Jag får anledning att gå till tidskriftsarkivet

Efter en försvarlig dos autofiktion i form av Kerstin Ekmans "Grand final i skojarbranschen" (som jag kanske återkommer till här) så damp Gunnar Petterssons essäsamling "Endast propagandan är sann" (1995) ner i brevlådan.  Den var inte lätt att få tag i. Har min Gunnar Pettersson-läsning lett till att marknaden börjat ana att här finns dyrgripar?

"Kreugeraffären, Sverigebilden, Palmemordet - vem håller i pennan när berättelsen om vårt samhälle ska skrivas ner? Den offentliga historieskrivningen utmanas allt oftare av alternativa versioner. Ingen har längre ensamrätt på vare sig sanning eller propaganda. [ ... ] medan informationsflödet kontrolleras och manipuleras som aldrig förut, befinner vi oss också mitt inne i en period av svindlande narrativ befrielse."

säger baksidestexten om dessa essäer. Det handlar, så långt jag har läst, mycket om konspirationsteorier. Något som varje läsare av Pressylta Redux vet tillhör Gunnars specialintressen.

Den är utgiven i serien "En Moderna Tider bok". Vilket fick mig att minnas.
Tidskriften Moderna tider startade med Jan Stenbeck-pengar och med Göran Rosenberg som chefredaktör. Jag prenumererade från första stund och under hela Göran Rosenbergs tid. När Susanna Popova tog över och tidskriften svängde åt höger och blev ointressant slutade jag.

I mitt tidskriftsarkiv har den överlevt alla utrensningar. Jag gick upp och hämtade ner några mappar och började bläddra.  Här är första numret:

Jag vet inte om Gunnar var med på ett hörn från början? I alla fall, se här innehållsförteckningen för nummer 20/21 1992 (förstora med ett klick). Gunnar är i gott sällskap. Och "Rätten till ditt eget liv (eller åtminstone namnet på det)" kom att ingå i "Endast propagandan är sann".

Med ålderns rätt och rika erfarenhet vill jag nog säga: mycket var bättre förr.

En sak jag inte borde ha gjort men ändå gjorde

Ibland gör man saker man aldrig gjort tidigare. Saker som man kanske inte borde göra. Saker som man aldrig mer kommer att göra. I morse gjorde jag en sådan sak.

Eftersom vi bytt till platt-TV (ja, på landet är vi lite efter) så behövde vi byta ut antennen från tidigt åttiotal.
Antennfästet sitter på husgaveln ovanför sovrumsfönstret. Sex meter nedanför sovrumsfönstret finns källartrappan.
Jag har ingen sex meter lång stege. Alltså säkrade jag mig på ett sinnrikt sätt med två livremmar, klättrade upp på fönsterkarmen och hängande i armkrok i den mittre fönsterbågen ut i luften, i lätt knäande ställning, kunde jag med den fria högerhanden demontera den gamla och montera den nya antennen.

Vilket låter enkelt, så här beskrivet.

Men jag kan försäkra att processen blev ganska långdragen, förenad med avsevärd möda och ackompanjerad av hela min repertoar av svordomar. Och min numera inte helt ungdomliga kropp känns inte helt fräsch ... opåverkad. Men det var ju länge sen den gjorde det.

Under dagen har vinden ökat alltmer. Man varnar för trettio sekundmeter här. Fan ta stormen om den blåser ner antennnen!

Vad jag just läst...

Det är glest mellan inläggen här.
Kanske beroende på att denna grå, disiga och milda höst, som aldrig vill övergå i vinter, har nästlat sig in i mina hjärnvindlingar och ligger där som ett täcke, hindrande all tankeflykt och all inspiration.

Jag har i alla fall läst Therese Erikssons "Kerstin Ekman - en värld av berättelser" (Bokförlaget h:ström - Text & Kultur, 2011), utgiven i förlagets serie Litterära profiler. Serien ska "skapa lust och intresse för litteraturen" och "Författarna och verken skildras silade genom ett temperament [ ... ] personligt, engagerat och kunnigt", sägs det på baksidestexten.

Och så är verkligen fallet här. Therese Eriksson gör en personlig, engagerande men också reflekterande genomgång av Kerstin Ekmans författarskap, tematiskt indelad - kvinnorna, konsten och litteraturen, livsåskådning, naturen, det offentliga samtalet -  och med en (i alla fall för mig) intressant närläsning av Vargskinnet-trilogin.
Att hon använder termen "berättelse" har irriterat en del, men om man irriteras kan man lugnt ersätta denna term med "tema". Att Kerstin Ekman tror på berättelsens avgörande betydelse för tolkningen av människors liv är det ingen tvekan om. Jag hyser samma tro.


Och så har jag nu ägnat några kvällar åt "Grand final i skojarbranschen". Jag återkommer om den.

An Italian journey

Jag har läst Jean Gionos mycket egensinniga och fascinerande reseskildring "An Italian journey".
Författaren gör en resa i bil, med hustrun och ett par vänner, på småvägar och nya autostrador genom det tidiga femtiotalets Norditalien, ännu med tydliga spår av kriget. Färden går till Turin, Milan, Brescia, Verona, Venedig, Padua, Bologna och Florens. Han vill besöka faderns hemland, och det Italien där hans farfar varit revolutionär.

