En del böcker läser man snabbt. Kanske alltför snabbt. En sådan var Lars Hermanssons "Sitta still".Poeten Lars Hermansson åker till Indien för att skriva om ett poesiprojekt på ett fängelse, men hans kontaktperson får svårigheter med myndigheterna och Hermansson tillbringar ett par månader i en by på landet och mediterar för en guru. Inte mycket händer.
Han mediterar och umgås mest med andra västerlänningar och gör några utflykter. Boken är fylld av indiskt vardagsliv, människor och miljöer, dofter och ljud. Hermansson skildrar sina meditationsupplevelser, men också sin skepsis mot det metafysiska i meditationen. Han läser Kant och indisk filosofi. Det dyker upp barndomsminnen. Han intresserar sig för en legendarisk bandit, som han åker med en taxichaufför till en avlägsen djungelby för att träffa. Men allt rinner ut i sanden. Det mesta i den här boken förblir oavslutat.
När han så till slut får klartecken från poesiprojektet väljer han istället att åka till badstranden söder om Goa och leva hippieliv. Och där tar det slut.
Ändå läste jag, om än något konfunderad, med intresse.
Meditation handlar om att glömma sig själv, det där ständigt pågående tänkandet. I "Sitta still" strök jag för:
"Varje människa som mediterar har förstås sina personliga skäl. Men kanske har vi det gemensamt, föreställer jag mig (ja, jag föreställer mig) att vi längtar bort från våra inre liv, och därför, i alla fall momentant, vill montera ner hela den inre representationsapparaten, glömma allt som inte är sinnligen för handen, bli mer och mer orm, och slutligen försöka vistas även hitom sinnesförnimmelsen, försöka erfara ett slags tillvaro vi delar också med en sten."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar