Stenografera för brinnande livet, du kommer ändå alltid på efterkälken

Måndag eftermiddag. Jag tar en paus i arbetet med att rensa bort grästuvor vid järngrinden. Sätter mig med en kopp kaffe i trädgården. Solen går i moln, vinden är sval. Ansträngningen är måttlig och jag har den behagliga trötthet i kroppen som infinner sig efter nyttigt arbete. Jag mår bra. Jag är precis där jag är, har inget behov av tankeflykt. Det är en bra stund i livet.

Vem vill inte gripa dagen och fånga stunden, stanna upp och hålla kvar åtminstone några ögonblick av detta enda liv som pågår medan vi sysslar med annat (för att använda de vanliga klyschorna)?

I en av essäerna i "Sommar", just med titeln "Fånga stunden", befinner sig Werner Aspenström uppkrupen i en fällstol på en veranda på Kymmendö. Det är en lördag i juli 1958. I handen har han en penna och i knät en anteckningsbok. Han beskriver minutiöst och detaljerat vad han ser och upplever i stunden. Fönsterrutor som speglar träden, växter, en fluga, molnen på himlen, föremålen innanför köksfönstret, ljuden från en koskälla, ladusvalornas skrin, lekande barns röster.

Han tänker på vad han läst hos Simone Weil, att "[a]ldrig, inte i något fall, är en ansträngning till genuin uppmärksamhet bortkastad. Den bär alltid frukt i det andliga och dessutom på intellektets lägre plan, ty andligt ljus upplyser alltid förståndet... Varje gång man är verkligt uppmärksam, dödar man därför något ont inom sig."

Men Aspenström är skeptisk. Uppmärksamhet, ja - men i stunden efter är den förflyktigad och Aspenström irriteras av att han nu inte kunde låta bli att tänka på Weil, det höga föredömet.

Existerar det alls ett "nu", frågar han sig.

"Vad jag hittar är minnesfragment, slumpartade förpackningar. Stenografera för brinnande livet, du kommer ändå alltid på efterkälken. Simone Weils moraliska universum förutsätter en fast tidsordning, saknas en sådan finns det inte heller någon ovedersäglig sanning utan endast en virvelstorm av varandra oberoende, tillfälliga fakta, lokala rapporter på väg i alla riktningar

Och på ett typiskt Aspenströmsätt punkteras högtidligheten:

"...vad jag uppmärksammar är att min högra hand börjar bli trött och besväras av kramp, ovan som den är vid andra skrivdon än tangenter. Från den högra handen flyttar sig blicken till fötterna, jag är barfota och tänker att i morgon måste jag klippa naglarna. Vilka småtankar som står redo, när de högre avsikterna nickar till!"