Repriserad läsning

Denna alltför tidiga högsommar försöker jag att hitta en känsla, utan att lyckas. 

Den där känslan då man sitter och läser en bok och läsningen fyller sinnet, får allt annat att stanna upp, eller hålla sig i bakgrunden, inte längre det där ständiga vardagliga bruset som splittrar och tröttar ut en. 

Ibland kan själva den fysiska boken, papperets struktur, bokstävernas trycksvärta, på något nästan magiskt sätt bidra till närvarokänslan.

Nej, jag hittar inte längre den rätta känslan. 

När alla andra medier kör repriser kan väl även jag göra det. Det här är till och med en repriserad repris av tidigare repriser. Det handlar om en den rätta känslans läsning. Några av er kanske känner igen texten, ni får ha överseende. Om den når en intresserad läsare så är jag glad.

Alltså:

"Härom kvällen, när det ännu vid åttatiden var tjugofyra grader varmt, satt jag i växthuset med en god ale och läste Walter Ljungquist. Varje sommar läser jag något av Ljungquist, oftast några noveller. Det tillhör ritualerna, så att säga. Med stigande ålder upptäcker jag att jag får fler och fler ritualer. Om det är bra eller dåligt vet jag inte.

Det blåste en del därute den här kvällen, men inne i växthuset var allt stillhet. Det knäppte lätt i tackluckorna. Flygfän surrade under taket. Över mig fanns vinrankans stora gröna blad. Längs väggen höga, blommande tomatplantor, några redan med gröna tomater.

"Det här hände den sommar då Jeanna och jag var på fotvandring. Vi befann oss då på en knapp dagsmarschs avstånd från vårt mål. Vi hade startat från min hustrus föräldrahem i Sörmland, där vi hade gästat ett par dar, och var nu på väg till min bror och svägerska, som ägde en gammal kungsgård i Södra Tjust i Småland. De två första dagarna, när vi ännu var ovana vid att gå, hade vi åkt bil några gånger, men sedan tredje dagen hade vi sagt nej tack till alla vänliga erbjudanden från förbipasserande bilister. Vädret hade hela tiden varit storartat, och vi hade haft en mindre vanlig tur att finna på präktiga nattlogin och vänliga människor."

Så inleds Walter Ljunquists novell "En dörr står på glänt", i samlingen med samma titel från 1937. Det är en underbar skildring av ett ungt pars fotvandring längs grusvägar i trettiotalets svenska landsbygd. Språket är konkret och detaljrikt beskrivande. Alla sinnen är inblandade. Man ser solljuset dallra över fälten i middagshettan, förnimmer doften av vägdamm och känner svalkan om kvällen och hör tornseglarnas skrin.

Det är ett svunnet Sverige, ett enklare Sverige ( ja, jag vet att det inte var enklare), en tid som jag av någon märklig anledning önskar att jag hade kunnat återvända till. (Återvända? Men jag har ju aldrig varit där?)

Men framförallt handlar novellen om att minnas och om hur det som en gång var på ett sätt aldrig försvinner. Minnen kan väckas av händelser och upplevelser i nuet.

Journalistparet på semestervandring övernattar på en gästgivaregård i en trakt som berättaren ofta besökte i sin barndom. Berättaren minns. Nutid och dåtid, landskapet, naturen och människorna växer till en utvidgad verklighet av förbindelser och korrespondenser, blir till det minnesrum till vilket en dörr plötsligt kan öppnas på glänt.

Vandrarna går vilse när de fortsätter och när de vänder tillbaka får de syn på ett vitt hus. De ser en kvinna på cykel med ett barn på styrstången hastigt avlägsna sig.

"Vi såg en blomrabatt omgiven av vita snäckor och en röd boll som låg på gårdsplanen, och strax därintill i gräset låg en liten docka på rygg och stirrade med stela ögon upp i trädens gröna virrvarr av löv, som rörde sig i vinden."

De knackar på för att be om vatten och ser att dörren står öppen. De går in och ropar hallå, men finner huset tomt. De går runt i de stilla, tysta rummen. Fönstren står öppna. Hela tiden har de känslan av att vara iakttagna.

"När vi vände oss inåt rummet tyckte vi att de gamla möblerna också viskade sinsemellan, och det var något högdraget, förnämt och lite vemodigt högtidligt över dem. Deras blanknötta ytor och stoppningar ansträngde sig förgäves att berätta för oss om de människohänder och öden och lidanden, som rört vid dem."

