Över Po-slätten och Alperna är det klart väder. Jag har fönsterplats vid vänster vinge och ser då och då ut över landskapet därnere, när jag inte kan koncentrera mig på läsningen.
Över Tyskland ligger ett tätt molntäcke så långt ögat kan nå. Solen står fortfarande högt i väster och molnen breder ut sig som en oändlig vit, böljande isvidd.
Jag tänker mig att vi flyger över en totalt nedisad, ogästvänlig jord - de sista överlevande i det sista flygplanet, i en meningslös flykt tills bränslet tar slut.
Och jag minns hur jag som barn aldrig blev fascinerad av den begynnande rymdålderns science fiction, av spekulationer om bosättning på andra planeter, av teckningarna av jättelika rymdstäder med konstgjorda klimat, dit mänskligheten tagit sin tillflykt efter någon jordisk katastrof.
Jag kände bara hur ödsligt och tomt det skulle vara att bo därute i rymden.
Om jag någon klar kväll såg på himlens stjärnor och den lysande månen kände jag mer en rysning av skräck än av fascination.
Några år senare läste jag Erik Blombergs dikt "Människans hem" (i samlingen "Jorden" från 1920):
Nu är det natt över jorden.
Darrande stjärna, gläns!
Världarna vandra så fjärran.
Mörkret är utan gräns.
Marken och mullen och mörkret,
varför älskar jag dem?
- Stjärnorna vandra så fjärran.
Jorden är människans hem.
2 kommentarer:
Roligt att läsa din blogg. Läste själv ett par böcker av Lars Gustafsson för några år sedan. Tyckte mycket om "En biodlares död" men hade lite svårare för de andra. Vet inte riktigt varför. Men jag tror jag läste någon intervju med honom och kände att jag inte gillade honom. Uttryckte ganska starka högersympatier vill jag minnas. Kanske skall jag läsa honom igen nu när jag sett det du skrivit.
Tack! Roligt att någon läser - och kommenterar.
Jo, det fanns en tid när LG var provokativt nyliberal och odräglig. Men hela tiden har det också funnits en underström av något som gjort att jag läst honom. Och nu är han tillbaka igen, tycker jag.
Skicka en kommentar