Italo Svevos "Zenos bekännelser" är nog en av de roligaste böcker jag läst. Dess humor är underbar. Och som i all verklig humor bottnar dess komik i livets mörkare sidor.
Zeno Cosini söker hjälp hos en psykoanalytiker för att kunna sluta röka. Denne ber Zeno skriva ner en historisk analys av sitt rökbegär. Dessa anteckningar, som växer ut till en hel självbiografi, publiceras sedan av psykoanalytikern, som hämnd för att Zeno avbrutit behandlingen och för att få honom att återuppta den.
Platsen är Trieste, tiden är förra sekelskiftet, fram till första världskrigets utbrott.
Zenos far är en framgångrik affärsman. När han dör överlåts förvaltningen av affärerna till en trotjänare, Zeno tilltros inte förmågan att sköta dem. Han umgås i en rik familj med tre döttrar, bestämmer sig för att fria till den vackraste av dem, han avspisas, friar till den näst vackraste, avspisas, och gifter sig med den fulaste. Äktenskapet är inte olyckligt. Men Zeno är notoriskt otrogen.
Zenos anteckningar, som utgör boken, ger en oförblommerad bild av Zeno som totalt självcentrerad, svekfull, avundsjuk, impulsiv, självömkande och ständigt sysselsatt med att urskulda sig och finna ädla motiv för sitt handlande.
Han är hypokondriker, besatt av sin hälsa, eller rättare sin bristande hälsa.
"Hälsan analyserar inte sig själv, inte heller ser den sig i spegeln. Det är bara vi sjuka, som vet något om oss själva."
"Och jag gick triumferande min väg, övertygad om att jag led av diabetes."
Han känner skräck för tidens gång och åldrandet. Under bröllopsresan till Venedig luftar han sin oro.
"När dödsfruktan ansatte mig, vände jag mig till Augusta för att få tröst av henne, som när ett barn gjort sig illa i handen och sträcker den mot mamman att kyssa. Hon fann alltid nya ord att trösta mig med. Under bröllopsresan lovade hon mig ytterligare trettio års ungdom, och idag lovar hon mig lika mycket. Jag visste däremot redan att bröllopsresans underbara veckor märkbart hade fört mig närmare dödskampens fasa. Augusta kunde säga vad hon ville, räkneoperationen var snart gjord: för varje vecka kom jag döden en vecka närmare."
Det går ändå bra för Zeno. Han försöker hjälpa sin svåger i dennes affärer. De misslyckas båda två, men räddas av familjeförmögenheterna. Och de gånger han lyckas med något är det som när pilkastaren träffar mitt i prick, men inte på sin egen tavla utan på den bredvid.
I det sista kapitlet, som heter "Psykoanalys", har kriget kommit till Trieste. Zeno har skickat familjen i säkerhet till Italien. Hans psykoanalytiker befinner sig i Schweiz. Kapitlet är en uppgörelse med hela den psykoanalytiska idén.
"Men nu när jag vet allt, det vill säga att det bara rör sig om en idiotisk illusion, ett listigt knep som måhända fängslar gamla hysteriska fruntimmer, hur skall jag då kunna stå ut i sällskap med denne löjlige figur med en blick som han inbillar sig är forskande, och en inbilskhet som tillåter honom att hänföra alla fenomen här i världen till hans stora teori!"
Han säger om anteckningarna, om manuskriptet:
"Jag skulle kunna skriva om det med verklig klarsynthet nu, ty hur skulle jag kunna förstå mitt liv, när jag inte kände till det här sista skedet? Kanske har jag levat så många år endast för att förbereda mig för detta."
Zeno känner sig frisk, trots krämpor.
"Det är som om jag först nu definitivt frigjort mig från min hälsa och min sjukdom."
För den enskilda människan gäller att "till skillnad från andra sjukdomar är livet alltid dödligt. Det finns ingen bot för det." Boken mynnar ut i ett slags försoning med livets villkor.
Detta trots de sista sidornas märkliga, globala undergångsvision.
Som jag läser den är bokens grundläggande tema tiden och tidens obönhörliga gång. Människan tror sig fri att handla och styra och ställa; i själva verket är vi tidens fångar.
