Kanske vänder det nu, kanske får vi en tidig höst, vem vet?
Och med läsningen är det också lite si och så. Men jag är glad att jag hittade fram till Werner Aspenström. När tid medges och läsro infinner sig är det hos honom jag befinner mig. Vansinne, naturligtvis, att mer eller mindre snabbläsa sig fram, från 1943 till 1997.
Här en dikt från samlingen "Litania" (1952).
En gång i en tidig morgon
En gång i en tidig morgon, ljusets
och sinnenas morgon.
Mellan dig och världen var inget töcken,
inga slöjor.
Himmelen var ofattbar som nu, kanske högre
men ändå inte fjärran.
Minns du hur människornas boningar
voro liksom pålade fast vid marken?
Stenarna vilade tungt i sina hålor.
Blommorna vilade tungt i sina höljen.
Hästarna stodo drömmande under träden.
För fågelskaran och för sången, för dem
som kastas i flykt från land till land
fanns ännu reden och viloställen.
Även de stora städerna levde vid den tiden trygga,
inneslutna inom sina murar.
3 kommentarer:
Jo, Aspenström håller i alla väder! Han hör till dem som med jämna eller ojämna mellanrum bör konsulteras... Så tack för påminnelsen!
Aspenström var ett nästan (om man nu kan säga så...) oskrivet blad för mig. Ju mer jag läser nu, desto mer intressant blir han. Kan man karakterisera honom som en kombination av Harry Martinson och Tomas Tranströmer?Jag sätter en bock i Samlade dikter för varje dikt jag vill återvända till. Det är redan många bockar. Och prosaböckerna, "Bäcken" och "Sommar" är väldigt bra. En dålig lässommar blir allt bättre...
Tycker mycket om den här dikten, även den förra du publicerade.
Jag skulle nog säga att Aspenström är lite torrare, klarare och mindre metafysisk än Tranströmer (ibland är).
Och att Harry Martinsson ofta går in i barndomen på ett annat sätt, kanske naivare?
Men detta är bara stundens associationer.
Skicka en kommentar