Bild i brist på texter

På kvällspromenad neråt beteshagen. Bild i brist på texter.

Larsagården

Larsagården låg ursprungligen i Lustorp i Köinge socken i Halland. Gårdsbyggnaderna bildar en fyrkant med en gemensam gårdsplan för två bönder och med ett bostadshus från 1880-talet sammanbyggt med en klassisk ryggåsstuga från 1750-talet. 1958-1959 plockades den ner bit för bit och återuppbyggdes i Hallands hembygdsförenings regi vid Katrinebergs folkhögskola i Vessigebro, där man kan besöka den.

Bilden nedan visar de grova, vackra väggplankor som ligger i spår i de bärande stolparna i ett av uthusen, byggt i s. k. skiftesverk. Hur gammalt är virket? Kanske från träd som började växa på 1600-talet. Jag fascineras av detta trä som motstått tidens tand, generation efter generation.

För ett tag sedan stod jag och la handen mot det vackra träet och tänkte på min far som kanske en gång gjort samma sak.

Några år runt 1950 var gården på sin ursprungliga plats ett semesterboende för medlemmar i Hjärt- och lungsjukas förening i Varberg och min far arbetade som föreståndare. Jag har inga egna minnen av att ha varit där, men flera foton. Här ett från 1949. Min far dog innan jag lärde känna honom. Men att döma av bilden är jag min fars son.

Alf Hornborg: "Nollsummespelet"

Nu glöder den gamla lönnen i höstfärger och löven börjar falla.

Sen i våras har jag haft Alf Hornborg: "Nollsummespelet - teknikfetischism och global miljörättvisa" (Daidalos, 2015) stående oläst i hyllan. Nu när jag har mer tid har jag läst den. 

Författaren gör inledningsvis tre antaganden om sina tilltänkta läsare. De är allvarligt oroade av vad mänskligheten gör med biosfären. De är allvarligt oroade över den globala, ojämna fördelningen av pengar, teknik och makt. De är övertygade om att det konventionella tänkandet kring dessa frågor inte räcker till och inte kommer att leda till hållbar utveckling. Jag tror att jag uppfyller alla tre kriterierna. Inte så att jag har någon djupare kunskap, eller är mer insatt än vilken dagstidningsläsare som helst. Men vem drabbas inte då och då av tanken att vi är påväg mot något slags global miljömässig, social och ekonomisk kollaps? Att något slags gräns närmar sig. Och att den konsumtionsdrivna kapitalismen är boven. Och att man inte kan se något klart alternativ.

Alf Hornborg är kulturantropolog och sedan 1993 professor i humanekologi vid Lunds universitet. Jag läste för några år sedan hans "Myten om maskinen - essäer om makt, modernitet och miljö" (Daidalos, 2010) och skrev om den här. En mycket tankeväckande läsning. "Nollsummespelet" är en fortsättning och en utvidgning av den förra boken. Här föreslår han en väg till ett förnuftigare samhälle.

Ekonomisk tillväxt och teknologisk utveckling har ett pris, menar Hornborg. Världen är inget outtömligt ymnighetshorn. Vi är kanske i slutet av epoken med fossilt bränsle. Vi är kanske i slutet av industrisamhället som vi känner det. Vad som sker är ett flöde av resurser från en pol till en annan. Och det är den rika polen som har råd med avancerad miljöteknik. Teknologisk rationalitet är inte skild från global resursfördelning.

Jag är inte kunnig nog att bedöma om eller i vilken mån Hornborg har rätt. Och jag kan inte sammanfatta boken bättre än författarens egen avslutande sammanfattning, som jag därför citerar här nedanför. Men om han har rätt så är vi fångna i en industriell-teknisk-kapitalistisk logik som gör det mycket svårt att se något annat än vad systemet tillåter oss att se. Och att vi - som kapitalets herrar eller konsumerande fotfolk eller svettfabrikernas låglöneslavar - är på väg käpprätt åt helvete.

