fredag 20 juni 2008

I snigelfart genom Essayerna...

Ja, nu gör jag verkligen skäl för bloggnamnet! Ibland blir det bara några sidor om dagen. Men efter midsommar hägrar en semestervecka. Då ska jag läsa...

I det långa kapitlet "Försvar för Raymond Sebond" fortsätter Montaigne att nedvärdera mänskligt förnuft och kunskap. Det är verkligen ingen text att läsa okoncentrerat i småportioner.
Den är motsägelsefull. Den både hyllar sinnena som den enda vägen till kunskap och säger att denna kunskap är osäker och egentligen ingen kunskap alls.
"det finns ingen oföränderlig existens, varken i vår tillvaro eller tingens. Både vi, vårt omdöme och alla dödliga ting flyter och rullar ständigt. Följaktligen kan man inte sluta sig till något säkert om det ena från det andra, eftersom både den dömande och föremålet för domen är i ständig förändring och rörelse."
Sen hajade jag till när jag läste:
" "Gud har gjort människan lik skuggan; vem skall döma henne när ljuset gått bort och skuggan försvunnit?"
I verklighet är vi inget."
Gunnar Ekelöf! "Tag och skriv", i Färjesång:
"Du säger "jag" och "det gäller mig"
men det gäller ett vad.
I verklighet är du ingen.
Så jaglös, naken och formlös är verkligheten."
Ännu en av dessa märkliga förbindelsetrådar.
Trevlig midsommar!
Jag återkommer.

2 kommentarer:

Björn Nilsson sa...

Intressant? Undrar om man kan se Montaigne (som jag aldrig läst) som en föregångare till Kant i just de här funderingarna? (Angående Kant: läst en del, förstått föga, är därmed inte särskilt unik.) Dessutom som en föregångare till den gamla härliga tyska dialektiken! Och hela gänget backas upp av den grekiska filosofins panta rei.

Angående skuggtillvaron så är ju människan i total isolation ingenting alls, en omöjlighet. Utan den omvärld som "ger oss ljuset" och uppmärksammar oss blir vi ju osynliga, upphör att existera. Egentligen en ganska otäck tanke. En del människor blir ju faktiskt som osynliga fast de går omkring bland oss.

Lennart Erling sa...

Jag tror att det finns konstanter i människors upplevelse av tillvaron som gör att man kan stöta på liknande tankegångar och formuleringar från olika epoker. Montaigne är jäkligt intressant just för att han är så modern. Han ser med en sån klarsynthet, skalar undan lärdomsprål och ideologier och ser människan, individen och hur lätt vi hindras av fördomars och tankesystems skygglappar.