Ibland läser jag böcker som jag inte skulle läsa, egentligen. Men så får jag syn på dem - det kan handla om samhällsvetenskap, historia, filosofi - och min nyfikenhet väcks...
Den engelske historikern Mark Mazowers "Den mörka kontinenten" är en otraditionell historik över det europeiska nittonhundratalet. Politisk, ekonomisk och social historia och idéhistoria knyts samman i en rad analytiska essäer. Ett slags holistisk historieskrivning, som ser samband, längre trender och djupare perspektiv.
Jag köpte den när den kom 2000, den stod länge i att läsa-hyllan, men förblev oläst och förpassades till sin ordinarie hyllplats. Något gjorde att jag fick syn på den nu när jag var hemma med förkylning och jag lade mig på soffan och började läsa. Jag är inte klar än, nu blir det bara några sidor då och då.
Det är en mycket intressant, men samtidigt dyster, läsning. Omslagsbilden, en rad soldater i något som ser ut att vara ett kraftigt oväder - eller något ännu värre - är helt kongenial med innehållet.
Mazower inleder med ett citat av Joseph Roth:
"Varför gör då de europeiska staterna anspråk på ensamrätt att sprida civilisation och anständighet till andra kontinenter? Varför inte till Europa självt?"
Det är svårt att inte instämma i Roths retoriska frågor. Vad var detta 1900-tal, där jag tillbringade mina första femtio år? Alla dessa krig, alla dessa döda. Jag råkade bara ha turen födas efter det andra stora blodbadet, i ett land som hållit sig undan krigen, och växa upp i ett folkhem med stigande välstånd som kanske visar sig vara en lycklig parentes innan allt mörknar igen.
Mazower skriver:
"Är det möjligt för européer från skilda kulturer att leva tillsammans i demokratiska stater? Sedan de mångkulturella imperierna - det habsburgska, det ottomanska - föll sönder efter första världskriget, har européerna inte lyckats skapa några stabila, liberalt demokratiska stater där skilda folkgrupper kan leva fredligt tillsammans."
Här finns mycket att fundera över.
I Kapitlet "Friska kroppar, sjuka kroppar" skriver Mazower om mellankrigstidens breda diskurs om nationens och familjens hälsa och om "den tyska rasliga välfärdsstaten - som i så många avseenden var apoteosen av vitt spridda trender i det europeiska samhällstänkandet".
"Så långt genomförde Hitlers Tyskland med våld i massiv skala samma sociala ingenjörskonstpolitik som många andra regeringar - i Sverige och på andra håll - tillämpade i mer begränsad omfattning."Och Mazover noterar det faktum, som vi känner igen från den svenska debatten för några år sedan, att Sverige, Schweiz och flera andra europeiska länder långt efter 1945 fortsatte att använda sterilisering och andra tvångsåtgärder, med reservationen att likheterna inte får överdrivas.
Nej, historien går aldrig i repris. Men rollerna och repertoaren lever kvar.
6 kommentarer:
Jag läser sällan europeisk 1900-talshistoria, helt enkelt för att den är så jäkla deprimerande. Undrar om soldaterna på bilden är engelsmän som skadats av gas?
Någon har hävdat att europeerna tog hem metoder som man redan praktiserat i kolonierna och körde dem på den egna kontinenten. Resultatet blev uppskakande.
Till detta blogginlägg vill jag endast tillföra en liten egen betraktelse. Jag har, sedan de större sambanden uppenbarats för mig, börjat förstå att vi växte upp i ett chocktillstånd efter andra stora blodbadet (jag är född -54). Den tiden präglades alltså av en reaktion mot brutaliteten i blodbadet och då ett sökande efter trygghet. Nu tycks vi vara trötta på trygghet och ha kommit över chocken, och börjar tagga upp oss för ett nytt blodbad. "Vi" söker fiender (försöker definiera en fiende) för att få kriga igen. Cirkulariteten (den eviga begreppsmässiga trianguleringen) får en att undra om det finns någon väg ur den... Tvingar vår inneboende dumhet oss att gå igenom samma stålbad igen och igen, för evigt. Nyckeln för att komma ur den tycks ligga hos män, och då kanske speciellt unga män mellan 18 och 25, även om äldre män kan organisera dem. Frågan är om kvinnor skulle kunna ta oss ur den...
Ska bli mycket intressant att se hur Breivik-rättegången utvecklar sig. Kommer vi att kunna hålla fokus på det illdåd han gjort, eller kommer vi att börja diskutera vad han tycker? Styr vi skeendet eller är vi endast offer i det?
Breivik: varför inte både och? Hans idéer är ju inte sprungna ur hans isolerade hjärna, utan ur strömningar och skeenden i vår tid.
Just det. Kommer vi då att kunna hålla fokus på de illdåd han gjort eller börja acceptera hans idé genom att diskutera de åsikter han målar den i (dvs gradvis vänja oss vid den genom att sätta oss in i den)?
Det anknyter till det du uttryckte i blogginlägget som "Nej, historien går aldrig i repris. Men rollerna och repertoaren lever kvar". Repertoaren är då idén, och rollerna besätter vi när vi diskuterar den. Vi kan alltså inte ens förhålla oss till den utan att besätta rollerna.
Så frågan är, kan vi bryta oss ur detta och istället styra skeendet eller måste vi endast vara offer i det? Dvs kan vi bota en fanatiker (vilket Amos Oz diskuterade) eller måste vi vara försvarslösa offer för honom? Vi måste fråga oss: är han sjuk? Om inte, vari ligger då hans fel? Detta måste vi finna ett svar på för att kunna bryta den påtvingade cirkulariteten.
I brist på svar på denna fråga måste vi hålla fokus på hans illdåd istället för på hans idé, därför att vi är försvarslösa offer för den. Detta vet, tyvärr, Breivik.
Matte:
Naturligtvis bör Breiviks idévärld belysas, blottläggas och diskuteras, den som fick honom att utföra illdåden, den som tyvärr inte är isolerad till hans hjärna, utan just är en strömning i vår tid. Det innebär självfallet inte att "acceptera" den, eller "vänja oss" vid den. Tvärtom är det en utgångspunkt för att kunna bekämpa den.
Jag sa inte att hans idévärld inte bör belysas. Tvärtom, den bör belysas. Jag ifrågasatte endast om vi kan behålla fokus på hans illdåd eller flytta det till hans idévärld. Vi kan nämligen bara hålla fokus på en sak åt gången (som allmänhet), och när vi börjar ta del av hans idévärld riskerar fokus att flyttas till den. Detta vet Breivik. Hans illdåd bleknar liksom bort i hans idévärld.
Skicka en kommentar