtén förstår inte heller hur en politik baserad på begrepp som natur och kroppslighet ser ut i en värld där vissa överlevnadsfrågor "bara kan lösas genom att naturen dras in i det politiska och görbara rummet". Jag förstår inte vad det är han inte förstår. Det är ju så självklart. En sådan politik utgår från att dessa begrepp existerar - och erkänner därmed gränsen för det görbara rummet. Den gränsen säger till exempel att vi inte kan ha tillväxt som måttstock på ett lyckat samhälle. Den säger också att en av våra viktigaste politiska uppgifter är att se till att alla människors kroppar får det de kräver: mat, vatten, omsorg. I detta är vi faktiskt, oavsett vad vi anser om det, bundna av biologi."