"jag var ett ingenting som genomfors av stämningar"

Av en slump, ett sommarlästips från Per Wästberg i Svd, har jag suttit ute i trädgården och läst Werner Aspenströms prosabok "Bäcken", utgiven 1958, där han skriver om sin barndom på ett småbruk i Dalarna. En lycklig slump, för det är en mycket läsvärd bok.
Aspenström var född 1918 och förlorade sin far i Spanska sjukan samma år. Modern är centrum i den känslige pojkens värld, en värld av både ljus och mörker. Tjugotalets landsbygd, knapert men inte fattigt, höns, två kor som vallas på skogen.

Men hur autentiska är våra barndomsminnen? Ju äldre man blir, desto fler tenderar att dyka upp. De som återkommer tycks ibland vara entydiga och glasklara. Aspenström skriver om sin lek vid en bäck, att han tänkte skriva en dikt om bäcken, "på enkelhetens språk, det som minst vanhelgar", men kommer fram till att den dikten får bäcken själv skriva. Vilket skulle förvandla bäcken från bäck till "sekreterare" och upplösa enkelheten "under tankemikroskopet".

"Vad jag beskriver är en närvarokänsla i en tid som inte längre existerar, i en natur som inte tillhör mig utan en gång för länge sedan förmedlades till mig av en främling, ett barn med mitt namn. Ändå upplever jag och hanterar denna främlings verklighet som min personliga egendom, kanske min enda riktigt påtagliga. Av mig själv har jag inget minne, jag var ett ingenting som genomfors av stämningar, kökets, skogens, regnets, moderns, kattens, dödens och den soldallrande gungbrädans stämning."