"jag var ett ingenting som genomfors av stämningar"

Av en slump, ett sommarlästips från Per Wästberg i Svd, har jag suttit ute i trädgården och läst Werner Aspenströms prosabok "Bäcken", utgiven 1958, där han skriver om sin barndom på ett småbruk i Dalarna. En lycklig slump, för det är en mycket läsvärd bok.
Aspenström var född 1918 och förlorade sin far i Spanska sjukan samma år. Modern är centrum i den känslige pojkens värld, en värld av både ljus och mörker. Tjugotalets landsbygd, knapert men inte fattigt, höns, två kor som vallas på skogen.

Men hur autentiska är våra barndomsminnen? Ju äldre man blir, desto fler tenderar att dyka upp. De som återkommer tycks ibland vara entydiga och glasklara. Aspenström skriver om sin lek vid en bäck, att han tänkte skriva en dikt om bäcken, "på enkelhetens språk, det som minst vanhelgar", men kommer fram till att den dikten får bäcken själv skriva. Vilket skulle förvandla bäcken från bäck till "sekreterare" och upplösa enkelheten "under tankemikroskopet".

"Vad jag beskriver är en närvarokänsla i en tid som inte längre existerar, i en natur som inte tillhör mig utan en gång för länge sedan förmedlades till mig av en främling, ett barn med mitt namn. Ändå upplever jag och hanterar denna främlings verklighet som min personliga egendom, kanske min enda riktigt påtagliga. Av mig själv har jag inget minne, jag var ett ingenting som genomfors av stämningar, kökets, skogens, regnets, moderns, kattens, dödens och den soldallrande gungbrädans stämning."

Senvinterns nedtrappning

Senvinterns vanliga nedtrappning har börjat. Min intellektuella kapacitet är låg. Även om ljuset har börjat återvända, så lever jag i ett slags halvmörker. Böcker blir liggande halvlästa. Jag börjar lösa korsord.

Ibland går jag ner mig i minnen och rör mig i andra tider än nutiden.

I mitt föräldrahem fanns en stringhylla med böcker från Tidens förlag. Min far var bokombud. Hur det kom sig hann jag aldrig fråga honom.

Nu finns ett urval av böckerna här.

Redan innan jag lärde mig läsa drogs jag till böckerna i hyllan, kanske av en vag känsla att de rymde något som jag måste få veta. Att de bar på hemligheter. Att det var där jag kunde hitta svar på de många frågor som efter hand dök upp.

Jag vet inte när jag lärde mig läsa.

Men jag minns fortfarande många av bilderna i reseskildringarna från tidigt femtiotal.

Jag plockar fram dem. Pärmdekoren är tidstypiskt primitivistisk, exotiserande. Det här är före avkoloniseringen. Fortfarande finns det upptäcktsresande.

Alain Gheerbrant: Expedition Sälla Jaktmarker. 1955 (klicka för större bilder!)

Rolf Blomberg: Sydvart. 1953

På Java blir Rolf Blomberg bekant med Umar: "Han körde med van hand in en piskorm med huvudet före genom den ena av sina kollosala näsborrar och halade ut den ur munnen. En del av ormen hängde ut genom näsan, en annan ur ena mungipan. Ännu en piskorm fick röna samma öde och ta vägen genom den andra näsborren."

(Rolf Blomberg: Sydvart)

Vissa bilder gav näring åt fantasin. En padda med ett människoansikte?

(Rolf Blomberg: Såna djur finns, 1956)

Även om barndomen kunde vara svår så fanns det de som hade det värre:

"Piaroindianernas mandomsprov. En klump av de farligaste giftmyrorna i hela Amazonas förs långsamt över offrets ansikte." (Alain Gheerbrant: Expedition Sälla Jaktmarker)

Och så fanns det de där bilderna som med tiden blev alltmer intressanta:

"En skönhet från urskogen festsmyckad med krita." (Werner Junge: Djungeldoktor - tio år som vit medicinman i Afrikas djungel, 1954)

Hur blir man en bokläsare?

Hur blir man en bokläsare? Jag menar då ingen bokslukare i allmänhet, utan en människa som förhåller sig till böcker och författarskap som man förhåller sig till levande människor. Som inte kan tänka sig ett liv utan dem.
Jag tänker mig två faktorer, en inre och en yttre.
Som barn är man som alla barn nyfiken, man vill förstå världen och kanske att man mer än de flesta undrar över vad det är för en värld man har hamnat i.
Och så finns det böcker och läsning i ens uppväxtmiljö.

Jag växte upp i en lägenhet där det fanns några stringhyllor med böcker, de flesta utgivna av Tidens förlag. Min pappa var under en period i början på femtiotalet bokombud för Tidens förlag. I hyllorna fanns både skön- och facklitteratur. Reseskildringar, några konstböcker. Pappa dog 1962, när jag var elva år. Jag hann aldrig prata med honom om läsning och böcker.

Jag minns inte när jag lärde mig läsa. Inte heller när jag tog steget från barnböcker och seriemagasin till att börja plocka i stringhyllorna. Men jag kan se mig själv stående där, letande bland bokryggarnas titlar.
Några böcker gjorde ett starkt intryck på mig.
I en stor och tung, illustrerad röd volym, "Svensk arbetarrörelse i ord och bild 1881-1955" finns den här teckning av T. Schonberg i Söndags-Nisse, som en illustration av nöden under storstrejken 1909:


Det dröjde länge innan jag förstod att det var en teckning och inte ett foto. Jag fylldes av skräckblandad förundran över dessa fattiga människor, hur de samlat sig på ett fält och ställt upp sig tätt tillsammans för att forma dessa tre bokstäver, med fabrikssilhuetterna i bakgrunden.

Ett urval av stringhyllans böcker finns här hemma nu. Jag borde ha en särskild hylla för dem. De är biljetter till tidsresor.