Om man nu kan kalla det en en reseskildring. Visst beskrivs landskap och natur, sevärda palats och intressant konst. Men det är mer det vardagliga livet, de vanliga människorna som är i fokus.
Man kan säga att Giono försöker att i allting hitta det som gör honom lycklig och det som trots alla hinder och svårigheter gör människor lyckliga.

"I tried to learn things by frequenting places where neither aesthetes nor historians were to be seen. [ ... ] I preferred to go to shops, cafés and bars where I tried to plumb the mystery of human beings as they are in our own time. People hardly change in five hundred years. Much longer than that it is needed to bring about major alterations in the way in which we enjoy life - in, that is, the way we live. The passions are always the same."

Jag stannade ofta upp under läsningen och gjorde förstrykningar. Som här nedan. Karakteristiken av Venedig och dess invånare har väl kanske inte full vetenskaplig stringens, men det är en underbar poetisk bild av en stad, en tid och dess människor.

"Venice, indeed, was a place where you tasted palpable reality. There were too many boats to allow the manufacture of characters capable of vanquishing death. The flat water, the whiteness of the light, the silence, and the slow pace at which everyone was compelled to move confirmed the existence of a beyond where no midnight pass would be accepted. Instead they fell back on what actually existed. The constant use they made of their reality stimulated their faculty for draining its pleasure to the very last drop."

(Jag tror mig kunna ana innebörden av uttrycket "midnight pass", men när jag försöker hitta belägg lyckas jag inte. Kanske någon mer språkkunnig läsare vet?)


Jean Giono: An Italian journey. (orig. titel Voyage en Italie, 1953). Evanston, Ill.: The Marlboro Press/Northwestern University Press, 2001.

Eftertanke: Anonyma kommentarer

Jag tillåter anonyma kommentarer och jag har ingen förhandsgranskning. Det är fritt fram. Och jag har, vad jag kan minnas, raderat bara en eller två av mer än 1500 kommentarer genom åren.

Trollen hittar nog inte hit.

Men jag har funderat lite, efter Bengt O:s anmärkning i kommentarstråden här nedan under Notis: "en entusiastisk kugge i världens största krigsmaskineri".

Det är naturligtvis lite underligt att delta i en diskussion, speciellt om det hettar till lite, om en av deltagarna döljer sig bakom en signatur. Om man har en åsikt och vill delge andra den, varför då gömma sig bakom en mask?

Inte så att jag vill ha alla folkbokföringsuppgifter, men ett något så när öppet visir.

Ni som läser det här - ni få, tappra - vad tycker ni?

Notis: "en entusiastisk kugge i världens största krigsmaskineri"

Jag vantrivs i kulturen. Åtminstone i DN:s kulturdel. 

I morse läste jag:

"Call of duty" är inte längre en spelserie – det är en maskin.Med sedvanligt buller och bång släpper Infity ward loss det moderna kriget. Thomas Wiborgh blir en entusiastisk kugge i världens största krigsmaskineri.

Det enda positiva jag kan säga om detta fenomen är väl att det är bättre att människor leker krig än att de deltar i krig. Men - varför?

Jean Giono: "Blue Boy"

Ibland finner man formuleringar som i koncentrerad form sammanfattar en hel bok, kanske ett helt författarskap.

Jean Gionos fantasifulla och fantastiska bok, som baksidestexten kallar "fictionalized autobiography", "Blue Boy", utspelas i Provence under tidigt nittonhundratal. Författaren minns sin barndom och berättar om barnets försök att förstå världen och människorna. Porträttet av fadern, byskomakaren, och dennes vilja att göra sonen till en god människa är gripande, liksom de livsöden som pojken på olika sätt möter.

Jean är klen och skickas ut på landet som inackordering för att växa till sig och bli starkare. Han blir dessutom introducerad till den grekiska klassiska litteraturen av en beläst herde, som står i skuld till byskomakaren och som på detta sätt gäldar sin skuld.

I citatet nedan befinner sig herden ("the black man") och pojken ute bland fåren en sommarkväll.

"The dark man was lying in the grass. With the coming of the summer evening, when all the leaves, gorged and drunk with sunshine, were giving off their fragrance, he was there with his books. He talked first with his voice and his hand to point out forms and life all about me. He passed on to me the conviction that all this was not only an image perceived by our senses, but an existence, a pasture for our senses, something solid and strong which had no need of us for its existence, which had existed before us an would continue to exist after we were gone. A fountain. A fountain beside our road. He who did not drink would thirst eternally. He who drank would have accomplished his work."

Här finns sensualismen hos Giono, tanken att vi är i världen för att med våra sinnen lära känna den - naturens värld, människornas värld, kärleken - och samtidigt den djupaste kunskapen, den att vår livsväg går genom en värld där vi människor inte har någon särställning, en värld som egentligen inte bryr sig så mycket om oss.