"Det är människans unika förmåga att utveckla abstrakta symbolsystem som har möjliggjort pengar. Pengarna blev grunden för modernitet som ett sociologiskt tillstånd som förstärker upplevelsen av individualism, alienation och avskärmning från omgivningen. Avskärmningen från den natur som därmed upplevs som ett främmande objekt har gått hand i hand med den europeiska vetenskapens framgångar sedan 1600-talet. Pengarna utgör samtidigt ett semiotiskt system som genom att göra värden av väldigt skilda slag utbytbara mot varandra griper in i ekosystemen på destruktiva sätt. De kom redan under förindustriell tid att bli utgångspunkten för olika strategier för kapitalackumulation. Trots att de ytterst endast är mänskliga fantasier har de tillmätts större betydelse än den solenergi som möjliggör allt liv på jorden. De är förutsättningen för den föreställning om en fri och rättvis marknad som grundlades i 1700-talets världssystem men som alltjämt präglar nationalekonomin trehundra år senare. Vad denna föreställning bortser ifrån är att ackumulation av pengar motsvaras av produktionsprocessernas obönhörliga nedbrytning av biofysiska resurser. Det finns en ovedersäglig, positiv korrelation mellan ekonomisk tillväxt och takten med vilken människan ökar entropiproduktionen på jorden.
Våra begrepp om pengar och tillväxt måste alltså skärskådas, men också våra begrepp om teknik. Den s. k. industriella revolutionen möjliggjordes av globala prisskillnader på arbete och natur. Det var billig arbetskraft och billiga markarealer på andra kontinenter som erbjöd förutsättningarna för den nya brittiska tekniken. Övergången till fossila bränslen i England gjorde det möjligt för nationalekonomin att i stort bortse från vårt behov av biologiskt produktiva markytor. Det moderna, teknologiska samhället kunde hädanefter förskjuta sin miljö-och arbetsbelastning i tid och rum. Förskjutningen i rummet blev tydlig runtom i det brittiska kolonialväldets periferi, medan förskjutningen i tiden kommer att bli alltmer uppenbar för kommande generationer. Som alla tillväxtprocesser har framväxten av moderna industrisamhällen förutsatt en nettoöverföring av tillgänglig energi (exergi) till de områden där infrastrukturen ansamlas. Eftersom denna nettoöverföring har möjliggjorts av världsmarknadspriserna kan den betraktas som ett "ekologiskt ojämnt utbyte" i betydelsen av ett asymmetriskt flöde av biofysiska resurser som konsekvent mystifieras av de prislappar som nationalekonomin intresserar sig för. Den teknik som dessa flöden möjliggör i världssystemets kärnområden framstår som oberoende av prisrelationer och som produktiv i sig själv, trots att dess egentliga funktion är att bespara dessa områden tid och rum, på bekostnad av människotid och naturutrymme som förloras i periferin. Denna fetischiserade föreställning om teknik är vad jag har kallat "myten om maskinen".
De förändringar som de globala hållbarhetsdiskussionerna har genomgått under senare år har haft en tendens att i stora drag bekräfta mina här återgivna utgångspunkter. Verkligheten håller på att göra det tidiga 1800-talets världsbild allt mera ohållbar." 

(s. 285-286)

Brädan som var en tidsmaskin

När vi plockade i en hög med rivningsvirke upptäckte vi att den gamla farstuns brädvägg en gång delvis hade tapetserats med tidningspapper. En av bräderna var helt enkelt en tidsmaskin. Det mesta var fragmentariskt, men med en känsla av tidssvindel läste vi dessa brottstycken i en av Varbergs lokaltidningar från mitten av december 1917.

Hos Möbelhandlare Carlsson kunde man köpa en finfin gunghäst. Bara en? Gamla Eskilstunaboden sålde hushållsvågar.

Det hölls skogsauktion på Torstorps gård i Grimeton. Ute i Europa rasade kriget och Varbergs livsmedelsnämnd hade tilldelats 800 kg smör och för innevarande vecka bestämt ransonen till ett hekto per person och varnade för en trolig minskning nästa vecka.

Någon hade vunnit en docka på lott nr 115 i ett inte närmare angivet lotteri. En ungherre önskade hyra ett rum omgående. Sannolikt var staden var lugn, men dramatik fanns. På lördagskvällen råkade lantbrukaren Birger Nilsson från Tvååker och Johan Svensson från Vare i bråk. "Sedan de brottats en stund syntes saken vara ordnad", säger notisen. Men strax därpå drog Nilsson upp en fällkniv och tillfogade Svensson två hugg i ryggen, dock utan allvarligare skador. Inför Stadsfiskalen beklagade Nilsson djupt saken och visade ledsnad över vad som skett.
.

Norra Hallands landstormsförening ordnade under löjtnant A. Möllerströms ledning en fältskjutning i terrängen öster om Påskberget. Kanske var det den ringa tillslutningen som gjorde att löjtnant Möllerström som vanligt vann?
Det var kallt. Under den gångna natten sjönk temperaturen ner till minus 10 till 12 grader. Och å Kvarnegården stod en orne till tjänst för alla hugade suggägare.

Några oväntade tidsbilder från Varberg för snart etthundra år sedan.

"Hemlighetstillståndet"

Det finns böcker som jag inte kan läsa från pärm till pärm och sedan aldrig mer, men som jag läser i då och då, när andan faller på, i vissa sinnesstämningar, eller bara för att jag råkar få syn på dem, i hyllan, på skrivbordet eller i högen på nattduksbordet. Böcker som jag aldrig tycks bli färdig med, eller böcker som jag inte kan bli färdig med, för att de inom sina pärmar rymmer så till synes oändligt mycket att de är nästan outtömliga.

En sådan bok är den danska poeten Inger Christensens essäsamling "Hemlighetstillståndet", i översättning av Anna Hultenheim och utgiven av Ariel förlag 2011.

