tisdag 25 oktober 2011

Stoicism - från Aurelius till McFerrin

"Rikta ofta dina tankar på hur snabbt allt varande och vardande förgår och försvinner. Tillvaron är som en evigt ilande ström, krafterna är stadda i oavbruten förändring och deras orsaker är underkastade tusen växlingar. Knappast något består, och tätt intill oss gapar det förflutnas och det kommandes avgrund vari allt försvinner. Är alltså inte den en narr som sätter sin lit till dessa ting, mödar sig för dem eller betraktar sina motgångar som en djup och långvarig olycka?"
Marcus Aurelius: Självbetraktelser. Forum, 1967.

Eller - varför inte? - Bobby McFerrin...

söndag 23 oktober 2011

Marcus Aurelius, förvandling, ved

Hösten är naturligtvis den perfekta årstiden för att läsa de gamla stoikerna, t ex Marcus Aurelius.
"Skrämmer dig förvandlingen? Men vad kan väl ske utan förvandling? Vad är alltså kärare för allnaturen, mer överensstämmande för den? Kan du själv ta ett bad utan att veden förvandlas, kan du livnära dig utan att födan förvandlas? Eller kan något som helst gagneligt nå sin fullkomning utan förvandling? Inser du då inte att det med din egen förvandling förhåller sig på samma sätt och att den är lika nödvändig för allnaturen?"

Marcus Aurelius: Självbetraktelser. Forum, 1967.


Bilden: > 40 kubikmeter fastmått. Må vinterkölden komma. 

lördag 22 oktober 2011

Jean Giono: "Vårvinden"

Om Jean Gionos "Kullen" (som jag skrev om här) handlade om människans litenhet och utsatthet inför naturens och de materiella villkorens hårda obeveklighet, varnade för hybris och manade till ödmjukhet, så handlar "Vårvinden" om hur människan ändå, i rätt samspel med samma naturgivna förutsättningar, kan uppnå ett gott liv.
Också här finns det "ekologiska" perspektivet, den närmast animistiska synen på naturen.

I "Vårvinden" är vi åter vid randen av den vindpinade högplatån i Provence, i den lilla byn Aubignane, som övergivits och vars hus förfaller sedan byborna lämnat den och åkrarna vuxit igen och all odling upphört.


Kvar är bara de mest seglivade, den gamle smeden Gaubert, som kan konsten att göra plogar, den likaså åldrade Mamèche, brunnsgrävarens änka och så Panturle, en fyrtioårig ungkarl och jägare, som lever på att sälja sina villebråd. Jakt är det enda näringsfång som återstår.

När de båda åldringarna också de lämnar byn och vintern kommer förtvivlar Panturle, i ensamhet och isolering.

Av en slump kommer en skärslipare och hans hunsade kvinna, en avdankad gatusångerska, till byn.
De räddar Panturle när han fallit i en fors och mötet mellan Panturle och kvinnan, Arsule, blir också inledningen på Panturles räddning ur ensamhet och förtvivlan.

De dras oemotståndligt till varandra. Arsule stannar kvar och nu följer en veritabel solskenshistoria, där de båda tillsammans, gripna av vårvinden som skänker fruktbarhet åt både jord och människor, i kärlek börjar odla jorden som legat i träda. Doftande bröd kan åter bakas i ugnen. Livet återvänder och byn börjar leva upp igen. En grannfamilj flyttar dit.

Det är ett slags skapelseberättelse. Eller en berättelse om pånyttfödelse. En solskenshistoria förvisso, men en kärv sådan, utan sentimentalitet. Och den gjorde mig glad.


Jean Giono: Vårvinden. Översättning av Elisabeth och Pontus Grate. Atlantis, 2000.

måndag 17 oktober 2011

"The rapid stream where memories recede"

På jakt efter en viss versrad av Yves Bonnefoy (som jag inte hittar) blir jag ändå sittande och fastnar i dikten "La maison natale", översatt som "The house where I was born".

Det handlar om minnen av barndomens värld. Det är vackert och sorgset.

"Though we reach out, our hand can never cross
The rapid stream where memories recede."
[ ... ]
"I remember, it was a summer morning.
The window was half open. As I came closer,
I saw my father there in the garden.
He stood motionless. Where he was looking,
Or at what, I couldn't tell - outside everything.
Stooped as he already was, he lifted his gaze
Toward the unachieved, or the impossible.
He had laid down the pickaxe, the spade.
The air was cold on that morning of the world.
But coolness is impenetrable, and cruel
Are the memories of childhood mornings.
Who he was, who he had been in the light:
I did not know, I still do not know."