Jean Giono: Blue Boy. (orig. titel Jean le Bleu, 1932). New York: Counterpoint, 2000

Mannen som kom tillbaka från de döda

Ni vet det kanske inte, men det är Gunnar Pettersson-år i år. Eller så är det bara min nyfikenhet på verken bakom mannen bakom Pressylta Redux.

I alla fall, efter "Nattsvärmaren" (Norstedts, 1980), Reträtten" (Norstedts, 1982) och "Idiotikon" Janus, 1985) har jag nu läst "Mannen som kom tillbaka från de döda - en bok om skandalförfattaren Gustaf Ericsson" (Ordfront, 2000).

Jag hade inte en aning om vem denne Gustaf Ericsson var. Nu vet jag mer. Mycket mer.

Författaren vill inte bara teckna bilden av denne märklige man, följa honom i spåren på hans vingliga bana från ung kommunist till bästsäljande författare, alltmer rabiat antisemit och högerextrem konspirationsteoretiker, han vill också söka en förklaring bakom denna utveckling, en grund i Ericssons psykologi och personlighet.

Boken bygger på ett gediget källmaterial. Vid en hastig räkning: otryckta källor från ett trettiotal svenska och utländska arkiv; litteraturreferenserna omfattar mer än hundra monografier och artiklar.

En källa är Ericsons döttrar, vilket ledde till en del trubbel. En text om detta och en hel del extramaterial hittar man på Pressylta Redux.

Jag gör det enkelt för mig, jag skannar baksidestexten. Inte bara för att jag är lat. Jag skulle inte kunna skriva den bättre själv. Klicka och läs!

Tio fingrar blir ingen utopi

Bodil Zaleskys översättning av Herta Müllers "Hunger och siden" (Tranan, 2011) har hittills, vad jag kan se, bara recenserats i två dagstidningar. I Expressen (intetsägande) och i DN (lysande, av Aris Fioretos).
Det är märkligt, för det är en ytterst läsvärd och tänkvärd bok. Hur fungerar litteraturmarknaden? Upp som en nobelpristagare, ner som en...?

Den består av ett antal essäer, ursprungligen tal, föredrag och artiklar från början av 1990-talet, och utgavs i Tyskland 1995. Temat är livet i Rumänien under och efter Ceaușescu-diktaturen, DDR, högerextremism i Tyskland och kriget i Jugoslavien i början av 1990-talet.

Jag ska här bara skriva några rader om en av bokens essäer, "Tio fingrar blir ingen utopi".

Det är en essä som jag läst och läst om och återvänt till och vridit och vänt på åtskilliga gånger. Den väcker många tankar.

Müller börjar med att säga att hon aldrig behövt ordet "utopi". När hon slår upp det får hon inget grepp om ordets betydelse, det "fladdrar dit det vill." Och det används av "den som behöver glänsa med fina ord", "precis som det för tillfället passar honom."

Müllers erfarenheter av den socialistiska diktaturen har färgat hennes uppfattning av vad en utopi är. Dessa erfarenheter har, som hon skriver, skadat henne. Och gjort henne immun mot allt utopiskt tänkande. Müller behöver inget idealsamhälle. "Jag önskar mig inget mer än att man lämnar människor ifred från alla slags förmätna lyckotankar."

Müller sätt att uthärda, att överleva diktaturen var att leva i detaljernas myller, att vägra se helheten, den socialistiska helheten, den förljugna ideologi som påtvingats samhället av makthavarna.

Hon ville inte, kunde inte, vara en del av systemet.

Av detaljerna, av de tio fingrarna, blir det ingen utopi; de är en symbol för livet, människornas "oräkneliga försök att göra livet uthärdligt", livet i all dess komplexitet.

"Den socialistiska ideologin var en tillämpad utopi. Den tillämpade utopin resulterade i en diktatur."

Müller tycks, jag kan inte läsa henne på annat sätt, sätta likhetstecken mellan utopi och socialism, och här då den form av socialism som utgjorde den socialistiska diktaturen i Rumänien.
De som idag tror på en socialistisk utopi, menar hon, blundar för diktaturen. Och den som idag säger att man kan fortsätta att använda ordet socialism är "antingen aningslös eller cynisk".

"Att det i dag åter är så många som håller utkik efter en utopi, har för mig att göra med att man blundar för diktaturen."

Den korta essän innehåller många mycket tänkvärda iakttagelser. Som:

"Utopisterna anser att ingen ännu har varit i deras huvudbyggnad. De tycker att det är bra att de alltid är på väg, det är som om det enda svåra vore ankomsten."

"Det finns inget tillstånd, där ordet lycka betyder samma sak för många människor. Det borde inte finnas ett sådant tillstånd."

Men - jag är inte beredd att dela Müllers totala sågning av utopiskt tänkande. I dessa tider av globaliserad kapitalistisk hegemoni, västlig eller kinesisk, och krig om resurser och naturtillgångar, blir framtiden nattsvart om vi inte kan se alternativ. Hur de ska se ut har jag ingen aning om. Men någon form av social rättvisa är fortfarande något att eftersträva.