Den kortast möjliga karakteristiken av dessa texter är att de handlar om människan, språket och världen. Om skrivandet, om skapandet av mening. Om det tillstånd då språket och världen sammanfaller. Hemlighetstillståndet. Detta vackra ord.

Kanske beror mitt ständiga återvändande till boken bara på att jag är för dum för att fatta de subtila tankegångarna? Ja, sannolikt är det så. Åtminstone lite för trög i skallen. Men det jag tar med mig från varje läsning är ändå något och det berikar mitt liv.

Ett tema som berörs är förhållandet mellan människan och naturen.

Tillhör historien, i betydelsen jordens och universums utveckling, naturen i vid mening, människan?
Christensen skriver om

"...vår ambivalenta hållning till förhållandet mellan natur och kultur, eller mellan naturen och det människoskapade. Å ena sidan hyser vi, i självömkande nostalgi, en primitiv längtan tillbaka till naturen, medan vi å andra sidan inte har ögon för något annat än den människoskapade världen runt omkring oss. Det människoskapade har i sanningens namn brett ut sig så mycket att det efterhand börjat skrämma oss. Men istället för att undersöka hur intimt det människoskapade hänger samman med den natur det trots allt hör ihop med, betraktar vi oftast det människoskapade för sig och naturen för sig, som oförsonliga, ja fientliga storheter."

[...]

"... människans förmåga att inbilla sig själv att allt det som vi själva har uppfunnit och fört in i världen, är lika enastående storslaget som det naturen själv har utvecklat. I slutändan ett insisterande på att historien tillhör oss, även om vi glömt på vilket fundament historien vilar. [ ... ] Detta övermod uppstår, för att vi så länge har inrättat  vår människovärld som om den var hela världen, som om den uråldriga längtan efter paradiset tillsammans med vårt mänskliga maktövertagande av naturen kunde förvandlas till evig trygghet i ett konstgjort paradis."

Jag tar med mig detta och sammanför det med en annan ständig läsning, Giacomo Leopardi. Så kan de två mötas och jag kan lyssna till olika röster och kanske bli en aning klokare.

Tag och läs!

Den stridbare och mycket produktive Crister Enander har givit ut ännu en bok, "Dagar vid Donau - författare nära Europas hjärta" (Carlssons, 2015).

Boken består dels av daterade dagboksanteckningar där vi får följa Enander i hans liv som läsande och skrivande människa, under morgonpromenader i Lund, vid skrivbordet tidiga morgnar. Och under vistelser i Budapest, med texter om staden och om ett stort antal ungerska författare.

Ja, det här är till dels en bok om Christer Enander och om hans läsande och skrivande liv. I ett kapitel, "Det vilda läsandet", skriver han om sin väg till litteraturen och läsandet: "något djupt inne i mig förändrades eller väcktes till liv då i tolvårsåldern och under de kommande ungdomsåren."

Jag delar Enanders arbetarklassbakgrund och känner igen upplevelsen av den tidiga läsningens magi, detta "inre behov lika starkt som hunger", som om än modifierat följt med genom livet. Även om jag inte blev en skrivande människa av Enanders kaliber.

Att läsa och skriva är för Enander ingen lek, det är på allvar, "en motståndshandling". Han drivs av en vilja att förstå och förändra. "Ord påverkar. Ord förändrar andras sätt att tänka, även om de tar avstånd eller ger uttryck för stark kritik." Och han tror på den seriösa litteraturen, även om den lever ett undanskymt liv:

"Jag är dock av den bestämda uppfattningen att gott mynt tränger ut dåligt mynt. Böcker utan substans försvinner lika snabbt som en hamburgare från ett snabbmatställe glöms bort...".

Men framför allt är det här en bok som inspirerar till läsning av väsentlig litteratur.
Här finns författarporträtt, en del kortfattade, andra längre och mer fylliga: Dante, Stefan Zweig, Thomas Mann, Klaus Mann, Elias Canetti och Rilke, med flera.

Och så ett stort antal ungerska författare, från Gyula Krúdy till Péter Esterházy.
Några har jag läst. Framför allt Imre Kertész, något av ett par andra. Men annars är ungersk litteratur en av många luckor i min beläsenhet. Enander skapar nyfikenhet.

Han har som sagt bott i Budapest under flera långa perioder. Han kallar staden "ett hem jag inte visste fanns". Han skriver inkännande om miljöer, människor och möten. Och om sorgen i att nu se fascismen återvända.

Jag kallade inledningsvis Enander för "stridbar". Tidigare har jag läst flera av hans böcker och denne ytterst beläste förkämpe för bildning och kultur, en i god mening gammaldags folkbildare, kan också vara rätt brutal i sina omdömen. För att inte säga vulgär. Kanske har jag med åren blivit alltför mesig medelklass...

Men "Dagar vid Donau - författare nära Europas hjärta" är en ytterligare en läsvärd bok från Enanders penna. Av de tidigare kan jag starkt rekommendera "Ett skott i natten och andra litterära essäer" (2007) och "Skiftande speglar" 2011.  Tag och läs!