En nymodig svart och glänsande telefon på ett skrivbord ser ut som en anakronism. Är det verkligen möjligt att nå ut ur denna avstannade tid? Ett almanacksblad är en dryg månad gammalt.

Berättaren ser ut genom ett öppet fönster, känner blommorna dofta och möter blicken från en fågels öga i trädets lövverk. En trollslända slår sig i samma ögonblick ner på hans hand och sitter fullkomligt stilla.

"Plötsligt kom det för mig, att jag gick omkring i ett hus där invånarna genom någon lekfull eller ond andes infall blivit förvandlade till sländor och fåglar och blommor, så att de därigenom var utestängda från sitt eget hem och från alla förbindelser med människornas värld. Det var som om de förbryllade höll sig i närheten av oss och ångestfullt sökte kontakt med oss för att få hjälp i sin svåra belägenhet."

Så ringer telefonen, de lyfter luren och det visar sig att en nyss avliden åldrig man ligger i sin säng på övervåningen och att kvinnan är hans syster som cyklat efter hjälp. När berättaren ser den döde och sedan, när läkaren anlänt, får veta hans namn förstår han vem mannen är och skikt efter skikt av barndomstiden frigörs och leder fram till minnet av en betydelsefull gåva som han en gång fått av den döde.

Walter Ljungquist är en svensk Proust."

Hur ska jag kunna minnas allt?

Börjar jag bli gammal och glömsk på riktigt? Jag undrar. Kanske. I alla fall, jag läste ett inlägg på Einar Jacobssons alltid läsvärda blogg Rapsodi, om ett stycke i Villy Kyrklunds "8 variationer" som tangerade den aktuella debatten om artificiell intelligens. 

Eftersom jag inte hittade boken i mina hyllor lånade jag den på Stadsbiblioteket. Och började läsa.

Det gick snabbt upp för mig att det här har jag läst förut. 

En sökning i min långsamma blogg gav snabbt vid handen att så var det. Dessutom hade jag skrivit om ett annat av styckena. För nio år sedan. 

Den långsamma bloggen är på ett sätt en extern lagringsplats för mina läsefrukter. Sedan 2008 finns de där, notiser och funderingar och en och annan analys. Mycket vatten har runnit under broarna. Hur ska jag kunna minnas allt?

Vad jag skrev om Willy Kyrklund var detta:

Gud sitter på trottoarkaféet.

Jag läser Willy Kyrklunds korta text "I stoftet", i "8 variationer"(1982).

Någon sitter på ett trottoarkafé. Den ojämna asfalten är fylld av skräp och damm och då och då hälls överblivet vatten ut på trottoaren, små rännilar bildas, rinner en stund, sugs sedan upp eller dunstar bort.

En rännil liksom en flod har sitt mål, utan att den vet om det, och det är en lägre punkt åt vilket håll som helst. Når den fram? Inte alltid. Ibland rinner den ut i sanden.

Någon ser dessa rännilar på trottoaren. Ser vilken väg rännilen borde ta, men ingriper inte.

”...jag [kunde] ta den papperslapp som utgör kvittot för min förtäring, böja mig ned och med papperskanten riva hål i vätskans vägg och leda floden på den rätta vägen. Dock är min upphöjdhet alltför upphöjd för detta. Jag ser på.”

Om en högre makt ingrep och ställde allt till det bästa, var tog då den fria viljan vägen?

”Förutsättningen för det fria valet är dålig tankeförmåga och bristande information. Förutsättningen för helvetet i himmelen såsom ock på jorden är det fria valet. Om en seende makt toge bort detta ansvar, då bleve lyckan allmän och frälsningen kom till envar. Sådana följder kan kallas omfattande.”

Det är bestämt så, att alla har chansen att nå målet, några gör det, andra inte. De som når målet gör det när deras krafter är uttömda.

”Några droppar av det blod som nyss pulserade så friskt sipprar långsamt ned i uppfyllelsens dal och redan är allt likgiltigt.
Denna lek med vad som sker i stoftet är en dum lek, en barnslig lek.
Ett barns lek.”

Den barnsliga leken syftar på ett fragment av Herakleitos som är bokens motto:

Tiden är ett barn som leker spelar bräde
härskarmakten tillhör ett barn.     

Texterna i "8 variationer" är nog bland det bästa jag läst av Kyrklund i sommar. Där återkommer i koncentrerad form mycket av de teman som är Kyrklunds.
                                                                     

                                                                         *

I "Skeptikerns dilemma : texter om Willy Kyrklunds författarskap", Vasilis Papageorgiou (red.) 1997 finns ett intressant bidrag av Johan Dalenbäck om just "8 variationer". De flesta andra av bidragen är alltför postmodernistiska för mig.