Bonnefoy, Yves: The curved planks. Translated from the French and with an afterword by Hoyt Rogers. Foreword by Richard Howard. New York: Farrar, Straus and Giroux, 2006

lördag 15 oktober 2011

Wolfgang Borchert: "Utanför dörren"

När jag så småningom tänker tillbaka på vad jag läst under året kommer sannolikt Wolfgang Borcherts "Utanför dörren : fjorton prosastycken och ett drama", översatt av Bodil Zalesky och utgiven av Bokförlaget perenn 2008, att framstå som en av de starkaste läsupplevelserna.

Borchert (1921-1947) arbetade som skådespelare när han inkallades som frontsoldat 1941 och skickades österut under Operation Barbarossa. Han fängslades upprepade gånger för sin frispråkiga antinazism, dömdes till döden, dock utan att domen verkställdes. Kriget bröt ner hans hälsa och under perioden 1945 fram till sin död var han praktiskt taget sängliggande, men det var under dessa år som hans författarskap kom till, dramat "Utanför dörren" och ett femtiotal prosastycken och noveller. Trots dess ringa omfattning räknas han som en av förgrundsgestalterna i den tyska efterkrigslitteraturen.


Det genomgående temat i både prosastyckena och i dramat är kriget, vad kriget gör med människor, och framför allt hur det är att som ung man återvända från kriget och finna sig lurad och sviken av alla, av föräldragenerationen och av makthavarna, att stå utanför dörren, att inte längre ha någon plats.
I dessa texter finns en så stor förtvivlan att syntaxen ibland bryts upp, att gränsen mellan verkligt skeende och dröm suddas ut, att skildringen av denna efterkrigstillvaro bland ruinerna bitvis slår över i en absurd, ond fars.
I dramat "Utanför dörren" försöker i en scen den återvändande soldaten Beckmann i sin förtvivlan dränka sig i Elbe. En replikväxling mellan Beckmann och floden (!) följer, innan Elbe kastar upp honom igen. Till och med självmordet förvägras honom.

Här finns också en av de bästa kortnovellerna jag läst, "Brödet".
Och både sanslöst rolig och samtidigt gripande är "Schischyfosch eller min farbrors kypare", om ett möte mellan två människor med helt olika relation till sitt talfel.

Läs förlagets presentation av boken här.

tisdag 11 oktober 2011

Turnerhav?

Under en kort lunchpromenad trotsade jag vindarna och gick upp på Rantzauklippan och såg ut över ett upprört hav. Ett hav värdigt Turner?
(På udden i bakgrunden ses den i bloggsammanhang numera inte så okända Subbe fyr).

söndag 9 oktober 2011

Lite om min Tranströmerläsning

I natt var det någon minusgrad, för första gången i höst. Jag satte en fläkt ute i växthuset i går kväll, för att rädda tomaterna. Men det var mest rimfrost på gräset.
En vacker morgonrodnad, en klar sol en stund, från tiotiden tunna slöjmoln och sen allt mörkare moln. En front med regn och blåst ska komma in från väster. Åter till det normala, alltså.
Jag kör in lite ved. Tar upp de sista potatisarna. Kastanjen har tappat både kastanjer och blad. Lönnlöven har blåst ihop i högar.
Det är höst på allvar nu.

Som så många andra har jag sen i torsdags plockat fram och läst lite här och lite där i mina Tranströmervolymer.

Det mesta är väl sagt vid det här laget.
Om jag ska säga något så skulle det vara att om något slags kritik har kommit fram mot Tranströmer, så har det handlat om att han är så perfekt, att metaforerna är alltför fantastiska, att han är f ö r bra, på något sätt.

Vilket nog beror på att vi inte ser allt det som dikterna slipats fram ur, vi ser bara diamanterna, inte all slagg. Men det ligger också något i det.

Och det är också skälet till att åtminstone jag inte klarar av att sträckläsa Tranströmer. Jag tror helt enkelt att han inte ska sträckläsas heller. Tätheten är för hög. Kanske är det just det som kännetecknar stark och bra poesi.

Min läsning har genom åren mest gått till så att jag i olika situationer har kommit att associera till Tranströmer, eller att jag när jag har stött på några ord, ett uttryck, en fras, tänkt att - har inte Tranströmer skrivit något om detta?

Lika ofta har ingången varit en dag av splittring och oro, eller en stund när tillvaron tangerat gränsen för det uthärdliga.
Då har jag kunnat slå upp en eller ett par dikter och läst och nästan alltid sker något. Jag har svårt att säga vad. Kanske bara att ett annat ljus faller in, att tankar i rundgång bryts av, att jag ser på ett annat sätt.

Litteraturvetarna ska naturligtvis läsa Tranströmer på längden och tvären och forska och förklara allt för oss amatörer. Men för mig räcker det med att veta att dikterna finns där och att jag kan ta fram och läsa allt efter situationen och ta del av en insikt, tröstas, känna glädje, eller bara beundra poetens skicklighet.