Taltrasten sjunger

I går kväll var jag på väg till den gamla brunnen för att starta bevattningspumpen när jag hörde taltrasten. Plötsligt satt den där, dold i lövverket någonstans högt upp i träden nära husen och sjöng, bara en kort stund. Först trodde jag att det var näktergalen, men efter några sekunder fanns det ingen tvekan. Taltrasten starka, oändligt varierande sång är den vackraste fåglalåt jag vet.

Möjligheten att vattna grönsaksland, potatisland och rabatter är en gudagåva denna torra försommar. Runt om här är alla vallar slagna. Nu måste det till regn för återväxten. Säden behöver vätan. Det är oroväckande.

I den ljumma kvällen satt jag sedan ute och läste en samling med Eyvind Johnsons noveller, "Sju liv", utgiven av Bonniers 1944. En lite sliten, häftad volym, ett antikvariatsfynd som länge stått oläst i hyllan. 

Jag vet inte hur många böcker jag har som ännu efter många år står olästa, men många är det. Man vet aldrig när de kommer att bli lästa. Eller inte alls. Det senare har med tiden blivit alltmer sannolikt.

En piga läser

I DN läste jag för ett tag sedan uppskattande ord om litteraturkritikern Birgitta Munkhammar och tänkte att jag skulle läsa hennes bok ”En piga läser - kritik och litterära reflexioner” från 1998. Såg att det fanns två ex på Bokbörsen, tvekade - och dagen efter var de borta. På stadsbiblioteket stod fem i kö. 

Men nu har jag läst den och det var ett sant nöje.

En piga läser. Munkhammar hittade formuleringen ”att läsa så som en piga läser” hos ärkepessimisten Cioran, av alla ställen. 

Det står, menar Munkhammar, för en förmåga ”att läsa ogarderat och att bli omedelbart charmerad eller förargad” över det man läser. 

”Att lämna detta första och ursprungliga sätt att läsa alltför långt bakom sig i sin iver att inte låta sig imponeras och att till varje pris vilja vara klyftig, genomskådande och analytisk i förhållande till det man läser är, tror jag, något man som kritiker bör akta sig för.”

Detta är naturligtvis inget allena saliggörande. Vad man bör sträva efter, inte bara som kritiker utan också som vanlig seriös läsare, är ett värderingssammanhang, där det akademiska kunnandet och läsandet paras med en blick för det tomt pretentiösa, en blick som kanske måste komma underifrån, från pigans position.

Munkhammar skräder inte orden.

Redan den inledande texten, en recensionen av Ernst Brunners avhandling om Edith Södergran, är lysande. En ren avrättning. Jag kanske är elak, för jag kom på mig med att skratta högt:

”Det är fäsörens ’vetenskaplighet’ som alltigenom präglar denna ’studie i Edith Södergrans expressionism’. Dess termer är inga analysinstrument, de passar inte ihop inbördes, de definieras inte, griper aldrig ner till begreppsplanet utan svävar likt dimridåer runt den endimensionella framställningen”. 

”…kärnan i Brunners projekt … [tycks] … vara att till varje pris, och med medel som närmar sig pastischen, åstadkomma en riktigt dammig, riktigt gammaldags avhandling - antagligen i den fasta förvissningen om att de var bättre förr.”

Munkhammar läser ”med intresse och ibland beundran” Lars Gyllenstens ”Anteckningar från en vindskupa”, som ”inordnar sig vackert i den modernistiska romantraditionen med sina mytiska mönster och sin myckenhet av mer eller vitsigt anbragda allusioner”.

Romanen vittnar om mörker och kyla. Men inte vilket mörker som helst. 

Gyllensten bedyrar att det inte är fråga om något privat mörker, ’om vanligt psykologiskt mörker, om svartsyn, leda, pessimism, melankoli, misantropi’ - ”sådant alltså som en stackars vanlig jävel skulle kunna veta något om […] Nej, här rör vi oss minsann på ett högre, mera filosofiskt och övergripande plan…”

Om Kjell Espmarks ”Svala, diskreta och kultiverade romaner”, som med utgångspunkt i förment delade men aldrig klart uttalade värderingar” - (vi lever i en utslätad och vulgär tid = socialdemokratins Sverige) skriver Munkhammar att ”Det är som om Espmark, i sin övertro på det avskalat allmängiltiga, vill skriva böcker som är klassiker redan vid födelsen, som kan gå vidare till forskning utan att passera läsekretsen.”