Tranströmers tilltal inbjuder till en sådan läsning (Gunnar Pettersson har formulerat detta väl)
Det är ingen uppvisning, inga glansnummer (trots metaforerna), det är just en inbjudan till samtal, till delande av erfarenheter av detta att vara människa.
Ett slags förtrolighet, från Tranströmers sida. Han delger läsaren sin upplevelse av världen och han gör det inte från hög höjd, utan från en position i vardagen, i allas vårt dagliga liv. Han tycks ha en tilltro till läsarens förmåga att ta till sig dikterna. Han är demokrat också i anden, tror på samtalet, så uppfattar jag det.
(Inget om Tranströmer och politiken här, eller hans förment opolitiska hållning, det är ett särskilt kapitel.)

En vanlig människa som blivit ett poetiskt geni, tror jag Lars Gustafsson sa om sin vän, i Babel häromdan. Ingen siare, ingen schaman, ingen med extraordinära insikter, bara - bara! - denna förmåga att finna orden och formuleringarna som kan förmedla det där som är så svårt att förmedla, det som vi andra har så svårt att hitta ord för.

Överallt har kända och okända nu fått frågan om vilken som är deras favoritdikt, och det tycks som om alla har "sin" tranströmerdikt (ja, kanske inte Fredrik Reinfelt) och det är påfallande hur nära och personligt deras förhållande till Tranströmers poesi är.
Själv k a n jag bara inte välja.

Jag såg att hans samlade dikter nu ska tryckas i 100.000 ex. Jag tror att de kommer att säljas.

torsdag 6 oktober 2011

TT: för levande och döda

Jag hade lagt SVT som bokmärke i datorn på jobbet redan i morse, för att följa direktsändningen. Men missade det! Strax före två tittade en glad kollega in och meddelade nyheten...

Tomas Tranströmer är naturligtvis ett utmärkt val.
Jag läser vad andra bloggare i min länklista skriver och vill bara hålla med.

Jag går till hyllan och plockar fram Månpocketsamlingen från 1984, gulnad och skör vid det här laget. Och åtta andra volymer, en del originalutgåvor, som jag samlat på mig genom åren. Detta är unikt för mig. En nobelpristagare som jag läst så gott som varje rad av.

Denna bloggs läsare har väl gjort detsamma, alltså tagit fram något ur hyllan, bläddrat och tänkt, men jag vill ändå återge slutstrofen från "Flygblad", som finns i samlingen "För levande och döda" (1989), som jag hörde Tranströmer läsa i radio i eftermiddags, när jag körde hem.

Vi är levande spikar nedhamrade i samhället!
En dag skall vi lossna från allt.
Vi skall känna dödens luft under vingarna
och bli mildare och vildare än här.

Tomas Tranströmer skriver om levande och döda, för levande och döda...

PS: Jäkla Einar J., du satte den rubrik som jag tänkte använda...

tisdag 4 oktober 2011

Det bästa jag skrivit (?)

Bland alla finesser hos mitt bloggverktyg finns en statistikfunktion.
Även för en blogg med ett så litet antal läsare som min så är den intressant (för mig). Kanske inte så upplyftande att se hur många (eller få...) som besöker bloggen, men väldigt intressant - och överraskande - var att se vilket inlägg som var mest läst.

Överlägset flest nedladdningar (just nu 1356, nästan 1000 fler än tvåan) har ett inlägg från 22 april 2010, Tänker det i oss?, där jag skriver om en essä av Lars Gustafsson om språket som en maskin, publicerad i dennes "Utopier och andra essäer om 'dikt' och 'liv'" från 1969.

Så kanske är detta det bästa och mest intressanta jag skrivit. Men jag misstänker att det är sökordskombinationen "Lars Gustafsson" och "Språk" som är den verkliga orsaken...

lördag 1 oktober 2011

Rotsaker

Jag svarade för middagen i kväll. Vi var några fler än vanligt, så till färsbiffarna av keftedes-typ lagade jag till en långpanna med rotsaker. Som såg ut så här innan jag satte in den i ugnen:


Som så ofta under sensommaren och den tidiga hösten gick jag ut i trädgårdslandet och tog upp potatis, morötter, palsternacka och persiljerot. Därtill squash och lök och vitlök. Och tomater från växthuset. Vitlöksklyftor, riven parmesan. Olivolja, salt och svartpeppar. Timjan. In i ugnen. På bordet salt och naturell youghurt.
Vi drack ett grekiskt vin.

(Nej, jag ska inte öppna en matlagningsblogg. Men jag tycker om rotsaker - och ordet "rotsaker")