Nå, det är inte så att Munkhammars ”pigläsning” bara består av sågningar. Nej, den här volymen med recensioner och essäer och andra texter spänner över breda områden av litteratur. Klassikerläsning, feminism och kvinnligt skapande, uppväxtromaner, engelskt 60-tal. Allt präglat av kunnande och kärlek till litteratur som berör och betyder något.

En liten del av detta tangerar min egen beläsenhet och tillför mig som alltid något nytt; mycket väcker min läslust och får mig att återigen sucka över litteraturens mångfald och livets korthet.

Trädgårdsarbete och läsning

När jag kom ut i morse upptäckte jag att kastanjen fällt ut sina blommor. Hade det skett i natt? Knappast. Så blind kan man vara. Men allt sker ju med en rasande fart nu. Grönskans alla färger. Vackrast är kanske blodbokens purpurröda genomskinliga, sammetsmjuka blad. 

Vi jobbar på med vårt trädgårdsarbete, i lugn takt och med pauser. Den egentillverkade odlingstunneln för kålplantor står färdig. Det mesta är satt och sått. 

Nästan vindstilla och stekhett i solen. Men på eftermiddagen börjar blygrå åskmoln torna upp sig i öster. Det mullrar på avstånd och fronten närmar sig med en plötslig luftström som får vimpeln att stå vågrätt. Men regnet som så väl behövs efter sådden blir bara en skvätt, en knapp millimeter.

Jag läser i DN om prognoserna för den kommande sommaren:

"Rekordvärme i hav och på land, torka, stora skogsbränder. Forskare är oroade, de tidiga rekorden kommer innan väderfenomenet El Niño med sin uppvärmande effekt har inletts. Det kommer att ske inom kort och bäddar för flera värmerekord och ökad havsnivåhöjning. Miljontals liv kan riskeras."

Hur kommer sommaren att bli här för oss? En repris av 2018? Är det någon idé att odla sin kål?

                                                                                *

Och på tal om människan och klimatet så läser jag nu en intressant bok, Peter Bratts "Bland megalitgravar och romerskt guld - västsvensk forntid i nytt ljus". (Daidalos, 2023). Den inleds med vad som mötte de första jägarna och fiskarna som sökte sig upp mot isranden: 

"Med ett kraftigt dån bröt sig Baltiska issjöns vattenmassor in mellan Billingens nordspets och den smältande inlandsisen. Enorma vattenmassor sköljde ned över västgötaslätten och slet med sig jord, stenar och den karga tundravegetationen av buskar, snår och fjällbjörk på sin väg ner mot kusten. Ute vid havsbandet hörde människorna ett svagt muller som snart steg allt högre tills en brun jättelik flodvåg kunde ses vid horisonten. Katastrofen var ett faktum för de första besökarna av fiskare och jägare på västkusten. Sannolikt överlevde ingen människa denna inlandssunami som för andra gången svepte ner från Billingens norra spets för 11700 år sedan. Deras släktingar och vänner söderut måste ha undrat vad som hänt och varför de inte kom tillbaka efter sommarens jakt- och fiskeexpedition. Många historier skapades. En om alla de hiskligheter som mötte vid världens ände, en annan om gudarnas vrede över människornas övermod."

                                    

                                            Har rödstjärtshonan tre ben, eller är det en synvilla?

Återhämtning

Som konvalescent efter influensan från helvetet återhämtar jag mig genom att ta kikaren och gå

långsamma rundor i skogen här hemmavid. Det var nästan chockartat att kliva ut i den grönska jag bara sett genom fönstret. 

Jag lyssnar till bofink, gransångare, lövsångare och till en taltrasts makalösa improvisationer. Det är en terapi så god som någon.

De är här nu: gärdsmygen, större hackspett, steglitsen, svarthättan, rödstjärten och andra. Härom dan stod tre par tranor ute på vallen.  De rörde sig oroligt när jag kom för nära. Sen lyfte de och steg  i vida svängar upp till de rätta vindarna och försvann mot norr. 

Och i går morse såg jag de första ladusvalorna. 

Det är dags att sätta igång med det försummade vårbruket. Eller åtminstone trädgårdsbruket.

Allt jag läst men inte skrivit om...

Att jag inte skrivit om det jag läser kan jag nu i alla fall skylla på en vårinfluensa från helvetet. 

Överjaget får hålla käften.